Rostade grönsaker, mozzarella och ingefäradressing

Min simpla ensammiddag igår var så snygg att jag knappt förtjänade den.
Och så god.
Och hälsosam!
Hittade fina små plommontomater på kvist i lilla kvartersbutiken; ett gäng fick hänga kvar på pinnen och umgås med två små söta snackspaprikor i stora bitar, två kvartade skalade schalottenlökar, 2 halverade vitlöksklyftor samt lite strösocker, olivolja flingsalt och svartpeppar i en ungsform i 25 minuter i 200 grader varm ugn. När allt var skrynkligt och hett lades det upp på tallrik tillsammans med en halv avokado, större delen av en mozzarellaboll, rikligt med grovt hackad bladpersilja samt en mumsig dressing på syltad ingefära, vilken är en ny bekantskap för mig. Alltså inte inlagd i skivor, som man har till sushi, utan syltad och söt i hela bitar. Titta i asiatiska butiker - den är jätteanvändbar och värd att leta efter!

Sötsyrlig ingefäradressing

1-2 personer

1 bit syltad ingefära, finhackad
1 tsk av spadet
1 msk olivolja
1/2 lime, pressad
Salt och peppar

Blanda ihop, smaka av med salt och peppar.

Bananmums för akut efterrättsbehov

Igår efter risotton och laxen var jag plötsligt i desperat behov av något slags dessert. Har blivit många sådana behov på sistone... Nå, det är med nyttigheter som med allt annat - varför sluta med något idag som du kan sluta med imorgon?

Jag hade två bananer som jag delade i fyra delar vardera och stekte i en redig klick smör. När de fått färg skvätte jag på lite av min fina lagrade tequila och fräste av en stund (prova för all del med konjak, rom eller calva, om du har det hemma). Sedan strödde jag över ett par teskedar råsocker, ett par matskedar hackade hasselnötter och lite riven kokos. Vände om alltsammans lite försiktigt. Serverade med en klick lättvispad grädde.

Ni fattar ju på ett ungefär hur gott det blev.

Klubben för inbördes beundran

Jag är för övrigt hög som ett hus på det fantastiska beröm jag får av min matidol Annika på hennes härliga blogg Smaskens. Här är det numera idel rosa kinder, piedestaler och oförankrade fötter... Hollywood nästa? Eller vad är motsvarigheten för duktiga, roliga och snygga matbloggare? I want to go to there, som Tina Fey skulle ha sagt.

Lax med krämig risotto, sparris och sockerärter

Okej, det här med matveckan gick ju alltså inte riktigt som planerat. Men inget ont som inte för något gott med sig - igår i form av en hejdundrande god lax med risotto. Jag hade ett paket Carnaroli hemma, och lite matlagningsvin, så jag halverade grundreceptet på baksidan av paketet och följde det på ett ungefär. Jag halverade ett recept för fyra (tyckte det var logiskt eftersom vi är två) men vi har ändå två matlådor i kylen nu. Mohahaha! Vissa har tur.

Så här på ett ungefär:

3 schalottenlökar finhackades tillsammans med en stor vitlöksklyfta och frästes mjukt och försiktigt i en rejäl skvätt olivolja. Sedan åkte 2 dl av riset i och frästes försiktigt tills det torkat upp någorlunda. Någon dryg deciliter matlagningsvin på det, sjuda och röra som en galning tills det sugits upp av riset. Ungefär 8 dl varm lantbuljong stod klar på spisen och hälldes i lite i taget, först så att det täckte riset med någon centimeter eller två, sedan med någon deciliter i så fort föregående skvätt sugits upp. Häll, rör, häll, rör. När riset smakar lagom al dente är det dags för en sista redig skvätt buljong (den kommer att "torka upp" snabbt, så ta hellre lite för mycket än för lite), en dryg deciliter riven parmesanost samt rikligt med svartpeppar.

Ett gäng sparrisar hade delats i bitar och halverats på längden, och ett gäng sockerärter strimlats. Det gröna fick sjuda i två minuter i lättsaltat vatten och sedan kylas i isvatten, för att torkas och blandas med risotton tillsammans med den sista skvätten buljong och osten. Stekt lax som fortfarande har en aaaaaaaaaaningens rå kärna är allt som behövs till, om något.
Och lite extra parmesan.
Och lite svartpeppar.
Och en citronskiva.
Och en god öl.
Men annars inget!

Tryffelpasta med svamp och bacon. Himmelriket.

Okej, det där med matveckan sket sig i fredags. Det stod musslor på menyn och jag stämde av med min lillasyster som skulle komma och hänga med oss. I telefonen kunde jag riktigt höra henne rynka på näsan men hon klämde snällt ur sig ett "mmmm, men det blir jättegott, absolut". Med en sådan där resignerad ton som skriker "bry dig inte om mig, jag tar vad jag får. Om jag verkligen måste". Så vi svängde ihop världens godaste pasta istället. Tro mig - den var riktigt god. Gör den ikväll, så god är den. Och enklare än enklast. Om man är som jag och ännu inte avancerat till att göra egen pasta, förstås.

Tryffelpasta med svamp och bacon

3 matvrak eller 4 normala

2 pkt fylld, färsk tryffelpasta, vi använde Ranas
1 pkt bacon, gärna ekologiskt
200 g skogschampinjoner
3 schalottenlökar
1 klyfta vitlök
Lite smör och olivolja
1 msk vilt- och kantarellfond
1,5 dl torrt vitt vin
1 dl vatten
1,5 dl vispgrädde
1/2 dl finhackad persilja (jag använde fryst)
Vipeppar, svartpeppar och eventuellt lite salt
Parmesan i mängder

Koka upp en stor gryta saltat vatten till pastan. Skala och finhacka schalottenlök och vitlök. Fräs dem mjuka i en liten skvätt olja. Skrapa ner i en skål. Skär baconet i små bitar och fräs det gyllene. Ner i skålen (diska inte ur pannan mellan omgångarna). Skiva svampen i ganska tjocka skivor. Lägg en liten klick smör i pannan och fräs svampen gyllene. Ner med allt i pannan, på med vinet. Låt sjuda en stund. I med vatten, fond och grädde. Låt allt koka ihop till såsen tjocknat. En gnutta vitpeppar är gott i, men jag gillar att ha nymald svart också. Känn efter om det behövs lite salt. Rör ner persilja precis innan servering. Koka pastan i knappt en minut, låt rinna av ordentligt och blanda med såsen. Rikligt med parmesan är ett måste, liksom pepparkvarn på bordet.

Köttfärsbiffar med sötpotatis, sparris och getostcrème

Spana in! Vi har hållit oss till rätterna på matschemat helt och hållet, och igår fick jag ligga framför tv:n med iskall cider och nötter medan Christian lagade dag 4-maten. Fräscht. Det var fantastiskt gott; smakrika köttfärsbiffar, sötpotatis och zucchini stekt mjuk och gyllene i olivolja samt perfekt al dente-kokt sparris, getostcreme och parmesan. Lovely. Jag masade mig upp i sittande ställning för att röra ihop getostcremen, i övrigt var jag slapp som en tom säck potatis.

Getostcréme till allt

2 personer

80 g mjuk chèvre utan kanter (finns i liten rulle i hård plastförpackning, i vanliga mataffären)
1 dl lätt crème fraiche
1 tsk honung
Salt och peppar

Mixa eller mosa ihop. Smaka av. Klart!

Gillar du mig? Men SÄG det då! Tack.

Gillar du min lilla pytte-del (he he) i det enorma utbud av matbabbel som finns på nätet? Tycker du att Pyttes sticker ut någon smula bland de andra 59267053 matbloggarna? Okej, siffran är egenhändigt fingerad. Men du fattar andemeningen.

Jag har spillt min mat här i snart ett helt halvår. De allra flesta dagar är det jätteroligt, andra dagar minns jag inte riktigt hur jag överhuvudtaget kom på tanken. Men det dryga hundratal som är inne och tittar varje dag i kombination med de peppade kommentarer jag får från både vänner och okända gör att jag nog inte skulle kunna sluta ens om jag ville.

Så då kan jag ju lika gärna satsa lite större. Och vädjar nu till dig, din stackars oskyldiga besökare:

• Finns det något du skulle vilja se mer eller mindre av på Pyttes? Kanske någon rätt jag borde testlaga eller något pris du skulle vilja vinna?
  
• Har du en egen blogg och tror att dina läsare kanske skulle gilla mig? I så fall skulle jag bli övernaturligt glad (jag vet, det är en läskig syn) för en länk.
  
• Har du tips på hur man får fler läsare? Jag ligger och skräpar långt, långt ner på topplistorna som ett annat gammalt avskräde, och så kan vi ju inte ha det om vi ska komma någon vart.
• Smyger du omkring här utan att våga lyfta bladet från munnen (för övrigt ett konstigt uttryck, måste jag säga)? Lyft bladet, lyft det! Här är vi sociala djur.

Nå, det var det lilla tilltaget det. Hoppas att ni har en riktigt jäkla fin dag och att solen skiner lika mycket hos er som den gör här!

PS. Ni kanske undrar vad bilden på semlan har med saken att göra? Inget alls, faktiskt. Tänkte att den skulle väcka intresset bara. He he. Den kom för övrigt från Delselius i Gustavsberg och var förbannat god.

Kolja med belugalinser, ugnsrostade tomater och paprikasås

Belugalinser är nog den enda sorters linser jag klarar av att äta; de röda och gröna varianterna brukar växa i min konsistenskräsna mun och lägga sig som en kväljande gröt i svalget. De här snygga små liven är dock nötigt goda och bjuder på ett tilltalande tuggmotstånd.

Min åh så vuxet planerade matvecka påbjöd på onsdagkvällen fisk med ovan prisade linser, tomater och paprikasås och det kändes verkligen åh så nyttigt. Till min milda förvåning var det faktiskt åh så gott också. Jag blandade linserna med ekobacon. Bacon gör livet roligare.

Kolja med belugalinser, ugnsrostade tomater och paprikasås

2 personer

250-300 g kolja (eller annan firre du gillar)
smör

1,5 dl belugalinser
1 lagerblad (inte nödvändigt, men det piffar upp)
5 skivor bacon, gärna ekoreko (eller sidfläsk för all del, om du vill vara tjusig)
1 pkt (200 g) pärltomater
3 vitlöksklyftor
1 msk balsamvinäger
1 msk mörkt muscavadosocker (eller en nypa simpelt strö)
1 dutt olivolja
salt och peppar

Ett par ugnsrostade paprikor, jag använder inlagda men rosta gärna själv
Lite smaksättning om du vill; jag tog lite harissa
En skvätt pressad citron

Börja med tomaterna. Har du gott om tid sätter du ugnen på 100 grader och låter dem stå inne ett par timmar; ju kortare tid du har, desto högre temperatur. Jag körde dem i någon timme och en halv på 125 grader. Lägg dem hela i en form tillsammans med skalade och halverade vitlöksklyftor. Balsamvinäger, socker och en liten skvätt olja ovanpå. Lite salt och peppar också. Låt dem baka, vila en stund och gör sedan resten:

Koka upp linserna i 5 dl vatten tillsammans med 1/2 tsk salt och ett lagerblad. Koka försiktigt i 15 minuter. Ställ åt sidan och låt svalna något i kokvattnet. Mixa paprikorna, värm i kastrull och smaksätt. Skär baconet eller sidfläsket i små bitar och fräs det knaprigt. Blanda det med de avrunna linserna och håll varmt. Salta och peppra fisken och stek den precis klar i lite smör; ett par minuter på varje sida är fullt tillräckligt. Ta ut tomaterna ur ugnen och blanda rubbet i formen med linserna. Servera tillsammans med fisken och paprikasåsen.

Våffeldagen, hurra!

Pickipicki med sina läckra foton och inspirerande recept är nog den matblogg jag kastar de allra avundsjukaste blickarna på. Tina, kreatören, pluggar till nutritionist och hennes blogg blev nominerad till Matbloggspriset 2008; en stor bedrift vill jag lova.
Idag är det inte bara lönedag utan Våffeldag dessutom, och eftersom jag själv inte har några våffelrecept att bjuda på föreslår jag att ni låter er inspireras på Pickipicki och lagar en tvårätters med våfflor.
Varför?
Because you can.

Pasta med lammröra och matyoghurt

Okej, så här ligger det till:

Jag är vuxen nu. Japp, det är säkert. Hur vet jag det? Planerad matvecka. Japp. Det har ALDRIG tidigare hänt. Jag kan bannemig inte tro det själv. Ett matschema! Vi inspirerades av våra goda vänner på Östgötagatan - fnissade lite åt dem först men drabbades sedan av avund - och här står vi nu, med vår tama efterhärmning. För något mästerverk blev det inte, matschemat. Men det är en bra början! Först ut var gårdagkvällens fullkornspasta med lammröra och matyoghurt.

Pasta med lammröra och yoghurt

4 portioner (japp, vi är vuxna nu - det räcker till matlåda också)

4 portioner pasta, gärna fullkorn
500 g lammfärs (tack fina J & M!)
1 röd lök
1 zucchini (brassa på bara, det här är kvällens grönsak)
1 vitlöksklyfta
2 msk olivolja
1/2 citron
100 g fetaost
Salt och peppar i generösa mängder
1 dl matyoghurt (feta varianten)

Koka pastan enligt anvisningarna på paketet. Tärna lök och zucchini, krossa och skiva vitlök tunt. Fräs i olivolja en stund. Tillsätt lammfärsen och fräs tills allt fått en smula färg. Här hade det säkert varit gott med en vinskvätt och lite tomater, men vi jobbade snabba puckar idag. Pressa över lite citronsaft och smaka av med redigt med salt och peppar. Avsluta med att smula över fetaosten. Smaksätt även matyoghurten med lite salt och peppar och servera den till pastan och lammröran.

Texas Smokehouse-smekt karré med edamamesallad

Jag är ett fanatiskt fan av ribsen på restaurangkedjan Texas Smokehouse (eller Texas Longhorn). De är inte fullt lika goda som på den gamla goda tiden då man fick köa i tre timmar för att få klämma sig ner vid ett av de fåtal borden på originalstället på St Paulsgatan i Stockholm, men nästan. Såsen smakar samma i alla fall. Sist jag lustade efter de kladdiga revbenen hämtade min gode make inte bara hem käket utan även en flaska av den goda såsen, vilken fick sätta Smoke House-touch på en simpel skiva fläskkarré till lunch idag.












Texas Smokehouse-smekt karré med edamamesallad

2 personer

2 skivor fläskkarré
Lite smör att steka i
Salt och peppar
Texas Smoke House Steak Sauce (eller annan bbq-sås du gillar)

2 dl edamame, färdigspritade (du hittar dem i påsar i frysen i asiatiska butiker), eller en halv påse ospritade (finns i frysen på Ica)
1 avokado
1/2 rött äpple
1/2 liten rödlök
1 lime
1 msk sweet chili-sås
1 skvätt olivolja
Salt och peppar

Börja med salladen:
Sjud bönorna ett par minuter; sprita om du köpt Ica-varianten. Skölj i kallt vatten och låt rinna av. Skär avokadon i bitar och tärna äpplet fint. Blanda en dressing på limejuice, sweet chili-sås och lite olivolja, smaka av med salt och peppar. Vänd runt bönorna, äpplet och avokadon i dressingen. Salta och peppra karréerna och stek dem i lite smör. Pensla med såsen strax innan de är klara. Servera med salladen och lite extra Steak Sauce.

Min syster, Proust och majonnäsen

Det här är en blogg som handlar om mat och inte om vad mina kompisar eller syskon ägnar sin tid åt (inte utanför köket i alla fall), men min äldsta syster Sara (a.k.a Professorn) har äntligen gett mig en legitim anledning att skryta om henne här. I gårdagens DN Kultur beskriver hon nämligen sin idol Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt från 1909 som en "perverst oformlig bok" och liknar den sedan vid majonnäs. Det är underbart. Läs och njut!

Blodpudding - it's good to be cheap

Blodpudding är ju faktiskt grymt gott. Var det måhända fiskbullarna från igår som triggade begäret efter mer av barndomens billiga snabblösningar? För billigt som tusan är det ju - ett paket för två kostar bara 10.50 på min relativt dyra kvartersbutik.













Kålsalladen man serverades till blodpuddingen i skolan är dock inget jag saknar, så jag kreerade ett smakrikt alternativ på lövtunt skivad fänkål, rött äpple och rödlök och piffade med en dressing på en pressad clementin, lite dijonsenap, en skvätt olivolja samt salt och peppar. Rårörda lingon också såklart! Fint som snus, nyttigt som bara den, snabbt att fixa och billigare än det mesta. Laga imorgon, det är en order.

Bloggonese 2009

Jag var inte där, men jag måste ju få gratulera Andreas som med sina oxsvansar, högrev och fläskbogar givetvis landade vinsten i denna skönt helnördiga matbloggartävling. Jag hade anmält mitt intresse för att sitta i juryn och bälga i mig rödvin men fick dra mig ur till förmån för min guddotter som fyllde hela fyra år igår - hennes fester vill man inte missa! Långkokad bolognese i all ära, men maten igår gick verkligen inte av för hackor. Vi fick såklart födelsedagsbarnets favoriträtt - fiskbullar och spaghetti. Och som en av gästerna förtjust utbrast: "Åhå, TVÅ sorters fiskbullar minsann; både dill och hummersås. Vilken LYX!"

Så bra kan man ha det!

The very internationella Leila

Nu fattar inte jag, i ärlighetens namn.

Tv-kocken Leila har fått sin egen tidning, Leilas Country Living.
Den suger vi på en stund.
Leilas Country Living.
Bortse från eventuella tankar och åsikter kring att Bonnier ger Leila en egen tidning; fokusera bara på namnet. Är det bara jag som undrar varför den nödvändigtvis måste heta så? Som undrar varför den inte kan heta Leila på landet, som tv-programmet? Blir det inte tjusigt nog? Eller är tidningen rentav inte tänkt för svenska läsare?
Kanske inte.
Läser man rubrikerna på omslaget blir man allt mer övertygad om motsatsen - tre av dem är på engelska, den fjärde och sista på italienska. Underrubrikerna är dock på svenska, vilket gör det hela ännu mer förvirrande.
Vilken sorts tidning är då Leilas Country Living? Visst är det väl ändå ett livsstilsmagasin?
Nja, inte riktigt.
Det är ett "lifestyle-magasin", hälsar Bonnier.
Ett lifestyle-magasin.

Kära Bonnier and the Leila, please förklara for me. Vad är up with the swenglish? I am så very förvirrad.

Varm sallad med saganaki

Jag älskar ju ost va. Särskilt varm ost. Eller ja, jag älskar all ost lika mycket, men när jag är hungrig får den gärna vara varm. Halloumi är en lunchfavorit, vilket alla vet som tittat in här mer än någon enstaka gång. Jag har tidigare - utan resultat tyvärr - efterlyst andra stekvänliga ostar, och idag vågade jag mig minsann på en liten rackare jag tidigare ignorerat: saganakin. Den beskrivs som "en grekisk delikatessost"; personligen tyckte jag väl kanske att den var lite får hård och smulig i förhållande till halloumin men what the heck, så länge den går att steka. Fast nästa gång kanske jag går tillbaka till halloumin ändå. Om ni inte har något bättre förslag.
Min enkla lunch:

Varm sallad med saganakiost

100 g saganaki (eller halloumi)
1/2 liten zucchini
1/2 liten röd lök, hackad
10 körsbärstomater
1/2 påse (35 g) färdigblandad och sköljd sallad
2 msk olivolja
1/2 citron
Lite färsk mynta och/eller basilika

Hetta upp olivoljan i en wok. Tärna under tiden osten och skär zucchinin i bitar. Ner med dem i woken och fräs tills de fått lite färg. I med tomaterna och löken och fräs en stund till. Pressa över lite citron och krydda med salt och peppar. Strimla örterna och vänd ner dem, häll sedan grönsakerna och osten över blandad sallad. Ät bums.

Spaghetti med majs, örter, chili och vitlök

Idag fanns det verkligen inte mycket intressant i kylen när det var dags för lunch, men nöden är ju som bekant uppfinningens moder. I frysen hittade jag en munter liten majskolv som resolut flörtade med mig och därmed landade huvudrollen i en skön vegopasta som smakade hett och hälsosamt.

1 portion pasta, jag använder fullkornsspaghetti från Barilla
1 majskolv
Ett par matskedar olivolja
1 stor vitlöksklyfta
1 liten röd pepparfrukt
1 par matskedar hackade färska örter, jag använde timjan och basilika
Peppar och flingsalt

Koka pastan och majskolven enligt anvisningarna på förpackningarna. Halvera pepparfrukten på längden, skrapa ur kärnorna och skiva den tunt. Skala och skiva vitlöksklyftan tunt. Hetta upp oljan i en panna eller kastrull och fräs chili och vitlök på medelvärme däri. Skär av kornen från den varma majskolven och blanda med blandningen i pannan, vänd ner nykokt pasta och hackade örter. Krydda ordentligt med svartpeppar och flingsalt.

Nyttigaste fredagsmiddagen EVER

Igår kväll förärades vi ett besök av min äldsta syster Professorn med familj. Det finns inga tacksammare att bjuda på mat, de älskar allt man lagar med en iver som bara knappt når samma nivå när Proust kommer på tal. De gillar riktigt nyttig mat extra mycket; går det att undvika smör och grädde finns åtråvärda guldstjärnor att hämta. Sagt och gjort!

Pilgrimsmusslor och utstansade rundlar av mogen mango placerades på Knäckis-rundlar och toppades med en liten dutt gräddfil och rödlök för ett enkelt tilltugg. Det var första gången jag testade Knäckisar och de var verkligen inga höjdare i mina ögon. Tog fram ett par färdiga crostini och skyfflade över toppingen på dem - klart bättre. Nästa gång blir det lite smör på ett gott, tunt och sprött knäckebröd, och så resten på. Mycket godare, skulle jag tro.

Sedan blev det rosa, saftig stek av fransyska som fått marinera i citronolja, skivad vitlök, lite balsamvinäger, oregano, peppar och citronskal över natten. Stektes till 60 grader, vilade länge och skars upp i riktigt tunna skivor. 4 vuxna och en yngre herre satte i sig ett kilo stek, vilket jag tyckte var ett mycket gott betyg. Till steken serverades ugnstekta morötter, palsternackor, rotselleri och sötpotatis kryddade med timjan. till såsen fick nedan nämnda burk med rostad paprika stå till tjänst igen; ett gäng mixades med lite rostad vitlök, en gnutta äppelcidervinäger, salt och peppar, värmdes och späddes med lite vatten till en smakrik och supernyttig sås. En påse edamame kokades, spritades och mixades med lite mynta, citronsaft och någon matsked gräddfil och blev en fräsch röra till.

Till dessert improviserade vi och tog resterna av förrättsmangon och ett paket frysta ananasbitar, blandade dem med vanlig simpel frukostyoghurt, mixade slätt och körde i glassmaskin tills det fryst till. Frysta hallon och blåbär värmdes med en nypa mörkt muscavadosocker till en varm sås. Ben & Jerry's kommer inte att betala miljoner för glassreceptet med det var enkelt och praktiskt taget kalorifritt. Och rätt gott, faktiskt.

Det var förmodligen den nyttigaste måltid jag lagat. Bara frukt, grönt och naturliga ingredienser så långt ögat nådde (möjligen med undantag av Knäckis-bitarna).
Sedan var vi förstås tvungna att skölja ner det hela med mängder av rödvin - det finns ju en gräns för hur hälsosam man orkar vara på en fredag.

En ny liten serbisk kompis

Idag lockades jag att köpa en burk som var klädd i löften och fylld med paprikor. Bara på det dukimiterande pappersomslaget på locket har tillverkaren lyckats upplysa mig om att paprikorna är hemmagjorda, handgjorda och fria från konserveringsmedel, färg- och smakämnen. Och - just det - att de är farmors hemlighet. Eller mormors; det står på engelska och en Granny kan ju vara vilket som. Burken kommer från Serbien men vems mormor/farmor vars hemlighet hamnat bland konserverna på min Ica-hylla förtäljer icke lock-historien.

I vilket fall - enligt innehållsförteckningen samsas de rostade paprikorna bara med olja, vinäger, vitlök, persilja och salt i burken. Trevligt. Bra pris tycker jag - 27 spänn för 300 g. Dessutom är det stora bitar av den sötare paprikan som vi kallar snackspaprika. Gillart. Ikväll åkte ett par av dem ner i en varm, matig sallad vi avnjöt till middag.












Vi stekte skivor av stapelfavoriten halloumi (1 pkt),
wokade stora bitar av 2 portabellasvampar, 1/2 zucchini och 1/2 purjolök,
kokade, kvartade och fräste på 1 fryst majskolv.
På slutet fick paprikan slinka ned i woken.

I en kastrull kokade jag ihop 1/2 dl balsamvinäger, 1/2 dl japansk soja, 3 msk flytande honung, skal och saft av en tvättad lime, ett par skivor färsk ingefära och en halv, skivad röd pepparfrukt. Det fick sjuda tills det tjocknat något, varpå jag silade det och ringlade lite över osten och grönsakerna.
Easy peasy, som Jamie skulle ha sagt. Vad det nu betyder.

Hjälp.

Jag blir totalt deprimerad av det här vädret!
Vilken är bästa pigga upp mig-maten? Vad äter du när du behöver ny energi, behöver ignorera världen utanför fönstret, behöver låtsas att allt är ljust och fluffigt och täckt av blommande vårlökar?
Ge mig tips.
Ge omvärlden tips!
Låt oss hålla varandra i handen och ta oss igenom det här tillsammans.

Ceasarsallad extra allt

Mannens fina kusin var här igår och bjöds till sin förnöjelse på stuffad ceasarsallad och kall Estrella (testa, det är bästa budgetbärsen på flaska). Bara för att det är snöstorm idag behöver man ju inte göra avkall på vårfeelingen, eller hur? Ceasarsallad är för övrigt utmärkt bjudmat; lätt att förbereda och med stora variationsmöjligheter vad gäller tillbehören. Gjord rätt är den ju inte direkt den nyttigaste salladen i tråget, men unna dig den mer sällan och dra på med fettet när du väl äter den hellre än att hålla på och larva dig med olika lättdressingar.

Så här gjorde jag:

Ceasarsallad extra allt

3 personer

2 krukor romansallad
2 avokado
1 pkt bacon
2 kycklingfileer
chiliflakes
1 färdigköpt ciabatta bakad med surdeg
Smör
Olivolja
Parmesan

Ceasardressing
1 äggula
1 vitlöksklyfta
3 sardeller
1 citron
1 dl parmesan, fint riven
1 tsk dijonsenap
Olivolja, ca 1/2 dl
Rapsolja, 1/2-1 dl
Eventuellt lite gräddfil eller crème fraiche
salt och peppar

Sätt ugnen på 175 grader. Krydda kycklingfiléerna med salt, peppar och chiliflakes och bryn dem i smör och lite olivolja. Stek de mfärdigt i ugnen tills de har en innertemperatur på ca 70 grader, ca 8-12 minuter beroende på storlek. Låt vila innan du skär upp dem.

Medan kycklingen ligger i ugnen svänger du ihop dressingen:
Kör vitlök, senap, äggula, sardellfiléer och parmesan i en matberedare (om du har. Själv mosade jag ihop vitlök, lite flingsalt och sardeller till en pasta i en mortel och vispade sedan ihop allt i en bunke). Tillsätt olivolja i en tunn stråle medan du vispar ordentligt så att det inte skär sig. Fortsätt sedan med rapsolja; jag gillar att blanda eftersom jag tycker dressingen får en för kraftig smak av olivolja om man bara använder det. Tillsätt mer olja tills du har en riktigt tjock röra. Späd med pressad citron och smaka av med rikligt med svartpeppar. Tycker du att dressingen får en för intensiv smak kan du mjuka till det hela med lite gräddfil eller crème fraiche. Ställ den färdiga dressingen åt sidan.

Skär baconet i bitar och stek det krispigt. Låt rinna av på hushållspapper. Skär ciabattan i bitar och smörstek dem, salta med flingsalt. Dela avokadon i bitar. Skölj och torka salladen ordentligt (den måste vara riktigt torr om dressingen ska kleta fast ordentligt och det inte bara ska bli sås av alltihop). Blanda salladen ordentligt med dressingen precis innan servering och fördela på tallrikar. Hyvla över lite extra parmesan. Lägg på bacon, krutonger och kyckling i snedskurna skivor.

Underbara, svettiga Morberg

Det är roligt att fråga folk vad de tycker om Per Morberg och hans matlagning. En del kan inte se förbi hans medverkan i Rederiet (själv tittade jag mer ofta än jag vill erkänna på Vita lögner, men jag skyller det på min ringa ålder), och avfärdar honom som en bufflig och svettig karlakarl (i en negativ bemärkelse då alltså) vars mat inte borde gå att lita på mer än kocken själv.

Själv blir jag mer och mer förtjust i det brutala hanterandet av massiva köttstycken, hans frammuttrade försvarstal riktade mot måttlighetens förespråkare ("ja, jag vet, det är mycket smör, men gå en promenad eller nåt då!") och hans okomplicerade förhållande till matlagning och recept. Jag var skeptisk till en början, det ska erkännas, men numera tycker jag bara att det är förbannat fint att vi svenskar inte bara vill ha äppelkäcka, söta och ständigt leende kvinnor vid tv-spisen utan att vi har vett att uppskatta en stundtals vresig, stöddig och råbarkad man med långt hår och skjorta uppknäppt till naveln.

Hans bok Morberg: scenen, livet och konsten att laga mat (Bonnier Fakta) är färsk i butiken och riktig höjdare; vem annan än Morberg skulle slänga in recept på 80-talsklassikerna plankstek och sniglar med vitlök bland de alltid lika trendriktiga husmansfavoriterna kåldolmar och dillkött? Per Morberg tänker förmodligen inte ett dugg på trender; för honom är det gott käk, helt enkelt. Och inte en haka är torr efter att han dundrat fram i köket, vågar jag anta.

Det blir en hedersplats bland mina hundratals kokböcker, Morberg!

Söndagsmiddag - köttbullar på finfärs

Mina vänner i Östergötland är inte bara grymma på att laga och bjuda på fantastisk mat, de är generösa med sitt kött också. Vi fick bland annat med oss lite hjortfärs upp, vilken antog finfin köttbullsform ikväll. Tillsammans med sherryspetsad gräddsås, mandelpotatismos, lingon och zucchini med parmesan utgjorde de en alldeles perfekt opretentiös men mumsig söndagsmiddag att bjuda vännerna från Östgötagatan på.

Andreas inspirerade med sitt recept; min milt modifierade version kommer här. Satsen räcker ganska precis till sex normalt hungriga, eller till fyra sjukt hungriga (som vi) plus en matlåda. Perfa.

Köttbullar på finfärs

550 g hjortfärs (det var vad vi hade)
250 g blandfärs (borde vara fläskfärs, men det hade de inte i affären)
En stor gul lök
1 stor klyfta vitlök
1 msk vilt- och kantarellfond
1 tsk vardera av torkad oregano, timjan och basilika
1 1/2 dl vispgrädde
1 tsk salt
Ett gäng varv nymalen svartpeppar
Smör till stekning

Riv eller hacka löken och vitlöken och blanda med färs, fond, kryddor och grädde. Rulla fina bullar och bryn dem i omgångar i smör. Lägg över dem i en form allteftersom. När du stekt färdigt vispar du ur pannan med en rejäl skvätt sherry, häller på lite vatten, lite grädde, lite viltfond, lite vitpeppar och kanske lite gelé om du har. När såsen kokat ihop något låter du köttbullarna sjuda med en stund i såsen tills de är genomstekta. Vill du av någon outgrundlig anledning inte äta köttbullarna med sås låter du dem bli klara i ugnen; fem minuter på 175 räcker säkert.

Svart pasta med mustiga räkor och fänkål

Aaah, som en ljuv liten klump i magen ligger den här goda och förvånansvärt mustiga pastan nu, och vi konstaterar ännu en gång belåtet att det är värt att koka nam-nam på sina räkskal. Vi lyckades trycka i oss allt det här på två personer, men det hade nog räckt till tre. Fast inte till fyra. Det vore bara dumsnålt. Svart pasta får sin färg av bläckfiskbläck, men det känns inte på smaken. Det är dock lite extra lördagssnyggt, inte sant?

Svart pasta med mustiga räkor och fänkål

2-3 personer

500 g oskalade räkor (1 påse)
250 g färsk, svart pasta (vi använde Rana Tagliolini Nero)
1 liten fänkål
2 msk olivolja
2 msk smör
20 cm purjolök
2 vitlöksklyftor
1 liten röd pepparfrukt
1 msk lantbuljong (eller god grönsaksbuljong)
2 dl torrt vitt vin
3 dl vatten
1,5 dl lätt crème fraiche
Några vitpepparkorn
Salt och svartpeppar
Gräslök
Parmesan

Börja med att förbereda allt:
Skala räkorna, spara skalen. Skiva halva purjolöken i snedskurna slantar och skiva halva fänkålen i riktigt tunna skivor (gärna med mandolin). Resterande purjolök och fänkål kan skäras i grövre bitar och läggas för sig. Halvera pepparfrukten på längden och skrapa ur kärnorna. Finhacka tillsammans med vitlök.

Hetta upp en matsked vardera av olja och smör i en bredbottnad kastrull. Fräs de grövre bitarna av fänkål och purjo en stund utan att de tar färg. I med räkskalen och fräs en stund till. Häll på vitt vin, vatten och buljong och släng i ett par vitpepparkorn. Låt allt koka i 10-15 minuter. Sila ner i en mindre kastrull och låt koka ner ett par minuter till; du vill ha ca 2 dl kvar i slutändan.

I en stekpanna hettar du upp resterande smör och olja och fräser försiktigt vitlök, pepparfrukt, fint skuren purjo och fänkål tills allt mjuknat och det luktar förbannat gott. Häll på din räkfond och blanda i crème fraiche. Koka samman en stund och smaka av med peppar och eventuellt lite salt. Vänd i räkor och klipp eventuellt över lite gräslök. Värm utan att det börjar koka (då blir räkorna sega) och vänd samman med den nykokta pastan. Servera med massor av parmesan och nydragen svartpeppar.

Dessertdröm för chokladälskare

Tänkte fredagsfjäska med en riktigt god, enkel fuskdessert. Eller fusk och fusk - lite får du göra själv, men resultatet överstiger definitivt dina ansträngningar. Först svänger du ihop en enkel men smäktande god smetkladdig chokladkaka. Medan den fortfarande är varm toppar du den med en kula riktigt god glass, öser över färdig, lyxig, seg maräng samt hyvlar finchocklad över. Klart. Piffigt som attan.

Kladdkaka med finglass, maräng och choklad

6 personer

150 g smör
2 ägg
3 dl socker
1 msk vaniljsocker
½ dl fin kakao
2 dl vetemjöl
En liten nypa salt
Smör
Ströbröd

Till servering:

1/2 liter finglass med inslag av choklad och kanske en nöt; vi testade Ben & Jerry's nyhet Chocolate Macadamia
2 fina stora maränger; vi inhandlade härligt sprödsega kreationer med chokladrippel från ett rätt trist konditori
1 st fin chokladkaka att hyvla spån ifrån.

Sätt ugnen på 175 grader. Vispa socker och ägg fluffigt. Smält smöret och rör ner det i äggsmeten. Blanda mjöl, kakao, vaniljsocker och salt och rör ner även det i smeten. Smöra och bröa en form och grädda i ugnen i ca 30 minuter. Kakan ska fortfarande vara kladdig i mitten. Om du vill förbereda kan du grädda 25 minuter under dagen och sedan de sista 5-10 minuterna strax innan servering.

Ta fram glassen 10 minuter innan efterrättdags så den hinner bli hanterbar. Skär kakan i rutor eller tårtbitar och lägg upp, toppa med en kula glass, strö över bitar av maräng och hyvla över lite choklad. Servera, emottag jublet, buga och njut.

Fullkornsspaghetti med halloumi, vitlök och tomater

Preciiiis när man trodde att bloggen skulle dra en sista suck och krypa in i ett litet torrt, mörkt hörn och skrumpna bort under förnärmad tystnad lyckades jag ta mig i min ostärkta, trötta krage och klämma ur mig en enkel men smaskig lunchspaghetti.

Här har det varit förkylningar och stress och bostadsbytesförhoppningar för hela slanten, så det är mycket comfort food nu. Smaka den här superenkla pastan nästa gång du är sugen på något matigt men fräscht. Jag gör den med Barillas fullkornsspaghetti; andra märken jag testat har en motbjudande bismak av sågspån. Barillas är dock så pass god att jag föredrar fullkornsvarianten framför den vanliga numera.

Fullkornsspaghetti med halloumi, vitlök och tomater

2 personer

2 portioner fullkornsspaghetti
1 ask körsbärstomater
200 g tärnad halloumi (Zeta har färdigtärnad för de lata)
2 vitlöksklyftor
3 msk olivolja
1 citron
1 liten nypa socker
1/2 kruka basilika
Salt och svartpeppar

Koka pastan enligt anvisningarna på paketet. Förbered under tiden de andra ingredienserna: halvera tomaterna, strimla basilikan, skala och skiva vitlöken tunt. Hetta upp en teflonpanna och stek halloumibitarna gyllene. Sänk till medelvärme och häll i olja och vitlöksskivor, fräs en minut utan att vitlöken tar färg. I med tomaterna och fräs tills de mjuknar något. Halvera citronen och pressa över saften, dutta i en liten nypa socker och smaka av med lite salt och ordentligt med svartpeppar. Vänd ner basilikan och blanda försiktigt med den nykokta pastan. Servera på studs.