torsdag 27 augusti 2015

Vardagsvegohjälte!

Foto: Linda Prieditis
Gårdagens lax i all ära men vi kan ju liksom inte stå och lägga in saker hela dagarna. Ibland måste det gå snabbt. I Icakuriren har jag med jämna mellanrum äran att bjuda på fyra vardagsrätter - det har jag nog redan berättat - och där får rätterna innehålla max 10 ingredienser och inte ta längre än en halvtimme att laga. Bra va? Här är ett smakprov som jag är lite sugen på nu när klockan är nästan lunch. Krämigt och vego, snabbt, enkelt och gott!

Krämig bulgur med sötpotatis, svamp, timjan och parmesan

4 portioner
Tid 20 minuter

4 portioner bulgur
1,5 msk grönsaksfond eller 1 buljongtärning
250 g sötpotatis
300 g skogschampinjoner
2 msk olivolja
2 dl crème fraiche
3 dl fint riven parmesan
Några kvistar timjan, gärna citron

Koka bulguren enligt anvisningarna på förpackningen, med fond eller en buljongtärning i vattnet. Skala sötpotatisen och skär den i små fina tärningar, ca 0,5 cm. Ansa och dela svampen. Fräs sötpotatis och svamp i olivoljan tills potatisen är mjuk och allt fått fint färg. Häll i 1 dl vatten, crème fraiche, parmesan och repad timjan. Smaka av med salt och peppar. Koka upp och vänd ned bulguren. Toppa med lite extra parmesan och timjan vid servering.

onsdag 26 augusti 2015

Det bästa just nu, my style

Foto: Lieselotte van der Meijs
Jag har funderat kring det här med inkokt lax. Jag har funderat på det en hel del. Faktum är att inkokt lax överstigit de flesta del andra rätter i mängd tid jag ägnat åt dem, åtminstone den här sommaren. Jag gissar att det betyder att jag blivit vuxen på riktigt nu (har inget större minne av att ha fantiserat kring inkokt lax som barn).

Jag fick en craving en kväll och gav mig ut på jakt. Den inkokta laxen skall ätas kall, så det var för sent för mig att göra egen. Till min stora glädje hittade jag en bit i en delidisk och gick hem med den, så där peppad inför en middag som man bara blir när man haft cravings och ska få tillfredsställelse alldeles, alldeles strax.

Okej. Så jag sätter gaffeln i laxen och förlåter genast att den verkar lite torr - så peppad är jag - men när jag sedan stoppar gaffeln i munnen kan jag INTE förlåta att laxen inte har minsta ättiksmak. Den har ingen syra alls. Det är bara en kall, kokt lax. Mycket ättika vill jag att min lax ska smaka, och den får inte vara torr! Sedan toppar man med riktigt goda saker...

Här är min version, perfekt på buffén.

Ättiksinkokt lax med smetana, forellrom och snabbsyltad salladslök

Inkokt lax ger en försmak av sommaren och blir festlig plockmat när den serveras på skedar med läcker topping.

400 g skinn- och benfri laxfilé 

Lag:
5 dl vatten
1 dl ättiksprit (12 %)
0,5 dl socker
1,5 msk salt
10 vitpepparkorn
5 svartpepparkorn
1 lagerblad

Till servering:
1 dl smetana
50 g forellrom
1 snabbsyltad salladslök (se recept nedan)

Skär laxen i ca 2x3 cm stora bitar och lägg dem i en form med höga kanter. Det ska finnas lite plats mellan bitarna. Lägg alla ingredienser till lagen i en kastrull och koka upp. Häll lagen över laxen, bitarna måste täckas helt. Plasta in ordentligt men stick några hål i plasten så att ångan kan pysa ut lite. Låt svalna och ställ sedan i kylen.

Lägg laxbitarna på skedar på ett fat. Klicka över lite smetana och forellrom och toppa med snabbsyltad salladslök. 

torsdag 18 juni 2015

Succésillen från förra året

För ett år sedan ganska exakt publicerade jag ett recept på en snabb sill som verkligen gjorde succé på vårt midsommarbord. Jag firar med samma gäng i år igen och det har önskats - eller ja, krävts är väl egentligen den rätta formuleringen - att se till att succén från förra året upprepas. Så medan jag ändå kollar upp receptet...

Snabb sill med avokado, wasabi, lime och koriander

1 burk 5-minuterssill
1,5 dl crème fraiche (fullfet ska det vara!)
0,5 dl majjo, jag tycker allt annat än Hellmann's smakar apa om den inte är hemgjord men det är förstås upp till dig
1-2 tsk wasabipasta, beroende på smak och styrka på wasabin
1/2 lime, fint rivet skal och saft
Ett par stjälkar koriander, finhackade
2 msk fint skuren gräslök
1 avokado, mogen men fast i köttet
Liten dutt salt och svartpeppar

Låt sillen rinna av. Jag delade sedan mina bitar på längden (jag köpte Abbas 5-minuterssill i bitar, har ingen koll på om det finns andra varianter på marknaden) eftersom jag gillar lite smalare sillbitar. Rör ihop crème fraiche, majo, wasabipasta, limeskal och -saft, koriander och gräslök i en skål. Provsmaka om det behövs mer wasabi. Vänd ner sillbitar och avokado och smaka av med salt och peppar. Häll upp på burk och låt gärna stå svalt någon timme eller två. 

onsdag 10 juni 2015

Tryffelpastan på Trattoria Montanari

I går fyllde jag år. Hurra för mig! Bland tusen andra fina, kärleksfulla och omtänksamma saker så fick jag fettucine med sommartryffel på Trattoria Montanari på Grev Turegatan 56 i Stockholm. Krogen, som drivs av de tre barnen till Paolo Montanari (grundaren av Capri), är varm, opretentiös, prisvärd och välkomnande. Ett sådant ställe är extra välkommet på just Östermalm. Och pastan är enkel och supergod. Rekommenderas!

måndag 8 juni 2015

Hörni, förresten - jag har en jättefin portfolio på ett annat ställe, har jag sagt det? Spana in en himla massa fina matbilder på www.eleonoravonessen.se. Hej då!

Flexitarian Fiesta-burgare med Quorn på Meat Free Monday

Alltså: ännu en måndag. Och en köttfri sådan, kanske? Jag tänkte starta min blogg-come back med att visa ett jättekul uppdrag jag fick för ett tag sedan, och dessutom bjuda på ett riktigt grymt recept.

Foto: Frida Wismar
I egenskap av flexitarian äter jag förstås stora mängder grönsaker men jag tycker fortfarande att det kan vara klurigt med proteinbiten när jag vill äta köttfritt. Jag har använt Quorn som snabblösning i många år, och blev därför extra glad när de ville att jag skulle skapa ett recept som innehöll deras nya burgare. Jag, Nicke Borg och Mange Schmidt gjorde var sin variant och fick sedan bjuda på dem på ett superfint event hos Bröderna Svedman (gå dit och ät lunch idag kanske? Måndagar kör de bara vego, och det med ekogrönsaker!). Väldigt roligt, lärorikt och inspirerande!

Min burgare får ni här, men spana även in bilderna på Nicke och Mange med sina nedan. Jag bjöd på en lite mexinspirerad variant i tortillabröd. Receptet är långt med alla dess goda tillbehör, men inget är komplicerat. Erkänn att det vattnas i munnen, vegetarian eller ej... Pankofriterad lök vill jag för övrigt leva mitt liv med, jämte man och barn. Den som inte äter pankofriterad lök går miste om så mycket fint. Hamnar helt klart på min att-ta-med-till-en-öde-ö-och-leva-resten-av-livet-på-topp-tio-lista. Missa ej.

Foto: Frida Wismar

















Eleonoras Flexitarian Fiesta


4 Quorn Burgare
4 stora tortillabröd
1 msk olivolja
Salladsblad
Mango- och gurksalsa
Guacamole
Pankofriterad lök

Till servering:

Palsternacks- och morotstrassel & rostad jalapenomajonnäs

Stek burgarna enligt anvisningarna på förpackningen. Stek bröden lätt på båda sidor i lite olivolja. Vik en ficka av bröden och lägg i sallad och nystekta burgare. Ös på med salsa och guacamole och toppa med två pankofriterade lökringar. Servera med palsternacks- och morotstrassel, rostad jalapenomajonnäs och några extra lökringar.

Guacamole

3 avokador, delade, urkärnade och skalade
1 vitlöksklyfta, skalad och fint riven
1 lime, saften

Mosa avokadon grovt tillsammans med vitlök och limesaft. Smaka av med salt och peppar.

Mango- och gurksalsa

1 liten mango, skalad, urkärnad och fint tärnad
15 cm gurka, skalad, urkärnad och fint tärnad
1 liten röd chili, urkärnad och finhackad
1 liten röd lök, finhackad
1 msk olivolja
1 lime, saften
1 kruka koriander, plockad och grovt hackad

Blanda alla ingredienser och smaka av med salt och peppar.

Pankofriterad lök

1 gul lök, skivad i 1⁄2 cm breda skivor
2 dl mjölk
2 dl mjöl
1 ägg, vispat
2 dl pankoströbröd

Separera lökskivorna till ringar, du behöver 20 stycken. Låt dem dra i mjölk i ett par timmar och sedan rinna av. Vänd dem först i mjöl, sedan i ägg och sist i panko. Fritera dem i olja i någon minut tills de är gyllene och frasiga. Låt rinna av på hushållspapper och salta lätt.

Morots- och palsternackstrassel

2 stora morötter
2 stora palsternackor
1 liter olja till fritering, t ex raps (används även till löken)

Skala rotfrukterna och strimla dem på längden med en julienneskärare, eller hyvla med potatisskalare. Hetta upp oljan till ca 150 grader och fritera strimlorna i omgångar tills de blir frasiga. Låt rinna av på hushållspapper och salta lätt.

Rostad jalapenomajonnäs

2 jalapenos
1 dl majonnäs, hemmagjord eller Hellmans
1⁄2 lime, saften

Värm ugnen till grill. Dela jalapenon på längden, kärna ur dem och lägg dem med snittytan ned på en folieklädd plåt. Grilla tills de svartnat. Lägg dem i en skål, täck med plast och dra av skinnet när de svalnat. Finhacka och blanda med övriga ingredienser. Smaka av med salt och peppar.

Nicke med sin grymma Backyard Burger med 
Blue Cheese-dressing och saltgurka.
Foto: Frida Wismar

Mange sportar en Big Quorner. Maffigt!
Foto: Frida Wismar

måndag 1 juni 2015

Snart tillbaka...

I dag är det måndag igen. En annan måndag, för tolv måndagar sedan, fick vi veta att barnet vi väntade (och som jag berättat om här på bloggen) hade dött i magen bara en vecka innan han skulle födas. Jag skulle vilja berätta mer om det. Jag skulle vilja berätta för hela världen om vår son och hur det kändes att bära honom och förlora honom, om allt vi hoppades och tänkte och om allt som han aldrig kommer att bli, men jag kan inte riktigt. Jag vill, för han borde berättas om och han förtjänar att berättas om, men det går inte. Just nu får han förbli det han faktiskt var: något levande som jag bar med mig hela tiden, inuti. I sin fysiska form är han så påtagligt borta och så oändligt saknad, men han är kvar hos mig inuti, alltid. 

Så det är därför jag prioriterat bort bloggen ett tag. Snart är jag tillbaka, lika banal som alltid, eftersom mat är glädje och liv och vem kan resa sig utan mat? Jag har lagt upp en massa gladmat på Instagram (@eleonorave) under min frånvaro här, men nu vill jag snart börja dela med mig av recept igen och visa även på bloggen att jag har en massa roliga saker för mig också. Hoppas att ni som varit här förr kanske hittar tillbaka. Och att ni mår bra! Jag mår inte toppen men jag mår bättre. Och äter mig uppåt. Kram på er!

måndag 9 februari 2015

Okej, man FÅR hata måndagar.

Förra måndagen skrev jag ett inlägg med en superkäck rubrik om att älska måndagar. Jag bjöd förvisso på ett köttberg men det var ju kanske inte kompensation nog för den redigt förolämpade. I dag tänkte jag dämpa min måndagsentusiasm en smula och klappa er måndagshatare lite mer medhårs. Visa min respekt och min omtanke. Så att ni vet att jag verkligen förstår att måndagar inte innebär en nystart för alla; för en del är måndagar helt enkelt skit och det måste de få vara för en del. Rör Inte Min Skitmåndag. Jag fattar.

Jag ville gärna bjuda er som lider av den här veckans första dag på något gott, kände jag. Något tröstande. Jag var inne på att det skulle vara en flådig dessert men kom fram till att ni nog skulle muttra något grinigt om att ni minsann inte kan proppa i er en massa onyttigheter bara för att ni har en dålig dag den här veckan IGEN. Så då tänkte jag lite till och bestämde mig för att mitt supergoda bröd skulle vara en bra idé. Jag är riktigt dålig på att baka och bakar i stort sett aldrig bröd, men jag gjorde det här receptet för Breville (ett jobb där jag fick fota själv, superkul!) och är otroligt nöjd med det. Ingen tid på jäsning, bara att röra ihop och jag tycker att det blir fantastiskt varje gång. Väldigt gott när man är ledsen. Eller sur. Eller glad. Eller kränkt. Eller grinig. Eller trött. Eller peppad. Det är gott alla veckans dagar, helt enkelt, men ger kanske en lite bättre start på den första morgonen på veckans allra första dag. Prova nästa måndag kanske?

Grovt bröd med nötter, frön, russin och tranbär

Rosta gärna det här brödet och toppa med god, krämig brie och lite flytande honung. Då är det i stort sett omöjligt att inte se ljusare på dagen efter det.

1 bröd

4 dl vetemjöl
3 dl grovt rågmjöl
2 tsk bikarbonat
1 tsk salt
5 dl naturell yoghurt
1 dl mörk sirap
1 dl hasselnötter, grovt hackade
1 dl solroskärnor
1 dl russin
1 dl torkade tranbär eller annan torkad frukt (grovt hackad om den är lite större)
Lite extra valfria frön att strö över brödet

Värm ugnen till 200 grader. Klä insidan av en avlång brödform med ett bakplåtspapper så att det sticker upp lite över kanterna. Blanda mjölsorterna med bikarbonat och salt i en bunke. Rör i yoghurt och sirap och blanda till en smet. Vänd ner hasselnötter, solroskärnor, russin och tranbär i smeten och häll den i formen. Jämna till lite på toppen med en sked och strö över lite extra frön. Ställ brödet i nedre delen av ugnen i 30 minuter, och sänk sedan värmen till 175 grader och grädda 30 minuter till. Låt svalna på galler. 

måndag 2 februari 2015

Måndag! Hurra! Yes! Äntligen!

Måndagar har oförtjänt dåligt rykte tycker jag. Det är ju ny vecka, nya tider, nya löften som kan infrias och nya möjligheter som kan dyka upp - måndagen är veckans motsvarighet till ett nytt år och inte sitter vi väl och muttrar på nyårsdagen? Okej, om vi är bakis gör vi förstås det i praktiken, men i TEORIN går vi ut och köper nya kalendrar, träningskort och handböcker i hur man blir en bättre förälder, partner och chef. Vi bestämmer oss för att bli vegetarianer, skänka pengar till fattiga barn, sopsortera och hjälpa världen i största allmänhet. Nystart. Nytt liv. 

Så föreställ dig från och med nu måndagen som en veckans nyårsdag.
En dag att börja om, göra nytt, göra bättre, göra rätt. 

Funkar det inte? 
Är måndagen fortfarande lite, lite av en skitdag?

Då kan du ju alltid vräka i dig en stor hög med riktigt gott kött istället. Och förändra världen en annan dag. 

Honungs- och vitlöksdoftande ribs med rostad majs, bakad potatis och rödkålsslaw

Från min första helgmeny i Icakuriren. Fler goda tvårätters kommer i senare nummer! 
Foto: Björn Tesch

4 portioner
Tid 1,5 timme

1-1,5 kg kamben (beroende på hunger)
10 svartpepparkorn
1 lagerblad
2 vitlöksklyftor, skalade
Salt

Glaze:
½ dl honung
½ dl japansk soja
½ dl farinsocker
1 msk balsamvinäger
2 tsk fint riven vitlök
2 tsk fint riven ingefära
1 krm chiliflakes

Bakad potatis
4 bakpotatisar
1 dl gräddfil
2 msk fint skuren gräslök

Rödkålsslaw
200 g fint skuren eller hyvlad rödkål
2 msk majonnäs
2 msk matyoghurt, 10 %
1 tsk dijonsenap
1 tsk äppelcidervinäger
½ tsk salt
½ tsk svartpeppar

Rostad majs med koriander
4 dl majskorn
1 msk olivolja
½ kruka koriander
½ lime

Putsa kambenen fria från hinnor och lägg dem i en stor kastrull. Lägg i pepparkorn, lagerblad och vitlök. Mät upp och häll på vatten så att det täcker köttet och tillsätt 1 msk salt per liter vatten. Koka upp och låt koka i 1 timme eller tills köttet känns mört och lätt lossnar från benen. Lägg upp ribsen på en plåt täckt med folie eller bakplåtspapper och rör ihop ingredienserna till glazen.

Baka potatisen medan köttet kokar: värm ugnen till 225 grader. Skrubba potatisarna och torka dem. Lägg dem på en plåt och stick ett par hål i dem. Baka mitt i ugnen i ca en timme eller tills de är mjuka inuti. Ta ut potatisarna och håll dem varma i folie.

Pensla köttet på båda sidor med det mesta blandningen och stek i ugnen i ca 15-20 minuter (passa noga så att kambenen inte bränns) eller tills köttet fått fin färg. Pensla med mer glaze ett par gånger under stektiden.

Blanda alla ingredienser noga till din rödkålsslaw. Ställ svalt till servering.

Om du använder majs från burk så låt den rinna av ordentligt. Hetta sedan upp oljan i en stekpanna och rosta majsen i ett par minuter på hög värme tills den fått fin färg och doftar gott. Pressa över lime och blanda med nyplockade korianderblad innan servering.

Skär ett kryss i de bakade potatisarna, tryck till, salta lätt, klicka över gräddfil och toppa med gräslök. Servera till nystekta ribs, rostad majs och rödkålslaw.

måndag 26 januari 2015

Over the top Fettucine Alfredo

Foto: Linda Prieditis
När jag var liten hade jag turen att få bo i New York i ett och ett halvt år. Jag var tio när vi flyttade dit, kunde inte ett ord engelska och livet var toppen. Vi kom direkt från de tysta skogarna i Jämtland till den högljudda smältdegeln till stad som jag fortfarande tänker på ur barnets perspektiv och älskar därefter.

I vårt kvarter låg en restaurang, Quatorze (vi bodde på 14:th Street), som vi besökte ibland. Där fanns det en alldeles himmelsk pasta som vi älskade. Gräddig, ostig, len, smörig, fet och typiskt New York eftersom den helt enkelt var alldeles för mycket i all sin enkelhet.

I veckans Icakuriren bidrar jag med fyra vegetariska rätter - foton av Linda Prieditis - och där fick min version av Alfredon vara med. Inget du kan eller bör äta varje dag, men helt klart ett måste att unna sig någon gång ibland i alla fall. Minst. Planera in tid för en promenad efteråt, eller en däst halvtimme på soffan.

Fettuccine Alfredo med citron & persilja

4 portioner

Tillagningstid: 20 min.

4 portioner fettuccine
3 dl vispgrädde
150 g smör
5 dl fint riven parmesan + lite extra till servering
1/2 citron, tvättad,
1/2 dl fint skuren persilja
salt, nymalen svartpeppar

Koka pastan enligt anvisning på förpackningen. Riv det yttersta gula skalet från citronen fint. Häll grädden i en stor panna, pressa över saften från citronen och koka upp försiktigt. I med smöret i bitar och smält på medelvärme. Rör ner osten när smöret har smält, det får inte koka. När såsen är slät och har tjocknat är det dags att vända i persilja och det rivna citronskalet och smaka av med lite salt och nymalen svartpeppar. Vänd ner den nykokta pastan och servera direkt, gärna med extra parmesan.

fredag 23 januari 2015

Proudly presenting "Flexitarianens kokbok: mycket grönt, lite kött"

Nej men HEJ!
Jag har ju inte presenterat min nya bok på min egen blogg, det är verkligen oförsvarligt pinsamt.
Här är den i alla fall: Flexitarianens kokbok: mycket grönsaker, lite kött!
Titeln skvallrar avslöjande om innehållet: massor av gröna grejer, men även lite kött. Och fisk och skaldjur. Och ägg, och mjölkprodukter.
Och mer grönt.

Foto: Linda Prieditis
Där finns vardagsmat, plock och snittar, bufférätter, veganska rätter, burgare med och utan kött, snabba lösningar med fusk och långsamma med långkok, tjusiga trerättersmenyer och en massa tillbehör du kan stoppa in i vilken middag som helst. Några enkla favoriter som barn och andra skeptiker kan lockas med, några onödigt onyttiga och härliga skapelser och en och annan riktigt tavelsnygg kreation, om jag får säga det själv. 
Och det får jag ju!


Efter all den här fina reklamen kanske du redan nu är köpsugen, i så fall kan du köpa den pronto för bara 150 kr här utan att ens gå till bokhandeln (smiley smiley hashtag jagharingenskamikroppen, och så vidare).

Foto: Linda Prieditis
Flexitarian betyder semi-vegetarian och står för en livsstil som många av oss redan anammat, även om vi för den sakens skull inte använt oss av just det ordet för att beskriva vår kosthållning. Oftast säger vi bara att vi "försöker äta mer grönt och dra ner lite på köttet". Vegetariskt har fått ett enormt uppsving, Meat Free Monday anses snudd på mesigt - vadå EN vegetarisk dag?! - och de gröna kokböckerna trängs på topplistorna i bokhandlarna. Utvecklingen går helt klart framåt.

Foto: Linda Prieditis
Varför måste min bok finnas där då, bland alla fantastiska helgröna biblar i bokhyllan? För att den är en kompromiss. En medelväg. Flexitarianism visar att man kommer långt med att göra en så stor förändring som man kan, men att man inte alltid måste avstå helt och hållet från något man älskar att äta. Mat ska njutas; att förbjuda sig själv något man verkligen tycker om borgar sällan för en hållbar livsstil. Många av oss behöver det där lilla löftet om undantagsdagar.


Foto: Linda Prieditis
Personligen har jag extremt svårt för att avstå från saker jag gillar ens en dag eller två. Men jag hade bestämt mig för att dra ner rejält på köttet. Så jag bläddrade i de gröna böckerna och spanade på nätet men hade svårt att hitta ett tilltal som lockade just mig. Jag tyckte att det var mycket pekpinnar och antingen/eller-mentalitet och oftast alldeles för hardcore för att jag skulle orka börja. Att äta mer grönt blev jobbigt. Jag blev rädd för drinkarna som bara innehöll klorofyll, konstiga rötter och all världens bäst bevarade (men nu upptäckta) hälsohemligheter, jag blev avskräckt av uppmaningarna att för guds skull göra min egen mandelmjölk - "det är ju så ENKELT!" - och nästan lite arg på bönorna som bara måste ner i varje gryta, burgare, sallad, röra, sås och gratäng. Jag ville så gärna göra min egen version.

Foto: Linda Prieditis
Så kom Flexitarianens kokbok till. Jag fick göra den på Tukan förlag, vilket varit en positiv upplevelse rakt igenom. Fantastiskt duktiga Linda Prieditis fotade, en massa grymma människor hjälpte till och den är superfin. Jag hoppas att alla hittar något de gillar i den men allra gladast skulle jag bli om den tilltalade en riktigt inbiten köttätare som jag själv, någon som haft svårt att ta det där steget och testa vego men tyckt att det känts lite läskigt.

Kommentera gärna och berätta hur just ni ser på vägen till ett grönare ätande. Är vego något svårt eller helt naturligt? Vad vill ni absolut inte avstå ifrån i köttväg? Finns det förändringar ni gjort eller skulle kunna göra utan att känna att det var någon större uppoffring? Tips, idéer, funderingar, bekännelser, spill! 

fredag 5 december 2014

En grön pasta för den som längtar


Nu låter det ju som att jag sitter och längtar efter grönt hela dagen men så är det tyvärr inte. Jag är gravid i vecka 26 och tänker mest bara på kött. Kött, fett och socker. Grönsakerna som jag de senaste åren - med glädje - låtit ta allt större plats på tallriken ligger plötsligt och blir sorgsna i kylen istället för att lysa upp min tillvaro som vanligt. De stirrar besviket ut på mig från sina fängelsehålor i plastlådorna längst ned i kylen som om de ville skrika "DU BORDE HA ÄTIT MIG FÖR TVÅ VECKOR SEDAN! NU ÄR JAG GAMMAL OCH TRÖTT OCH RYNKIG OCH FUL OCH DET ÄR DITT FEL!"
De har all rätt att vara arga på mig.
I hopp om att nästa vecka kommer bli en bättre vecka (det sista som lämnar en är hoppet och enfaldigheten) anländer nya ekolådor till dörren som vanligt med nya, fräscha, peppade frukter och grönsaker som inte anar ont ens när de ser de gamla kastas i soporna. De nya är fulla av entusiasm i ett par dagar och sedan fattar de också vart det barkar. Det är väl någon gammal kvarglömd vitlöksklyfta i lådan som berättar för dem.

Ibland tar vi ett ryck, som i morse då Christian och barnen gjorde en stor kanna juice på diverse frukter, gurka och ingefära. Och nu till lunch stillade jag min väldiga längtan efter ädelost (man får bara äta ädelost om man hettar upp den, hälsar vän av gravidordning) med en god vegopasta. En hel del grönt fick jag i mig på köpet och tacksam som jag är över att det var så gott tänker jag öppna kylskåpet och dyrt och heligt lova de nyanlända grönsakerna ett värdigare slut än sina föregångare. Jag hoppas att jag inte ljuger, men man vet aldrig. Vi gravida är ju så oberäkneliga.

Snabb vegopasta med ädelost, mangold, haricot vertes och purjo

2 personer

2 portioner pasta
100 g haricots vertes
100 g mangold eller spenat
10 cm purjolök
1 vitlöksklyfta
1 msk olivolja
50 g ädelost
Några matskedar färskost eller crème fraiche, om man vill ha lite mer krämig sås

Koka upp saltat vatten till pastan. Skölj och strimla under tiden mangolden grovt. Ansa haricots vertsen och skär dem i bitar, ca 2 cm långa. Strimla purjon. Skala, krossa och hacka vitlöken. Smula ädelosten. Koka pastan. Hetta upp olivoljan i en stekpanna medan pastan kokar. fräs bönbitarna i någon minut tills de får lite färg. I med purjo och vitlök och fräs någon minut till på något lägre värme. I med mangold eller spenat och fräs ytterligare en minut, tills allt mjuknat. Smula i osten och skeda på några matskedar av kokvattnet från pastan. Rör eventuellt ned lite färskost eller crème fraiche och rör tills osten smält och allt är varmt. Salta och peppra och blanda med den nykokta pastan. 

tisdag 7 oktober 2014

Tårtor, traditioner och tidens gång

Jag sitter och funderar på det här med traditioner. I dag fyller min flicka 5 år, och jag och Christian stod och bakade min familjs traditionella födelsedagstårta till henne i går kväll. Den blev sedvanligt misslyckad, precis som den ska vara. Det är samma tårta som jag fick när jag var liten, samma tårta alla mina syskon fick. Det är samma tårta som mina syskon bakat åt mig efter att jag blivit vuxen, och samma tårta min mamma bakade i Jämtland och åkte ner till Stockholm med åt mig en gång, en gång när jag helt klart blivit stor men ändå kände mig ganska liten. Samma tårta som Christian försökte baka åt vår son när jag själv inte kunde - det var den fulaste tårta jag sett. Som ett road kill såg den ut, Christians tårta. Riktigt gräslig, men bakad med mycket kärlek.

Jag själv kan inte minnas att jag någonsin var så förtjust i Födelsedagstårtan. Men det var det liksom inte riktigt meningen att man skulle vara heller. Man skulle skratta åt den, och snällt äta en bit. När vi blev större märkte vi att andra verkligen gillade den där tårtan (det är egentligen mest en ganska kompakt kaka med sockerstinn kakaoglasyr på), och gärna åt upp resterna av den allt eftersom den stod där och åldrades på köksbänken. Till en kopp kaffe var den tydligen utmärkt, sades det. Jaså minsann! 

Och så fick jag själv barn, och ettårsdagen närmade sig så småningom. Jag stod där, som äldre syskon gjort före mig, och funderade på Födelsedagstårtan. Skulle jag föra traditionen vidare? Eller skulle jag göra en gräddig jordgubbstårta kanske, eller en prinsesstårta (läs: köpa en annan färdig tårta)? Jag visste att om jag bakade Födelsedagstårtan, då måste jag göra det resten av barnens barndom och kanske ännu längre. Då måste jag stå fast vid den, lyssna på när de klagar på den, försvara den, envisas, truga, muta (vi gör en annan till kalaset sen!), Jag måste leta efter Nonstop flera gånger per år och sortera bort de bruna och svarta. Jag måste försöka få till helt rätt konsistens på glasyren så att man kan skriva fint med den. Jag måste lära Christian hur man gör så att han kan baka den till barnen om jag inte kan. Om det händer något. Har man väl tagit sig an en Tradition så ska den ju inte brytas. 

Så småningom måste jag kanske ge barnen receptet. Hjälpa dem baka den till varandra. Om ungefär ett och ett halvt år, när deras lillebror förhoppningsvis kommit till världen och ska fylla ett, då ska de få hjälpa mig att baka hans första Födelsedagstårta. Och kanske får jag en dag smaka den de gjort till sina egna barn, om jag har tur. 

Allt det där tänkte jag kanske inte på just då, när Stella skulle fylla ett år. Men i dag, när hon fyller fem och hennes bror just fyllt tre, så tänker jag på hur glad jag är att jag valde rätt tårta från början. Att vi har något beständigt när allt annat förändras, smått som stort, varje dag och varje år. Vi har i alla fall alltid Födelsedagstårtan, den kan man lita på.

Men på lördag blir det kalas, och då blir det prinsesstårta. Med rosa rosor på. Någon måtta får det ju vara.

torsdag 2 oktober 2014

Superb lunch, superb fotograf!

Foto: Linda Prieditis
Jag ska alldeles strax äta lunch ur en plastbytta - en Gooh-rätt, som jag faktiskt tycker är riktigt bra - men ni får så klart något lagat att sukta efter. Tänkte passa på att visa upp grymma Linda Prieditis som jag fått äran att göra flera jobb i Icakuriren tillsammans med, och som dessutom tagit fantastiskt fina bilder till min kommande kokbok! Mer om den senare, men nu, en goding från en grön brunch vi fick göra tillsammans i ovan nämnda eminenta veckotidning (se alla brunchrätterna här):

Caesarsallad med ugnsbakade tomater, pinjenötter och mörka krutonger

En fantastiskt god och mättande sallad med söta och kryddiga ugnsbakade tomater. Dressingen innehåller inte de traditionella sardellerna men man kan givetvis hacka i ett par om man så önskar.

4 personer

2 roman- eller gemsalladshuvuden
25 g pinjenötter
1 dl flagad parmesan

Mörka krutonger
100 g mörkt bröd, t ex dansk råglimpa eller kavring
½ dl olivolja
Salt

Ugnsbakade tomater
500 g små tomater
½ dl olivolja
1 msk socker
1 tsk torkad timjan
1 tsk flingsalt
½ tsk nymalen svartpeppar
 Ugnen på 125 grader, baka 1,5 timme

Caesardressing 
1 vitlöksklyfta, pressad
1 msk pressad citron
1/2 tsk worcestershiresås
1/2 tsk dijonsenap
1/2 dl majonnäs
1/2 dl crème fraiche
2 dl fint riven parmesan
Salt och svartpeppar

Tomater: Sätt ugnen på 125 grader. Dela tomaterna om de är lite större och lägg dem med snittytan upp i en bakplåtspappersklädd ugnsfast form eller panna. Rör ihop olivoljan och kryddorna och skeda över tomaterna. Baka i ugnen i 1,5 timme.

Caesardressing: Vispa ihop pressad vitlök, citronsaft, worcestershiresås och senap. Rör i majonnäs och crème fraiche och till sist fint riven parmesan. Smaka av med salt och nymalen svartpeppar.

Krutonger: Skär av kanterna på brödet och skär dem i stavar eller tärningar. Stek dem frasiga i olivolja och låt dem rinna av på hushållspapper. Salta lätt.

Skölj och torka salladen, dela bladen om de är väldigt stora. Rosta pinjenötterna gyllene i torr panna. Vänd samman salladen med det mesta av dressingen. Lägg upp på ett stort fat och lägg på tomater och krutonger. Toppa med lite extra dressing, pinjenötter och flagad parmesan.   

onsdag 1 oktober 2014

Härliga jäkla svamp

Här står jag i spetsklänning och väger
svamp lite spontant. 
Aaaah, svamp. Så härlig att plocka och så FRUKTANSVÄRT trist att rensa. Just nu ligger det en enorm hög trattkantareller på bordet i vardagsrummet och torkar. De har legat där i tre dygn. Jag har fortfarande inte rensat dem. En sådan fantastisk delikatess, i fult sällskap av kvistar, barr, mossa och allsköns insekter. Ähum. En vacker dag ska jag ta itu med dem. Klippa av de smutsiga och förtorkade små ändarna och kasta allt skräp. En vacker dag.

I årets Amelia Höst fick jag och bästa Lieselotte van der Meijs sprida ut oss riktigt ordentligt, både med goda småsaker att packa med på svamputflykten (spana in bilderna om ni ser tidningen - det är min man, min svärmor och mina två barn som agerar  fotomodeller!) och med tjusiga rätter att använda den plockade svampen till.

Kommer ni ihåg de där  hamburgerbröden jag var så stolt över? Det var det här jag skulle ha dem till. Världens godaste hjortburgare. Köp tidningen om du blir sugen på att se resten av recepten!

Om du inte blir sugen på den här vågar
jag påstå att du antingen är vegetarian
eller sjuk. Eller bara konstig.
Foto: Lieselotte van der Meijs
Hjortburgare med stekta trattkantareller och syltade kantareller (ur Amelia Höst 2014)

Burgarna på hjort får fint sällskap av en driva nystekta trattkantareller, långsamt smältande mozzarellaost och rönnbär vars färg lyser upp alltihop. Ren höstglamour!

4 personer

600 g hjortfärs
1 liter rensade trattkantareller (ca 200 g)
smör
4 hamburgerbröd (köpta eller hemmagjorda)
4 skivor bacon
4 tjocka skivor mozzarella
salladsblad, sköljda och torkade
rostad lök
syltade rönnbär (eller rårörda lingon)

Dela bröden och rosta dem med snittytan ner i lite olja i en panna, de ska få lagom med färg men inte brännas. Lägg upp underdelarna på tallrikar. Forma färsen till 4 burgare. Salta och peppra dem på båda sidor och stek dem runt om på ganska hög värme i smör, sänk sedan till låg värme och fortsätt stek ett par minuter på båda sidor tills burgaren är genomstekt. Lägg på mozzarellan och ställ åt sidan att vila. Dela baconskivorna och stek dem gyllene och frasiga, låt rinna av på hushållspapper. Stek svampen i fettet från baconet och eventuellt lite smör om det behövs. Salta och peppra. Lägg en generös hög nystekt svamp på underdelarna av bröden, fortsätt med salladsskivor, osttäckta hjortburgare, baconskivor, rostad lök och rönnbär. Fäst ovandelen av bröden som kronor på verket med en grillpinne.

Syltade rönnbär:
 1 liter frostbitna rönnbär, sköljda och rensade
7,5 dl socker
2 dl vatten (eller 1,5 dl om du vill smaksätta med konjak)
0,5 dl konjak (kan uteslutas)

Koka upp socker och vatten till en lag i en kastrull eller gryta. Allt socker ska lösas upp. Lägg i bären och låt dem sjuda i 15-20 minuter tills rönnbären inte längre ligger och flyter på ytan utan simmar runt i hela lagen. Skaka grytan då och då under tiden – rör inte, då kan bären lätt gå sönder. Ta av kastrullen från värmen och skumma av ytan lite. Rör försiktigt i konjaken. Häll upp rönnbären i varma, väl rengjorda burkar och förslut.