Berns brunchbuffé - är dyrast bäst?

I dag tänkte jag hänge mig en smula åt ämnet brunch.

Brunch på Berns. Mobilbild Christian von Essen

Brunchbuffén är ett vackert påfund. Det är en måltid anpassad efter ett antal essentiella (åtminstone hos mig) behov: att få sova längre på helgen, att få vräka i sig en massa fett när man är bakfull, att slippa laga mat när man är hungrig och att inte behöva anstränga sin söndagströtta hjärna med att välja från en meny. Jag skulle rent teoretiskt vilja springa på bufféer jämt. Jag gillar bufféidén jättemycket. Jag har alltid svårt att välja från menyer, och jag gillar att få plocka ihop en tallrik av just det som ser godast ut. Det tråkiga är att jag sällan blir särskilt nöjd efteråt. Buffén verkar ständigt bygga på kvantitet före kvalitet-principen; den skulle väl inte funka ekonomiskt annars.

I fredags hade jag och min man fraktat iväg barnen till deras eminenta farföräldrar för att vi skulle kunna gå på ett likaledes eminent födelsedagskalas på kvällen. Det gjorde vi, och det gjorde vi med besked eftersom vi visste att det vankades sovmorgon dagen därpå. Vi vaknade hungriga på lördagen och började kolla Stockholms brunchutbud. Vi springer inte på brunch särskilt ofta sedan vi fick barn - brunch är i vår värld ett vuxennöje där man slöäter i evigheten och det blir liksom inte samma sak med småbarn vid bordet.

Ett litet litet urval av Berns dessertbuffé...

Mobilbild Christian von Essen

Alltså. Hungern. Varför ska bruncherna i Stockholm alltid dukas fram så sent? Självaste definitionen av brunch är ju att den ska ligga mellan frukost och lunch, vilket i min värld är någonstans vid elvatiden, men då står icke några bruncher att finna i denna stad. Vill man äta före 13.00 begränsas urvalet ganska drastiskt redan från start. Vi vill dessutom ha en riktigt bra brunch och bestämmer oss därför för att testa Berns, som alltid ligger högt på listorna över Stockholms bästa brunchställen. De är överlägset dyrast också (andra toppställen är nästan 100 kronor billigare per person) men vi hoppas att de är värda priset.

Well.

Att äta brunch på Berns kostar inte mindre än 355 spänn. Då ingår grönt te eller bryggkaffe, men vill du ha ett glas juice får du öka på notan. Buffén är asiatisk och ser inbjudande ut, och den har element som är fantastiskt tilltalande (just i lördags utgjorde de dressade ostronen, de pankofriterade laxfenorna, gyozan och den helstekta oxfilén några av de mest visuellt lockande delarna av buffén). Annat såg mindre frestande ut, och så brukar det ju vara på bufféer. När jag väl hugger in blir jag dock förvånad över hur lite allting smakar. Några kalla sallader som har ett väldigt trist utseende visar sig vara väldigt goda, sushin är fin och den inkokta laxen helt underbar, men det varma? Tyvärr ganska tråkigt. Torrt ibland, och för lite ooompf. Allt smakade okej, men inte mer. Vilket är trist, eftersom ambitionerna är så höga. Kanske kan en buffé inte smaka hur mycket som helst, eftersom den måste tillfredsställa så många? Vad vet jag.

Det som räddar Berns brunch är dessertbuffén. Den är makalös. Jag tror faktiskt inte att någon kan klaga på den; allt finns där och den sötsugne är inte född som inte kan hitta något att tillfredsställa sig med. Spara ordentligt med plats för den! Efter att något besviket ha tryckt i mig allt som fanns på buffén med småvarmt i jakt på något spännande kom leendet tillbaka till kaffet och det söta. Då blev jag glad igen.

Ceasarsallad extra allt

Mannens fina kusin var här igår och bjöds till sin förnöjelse på stuffad ceasarsallad och kall Estrella (testa, det är bästa budgetbärsen på flaska). Bara för att det är snöstorm idag behöver man ju inte göra avkall på vårfeelingen, eller hur? Ceasarsallad är för övrigt utmärkt bjudmat; lätt att förbereda och med stora variationsmöjligheter vad gäller tillbehören. Gjord rätt är den ju inte direkt den nyttigaste salladen i tråget, men unna dig den mer sällan och dra på med fettet när du väl äter den hellre än att hålla på och larva dig med olika lättdressingar.

Så här gjorde jag:

Ceasarsallad extra allt

3 personer

2 krukor romansallad
2 avokado
1 pkt bacon
2 kycklingfileer
chiliflakes
1 färdigköpt ciabatta bakad med surdeg
Smör
Olivolja
Parmesan

Ceasardressing
1 äggula
1 vitlöksklyfta
3 sardeller
1 citron
1 dl parmesan, fint riven
1 tsk dijonsenap
Olivolja, ca 1/2 dl
Rapsolja, 1/2-1 dl
Eventuellt lite gräddfil eller crème fraiche
salt och peppar

Sätt ugnen på 175 grader. Krydda kycklingfiléerna med salt, peppar och chiliflakes och bryn dem i smör och lite olivolja. Stek de mfärdigt i ugnen tills de har en innertemperatur på ca 70 grader, ca 8-12 minuter beroende på storlek. Låt vila innan du skär upp dem.

Medan kycklingen ligger i ugnen svänger du ihop dressingen:
Kör vitlök, senap, äggula, sardellfiléer och parmesan i en matberedare (om du har. Själv mosade jag ihop vitlök, lite flingsalt och sardeller till en pasta i en mortel och vispade sedan ihop allt i en bunke). Tillsätt olivolja i en tunn stråle medan du vispar ordentligt så att det inte skär sig. Fortsätt sedan med rapsolja; jag gillar att blanda eftersom jag tycker dressingen får en för kraftig smak av olivolja om man bara använder det. Tillsätt mer olja tills du har en riktigt tjock röra. Späd med pressad citron och smaka av med rikligt med svartpeppar. Tycker du att dressingen får en för intensiv smak kan du mjuka till det hela med lite gräddfil eller crème fraiche. Ställ den färdiga dressingen åt sidan.

Skär baconet i bitar och stek det krispigt. Låt rinna av på hushållspapper. Skär ciabattan i bitar och smörstek dem, salta med flingsalt. Dela avokadon i bitar. Skölj och torka salladen ordentligt (den måste vara riktigt torr om dressingen ska kleta fast ordentligt och det inte bara ska bli sås av alltihop). Blanda salladen ordentligt med dressingen precis innan servering och fördela på tallrikar. Hyvla över lite extra parmesan. Lägg på bacon, krutonger och kyckling i snedskurna skivor.

Laxpasta för de bakfulla

Efter en riktigt bra fest igår kväll är suget efter krämig pasta överhängande. Vi kombinerar bakistillfredställande grädde med åh, så underbar ädelost och en liten hjärncellsåterställare - lax. Vi vill gärna tro att vi kompenserar gårdagens oanständiga intag av alkohol och söndagens intag av fett med inslaget av omega 3 (från laxen) och nyttiga grönsaker (de små ärtorna). Nu kanske det känns konstigt för alla nyktra och städade måndagskontorsråttor att läsa om min bakismiddag (det är ju först när ni kommer till kontoret som ni tittar in här, erkänn), men ni fattar ju - när man är dagen efter-hungrig föds de allra bästa matidéerna. Givetvis gott även på en måndagkväll. Vi använder faktiskt fullkornspasta även när vi bäddar in den i onyttigheter, men hittills är det bara Barillas som funkar. Tycker alla de andra sorterna smakar lite... bark, eller nåt. Men ni tager förstås vad ni föredrar.

Krämig pasta med lax och ädelost

2 enorma bakisportioner

2 portioner pasta
150 g skinn- och benfri laxfilé
1 stor vitlöksklyfta
1 gul lök
1 msk smör
1 dl vatten, eller lite vitt vin om du har
2 dl grädde
75 g ädelost, t ex Kvibille
1 dl små gröna frysta ärtor
För extra piff - gräslök
Svartpeppar, salt

Koka pastan enligt anvisningarna på förpackningen, men skippa någon minut på koktiden. Pasta vinner oftast på det. Skala och skiva vitlök riktigt tunt, skala och hacka löken. Fräs i smöret. Häll på vatten eller vin, och grädde. Låt koka ihop och tillsätt osten i bitar. Sjud tills osten smält, fast lite små bitar kvar är aldrig fel. Skär laxen i bitar, ungefär som speltärningar, och lägg dem i såsen tillsammans med ärtorna. Koka upp såsen - om laxbitarna inte är för stora går det på knappt någon minut innan de är klara. Smaka av med svartpeppar och eventuellt lite salt. Blanda såsen med pastan. Vill du flåda till det så klipp över lite gräslök. Ketchup är riktigt läskigt till, men iskall mjölk är underbart i glaset.