Nu ska jag bli KOCK också!

Jag har inte tagit bilden och
vet inte heller vem som gjort det.
Hoppas att han eller hon fick glass.

Det är ingen ände på storheterna den här hösten. Jag ska äntligen lära mig laga mat! Okej, det där kanske låter konstigt i vissa öron, men jag tror att många matglada därute kan relatera. Det måste ju vara fler än jag som förvisso ofta har nöjda gäster vid middagsbordet, men som ändå aldrig kokat en riktigt bra fond eller rockar det här med  fågelstyckning? Det är pinsamt mycket jag aldrig lagat; ni skulle bli chockerade om jag följde upp mitt kokboksinlägg med erkännanden om en lista på rätter jag varit för lat/rädd/okunnig/osäker för att ge mig på i mitt liv (jag tänker inte lägga upp en sådan lista riktigt än. Förmodligen kommer jag göra det. En annan dag).

Men nu ska jag äntligen få lära mig lite hederliga grunder! Det är "bara" 12 onsdagskvällar i Medborgarskolans regi och inget fancy schmancy, men jag är superpeppad. Jag skulle aldrig vilja arbeta som kock - jag ser ingen njutning i att laga mat under stress och jag vill vara med när människor äter mat jag lagat - men jag vill verkligen lära mig mer och öka min bredd. Så snart kommer jag inte längre kunna skryta med att jag är lika outbildad i matområdet som Nigella, men what the heck. Jag får väl kompensera min växande kompetens med ökade mängder mjukost och fulkorv. För att visa att jag fortfarande är jag. 

Där maten skulle ha varit

Sist jag skrev var jag redan fantastiskt otålig. Sexton dagar till skulle det dock dröja innan vår pojke äntligen kom ut! Nu är han här och livet är kaos. Det har varit en lååång graviditet med ett snudd på obefintligt intresse för mat, och nu - nästan exakt fyra veckor efter förlossningen - har jag ännu inte riktigt funnit lusten eller orken att ägna särskilt mycket tid åt matlagning. Det är annat som upptar både tankar och energi.

Men det pockar. Det kommer. Maten är på väg tillbaka.

Att tappa intresset för vad man stoppar i sig har varit en ganska spännande upplevelse. Det är inget som har gjort mig smalare direkt - tvärtom, det är när man inte bryr sig som den värsta skiten slinker ner - men det har gjort livet tråkigare. Och lite lättare. Det är inte längre svårt att handla (alla dessa val!), men inte heller lika roligt. Det är som när en bra bok tar slut; lite lättad är man eftersom man inte kunde släppa den ifrån sig och man därmed gick miste om en massa annat här i livet, men samtidigt saknar man den ju. Den var ett fantastiskt sällskap. Så jag ser fram emot att se matlusten vända åter. Den är ju min hobby och dessutom mitt levebröd. Jag VILL älska mat. Jag VILL tänka på mat jämt. Jag VILL inte gå in i en mataffär och bara längta ut igen.

Men som sagt, jag känner hur det pockar. Förhoppningsvis märker ni det snart också. Tills vidare bjuder jag på en bebisfot!