Sex år senare: int' det minsta bitter!

Den dedikerade läsaren undrar ännu en gång om bloggen dött. Men den gör ju aldrig det, vilket jag brukar påminna om med ett årligt inlägg eller två. Nu har det gått ännu ett år, och om bara någon dryg vecka har Pyttes Matblogg funnits i hela sex år. Visst är det ganska stort ändå? Jag tittar tillbaka på mina inlägg från den första tiden och skrattar åt det här, med rubriken "Ja ä int' bitter", med fantasier om anklever och champagne men alldeles för liten plånbok. I dag har jag exakt samma fantasier men är gravid med det som förhoppningsvis ska bli vårt tredje barn, och får minsann inte inmundiga vare sig anklever eller champagne. I stället sitter jag här och njuter av en lyxig kanna vatten med björnbär, lime, mynta och is. Ja ä absolut int' bitter. Fortfarande int'. Int' alls!

Okej, ibland är jag liiiite bitter. Men allra oftast är jag klädsamt lycklig och tacksam, faktiskt.

På matfronten intet nytt

Hej kompisar. Det är tuffa tider som råder. Igår firade jag och Christian fyra år som gifta, och gissa vad vi åt? Pizza. Framför en film.

Så ni fattar ju nivån på matlivet just nu. Det blir take out kanske fyra gånger i veckan, och övriga måltider domineras av makaroner och mackor. De mest inbjudna gästerna heter Mamma Scan och Familjen Dafgård, typ. Okej, jag överdriver en smula, men inte tillräckligt mycket för att kunna blogga med äran i behåll.

Anledningarna till att knivarna rostar i stället är dock fantastiskt roliga (om man är objektiv och har lite distans, vilket jag inte kan påstå att jag alltid lyckas med): jag är gravid och har bara en dryg månad kvar innan familjens nyaste matvrak anländer, och innan dess måste jag hinna färdigt med min kokbok som jag har den stora äran att få ge ut på Ica Bokförlag nästa höst. Visst är det fullständigt makalöst roligt? Så vi har lagat mat och fotat och kämpat och slitit som djur, och nu skriver jag och kämpar fortfarande. Och försöker hinna vila samtidigt, och ta hand om vår dotter, och förbereda vårt hem på en extra familjemedlem. Det är tungt! Och jag är enorm. Bilden är från i påskas (Christian är fotograf) och jag ser härligt smårund och avslappnad och glamorös ut, men det var för två månader sedan. Nu är det ett under att jag kan stå utan att tippa över.

Men jag ska inte överge bloggen riktigt än, jag lovar. Ni kanske får stå ut med att det inte blir en massa recept framöver utan kanske bara lite mer jag och magen, men jag kompenserar med en bok nästa år i alla fall.

Håll tummarna för mig!