En grön pasta för den som längtar

Nu låter det ju som att jag sitter och längtar efter grönt hela dagen men så är det tyvärr inte. Jag är gravid i vecka 26 och tänker mest bara på kött. Kött, fett och socker. Grönsakerna som jag de senaste åren - med glädje - låtit ta allt större plats på tallriken ligger plötsligt och blir sorgsna i kylen istället för att lysa upp min tillvaro som vanligt. De stirrar besviket ut på mig från sina fängelsehålor i plastlådorna längst ned i kylen som om de ville skrika "DU BORDE HA ÄTIT MIG FÖR TVÅ VECKOR SEDAN! NU ÄR JAG GAMMAL OCH TRÖTT OCH RYNKIG OCH FUL OCH DET ÄR DITT FEL!"
De har all rätt att vara arga på mig.
I hopp om att nästa vecka kommer bli en bättre vecka (det sista som lämnar en är hoppet och enfaldigheten) anländer nya ekolådor till dörren som vanligt med nya, fräscha, peppade frukter och grönsaker som inte anar ont ens när de ser de gamla kastas i soporna. De nya är fulla av entusiasm i ett par dagar och sedan fattar de också vart det barkar. Det är väl någon gammal kvarglömd vitlöksklyfta i lådan som berättar för dem.

Ibland tar vi ett ryck, som i morse då Christian och barnen gjorde en stor kanna juice på diverse frukter, gurka och ingefära. Och nu till lunch stillade jag min väldiga längtan efter ädelost (man får bara äta ädelost om man hettar upp den, hälsar vän av gravidordning) med en god vegopasta. En hel del grönt fick jag i mig på köpet och tacksam som jag är över att det var så gott tänker jag öppna kylskåpet och dyrt och heligt lova de nyanlända grönsakerna ett värdigare slut än sina föregångare. Jag hoppas att jag inte ljuger, men man vet aldrig. Vi gravida är ju så oberäkneliga.

Snabb vegopasta med ädelost, mangold, haricot vertes och purjo

2 personer

2 portioner pasta
100 g haricots vertes
100 g mangold eller spenat
10 cm purjolök
1 vitlöksklyfta
1 msk olivolja
50 g ädelost
Några matskedar färskost eller crème fraiche, om man vill ha lite mer krämig sås

Koka upp saltat vatten till pastan. Skölj och strimla under tiden mangolden grovt. Ansa haricots vertsen och skär dem i bitar, ca 2 cm långa. Strimla purjon. Skala, krossa och hacka vitlöken. Smula ädelosten. Koka pastan. Hetta upp olivoljan i en stekpanna medan pastan kokar. fräs bönbitarna i någon minut tills de får lite färg. I med purjo och vitlök och fräs någon minut till på något lägre värme. I med mangold eller spenat och fräs ytterligare en minut, tills allt mjuknat. Smula i osten och skeda på några matskedar av kokvattnet från pastan. Rör eventuellt ned lite färskost eller crème fraiche och rör tills osten smält och allt är varmt. Salta och peppra och blanda med den nykokta pastan. 

Tårtor, traditioner och tidens gång

Jag sitter och funderar på det här med traditioner. I dag fyller min flicka 5 år, och jag och Christian stod och bakade min familjs traditionella födelsedagstårta till henne i går kväll. Den blev sedvanligt misslyckad, precis som den ska vara. Det är samma tårta som jag fick när jag var liten, samma tårta alla mina syskon fick. Det är samma tårta som mina syskon bakat åt mig efter att jag blivit vuxen, och samma tårta min mamma bakade i Jämtland och åkte ner till Stockholm med åt mig en gång, en gång när jag helt klart blivit stor men ändå kände mig ganska liten. Samma tårta som Christian försökte baka åt vår son när jag själv inte kunde - det var den fulaste tårta jag sett. Som ett road kill såg den ut, Christians tårta. Riktigt gräslig, men bakad med mycket kärlek.

Jag själv kan inte minnas att jag någonsin var så förtjust i Födelsedagstårtan. Men det var det liksom inte riktigt meningen att man skulle vara heller. Man skulle skratta åt den, och snällt äta en bit. När vi blev större märkte vi att andra verkligen gillade den där tårtan (det är egentligen mest en ganska kompakt kaka med sockerstinn kakaoglasyr på), och gärna åt upp resterna av den allt eftersom den stod där och åldrades på köksbänken. Till en kopp kaffe var den tydligen utmärkt, sades det. Jaså minsann! 

Och så fick jag själv barn, och ettårsdagen närmade sig så småningom. Jag stod där, som äldre syskon gjort före mig, och funderade på Födelsedagstårtan. Skulle jag föra traditionen vidare? Eller skulle jag göra en gräddig jordgubbstårta kanske, eller en prinsesstårta (läs: köpa en annan färdig tårta)? Jag visste att om jag bakade Födelsedagstårtan, då måste jag göra det resten av barnens barndom och kanske ännu längre. Då måste jag stå fast vid den, lyssna på när de klagar på den, försvara den, envisas, truga, muta (vi gör en annan till kalaset sen!), Jag måste leta efter Nonstop flera gånger per år och sortera bort de bruna och svarta. Jag måste försöka få till helt rätt konsistens på glasyren så att man kan skriva fint med den. Jag måste lära Christian hur man gör så att han kan baka den till barnen om jag inte kan. Om det händer något. Har man väl tagit sig an en Tradition så ska den ju inte brytas. 

Så småningom måste jag kanske ge barnen receptet. Hjälpa dem baka den till varandra. Om ungefär ett och ett halvt år, när deras lillebror förhoppningsvis kommit till världen och ska fylla ett, då ska de få hjälpa mig att baka hans första Födelsedagstårta. Och kanske får jag en dag smaka den de gjort till sina egna barn, om jag har tur. 

Allt det där tänkte jag kanske inte på just då, när Stella skulle fylla ett år. Men i dag, när hon fyller fem och hennes bror just fyllt tre, så tänker jag på hur glad jag är att jag valde rätt tårta från början. Att vi har något beständigt när allt annat förändras, smått som stort, varje dag och varje år. Vi har i alla fall alltid Födelsedagstårtan, den kan man lita på.

Men på lördag blir det kalas, och då blir det prinsesstårta. Med rosa rosor på. Någon måtta får det ju vara.

Superb lunch, superb fotograf!

Foto: Linda Prieditis

Jag ska alldeles strax äta lunch ur en plastbytta - en Gooh-rätt, som jag faktiskt tycker är riktigt bra - men ni får så klart något lagat att sukta efter. Tänkte passa på att visa upp grymma Linda Prieditis som jag fått äran att göra flera jobb i Icakuriren tillsammans med, och som dessutom tagit fantastiskt fina bilder till min kommande kokbok! Mer om den senare, men nu, en goding från en grön brunch vi fick göra tillsammans i ovan nämnda eminenta veckotidning (se alla brunchrätterna här):

Caesarsallad med ugnsbakade tomater, pinjenötter och mörka krutonger

En fantastiskt god och mättande sallad med söta och kryddiga ugnsbakade tomater. Dressingen innehåller inte de traditionella sardellerna men man kan givetvis hacka i ett par om man så önskar.

4 personer

2 roman- eller gemsalladshuvuden
25 g pinjenötter
1 dl flagad parmesan

Mörka krutonger
100 g mörkt bröd, t ex dansk råglimpa eller kavring
½ dl olivolja
Salt

Ugnsbakade tomater
500 g små tomater
½ dl olivolja
1 msk socker
1 tsk torkad timjan
1 tsk flingsalt
½ tsk nymalen svartpeppar
 Ugnen på 125 grader, baka 1,5 timme

Caesardressing 
1 vitlöksklyfta, pressad
1 msk pressad citron
1/2 tsk worcestershiresås
1/2 tsk dijonsenap
1/2 dl majonnäs
1/2 dl crème fraiche
2 dl fint riven parmesan
Salt och svartpeppar

Tomater: Sätt ugnen på 125 grader. Dela tomaterna om de är lite större och lägg dem med snittytan upp i en bakplåtspappersklädd ugnsfast form eller panna. Rör ihop olivoljan och kryddorna och skeda över tomaterna. Baka i ugnen i 1,5 timme.

Caesardressing: Vispa ihop pressad vitlök, citronsaft, worcestershiresås och senap. Rör i majonnäs och crème fraiche och till sist fint riven parmesan. Smaka av med salt och nymalen svartpeppar.

Krutonger: Skär av kanterna på brödet och skär dem i stavar eller tärningar. Stek dem frasiga i olivolja och låt dem rinna av på hushållspapper. Salta lätt.

Skölj och torka salladen, dela bladen om de är väldigt stora. Rosta pinjenötterna gyllene i torr panna. Vänd samman salladen med det mesta av dressingen. Lägg upp på ett stort fat och lägg på tomater och krutonger. Toppa med lite extra dressing, pinjenötter och flagad parmesan.   

Härliga jäkla svamp

Här står jag i spetsklänning och väger
svamp lite spontant. 

Foto: Lieselotte van der Meijs

Aaaah, svamp. Så härlig att plocka och så FRUKTANSVÄRT trist att rensa. Just nu ligger det en enorm hög trattkantareller på bordet i vardagsrummet och torkar. De har legat där i tre dygn. Jag har fortfarande inte rensat dem. En sådan fantastisk delikatess, i fult sällskap av kvistar, barr, mossa och allsköns insekter. Ähum. En vacker dag ska jag ta itu med dem. Klippa av de smutsiga och förtorkade små ändarna och kasta allt skräp. En vacker dag.

I årets Amelia Höst fick jag och bästa Lieselotte van der Meijs sprida ut oss riktigt ordentligt, både med goda småsaker att packa med på svamputflykten (spana in bilderna om ni ser tidningen - det är min man, min svärmor och mina två barn som agerar  fotomodeller!) och med tjusiga rätter att använda den plockade svampen till.

Kommer ni ihåg de där  hamburgerbröden jag var så stolt över? Det var det här jag skulle ha dem till. Världens godaste hjortburgare. Köp tidningen om du blir sugen på att se resten av recepten!

Om du inte blir sugen på den här vågar
jag påstå att du antingen är vegetarian
eller sjuk. Eller bara konstig.
Foto: Lieselotte van der Meijs

Hjortburgare med stekta trattkantareller och syltade kantareller (ur Amelia Höst 2014)

Burgarna på hjort får fint sällskap av en driva nystekta trattkantareller, långsamt smältande mozzarellaost och rönnbär vars färg lyser upp alltihop. Ren höstglamour!

4 personer

600 g hjortfärs

1 liter rensade trattkantareller (ca 200 g)

smör

4 hamburgerbröd (köpta eller hemmagjorda)

4 skivor bacon

4 tjocka skivor mozzarella

salladsblad, sköljda och torkade

rostad lök

syltade rönnbär (eller rårörda lingon)

Dela bröden och rosta dem med snittytan ner i lite olja i en panna, de ska få lagom med färg men inte brännas. Lägg upp underdelarna på tallrikar. Forma färsen till 4 burgare. Salta och peppra dem på båda sidor och stek dem runt om på ganska hög värme i smör, sänk sedan till låg värme och fortsätt stek ett par minuter på båda sidor tills burgaren är genomstekt. Lägg på mozzarellan och ställ åt sidan att vila. Dela baconskivorna och stek dem gyllene och frasiga, låt rinna av på hushållspapper. Stek svampen i fettet från baconet och eventuellt lite smör om det behövs. Salta och peppra. Lägg en generös hög nystekt svamp på underdelarna av bröden, fortsätt med salladsskivor, osttäckta hjortburgare, baconskivor, rostad lök och rönnbär. Fäst ovandelen av bröden som kronor på verket med en grillpinne.

Syltade rönnbär:

 1 liter frostbitna rönnbär, sköljda och rensade

7,5 dl socker

2 dl vatten (eller 1,5 dl om du vill smaksätta med konjak)

0,5 dl konjak (kan uteslutas)

Koka upp socker och vatten till en lag i en kastrull eller gryta. Allt socker ska lösas upp. Lägg i bären och låt dem sjuda i 15-20 minuter tills rönnbären inte längre ligger och flyter på ytan utan simmar runt i hela lagen. Skaka grytan då och då under tiden – rör inte, då kan bären lätt gå sönder. Ta av kastrullen från värmen och skumma av ytan lite. Rör försiktigt i konjaken. Häll upp rönnbären i varma, väl rengjorda burkar och förslut. 

Sex år senare: int' det minsta bitter!

Den dedikerade läsaren undrar ännu en gång om bloggen dött. Men den gör ju aldrig det, vilket jag brukar påminna om med ett årligt inlägg eller två. Nu har det gått ännu ett år, och om bara någon dryg vecka har Pyttes Matblogg funnits i hela sex år. Visst är det ganska stort ändå? Jag tittar tillbaka på mina inlägg från den första tiden och skrattar åt det här, med rubriken "Ja ä int' bitter", med fantasier om anklever och champagne men alldeles för liten plånbok. I dag har jag exakt samma fantasier men är gravid med det som förhoppningsvis ska bli vårt tredje barn, och får minsann inte inmundiga vare sig anklever eller champagne. I stället sitter jag här och njuter av en lyxig kanna vatten med björnbär, lime, mynta och is. Ja ä absolut int' bitter. Fortfarande int'. Int' alls!

Okej, ibland är jag liiiite bitter. Men allra oftast är jag klädsamt lycklig och tacksam, faktiskt.

Snabb succésill med avokado, wasabi, lime och koriander

Lite sent att komma dragandes med ett sillrecept så här dagen innan midsommarafton tänker ni kanske?
Tänk om. Tänk åt ett helt annat håll. Jag slängde ihop den här sillen igår kväll och blev så nöjd att jag faktiskt tycker att du ska gå ut och kompletteringshandla. Abbas senapssill och hans skärgårdskompis förtjänar en lite mer sofistikerad lagkamrat anser jag. Kom igen. Du vet att du vill testa. Snabbt går det också, du har bara massor av pengar att förlora (jag tänker inte förneka att det är väldigt mycket billigare att köpa en burk)!

Snabb sill med avokado, wasabi, lime och koriander

1 burk 5-minuterssill
1,5 dl crème fraiche (fullfet ska det vara!)
0,5 dl majjo, jag tycker allt annat än Hellmann's smakar apa om den inte är hemgjord men det är förstås upp till dig
1-2 tsk wasabipasta, beroende på smak och styrka på wasabin
1/2 lime, fint rivet skal och saft
Ett par stjälkar koriander, finhackade
2 msk fint skuren gräslök
1 avokado, mogen men fast i köttet
Liten dutt salt och svartpeppar

Låt sillen rinna av. Jag delade sedan mina bitar på längden (jag köpte Abbas 5-minuterssill i bitar, har ingen koll på om det finns andra varianter på marknaden) eftersom jag gillar lite smalare sillbitar. Rör ihop crème fraiche, majo, wasabipasta, limeskal och -saft, koriander och gräslök i en skål. Provsmaka om det behövs mer wasabi. Vänd ner sillbitar och avokado och smaka av med salt och peppar. Häll upp på burk och låt gärna stå svalt någon timme eller två. 

Bräda för två - en sommarhit

Det här med att diska är så fantastiskt överskattat, eller hur? Jag vet att det finns människoexemplar som hävdar att det är avkopplande att diska och att de TYCKER OM DET, men allvarligt - då kan man ju inte ha upplevt mycket avkoppling i sitt liv. Till dig som uppskattar att diska vill jag varmt rekommendera att testa till exempel massage, att sola på stranden samt att läsa böcker. Mycket bättre än att diska.

Vi som vet att diska är tråkigt gillar att minimera antalet använda artiklar i köket. Då kan man till exempel använda en stor skärbräda för att dela sin (kalla) mat i pinnvänliga delar, hälla en god dressing på och sedan servera på just tidigare nämnda bräda. En god sås eller två till det och festen är ett faktum. Jag och Christian åt brädmiddag för två igår kväll men det här är brädan från min och fina kompisen Kajsas kväll i fredags. Jag funderar på att helt sonika slänga mina tallrikar.

Pyttes och Kajsas bräda för två

Börja om du är ambitiös med att pickla lite lök. Jag tog 3 färska rödlökar: lite breda ringar av blasten samt själva lökarna i klyftor. Ner med dem i en nykokad lag av 1/2 dl ättika, 1 dl socker och 1,5 dl vatten plus ett lagerblad och lite senapsfrön. Låt svalna, och kyl sedan. Lägg en portionsbit salmalax och en bit tonfisk (det finns en sort som fått grönt ljus av WWF, nämligen selektivt ringnotsfångad i Stilla havet, men jag använde en bit från den gula listan eftersom jag inte ätit tonfisk på flera år) i frysen i en halvtimme (eller i minst två dygn, om du är rädd för eventuella parasiter). Rör ihop majjo (helst från Hellman's om du inte gör egen) med wasabi och smaka av med lite pressad lime, salt och peppar. Sväng också ihop en dressing/dippsås av ljus soja, lite sweet chili kanske, en dutt sesamolja, risvinäger och/eller lime, vad du har. Skala en halv gurka, skär den i kvartar på längden, skär bort kärnorna och dela i bitar. Klyfta en urkärnad och urgröpt avokado. Koka delad, smal sparris i någon minut, kyl snabbt. Hyvla några rädisor tunt. Ta ut fisken ur frysen och skär den i tunna skivor, tvärs över fibrerna. Lägg upp allt på brädan. Droppa på lite av dippsåsen och servera resten i skålar bredvid. Klicka wasabimajjo lite här och var, strö över lite sesamfrön om du har. Mängder med färsk koriander som krona på verket är ett måste! 

Ny favorit - bakad rabarber med grädde = glass

Foto: Björn Tesch

Tadaaaa! Nej då, den här bloggen kommer aldrig dö. Den tar bara väldigt långa pauser. Jag har haft mycket jobb på sistone, vilket är kul men de sorgliga middagar som blir till efter att jag jobblagat mat en hel dag är icke värda att blogga om. Men en av de saker jag lagat i jobbsammanhang är i alla fall den här fantastiskt trevliga rabarberdesserten, och den vill jag verkligen dela med mig av. Det är egentligen bara bakade rabarber med grädde, men ni HÖR ju hur gott det är. Alldeles strålande smaskigt i all sin enkelhet. Jag bjöd på den här glassen på min födelsedag och hela formen gick åt i ett nafs, trots att den är väldigt mäktig. Ni som har rabarber att tillgå och är lite lata av er - testa!

Den urfina bilden är tagen av Björn Tesch och publicerades i mitt rabarberjobb i Icakuriren i maj.

Enkel glass på bakade rabarber med grädde

4-6 personer

500 g rabarber
3 dl strösocker
3 dl vispgrädde
1 tsk pressad citron

Sätt ugnen på 200 grader. Skölj, torka och ansa rabarbern och skär den sedan i ca 1 cm stora bitar. Lägg den i en mindre långpanna klädd med bakplåtspapper. Rabarbern ska ligga i ett enkelt lager och pappret måste gå upp på kanterna. Strö över sockret och blanda väl. Baka i ugnen i 30 minuter och vänd runt en gång under tiden. Sockret ska smälta och börja bli gyllene men inte bränt; håll lite koll på slutet. Låt svalna. Mixa slätt med pressad citron, plasta in och ställ i kylen att bli helt kallt.

Vispa grädden tills du får fluffiga toppar på den. Spara en knapp deciliter av rabarberpurén och vänd samman resten med grädden. Häll i en grund form, plasta in och ställ i frysen. Rör i glassen varje kvart den första timmen. Efter att du rört sista gången så klicka lite av den sparade purén här och där ovanpå glassen och dra sedan med en sked för att skapa ett fint mönster. Frys sedan ytterligare ett par timmar eller över natten. Om du har en glassmaskin kan du använda den i stället för att röra i glassen under infrysning.

Ta fram glassen ca 10 minuter innan servering och skeda upp fina kulor. Servera gärna i strutar som doppats i vit eller mörk choklad och sedan i strössel.

Hej köttsallad. Vill du gifta dig med mig?

Helgen bjöd på två riktigt grymma matupplevelser. Den avslutades med en magisk Boeuf bourguignon med lent mos och hempressad gurka hos C & L – tack bästa ni! – och inleddes med den här salladen, som jag sitter och tänker på nu med fuktiga ögon och en känsla av tomhet och saknad i magtrakten. Det vi åt i lördags i stället för musslorna som visade sig vara dåliga ska vi inte tala om.

Anywhoo. Salladen. Awesome. Jag hade varit med på en pressträff för Icas grillnyheter och fick med mig en tjock bit entrecote på ben hem att provlaga. Jag önskar att jag varit ambitiös nog att släpa ut min grill på gården och tillaga den där, men den blev ack så fin ändå. Och med de här tillbehören... Aaaah. Det här hade gott och väl räckt till fyra personer jag och Christian brukar inte ha problem att äta för ett par extra. Så det gjorde vi. Med glädje.

Välj lagom mängd av det kött du gillar bäst; entrecote, ryggbiff, njurtapp, flankstek, tender strip, oxfilé... Eller kanske en fin och glad kyckling? Så här gjorde jag, på ett ungefär. Och det ser mycket mer komplicerat ut än vad det är, så rata inte rätten innan du läst igenom den, som vi brukar säga. Den är värd det.

Asiatiskt gnuggad entrecote i sallad, med het dressing och koriander

2-4 personer

Stjärnan:
1 stor bit entrecote på ben eller annat kött i lagom mängd
Salt och peppar
Varmpressad rapsolja (fulraps) eller annan smakneutral olja som tål höga temperaturer
Smör

Att gnugga det stekta köttet med:
1/2 röd chili
2 vitlöksklyftor
1 tumstor bit ingefära
2 msk olivolja
Fint skurna stjälkar från ett knippe koriander
1/2 msk mörkt muscavadosocker
1 lime
1 msk risvinäger
Några stänk fisksås
Salt och peppar

Att lägga under det gnuggade köttet:
Krispiga salladsblad
1 stor morot
1/2 gurka
1/2 fänkål
1 portabellosvamp

Het dressing:
3 msk majjo
1 msk tjock yoghurt
1 tsk pressad lime
1/2 tsk sambal oelek
Salt och peppar

Att toppa hela härligheten med:
Färsk koriander, plockade blad
Lite hackade rostade jord- eller cashewnötter, om du har

Att servera till:
Limeklyftor

Något att hoppa över, åtminstone för oss:
Algsallad marinerad med citron, sesamolja och sesamfrön

Sätt ugnen på 125 grader. Torka av köttet med hushållspapper och salta och peppra (vanlig salt - inget flingsalt; det kan inte tränga in i köttet ordentligt) generöst. Hetta upp lite olja i en panna. Bryn köttet runt om och avsluta med en klick smör på slutet. Ös lite medan du steker. Lägg det brynta köttet i en ugnsfast form, häll över det som är kvar i pannan, sätt i en termometer och stek färdigt i ugnen (du kan så klart steka färdigt i pannan om du har tunnare skivor kött). Jag tog ut min bit redan vid 56 grader, men många föredrar en kärna på uppåt 60 graders innertemperatur (eller mer, men det är lite att häda). När köttet är klart ska det upp på en bräda och vila. Vila vila vila.

Fortsätt med den asiatiska eftermarinaden: Skala vitlök och ingefära och finhacka dem tillsammans med röd chili. Fräs försiktigt i oljan; det ska mjukna och dofta gott men inte friteras och brännas. I med sockret och fint skurna korianderstjälkar. Fräs lite till, tills sockret löst sig. Pressa över lime. Smaka av med någon msk risvinäger (om du har; du kan ta en extra skvätt lime annars), lite fisksås,salt och peppar. Häll över i en stor skål.

Blanda ingredienserna till den heta dressingen och smaka av med salt och peppar. Ställ svalt.

Gör salladen: Skölj salladsbladen i iskallt vatten och slunga torra, eller låt torka på handduk. Skala moroten och strimla den, gurkan och fänkålen fint, gärna med julienneskärare. Skiva portabellon. Lägg upp allt på en skärbräda (salladsbladen underst!) eller på ett stort fint fat.

Skiva köttet tunt tvärs över fibrerna. Lägg det skivade köttet i den goda marinaden i skålen och massera järnet (om du har känsliga händer fixar de kanske inte chilin; ta då två skedar i stället). Strö skivorna över salladen. Ringla över eventuell marinad som blivit kvar i skålen. Skeda över dressing och strö generöst med korianderblad och kanske lite hackade jordnötter (vi glömde dem, men de borde ha varit med) över alltsammans. Servera med limeklyftor.

Vi gjorde en algsallad till också. Vi tyckte inte om den. men allt annat var HIMMELSKT. 

Picknick på kontoret (eller en så kallad matlåda)

Eftersom vi vet att det blir vargavinter igen på lördag passade hela kontoret (jag och min man alltså) på att köra picknicklunch i solen idag. Det skulle levereras ny låda från Årstiderna också så jag behövde bli av med de sista grönsakerna från förra veckans leverans och göra plats för nya. Det blev en varm, krämig sallad och en kall som tillbehör, och till det en halloumiburgare - Icas, vilka jag verkligen gillade. Även om man inte ska göra burgare kan det vara skönt med färdigskivade lagom stora bitar som inte faller isär. Väldigt väldigt god lunch, och fint ackompanjerad av årets första små fräknar.

Varm, krämig grönsakssallad

2 personer

ca 0,5 kg morötter, eller runt 5 stora
1 röd paprika
1 liten aubergine
2 vitlöksklyftor
1 tsk timjan
2 tsk olivolja

Det krämiga:

De två vitlöksklyftorna ovan
1/2 citron
2 msk philadelphia (eller crème fraiche, eller turkisk yoghurt, eller vad man nu har/gillar för kräm)
Färsk basilika


Sätt ugnen på 200 grader. Lägg lite bakplåtspapper på en plåt (eller öka mängden olja). Skala morötterna och skär dem i ca 2 cm breda halvmånar. Skär auberginen i bitar. Halvera vitlöksklyftorna på längden (men låt skalet sitta kvar). Kärna ur paprikan och skär den i stora bitar. Lägg allt på plåten, ringla över olja, krydda med timjan, salt och peppar och blanda allt väl. Baka i ugnen i ca 30 minuter eller tills allt mjuknat och fått lite färg.

Ta av skalet från de bakade vitlöksklyftorna och lägg dem i en bunke. Pressa över citron och mosa vitlöksklyftorna med lite salt och det krämiga. Smaka av med svartpeppar och eventuellt lite mer salt. Vänd ner de varma grönsakerna. Riv över lite basilika. 

Finfina mackor i Icakuriren!

Foto: Björn Tesch

Det är superkul att få skryta med att nu ha gjort två jobb för anrika Icakuriren. I augusti publicerades ett fint vegojobb med bilder av Kristofer Samuelsson och nu i februari fick jag äran att fixa extra lyxiga utflyktsmackor. Och ni vet ju hur mycket jag älskar en riktigt god macka... Björn Tesch tog de fantastiskt fina bilderna och tokcharmade min sjuke tvååring samtidigt. Så jobbar ett extra proffs! Kolla in alla mina fina och goda mackor här. Och håll utkik i vår, mer gott i Icakuriren är planerat!

Snabb pick-me-up för sk*t-måndagar

Det är måndag. Du vet vad det innebär. Jag behöver inte ens gå in på det. Eller tillhör du den där typen av människor som blir PEPPAD på måndagar och tänker att ÅH vad mycket jag ska åstadkomma den här veckan och vad KUL det ska bli? Hmm. Du skulle förstås kunna vara en sån. En sån där som typ joggar och skriver kontrakt och storstädar och löneförhandlar och går på lekland med barnen på måndagar. Då behöver du kanske inte en uppiggande fruktsallad med förbjudna jordgubbar (de smakar ju inte ens jordgubbar men jag blir liksom gladare av att se dem), lite frön och rostad kokos för att klara av att gå vidare med just din måndag, men det hjälpte mig i alla fall. Lite. Om inte annat piggade det upp mig att fota dem. 

Kompensationsmetoden: man kan inte BARA äta friterad ost

Vi måste ju väga upp det onyttiga med det nyttiga. Det är så mitt matliv ser ut nu, av en massa olika skäl. Hälsosamt och mycket grönt på veckodagarna, medan kött, friterat (ostbollarna från igår, mmm), godis och vin (oftast) sparas till helgen. På det sättet avstår jag aldrig helt från något jag älskar och behöver för att vara helt lycklig, men kan ändå hålla min IBS i schack, min vikt där jag vill ha den och min kropp glad av allt det gröna. Att jag numera äter kött mycket mer sällan gör upplevelsen desto mer njutbar när den väl sker, och jag har kraftigt minskat (men inte eliminerat) mitt bidrag till en otrevlig och miljöfarlig köttindustri. Dessutom löper jag nu mycket mindre risk att drabbas av cancer, om man tror forskningen.

Eftersom jag har tendenser att balla ur matmässigt följer jag Viktväktarnas program till vardags, under mina hälsosamma dagar. Jag behöver följa något, och jag behöver följa något som känns sunt, tillåtande och enkelt. Men jag unnar mig att göra (rejäla) avsteg på helgen. Kompensationsmetoden, kommer ni ihåg den? Jag använder aldrig några lightprodukter (det enda undantaget är philadelphia light, för att jag inte känner så värst stor skillnad på smaken), det känns viktigt för mig att poängtera det. Men jag äter stora mängder grönsaker (prenumererar på låda från Årstiderna, vilket är min familjs absolut bästa investering i både hälsa och ekonomi), pasta, bröd, krämiga såser, och ostar som krydda. Det är så jag gillar att äta, och det är ingen uppoffring. Mycket fisk - gravad lax med varm, vitlöksdoftande sallad är en favorit.

På bilden en vanlig lunch som mättar länge:

Pasta med grönsaker och het, krämig sås

Koka en rejäl portion pasta av valfri sort. Du bestämmer själv hur mycket du vill ha. Ta ett par stjälkar broccoli och skiva buketterna grovt, men stjälken riktigt tunt. Strimla lite röd paprika, en halv skalad gul lök och eventuellt någon annan grönsak som ligger och dammar i kylen. Skala, krossa och skiva en eller två vitlöksklyftor, beroende på smak. Hetta upp en tesked olivolja i en panna (prova och mät - en tesked är mer än man tror!) och woka allt däri tills det börjar få lite färg. Släng i 6-8 halverade körsbärstomater. Fräs lite till. På med en skvätt srirachasås, sambal oelek eller annan het sås som ger det chilisting du önskar, och rör ut det hela med någon matsked eller två av pastavattnet samt en matsked crème fraiche. Eller två matskedar philly light. Båda ger trevlig syra, poängen är bara att våga testa att begränsa sig - men inte avstå. Skvätt över en dutt citron också, om du har, och salta och peppra. Blanda med pasta. Är du Viktväktare? Rätten ger 9 p, vilken motsvarar en av de där ganska trista rätterna i frysdisken. 

Nyttigheter i all ära, men...

Foto: Lieselotte van der Meijs

Ni vet hur duktig man kan känna sig efter att ha ätit en riktigt nyttig måltid? Hur man känner grönsakerna sprida sina diverse superpowers i kroppen och hur de nyttiga fetterna i fisken sätter fart på hjärncellerna? Hur bristen på fulfett får artärerna att andas ut och hyn att stråla tacksamt?

Och ungefär 5 minuter efter att man ätit färdigt sin hälsofrämjande och giftföraktande grönsakskavalkad börjar man fantisera om något friterat som är fyllt med ost. I alla fall jag.
Dagens supernyttiga lunch fick mig att tänka på de här ljuvliga små skapelserna som jag knåpade ihop för ett jobb i Amelia Höst. Spelkvällsmat - visst får det en att längta tillbaka till mörkret igen? Inte? Oh well. Vi får nog snart lite mer snö och regnrusk ska ni se. Då kan vi alla trösta oss med de här tycker jag. Eller varför inte käka dem på lördag, medan vi ser Sanna Nielsen vinna årets Melodifestival? 

Friterade ostbollar med chili

Gör inte för få, de kommer bli poppis! Godast är de helt nyfriterade. 

250 g brieost, kylskåpskall

1 burk mild, grön, hackad chili från texmex-hyllan

2 dl vetemjöl

2 ägg

2 dl pankoströbröd

0,5 dl neutral olja till fritering, t ex raps

Låt chilin rinna av i en finmaskig sil (eller kärna ur och finhacka en färsk, grön pepparfrukt). Hyvla bort kanterna från den kalla brieosten. Mosa snabbt samman ost och chili på en tallrik och forma ca 20 bollar. Rulla dem  i mjöl, doppa dem i ägg och sedan i ströbröd. Se till att de blir ordentligt täckta, annars kommer osten rinna ut när den smälter vid friteringen. Lägg de färdigpanerade bollarna i frysen någon timme (eller längre, om du vill förbereda dem tidigare). Hetta upp oljan tills en brödbit ganska snabbt blir gyllene när du lägger ned den. Fritera bollarna, några i taget, tills de blir vackert gyllene runt om. Låt rinna av på hushållspapper och servera varma.