Ända sedan jag blev gravid med min dotter har folk sagt "Åh så bra, då kan du börja blogga om BAAAAARNMAT och FAMILJE-MIDDAAAAGAR" och jag har svarat "Åh så väldigt gärna jag absolut INTE vill göra just det" för Gud vet att vi har tillräckligt med mammamatentusiaster i det här landet och jag tycker jag behövs bättre bland de vinpimplande latmaskarna till matglada amatörer.
Nu har jag mitt andra barn i magen och orkar knappt ens inspirera någon att köpa fiskpinnar på Ica, än mindre laga bra mat till vare sig mig eller min stackars dotter. Men hon fick i alla fall något slags glass häromdagen och hon blev så till sig att jag aldrig hört något liknande. Faktiskt aldrig. Det mmmmades och aaaahades och slickades på fingrarna och jag blev alldeles rörd av berömmet som förtydligades med ständigt upprepade och andäktigt framförda "nam nam". Fatta den, liksom. Hon har bokstavligen talat aldrig ätit något så gott i hela sitt liv. Och kunnat säga det, i alla fall.
Jag körde 1 paket frysta blåbär, 2 bananer och ca 1,5 dl fet, turkisk yoghurt i matberedaren. Lite åt hon upp (okej, ganska mycket) och lite åt jag upp, men sedan tog jag smörpappersark och klippte i 4 bitar vardera, formade till strutar och vek till spetsen på strutarna för att hålla ihop dem. Ställde strutarna upp i en liten plastlåda och hällde i smeten. Glasspinnar hade jag hittat på ÖoB så dem stack jag muntert ner i strutarna. In i frysen, klart på någon timme. Givetvis blir det lättare om man har sådana där glasspinneformar, jag ska inhandla sådana. När glassen var klar snittade jag ett litet hål i en muffinsform och trädde den på pinnen som manschett. Väldigt intelligent när vi snackar blåbärsglass.
Där har ni det - en succé på pinne. En ganska ful glass, men högt älskad. Jag är bäst!
Inlägg
