Tabbouleh till det mesta

Vill man äta något fräscht och sommarnyttigt till den vegovänliga halloumin/grillade köttbiten/nyfångade fisken/samvetsvänliga kycklingfilén är den libanesiska salladen tabbouleh ett fint alternativ till dammig gammal pastasallad. Versionen på bilden är en man-tager-vad-man-haver-och-för-tillfället-kommer-ihåg-i-den-totala-förvirringen-variant (med basilika istället för mynta, varm bulgur istället för kall, lime istället för citron, ingen lök och för lite persilja) men receptet nedan är det goda och korrekta som jag brukar köra. Funkar fint till det mesta!

Tabbouleh

4 personer

1,5 dl bulgur

3 dl vatten

4 tomater, gärna i olika färger

1/2 liten gurka

2 salladslökar

3 dl fint skuren persilja

1 dl fint skuren mynta

Dressing:

½ dl god olivolja

1 pressad citron

Salt och peppar

Salta vattnet lätt och koka bulguren däri så länge som rekommenderas på förpackningen. Skölj den i kallt vatten när den är färdig och låt den rinna av. Skär urkärnad gurka och tomat i små tärningar och skiva löken tunt. Blanda allt med bulgur och kryddor. Vispa ihop olivolja och citronsaft, smaka av med salt och peppar och vänd ner i salladen. Låt gärna stå och mogna i kylen en stund innan servering.

Om jag firat midsommar...

Som tur är ska jag få den fantastiska äran att närvara vid goda vänners bröllop imorgon, så det blir inget traditionellt midsommarfirande för mig. Ej heller någon matlagning, god bless. Men OM jag hade firat midsommar i år, och OM jag orkat laga mat, och OM jag haft fina vänner eller familjemedlemmar närvarande att bjuda den på, och OM jag frammanat min vanliga sunt normalhöga ambitionsnivå, då hade jag kanske bjudit på några av dessa nyare och äldre favoriter ur arkivet:

• Friterad matjes. Ett måste till en öl före det "riktiga" sillbordet.
• Hemmagjord sill. En eller ett par varianter.
• Matjestårta. It's the shit, helt enkelt.
• Gravad lax, gärna smaksatt med någon god sprit. Kanske serverad med hovmästarkräm.
  
• En lyxig liten snitt med forellrom. För att den är så snygg. Och god.
• Kladdig chokladruta till efterätt. Fy f-n så gott.
• Vodkaspetsad vattenmelongranité - kan det bli mer party? En succé från förra året som måste testas igen.

Hoppas att jag kanske inspirerat någon matglad firare! I övrigt håller jag tummarna för ett fantastiskt väder, särskilt för det fina brudparets skull. Glad midsommar!

Tydligen det godaste någonsin

Ända sedan jag blev gravid med min dotter har folk sagt "Åh så bra, då kan du börja blogga om BAAAAARNMAT och FAMILJE-
MIDDAAAAGAR" och jag har svarat "Åh så väldigt gärna jag absolut INTE vill göra just det" för Gud vet att vi har tillräckligt med mammamatentusiaster i det här landet och jag tycker jag behövs bättre bland de vinpimplande latmaskarna till matglada amatörer.

Nu har jag mitt andra barn i magen och orkar knappt ens inspirera någon att köpa fiskpinnar på Ica, än mindre laga bra mat till vare sig mig eller min stackars dotter. Men hon fick i alla fall något slags glass häromdagen och hon blev så till sig att jag aldrig hört något liknande. Faktiskt aldrig. Det mmmmades och aaaahades och slickades på fingrarna och jag blev alldeles rörd av berömmet som förtydligades med ständigt upprepade och andäktigt framförda "nam nam". Fatta den, liksom. Hon har bokstavligen talat aldrig ätit något så gott i hela sitt liv. Och kunnat säga det, i alla fall.

Jag körde 1 paket frysta blåbär, 2 bananer och ca 1,5 dl fet, turkisk yoghurt i matberedaren. Lite åt hon upp (okej, ganska mycket) och lite åt jag upp, men sedan tog jag smörpappersark och klippte i 4 bitar vardera, formade till strutar och vek till spetsen på strutarna för att hålla ihop dem. Ställde strutarna upp i en liten plastlåda och hällde i smeten. Glasspinnar hade jag hittat på ÖoB så dem stack jag muntert ner i strutarna. In i frysen, klart på någon timme. Givetvis blir det lättare om man har sådana där glasspinneformar, jag ska inhandla sådana. När glassen var klar snittade jag ett litet hål i en muffinsform och trädde den på pinnen som manschett. Väldigt intelligent när vi snackar blåbärsglass.

Där har ni det - en succé på pinne. En ganska ful glass, men högt älskad. Jag är bäst!

Välkommen till mitt liv, panzanellan

Tack gode Gud för goda vänner. Om ni läst inlägget nedan anar ni att jag är ungefär den tacksammaste man kan bjuda på mat just nu; allt som inte är falukorv eller hemköpt sushi ter sig tämligen exotiskt och allt som smakar något är himmelriket. Att dessutom bara få sitta ner och titta på när andra lagar mat är en lyx som gör kroppen hänförd i pur brist på ansträngning.

Igår bjöd underbara vännerna Kristofer & Helena på en middag som gjorde mig salig. Jättegod canneloni med lammfärs, philadelphia och spenat till varmrätt men framför allt en liten förrätt som jag längtar efter redan nu. Receptet är hämtat från en av mina favoritkokböcker, Antipasti & Stuzzichini (Ica Bokförlag) av Marco Baudone och Tomas Tengby, med bilder av Bruno Ehrs. En liten fin bok med smårätter som får en att längta efter ett stort glas rött och fler långa kvällar med avslappnade kompisar. Tack fina ni!

Panzanellan är hur enkel som helst och förvånansvärt god trots att den innehåller oliver, som inte är min favoritingrediens, samt sardeller, som ju kan vara lite väl mustiga i smaken om de inte använts helt rätt, som här. Det står i receptet att man ska använda inlagda tomater men jag tror K & H använde färska, vilket var hur gott som helst. Jag tror också att de använde en hel vitlöksklyfta och inte bara en kvarts, men smaka dig fram till vad du gillar bäst.

Panzanella (Recept: Marco Baudone Foto: Bruno Ehrs)

2 skivor lantbröd

2 msk tomater, inlagda

2 msk sardeller

2 msk oliver

1/2 fänkålsstånd

1/4 vitlöksklyfta

1 kvist basilika, plockad

2 tsk vitvinsvinäger

ca 1/2 dl olivolja

havssalt

svartpeppar

Rosta brödet i ugnen eller i en brödrost och dela det i fyra delar. Strimla tomaterna, skär sardellerna fint, kärna ur och skär oliverna och riv vitlöken. Blanda alla ingredienserna med vinägern och oljan. Lägg brödbitarna i en djup tallrik eller i flera små. Toppa med blandningen så att brödet suger åt sig oljan. avsluta med lite havssalt och svartpeppar.

På matfronten intet nytt

Hej kompisar. Det är tuffa tider som råder. Igår firade jag och Christian fyra år som gifta, och gissa vad vi åt? Pizza. Framför en film.

Så ni fattar ju nivån på matlivet just nu. Det blir take out kanske fyra gånger i veckan, och övriga måltider domineras av makaroner och mackor. De mest inbjudna gästerna heter Mamma Scan och Familjen Dafgård, typ. Okej, jag överdriver en smula, men inte tillräckligt mycket för att kunna blogga med äran i behåll.

Anledningarna till att knivarna rostar i stället är dock fantastiskt roliga (om man är objektiv och har lite distans, vilket jag inte kan påstå att jag alltid lyckas med): jag är gravid och har bara en dryg månad kvar innan familjens nyaste matvrak anländer, och innan dess måste jag hinna färdigt med min kokbok som jag har den stora äran att få ge ut på Ica Bokförlag nästa höst. Visst är det fullständigt makalöst roligt? Så vi har lagat mat och fotat och kämpat och slitit som djur, och nu skriver jag och kämpar fortfarande. Och försöker hinna vila samtidigt, och ta hand om vår dotter, och förbereda vårt hem på en extra familjemedlem. Det är tungt! Och jag är enorm. Bilden är från i påskas (Christian är fotograf) och jag ser härligt smårund och avslappnad och glamorös ut, men det var för två månader sedan. Nu är det ett under att jag kan stå utan att tippa över.

Men jag ska inte överge bloggen riktigt än, jag lovar. Ni kanske får stå ut med att det inte blir en massa recept framöver utan kanske bara lite mer jag och magen, men jag kompenserar med en bok nästa år i alla fall.

Håll tummarna för mig!