När skiten får vänta utanför

I går åt jag på Lilla Ego igen och upplevde den där glädjen bara riktigt god mat kan framkalla hos mig. Jag satt där och blev lycklig över att maten var så fantastisk, men jag blev även lycklig över själva lyckan i sig. Att få bli så glad över något som inte påverkar livet särskilt mycket, att få bli lycklig över något oviktigt – det är stort det, i dessa dagar!
Maten på Lilla Ego räddar inga liv, släcker inga bränder, välkomnar inga rädda människor utan annat än det egna livet kvar att värna om. Den gör inga hemska händelser ogjorda, inga oönskade upplevelser bortglömda, inga vidriga oförrätter förlåtna. Den gör inte vardagen lättare heller, lyfter inte bort den för tunga arbetsbördan eller det dåliga samvetet, gör dig inte till en bättre förälder, förvandlar dig inte till vännen som orkar ställa upp för alla som kanske behöver dig.
Maten på Lilla Ego gör inte världen till en bättre plats eller människan god. Men man sitter där och så äter man, och så trängs världens skit bort en liten stund för att känslan maten sprider i kroppen tar över så mycket att inget annat får plats. Man kan gå dit med sin egen och andras misär som en tung och kvävande bolero över axlarna men plötsligt är man barnsligt glad, på skattjakt; lyfter försiktigt på de spröda skivorna av blomkål och rotar bland laxbitarna och de glimrande romkornen och det enda som betyder något just då är att hitta ytterligare ett exemplar av den lilla gröna jordgubben. Och så hittar man den. Medan all världens skit snällt väntar utanför.

Tack – verkligen – för maten, Lilla Ego. Lika bra som alltid.

(läs första hyllningen till Lilla Ego här)

Tryffelpastan på Trattoria Montanari

I går fyllde jag år. Hurra för mig! Bland tusen andra fina, kärleksfulla och omtänksamma saker så fick jag fettucine med sommartryffel på Trattoria Montanari på Grev Turegatan 56 i Stockholm. Krogen, som drivs av de tre barnen till Paolo Montanari (grundaren av Capri), är varm, opretentiös, prisvärd och välkomnande. Ett sådant ställe är extra välkommet på just Östermalm. Och pastan är enkel och supergod. Rekommenderas!

Lilla Ego - nyinflyttad och redan älskad granne

Det är inte ofta jag blir positivt överraskad när jag går ut och äter på restaurang. Jag vågar knappt ens ha förväntningar, eftersom jag ganska lätt blir besviken. Det är så otroligt sällsynt att en restaurang bjuder på alla de där sakerna som måste klaffa för att jag ska bli riktigt glad: fantastiskt god mat, en välkomnande stämning, servis som gillar sitt jobb och visar det och en lokal där man vill och kan prata med varandra om det som händer på tallriken och i munnen.

Hej Lilla Ego och varmt välkommen till mina hoods. Jag hade väldigt höga förväntningar och jag fick dem överträffade.

Tom Sjöstedts och Daniel Räms nyöppnade krog verkar ha fått fantastiska recensioner överallt och det förstår jag. Kritikern såväl som den vanlige lille gästen känner sig extra välkommen och omhändertagen här. Superkockarna turas om att prata vänskapligt med gästerna och får matglada fans som jag att fnittra fånigt och min man att roat höja ögonbrynet. Att kunna fråga Daniel själv om hans och Toms största miss hittills (möjligheten att beställa tilltugg till drinken före maten, tydligen) och hur man tillverkat den hemmagjorda fattigmanstryffeln (en blandning av umamistinna komponenter som parmesan, sesamfrön och champinjoner) är en lyx som matintresserade sällan upplever. Jag hoppas att de håller fast vid den ambitionen, för det avslappnat personliga anslaget skiljer Lilla Ego från de flesta finkrogar i Stockholm. Det är befriande osvenskt.

Och maten? Kärleksfull, begriplig, ambitiös, opretentiös, vällagad, prisvärd och fantastiskt god. Det finns inte tusen saker att välja på men så finns det heller inte mycket man klarar att välja bort. Jag är kräsen men blev löjligt kär i min mat. Det fanns inget att inte bli förtjust i på mina tallrikar, även om det för min trovärdighets skull kanske ska nämnas att min brors bitar av lammstek inte var fantastiska, som mina. Men det var också det enda minuset på en hel middag med tre rätter för fyra personer. Och från mig är det ett högt betyg.

Prova kåltallriken, löjrommen, pumpafesten och Daniels vinnare. Ös fattigmanstryffel över alltsammans. Missa för bövelen inte chansen att äta rått fläsk om du aldrig gjort det förr. Den bjuds dig av kockar du garanterat kan lita på. Och svissen delar du med ditt middagssällskap efteråt. Men boka bord nu, för det kan ta ett par veckor innan du får plats. Det är värt väntan. Jag kommer garanterat tillbaka snart, och är väldigt glad att jag bara behöver gå ett kvarter. 

Frunch på The Flying Elk i min fantasi

Jag skulle tro att de flesta föräldrar med jämna mellanrum tänker förbjudna tankar som börjar med orden "Om jag inte hade barn skulle jag..." (köpa en sportbil/resa runt i Nepal/starta ett mysigt och olönsamt litet café/odla hipstermustasch och gå på konserter varje kväll/börja plugga igen/ha en enorm walk-in-closet istället för ett barnrum). Själv kan jag avundas de vars enda hinder mellan dem och restaurangbesök är brist på pengar, tid eller ork. Om jag inte hade barn, då skulle jag gå och äta Frunch på The Flying Elk (premiär nu på lördag). Varje lördag skulle jag förmodligen gå dit. För att det är på just The Flying Elk - som jag fantiserar om, men ännu inte kunnat besöka - för att de kallar det för vad det är på svenska, och för att menyn låter sagolik. Ni som kan, gå dit och berätta för mig hur det var. Under tiden ska jag leka restaurang med mina ohängda kids så att de lär sig hur man inte gör mamma rädd för att bli utslängd nästa gång vi går på lokal ihop. 

Råkultur - välkommen till sushihimlen

Igår hade jag så ont i magen att jag knappt kunde stå upprätt. Den där sortens lyckliga ont i magen som man bara får efter att ha vräkt i sig mängder av något som är så gott att man bara inte kan sluta fast man vet att man borde. Lisa hade dragit ihop en tidig Taffelmiddag på Råkultur, och nyfikenheten över stället hon prisat så innerligt segrade som tur var över mingelfobin. Tusen tack! Så fantastiskt gott, och så prisvärt att det är löjligt. Gå dit, säger jag bara; läs på hos Lisa om du behöver ytterligare övertalning. Hon berättar vad vi åt och har dessutom den goda smaken att pryda inlägget med bland annat ett foto på mig och Annika, ähum ähum. Vi delade bord och fat med Glassmannen och sushidebuterande Rebecca, som till vår illa dolda förtjusning föredrog grönsakerna framför de råa läckerbitarna. Från de andra borden hörde vi de giriga matbloggarna deala slugt med varandra ("jag byter gärna min vitling mot din silverål, men du får ta den med med rökt anka om du vill"), men på vårt bord rådde förnöjsam huggsexa.

Råkultur har bara öppet måndag till fredag 11.30-18.00, så passa på när du råkar ha en ledig eftermiddag mitt i veckan. Vadå jobbar de flesta eftermiddagar mitt i veckan? Tough shit, make it happen. Och gå dit hungrig. Jättejättehungrig.

Cibo sjunger griskindens lov

Mannen, jag och min finsmakarvän Johan skulle äta ute igår och jesus, vilken vånda det var att bestämma ställe! Johan ville gå till Matbaren men vår plånbok viskade stillsamt "snälla ni, ta inte allt jag har, jag kommer känna mig så naken och rädd", varpå vi bestämde oss för att prova något som låg närmare oss både geografiskt och budgetmässigt.

Jag är alldeles för feg för att recensera, men jag vill tipsa om Cibo, vårt nya fynd, bara ett par kvarter hemifrån. I hörnet Åsögatan/Renstiernas ligger den lilla krogen, i populära Lo Scudettos gamla lokaler. Den italienska svikaren drog till finkvarteren på Östermalm, och vi lätt kränkta söderbor fick en ny kvarterskrog att prova på. När jag spanade in menyn på nätet igår var det anklevern som avgjorde saken (ja, jag vet, man ska inte anklever, bråka inte med mig, det är ingen som helst poäng tyvärr). Besvikelsen var stor när vi satte oss till bords och såg att menyn bytts ut, vilket resulterade i att en griskind plötsligt granskades under min misstänksamma blick. Min sura snörpmun sprack dock snart upp i ett saligt leende; jag hade funnit en ny själsfrände. Riktigt mör kalventrecote, mjukt rödvin vin, läcker ost och god cappucino hörde måltiden till, men griskinden - griskinden!

Jag glömmer dig aldrig, kära kind. Det sardiska brödet, tryffelcrémen och calvadosäpplena till - jag saknar er. Jag kommer tillbaka.

Jag rekommenderar varmt att testa Cibo. Gå inte dit en fullsmockad helgkväll utan en måndag eller tisdag och njut av att få extra trevlig service och mat som inte stressats fram. Och ta med en lagom välfylld plånbok. Vi var tre personer som tog en drink före maten, delade på en lagom dyr flaska rött, åt tre rätter var och tag en cappucino efteråt, och kalaset gick på 2000 spänn. Mycket väl spenderade, tyckte vi.