onsdag 28 november 2012

Hoppande jävlar med twist till första advent

Okej, såhär va. Ni som inte har testat detta - GÖR DET. Jag vet att ni finns där ute, och att ni förmodligen är rädda för dadlar. Eller hur? Var inte det! Dadlar är skapta för denna superenkla anrättning. De föddes ur dadelmodern och blev feta, söta och saftiga och hamnade i en dadellåda av denna enda anledning.

Hoppande jävlar kan antingen bestå av musslor och bacon, eller dadlar och bacon. I recept med musslor brukar man föreslås burkmusslor, vilka för mig är en styggelse jämlik brustabletten (=supersuperäckligt). Så strunta i den varianten så länge. Här jobbar vi dadel plus bacon plus en liten twist i form av en pigg, skalad mandel; den är inte med i standardrecepten på de små jävlarna. Det blir som ett litet Kinderägg, kan man säga. Idel överraskningar.

Det var syster Lulle som började bjuda på de här på våra julaftnar. I helgen fick de agera matlagningstilltugg och ni kan räkna med att de dyker upp igen till första glöggen. Klockrena på adventsfirandet eller glöggfesten!

Hoppande jävlar

15-18 st

8-9 färska dadlar
1 pkt bacon
Skalade sötmandlar (köp färdigskalade eller ploppa ner oskalade några sekunder i kokande vatten, kyl och tryck ut ur skalet)
Tandpetare

Halvera dadlarna och pilla bort kärnan. Jag tog hela dadlar i mina den här gången, och det blir för mycket. Lägg en mandel i kärnhålet och tryck till om dadeln runt om. Dela varje baconskiva på tre (eller två om du verkligen gillar bacon) och rulla in de mandelfyllda dadlarna däri. Fäst med tandpetare. Stek runt om i panna, eller stek i ugnen på 200 grader tills de fått fin färg, ca 10 min. 

onsdag 21 november 2012

Fräschelifräscht med torsk och asiatisk råkost

















Jag kommer att stå och vräka i mig en massa  smör och grädde på min matlagningskurs  ikväll men du själv är kanske sugen på något riktigt nyttigt och fräscht? Jag hittade det här receptet som jag gjorde i Leva i januari 2010, under rubriken "Mitt nya smakrika liv". Nyårslöften som skulle infrias, och allt sånt... Jag kommer ihåg att jag tyckte salladen blev hur god som helst, och jag påmindes nu om att jag har en sån där ångkokningsgrej i bambu som ju måste fram igen. Men skulle jag ångkoka torsk? Det är frågan. Förmodligen alldeles FÖR nyttigt och fräscht för min personliga smak.

Ångkokt torsk med sesam- och limedressad råkostsallad och het paprikaröra

Att ångkoka fisk är ett fettsnålt tillagningssätt som dessutom bevarar alla nyttigheterna och ger ett saftigt resultat. Den tjusigt färgstarka råkostsalladen har en asiatisk touch och funkar till det mesta – prova, den är lätt beroendeframkallande!

4 portioner

4 portionsbitar torsk

300 g rödkål
2 stora morötter
1 gurka

Sesam- och limedressing
2 limefrukter
2 msk olivolja
1 msk sesamolja
1 röd pepparfrukt
1 tsk socker
½ dl sesamfrön
½ kruka basilika, gärna thaibasilika

Het paprikaröra

2 röda paprikor, gärna snackspaprikor
1 tsk sambal oelek
½ lime, saften
Salt

Rosta paprikorna i övre delen av ugnen i tills skinnet blir lite svart, ca 10 minuter. Vänd en gång efter halva tiden. Lägg paprikorna att svalna i en bunke med plastfilm över. Halvera, kärna ur och skala dem. Mixa köttet med sambal, smaka av med pressad lime och lite salt.

Strimla grönsakerna tunt eller hyvla dem till remsor. Rosta sesamfröna i en torr panna på medelvärme tills de fått lite färg. Halvera och kärna ur pepparfrukten och skiva den tunt. Pressa saften ur limefrukterna och blanda med olivolja, sesamolja, pepparfrukt och socker. Vänd ner strimlad basilika och sesamfrön, smaka av med salt och peppar och blanda ordentligt med grönsakerna. Salta och peppra fiskbitarna. Lägg dem i en ånginsats eller i ett durkslag, lägg över lock och ångkoka över kokande vatten i ca 5-7 minuter eller tills fisken inte längre är genomskinlig. 

måndag 19 november 2012

Gubbiga munsbitar med tack till mina vänner

Ett hett tips till er som gillar att laga mat men  saknar inspiration emellanåt:  låt vännerna bestämma. Jag fick idén från en av  mina favoritmatbloggare, Sara på Cookiecrumble, som skapar tjusiga rätter på ingredienser från en Mystery Box tilldelad henne av hennes  man och hans vänner. Så i fredags bad jag mina Fejsbookkompisar ge mig sina förslag på 5 ingredienser som måste ingå i middagen. Christian skulle sedan välja bland förslagen. Jag  fick några riktigt lockande ingredienslistor, men Christian - eftersom han är den han är - måste givetvis ge mig den svåraste kombon.

Alltså fick jag Pietros 5 ingredienser:

Ansjovis
Jordärtskockor
Vallmofrön
Blåbär
Ananas

Även om jag  tycker att det är fantastiskt kul att hitta på recept vill jag se den som kan hitta på en enda rätt som innehåller allt det där och ändå smakar bra... I make my own rules, tänkte jag och gjorde tre enkla rätter. Ansjovisen och vallmofröna blev ett fult men jättegott litet tilltugg (se recept nedan), skockorna blev en soppa med en rå tartar på salmalax och pilgrimsmussla, och vi friterade dessutom några skivor att krispa till det hela med. Gott! Blåbären (frysta) mixade jag med smetana och lade ovanpå en liten hög ananasstavar i romkolasås. Hade blåbären varit lite mer smakrika hade det blivit jättegott det med, men det här var Garants stora odlade blåbär och de må vara snygga, men smaken är trist.

Det var en superrolig idé, och  mina FB-vänner kommer absolut få utmana mig igen. Tack för hjälpen hörni!

Gubbiga små munsbitar

ca 16 stycken

2 frysta plattor smördeg eller 1/2 kyld rulle
1/2 gul lök
1 vitlöksklyfta
1 msk smör
1 liten burk ansjovis
25 g fint riven parmesan (ca 1 dl)
25 g philadelphiaost (ca 2 msk)
1-2 msk fint hackad dill
peppar

1 ägg
Vallmofrön

Tina smördegen om den är fryst. Värm ugnen till den temperatur som rekommenderas på paketet. Finhacka lök och vitlök och stek mjukt och glansigt i smör. hacka ansjovisen och lägg i pannan (ej spad). Fräs lite till. Peppra och låt svalna helt i en skål. Blanda sedan i philadelphiaost, parmesan och finhackad dill. Kavla ut plattorna något om du använder fryst. Skär dem i ca 8 rutor vardera (16 om du använder kyld smördeg på rulle). Lägg en liten klick smet på varje och gör önskad  form, knip t ex ihop till små minipiroger. Jag gjorde små kuvert  som håller ihop upptill men öppnar upp sig på sidorna och blottarfyllningen, vilket är gott men inte så värst vackert kanske. Pensla de färdiga kreationerna med ägg och strö eventuellt över lite vallmofrön. Baka 10 minuter i ugnen, eller tills det blivit vackert gyllene. Ät varma eller ljumma, till en kall öl eller glögg!

onsdag 7 november 2012

Berns brunchbuffé - är dyrast bäst?

I dag tänkte jag hänge mig en smula åt ämnet brunch.

Brunch på Berns. Mobilbild Christian von Essen
Brunchbuffén är ett vackert påfund. Det är en måltid anpassad efter ett antal essentiella (åtminstone hos mig) behov: att få sova längre på helgen, att få vräka i sig en massa fett när man är bakfull, att slippa laga mat när man är hungrig och att inte behöva anstränga sin söndagströtta hjärna med att välja från en meny. Jag skulle rent teoretiskt vilja springa på bufféer jämt. Jag gillar bufféidén jättemycket. Jag har alltid svårt att välja från menyer, och jag gillar att få plocka ihop en tallrik av just det som ser godast ut. Det tråkiga är att jag sällan blir särskilt nöjd efteråt. Buffén verkar ständigt bygga på kvantitet före kvalitet-principen; den skulle väl inte funka ekonomiskt annars.

I fredags hade jag och min man fraktat iväg barnen till deras eminenta farföräldrar för att vi skulle kunna gå på ett likaledes eminent födelsedagskalas på kvällen. Det gjorde vi, och det gjorde vi med besked eftersom vi visste att det vankades sovmorgon dagen därpå. Vi vaknade hungriga på lördagen och började kolla Stockholms brunchutbud. Vi springer inte på brunch särskilt ofta sedan vi fick barn - brunch är i vår värld ett vuxennöje där man slöäter i evigheten och det blir liksom inte samma sak med småbarn vid bordet.

Ett litet litet urval av Berns dessertbuffé...
Mobilbild Christian von Essen
Alltså. Hungern. Varför ska bruncherna i Stockholm alltid dukas fram så sent? Självaste definitionen av brunch är ju att den ska ligga mellan frukost och lunch, vilket i min värld är någonstans vid elvatiden, men då står icke några bruncher att finna i denna stad. Vill man äta före 13.00 begränsas urvalet ganska drastiskt redan från start. Vi vill dessutom ha en riktigt bra brunch och bestämmer oss därför för att testa Berns, som alltid ligger högt på listorna över Stockholms bästa brunchställen. De är överlägset dyrast också (andra toppställen är nästan 100 kronor billigare per person) men vi hoppas att de är värda priset.

Well.

Att äta brunch på Berns kostar inte mindre än 355 spänn. Då ingår grönt te eller bryggkaffe, men vill du ha ett glas juice får du öka på notan. Buffén är asiatisk och ser inbjudande ut, och den har element som är fantastiskt tilltalande (just i lördags utgjorde de dressade ostronen, de pankofriterade laxfenorna, gyozan och den helstekta oxfilén några av de mest visuellt lockande delarna av buffén). Annat såg mindre frestande ut, och så brukar det ju vara på bufféer. När jag väl hugger in blir jag dock förvånad över hur lite allting smakar. Några kalla sallader som har ett väldigt trist utseende visar sig vara väldigt goda, sushin är fin och den inkokta laxen helt underbar, men det varma? Tyvärr ganska tråkigt. Torrt ibland, och för lite ooompf. Allt smakade okej, men inte mer. Vilket är trist, eftersom ambitionerna är så höga. Kanske kan en buffé inte smaka hur mycket som helst, eftersom den måste tillfredsställa så många? Vad vet jag.

Det som räddar Berns brunch är dessertbuffén. Den är makalös. Jag tror faktiskt inte att någon kan klaga på den; allt finns där och den sötsugne är inte född som inte kan hitta något att tillfredsställa sig med. Spara ordentligt med plats för den! Efter att något besviket ha tryckt i mig allt som fanns på buffén med småvarmt i jakt på något spännande kom leendet tillbaka till kaffet och det söta. Då blev jag glad igen.

tisdag 6 november 2012

Frysta finkärnor

Men allvarligt, hur bra är det här då?! Jag har inte testat ännu, men jag upptäckte dem just i frysdisken (säkert sent ute, men ändå) för 20 spänn och kommer bli så jäkla glad om de är okej. Numera är ju granatäpplen inte lika dyra att köpa i butik men kvaliteten är helt klart varierande och jag tycker att de är svåra att bedöma på utsidan. Så om de går att strössla direkt från ett paket och håller en schysst standard - då har jag en ny snabbfavorit i frysen lika uppskattad som färdigskalade edamame och finhackad chili.

Det var bara det. 

måndag 5 november 2012

Skitdag. Supersviss.

Foto: Lieselotte van der Meijs
Det är måndag. Jag är grinig. På måndagar är det meningen att man ska Börja Om På Nytt, man ska Ta Nya Tag, man ska få En Bra Start På En Bra Vecka och man ska vara Duktig och Hälsosam och Peppad och Laddad och bla bla bla bla.

Jag funderar på vad jag hellre vill göra och det är att servera mig själv en Supersviss från "Bjud hem barnfamiljen"-kapitlet i min kokbok (som jag också är grinig på i dag), sätta mig i fåtöljen, äta, se på dålig teve och tjura.

Det är en sån dag i dag.

Supersviss (att trösta sig med en skitdag)

6 personer

½ liter chokladglass
½ liter vaniljglass
2 dl vispgrädde, fluffigt vispad
6 chocolate chip cookies, i små bitar
2 dl färska eller frysta och tinade blåbär
2 dl minimaränger, eller ett gäng stora
1 dl hasselnötter, grovt hackade

Chokladsås (om du inte köper färdig):
Häll lika delar socker, vatten och kakao i en kastrull. Koka upp under omrörning och låt sjuda ett par minuter tills såsen tjocknar. Japp, that’s it!
Varva alla ingredienser i fina glas eller skålar och servera pronto. Må bättre. Elller som jag skriver i boken, om du bjuder barnfamiljen på den: ställ dig upp, buga mot publiken och känn värmen av beundrande barnablickar.