Pumpasoppa med kompispuck

Nu är det ju en osedvanlig vacker och relativt varm dag idag men ingen kan lura hösten på flykten, tack och lov. Själv har jag inte kommit ur pyjamasen än och jag smyger omkring här och fantiserar om friska, kyliga vindar som rör om i löven därute medan brasan sprakar här inne. Jag gillar hösten. Och våren. Jag gillar alla tider på året då man kan ha lite varmare tröjor - lagom påklätt är min bästa outfit. Usch och fy för bikini och dunjacka. Min figur passar inte i någon av dem.

Höstinspirerad som jag är bjuder jag på ännu en soppa ur ett Leva-jobb från förra året. Minnena kommer tillbaka och jag blir riktigt sugen... Pumporna har börjat florera på riktigt i butikerna nu och att smaksätta dem med lite muskotnöt och ge dem en smakkompis i form av en salvia- och paprikaspäckad mozzarellapuck är en höjdare.

Pumpasoppa med puck av mozzarella, ugnsbakad paprika, salvia och citron

500 g pumpakött (utan skal och kärnor)
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
1 msk smör
5 dl grönsaks- eller lantbuljong
1 dl crème fraiche
0,5 krm riven muskotnöt
svartpeppar

Skala och skär pumpa, lök och vitlök i bitar. Fräs allt i smöret i en stor kastrull eller gryta. Tillsätt buljongen, koka upp och låt sedan sjuda i 15 minuter eller tills allt blivit mjukt. Mixa soppan och rör sedan i crème fraiche. Värm upp soppan igen och krydda med muskotnöt och nymalen svartpeppar. Häll soppan runt mozzarella- och paprikapucken.

Mozzarella- och paprikapuck med salvia och citron

1 mozzarellaboll
2 röda paprikor
0,5 kruka salvia
1 citron
2 msk olivolja
flingsalt, svartpeppar

Värm ugnen till 225 grader. Dela paprikorna och kärna ur dem, och baka dem sedan i ca 15 minuter eller tills de mjuknat och fått färg. Låt dem svalna och skär dem i små bitar. Tärna mozzarellan smått. Tvätta citronen ordentligt och riv skalet fint. Plocka bladen av salvian och strimla dem fint. Blanda alla ingredienser och smaka av med salt och peppar. Forma små puckar med händerna eller med hjälp av till exempel en äggkopp och servera i soppan.

Konsten att göra något fult av något fint

Jag är bara full av snabba tips nu för tiden. Idag jobbar vi korven. Den finare korven från Taylor & Jones - det är åtminstone inte falukorv! Inte just idag i alla fall. Jorå, gott folk, ni kan säga vad ni vill om falukorvens innehåll, jag gillar den ändå. Till spaghetti. Med ketchup. Men just den här gången hade vi finkorv hemma som låg och skräpade; "Oaksmoked bacon" hette smaksättningen och jag gillade den väldans när jag fick den stekt som överflödig men uppskattat sällskap till en fin bit oxfilé. Men så här dagen efter fick den bli simpla men väldigt goda korvbullar i en pastasås, på detta vis:

Korvbullar i tomatsås

Tag två finare färska korvar med valfri smaksättning. Hetta upp lite smör i en panna. Öppna en ände på korvarna och kläm ut köttbullestora bitar av korvköttet rakt ner i pannan. Stek tills bullarna får fin färg. På med en skvätt vin - vad du har hemma - och fina tomater; gärna färska om du orkar men en burk blir också okej. Kanske en nypa socker på det, och låt sedan puttra ett par minuter tills bullarna är helt genomstekta. Hur du vill krydda beror på smaken på dina korvar - ös på med vitlök, örter, fonder und so witer i enlighet vad dina smaklökar önskar (peppar ska den ha i vilket fall). Det här är bara en latmansbas. Servera till spaghetti. Gott!

Kött för lata och stressade

Okej, här får ni en panna kött! Vi åt just upp den och jag insåg att en superenkel köttkreation är ett tips värt att dela med sig av (whohoo!). Särskilt till er som har ungar ni måste utfodra snabbt. Och till er som är allmänt lata. Och till er som är GI- och LCHF-hooked. Och till er som gillar kött. Det är ett bra tips, helt enkelt.

Det här är super för den som inte orkar stå och forma färsbiffar i evigheten men ändå gillar variationsmöjligheten i en köttsmet. Fusk, fusk, fusk hela vägen - och supergott blev det, mycket roligare än det ser ut. Jag mätte inga ingredienser utan här får du använda fantasin lite, men rätten är väldigt förlåtande och öppen för experimenterande.

Köttpanna med tomatsås och feta

Sätt ugnen på 175 grader. Gör en köttfärssmet på saker du gillar, som om du skulle göra biffar. I min hade jag runt 400 g köttfärs, ett ägg, en halv deciliter grädde (lite drygt), en skvätt oxfond, en tiocentimetersbit grovt riven zucchini och generöst med salt och peppar. Blanda ordentligt. Häll en skvätt olivolja i en stekpanna som tål ungsvärme och ös i smeten. Sätt plattan på max och platta ut smeten med en stekspade. Dela den i köttfärsbiffsstora bitar med hjälp av stekspaden (det här gör du lite spontant och slarvigt medan köttet börjar fräsa i pannan). När du är färdig med det kanske det är dags att vända på köttbitarna? De bör ha fått lite färg under. Låt fräsa en kort stund på andra sidan och ta sedan av från värmen. Häll på en deciliter eller två av en god, färdig tomatsås. På med brutna, generösa bitar fetaost och avsluta med en drös färsk basilika. In i ugnen i 7-10 minuter beroende på tjockleken på bitarna. Servera direkt till pasta eller sallad, eller bara ett gott bröd.

Där maten skulle ha varit

Sist jag skrev var jag redan fantastiskt otålig. Sexton dagar till skulle det dock dröja innan vår pojke äntligen kom ut! Nu är han här och livet är kaos. Det har varit en lååång graviditet med ett snudd på obefintligt intresse för mat, och nu - nästan exakt fyra veckor efter förlossningen - har jag ännu inte riktigt funnit lusten eller orken att ägna särskilt mycket tid åt matlagning. Det är annat som upptar både tankar och energi.

Men det pockar. Det kommer. Maten är på väg tillbaka.

Att tappa intresset för vad man stoppar i sig har varit en ganska spännande upplevelse. Det är inget som har gjort mig smalare direkt - tvärtom, det är när man inte bryr sig som den värsta skiten slinker ner - men det har gjort livet tråkigare. Och lite lättare. Det är inte längre svårt att handla (alla dessa val!), men inte heller lika roligt. Det är som när en bra bok tar slut; lite lättad är man eftersom man inte kunde släppa den ifrån sig och man därmed gick miste om en massa annat här i livet, men samtidigt saknar man den ju. Den var ett fantastiskt sällskap. Så jag ser fram emot att se matlusten vända åter. Den är ju min hobby och dessutom mitt levebröd. Jag VILL älska mat. Jag VILL tänka på mat jämt. Jag VILL inte gå in i en mataffär och bara längta ut igen.

Men som sagt, jag känner hur det pockar. Förhoppningsvis märker ni det snart också. Tills vidare bjuder jag på en bebisfot!