Citronmoussetårta med oreobotten

Ni såg kanske mina så kallade cupcakes från igår? Nå, det här var något närmare det jag egentligen hade tänkt göra - en citronmousse-
tårta på oreobotten. Citrongelén ovanpå hann jag förstås inte med (man är ju bara människa liksom) men den blev god ändå. Det vankades kräftskiva med Christians otroligt fina släktingar, och vårt bidrag till den härliga buffén blev en efterrätt. Alltså fick jag en möjlighet att testa den tänkta förskolefikaskapelsen.

När man gör en moussetårta är det en himla massa vispande och nedvändande och bunkar och fluff överallt, men det är absolut inte svårt. Jag skulle dock inte ge mig på det utan elvisp. En bonus för mig är att den här tårtan inte behöver bakas i ugnen eller ens frysas - man ska böra göra en enkel botten, kyla den en stund, hälla på moussen och låta det hela kylas ett par timmar till. Lätt som en plätt. Faktiskt.

Citronmoussetårta med oreobotten

Oreokakor är gudomliga små ting och finns numera att köpa i de flesta större mataffärer. Ta inte bort det vita mellan kexen innan du mixar dem till smulor. Jag gjorde en ganska tunn botten, men vissa önskade en tjockare eftersom den är så god. Om du känner dig extra kaksugen du med så öka mängden kakor till 200 g och smöret till 100 g.

10-12 bitar

Botten:
150 g Oreos
75 g smör

Mixa kexen till smulor i en matberedare eller krossa dem fint för hand (lägg i plastpåse, banka loss med t ex en kavel). Smält smöret och blanda väl med smulorna. Tryck fast bakplåtspapper i botten på en normalstor rund form med löstagbara kanter. Tryck ut kaksmulorna platt och jämnt i botten och ställ in i kylen i minst 20 minuter för att stelna.

Citronmousse:

4 gelatinblad

3 ägg

1 1/2 dl florsocker

2,5 dl vispgrädde

Fint rivet skal från 1 tvättad citron

1 dl pressad citronsaft (ca 1,5 citroner)

1 dl kesella

Lägg gelatinbladen i blöt i kallt vatten i ca 5 minuter. Dela äggen i gulor och vitor. Vispa gulorna pösiga tillsammans med florsockret i en skål, vispa äggvitorna till hårt skum i en annan. Vispa grädden ordentligt fluffig i en tredje. Häll citronsaften i en kastrull. Krama ur gelatinbladen, lägg dem i kastrullen och värm försiktigt tillsammans med citronsaften tills de smält helt. Låt svalna något och häll citronblandningen i skålen med äggulesmet under omrörning. Tillsätt citronskal och kesella, vänd ner grädden och allra sist de fluffiga äggvitorna. Häll smeten i formen, plasta in och låt stelna i kylen i ett par timmar. För försiktigt över tårtan till ett fint fat, dekorera med bär, gelé eller som jag med en färdigköpt och extremt svårforcerad dekorationsgelé. 

Plan C. När man vill vara lite bättre men inte hinner.

Ni vet såna där gånger då man vill vara lite bättre än man är? Återträffar är givna sådana tillfällen. Och arbetsintervjuer. Och första gången man hoppar i säng med någon. Då vill man vara lite roligare/smartare/snyggare/mer framgångsrik/bättre utrustad. Och när man blir inbjuden till fika på dotterns nya förskola med uppmuntran att ta med något ätbart? Då vill man tydligen också vara lite bättre än man är. Det visade sig i fredags.

Jag hade TÄNKT göra en fantastiskt god citronmoussetårta med oreobotten, toppad med ett tjusigt lager citrongelé. Ungefär tre timmar innan fikat skulle börja insåg jag att det inte skulle bli något med det lilla projektet. Plan B var att köpa en citronmuffinmix, baka "egna" muffins i söta prickiga formar och toppa med en hemmagjord frosting. Och nej, jag har aldrig gjort egna så kallade cupcakes, ni känner mig bättre än så. Varför heter det egentligen cupcakes? Blir de liksom godare och finare på engelska?
Anywhoo.
Jag går till affären glad i hågen och inser där att inte f*n kommer jag hinna göra några j*a mix-muffins heller. Men jag tänker INTE sjunka så lågt som till att ta med mig en ask Mums-Mums. Det GÖR jag bara inte. För jag vill ju vara lite bättre än jag är, om ni minns.

Plan C framträder ur den desperata mammahjärnans dunkla vrår. Aha! Färdiga muffins - med egen topping. Så där ja. I kakhyllan finns påsar med små söta citronmuffins - tio per påse, jag tog två. Gick hem och blandade 200 g naturell philadelphiaost med 1 dl lemoncurd riktigt ordentligt. Lät stå i kylen en stund och fyllde en spritspåse. Ställde muffinsraringarna i en låda, spritsade på citronosten och toppade kalaset med oreokexsmulor (ca 3 kex gick åt; jag skrapade bort det vita, lade kexen i en påse och bankade loss lite). Kom till fikat, något sen. 60 barn med tillhörande föräldrar, och tittade man på de uppdukade bufféerna var jag inte den enda som velat vara lite bättre. Och de andra - med sina fantastiska bullar, sandwichar, hemmagjorda prinsesstårtor och mördegskreationer - de var nog lite bättre på riktigt. Men mina 20 muffins (förlåt, cupcakes) tog slut på ganska exakt 1 minut. Så det så. 

På Twitter vet de vad man behöver.

Visst kan det vara underbart med Twitter och Facebook och sånt? Visst, det stjäl för stor tid av våra liv, men när man vill veta något eller få tips - jisses vad det finns fina människor där ute! Igår undrade jag om någon kunde tipsa om något gott att äta som man orkar laga till sig själv när man är sjuk och ensam hemma med barnen, och jag fick finfina förslag. Kände att jag måste dela med mig av dem till alla er andra sjuklingar där ute.

@Annabilli föreslog Macaroni & Cheese, vilket jag älskar ända sedan min tid i New York när jag var liten. @Nordefors föreslog Pasta Pesto med stekt bacon vilket jag sitter och suktar efter redan nu, fast det är två timmar till lunch. @Matarkivet tyckte att jag skulle köra på en krämig polenta med svamp eller en god soppa, och jag har lovat henne att prova den där polentan när jag blivit lite friskare. @Lianlej känner mig tydligen bättre än hon tror och föreslog helt sonika en online-pizza. Och @PlommonetGbg:s frestande tips om mackor med svampstuvning i ugn tar nästan knäcken på mig nu när jag mår bättre och är riktigt hungrig.

Tänkte att ni kanske ville veta vad det blev till slut? En jätteäcklig soppa. Vedervärdig. Jag gjorde den på kyckling och majs och det blev riktigt läskigt. Jag åt ungefär 1 deciliter. Så senare, när jag tyckte riktigt synd om mig själv, blev det praliner och te och konjak som en andra middag. Tack för de fina tipsen, nästa gång ska jag göra som ni säger!

Superlättlagad orgie i banan, mjölkchoklad, kokos och Start

Foto: Lieselotte van der Meijs

Jag är sjuk. Inte jättesjuk men ganska sjuk. Om jag var en sån där fågelflicka skulle jag förmodligen säga att jag var för sjuk för att ha aptit, men så sjuk har jag nog aldrig varit. Så jag drömmer istället om att inte behöva ta hand om barn (pappan är bortrest) och vara duktig utan att istället få ligga i soffan och goffa något sött och varmt direkt ur formen med kall glass till. Kom att tänka på ett recept ur Bjud hem! och insåg att det var exakt det jag längtade efter. Jag kommer förmodligen inte unna mig att laga en dessertorgie till bara mig (trots att just denna är extremt lättlagad), men jag tänker tänka på den. Och vem vet vad som händer när barnen gått och lagt sig.

Bananfest med glass 

Det här är så dekadent så det finns inte. Men läs ingredienslistan och fundera: vem känner du som skulle kunna motstå den här lilla formen full av fest? Ingen, eller hur? Vi får hoppas det i alla fall, för den här desserten är helt enkelt en otroligt snabb genväg till lycka.

2 personer

2 bananer

100 g mjölkchoklad

1/2 dl riven kokos

1dl naturell Start eller annan crunchig müsliblandning

1 dl grädde

Vaniljglass

Värm ugnen till 200 grader. Skala bananerna och halvera dem först mitt på och sedan på längden så att du får sammanlagt åtta avlånga bitar. Lägg dem i en ugnsfast form. Bryt chokladen i små bitar och tryck ner bland bananerna. Strö över kokos och sedan Start, och avsluta med att hälla grädde över alltsammans. Kör in i ugnen i 15 minuter; sätt folie på om Starten börjar få för mycket färg mot slutet. Avnjut pronto tillsammans med glass.

Tips! Den här desserten är förvisso en barnens heliga dröm men få vuxna kan motstå den. Släng i en näve nötter, marshmallows, russin, vit choklad, en konjaksskvätt eller något annat du gillar och gör den till din egen. 

Det blir inte så jäkla bra jämt.

 Ni vet hur vissa saker blir exakt som man tänkt och de allra flesta inte blir det? Well, något bakfull föresatte jag mig i söndags att göra poppers på pepparfrukter jag hittade på Wargen. De hette Pimientos del patron vilket jag tyckte var ett mycket sexigt namn och de skrek liksom efter att bli fyllda med något. Så jag stekte bacon och lät det rinna av, och så tärnade jag mozzarella fint och blandade med baconet. Jag värmde ugnen till 250 grader. Skar av toppen på de gröna skönheterna (vilka utlovades vara smarriga och ganska milda överlag), skar upp dem någon centimeter i ena sidan och pillade bort det mesta av kärnhuset. Sedan proppade jag dem fulla med bacon-och-ostnamnammet. Och så folierade jag en plåt, la på de vackra tingesterna, ringlade över lite god olivolja och saltade och pepprade. Hur grymt låter inte det?

Det blev så där. I ärlighetens namn. Efter 5 minuter i ugnen var det liksom fullt med sörja på plåten efter utrunnen mozzarella, olja och vad jag antar var pepparfrukterna som vätskat av sig på grund av saltet. Det var gott helt klart, men jag var ute efter något lite... knaprigare. En blandning av sotad pepparfrukt och gyllene ost. Jag kommer helt klart testa det här igen för kombinationen av chili, bacon och ost är ju som bekant väldigt svårslagen, men nästa gång sätter jag ugnen på grill och hoppas osten gratineras snabbare än den liksom smält-flyter iväg. Fast ännu troligare är att jag dubbelpanerar godsakerna och friterar dem. Så stannar allt där inne. Hoppas jag. 

Releasemingel för Bjud hem! - en kärleksorgie

En peppad författare.

 Oj oj OJ vilken vecka!  Fantastiskt mycket har hänt men störst av allt var ändå mitt releasemingel för Bjud hem! i torsdags. Vilken kväll! De närmaste och käraste kom och skålade med mig på Lilla Hotellbaren på Söder i Stockholm - TACK Richard och alla andra inblandade från baren för en jättefint ordnad kväll! Jag vill förstås även säga jättestort tack till Tomas och fina vänner på TT som bjöd oss på öl och till Ica Bokförlag som försåg oss med bubbel och lite smått att mumsa på.

Men framför allt vill jag tacka alla er som kom. Alla ni som varit med och gjort boken, alla ni som är med på bild och alla som lånat ut sina hem, alla ni som hjälpt till eller bara stöttat och peppat fram den. Jag saknade många ansikten och en del har jag inte fått tag i, en och annan har glömts bort men jag hoppas att ingen blivit ledsen. Så många av er var dock där och jag glömmer det aldrig! Tack för alla fantastiska blommor, alla presenterna och allt beröm och all kärlek - det var magiskt. Och Christian - det hade ju inte blivit någon bok utan dig och det hade helt klart inte blivit någon fest.  Tack för allt.

Nästa gång - he he - då ska vi ordna en RIKTIGT fet fest. Men den här kommer jag leva på länge, länge.

En glad fotograf - Lieselotte van der Meijs

En glad formgivare - Sara Alinder

En glad Pytte med en glad syster

En glad fotograf till - Kristofer Samuelson
och hans Elsa

En glad släkting jag gift mig till

En glad flicka och en halv pojke

En entusiastisk shoppare och en glad Maria från Ica Bokförlag

En snygg hög med snygga böcker.

En jätteglad äkta man och två andra glada män

Finfina öl

Ett mycket fint besök och hennes far (också fin)

En författare som försöker formulera fina saker

En glad redaktör - Agnes Cavallin

Flera fina flickor och en sportig man

En bubbelberusad Pytte med sitt fantastiska blomsterhav.
Trött och lycklig!

Releasevecka!

 I fredags fick jag mitt första ex och plötsligt finns det en PRODUKT. Man har resultatet av alla sina ansträngningar, inbundna och snyggt paketerade i svarta pärmar med peppat rosa rubrik och bilder som omsorgsfullt valts ut för att försöka visa vad just MIN bok har att bjuda på. Och man vill att hela världen ska se den men vet givetvis att den kommer få svårt att hävda sig i
Stora Kokboksfloden.


Det finns så många välkända nunor och så många välrenommerade kockar och så många extremt begåvade människor som fått ge ut böcker bara i år, och jag känner mig hemskt ödmjuk inför den vetskapen.
Alla dem ska man konkurrera med.
Förhoppningsvis tycker världen att Bjud hem! har något speciellt. För det har den ju.
Jag får väl ställa mig i en bokaffär och spionera på den på onsdag, när den släpps...

Jag har fotograferat boken, men i den är bilderna tagna av Lieselotte van der Meijs och Kristofer Samuelsson.