Superb lunch, superb fotograf!

Foto: Linda Prieditis

Jag ska alldeles strax äta lunch ur en plastbytta - en Gooh-rätt, som jag faktiskt tycker är riktigt bra - men ni får så klart något lagat att sukta efter. Tänkte passa på att visa upp grymma Linda Prieditis som jag fått äran att göra flera jobb i Icakuriren tillsammans med, och som dessutom tagit fantastiskt fina bilder till min kommande kokbok! Mer om den senare, men nu, en goding från en grön brunch vi fick göra tillsammans i ovan nämnda eminenta veckotidning (se alla brunchrätterna här):

Caesarsallad med ugnsbakade tomater, pinjenötter och mörka krutonger

En fantastiskt god och mättande sallad med söta och kryddiga ugnsbakade tomater. Dressingen innehåller inte de traditionella sardellerna men man kan givetvis hacka i ett par om man så önskar.

4 personer

2 roman- eller gemsalladshuvuden
25 g pinjenötter
1 dl flagad parmesan

Mörka krutonger
100 g mörkt bröd, t ex dansk råglimpa eller kavring
½ dl olivolja
Salt

Ugnsbakade tomater
500 g små tomater
½ dl olivolja
1 msk socker
1 tsk torkad timjan
1 tsk flingsalt
½ tsk nymalen svartpeppar
 Ugnen på 125 grader, baka 1,5 timme

Caesardressing 
1 vitlöksklyfta, pressad
1 msk pressad citron
1/2 tsk worcestershiresås
1/2 tsk dijonsenap
1/2 dl majonnäs
1/2 dl crème fraiche
2 dl fint riven parmesan
Salt och svartpeppar

Tomater: Sätt ugnen på 125 grader. Dela tomaterna om de är lite större och lägg dem med snittytan upp i en bakplåtspappersklädd ugnsfast form eller panna. Rör ihop olivoljan och kryddorna och skeda över tomaterna. Baka i ugnen i 1,5 timme.

Caesardressing: Vispa ihop pressad vitlök, citronsaft, worcestershiresås och senap. Rör i majonnäs och crème fraiche och till sist fint riven parmesan. Smaka av med salt och nymalen svartpeppar.

Krutonger: Skär av kanterna på brödet och skär dem i stavar eller tärningar. Stek dem frasiga i olivolja och låt dem rinna av på hushållspapper. Salta lätt.

Skölj och torka salladen, dela bladen om de är väldigt stora. Rosta pinjenötterna gyllene i torr panna. Vänd samman salladen med det mesta av dressingen. Lägg upp på ett stort fat och lägg på tomater och krutonger. Toppa med lite extra dressing, pinjenötter och flagad parmesan.   

Härliga jäkla svamp

Här står jag i spetsklänning och väger
svamp lite spontant. 

Foto: Lieselotte van der Meijs

Aaaah, svamp. Så härlig att plocka och så FRUKTANSVÄRT trist att rensa. Just nu ligger det en enorm hög trattkantareller på bordet i vardagsrummet och torkar. De har legat där i tre dygn. Jag har fortfarande inte rensat dem. En sådan fantastisk delikatess, i fult sällskap av kvistar, barr, mossa och allsköns insekter. Ähum. En vacker dag ska jag ta itu med dem. Klippa av de smutsiga och förtorkade små ändarna och kasta allt skräp. En vacker dag.

I årets Amelia Höst fick jag och bästa Lieselotte van der Meijs sprida ut oss riktigt ordentligt, både med goda småsaker att packa med på svamputflykten (spana in bilderna om ni ser tidningen - det är min man, min svärmor och mina två barn som agerar  fotomodeller!) och med tjusiga rätter att använda den plockade svampen till.

Kommer ni ihåg de där  hamburgerbröden jag var så stolt över? Det var det här jag skulle ha dem till. Världens godaste hjortburgare. Köp tidningen om du blir sugen på att se resten av recepten!

Om du inte blir sugen på den här vågar
jag påstå att du antingen är vegetarian
eller sjuk. Eller bara konstig.
Foto: Lieselotte van der Meijs

Hjortburgare med stekta trattkantareller och syltade kantareller (ur Amelia Höst 2014)

Burgarna på hjort får fint sällskap av en driva nystekta trattkantareller, långsamt smältande mozzarellaost och rönnbär vars färg lyser upp alltihop. Ren höstglamour!

4 personer

600 g hjortfärs

1 liter rensade trattkantareller (ca 200 g)

smör

4 hamburgerbröd (köpta eller hemmagjorda)

4 skivor bacon

4 tjocka skivor mozzarella

salladsblad, sköljda och torkade

rostad lök

syltade rönnbär (eller rårörda lingon)

Dela bröden och rosta dem med snittytan ner i lite olja i en panna, de ska få lagom med färg men inte brännas. Lägg upp underdelarna på tallrikar. Forma färsen till 4 burgare. Salta och peppra dem på båda sidor och stek dem runt om på ganska hög värme i smör, sänk sedan till låg värme och fortsätt stek ett par minuter på båda sidor tills burgaren är genomstekt. Lägg på mozzarellan och ställ åt sidan att vila. Dela baconskivorna och stek dem gyllene och frasiga, låt rinna av på hushållspapper. Stek svampen i fettet från baconet och eventuellt lite smör om det behövs. Salta och peppra. Lägg en generös hög nystekt svamp på underdelarna av bröden, fortsätt med salladsskivor, osttäckta hjortburgare, baconskivor, rostad lök och rönnbär. Fäst ovandelen av bröden som kronor på verket med en grillpinne.

Syltade rönnbär:

 1 liter frostbitna rönnbär, sköljda och rensade

7,5 dl socker

2 dl vatten (eller 1,5 dl om du vill smaksätta med konjak)

0,5 dl konjak (kan uteslutas)

Koka upp socker och vatten till en lag i en kastrull eller gryta. Allt socker ska lösas upp. Lägg i bären och låt dem sjuda i 15-20 minuter tills rönnbären inte längre ligger och flyter på ytan utan simmar runt i hela lagen. Skaka grytan då och då under tiden – rör inte, då kan bären lätt gå sönder. Ta av kastrullen från värmen och skumma av ytan lite. Rör försiktigt i konjaken. Häll upp rönnbären i varma, väl rengjorda burkar och förslut. 

Introducing Bjud hem!

Okej. Jag VET att jag varit borta sedan i december. Jag har inte rest runt jorden, inte fött fler barn (två är lagom för stunden, tack så väldigt mycket), inte flyttat ut i skogen och iklädd lövdräkt skrotat alla möjligheter till ett värdigt interaktivt liv. Nej då. Jag har i stort sett gjort ingenting. Å så.

Som en avledande manöver (nej, jag ursäktar inte min frånvaro med detta heller - jag gjorde den här förra sommaren och inte nu under våren, jag har verkligen inte gjort något värt att tala om sedan vi sågs sist) kastar jag omslaget på min KOKBOK i nunan på er! Aaa-HA, där fick jag er allt! Okej, några av er vet förstås redan om denna magnifika händelse, men förhoppningsvis höjde jag på något litet ögonbryn nu där ute (jag ser att det fortfarande är ett par hundra om dagen som hittar hit trots 8 månaders frånvaro. Det är rörande och lite konstigt). Jag gör en liten segerdans här hemma nu i min ensamhet, bara så att ni vet. Det är ingen vacker syn, men ändå. Skrytglädjen är den enda sanna glädjen, trots allt.

Om ganska exakt en månad anländer denna min nya bebis till butiker och näthandlare out there. Och till mig. Jag är absurt nervös. 144 sidor pure joy, utgiven på Ica Bokförlag och en väldigt fin sammanfattning av vad jag handlar om när det kommer till mat. Där finns massor av människor jag gillar som bjuder hem varandra till höger och vänster, och alla bjuder de på mat som jag hittat på. Många av recepten återfinns även här på bloggen. Visst är det stort?! Jag kommer skriva mer om boken framöver, men läs gärna mer på Icas hemsida så länge! 

Min syster, geniet

Nu har jag ju faktiskt en blogg och vad ska man med en sådan till om man inte får skryta i den? Idag väljer jag att skryta om min äldsta och klokaste syster, vars gener jag inte riktigt kan förstå att jag delar. Mamma hävdar bestämt att hon är mor till oss båda, och jag får väl anta att hon vet vad hon pratar om. Samtliga sju av mina syskon är tämligen enastående individer, men Sara sitter utan tvekan på den mest välvässade pennan. Lama protester kanske inflikas nu av er som läser den här gamla trasan på regelbunden basis, men ack - beviset finns att skåda här. Läs och njut, Saras essä om husmoderns död i söndagens DN Kultur är ren underhållning!

Pytte på Leva

Spana in mer av min mat på Levas fina, nya hemsida! Jag har fått massor av tjusigt utrymme och känner mig väldigt uppskattad på alla sätt och vis. Ni kan hitta recept från matjobb med rubriker som Kramgod mysmat, Glögg med guldkant, Budgetmat: 5 middagar för 500 kronor, Mitt nya smakrika liv och Hela årets mat på nyår. Till höger min champagnesorbet från förra året, fotad av Cube. In och beundra nya hemsidan nu, gott folk!

Buga eder, drottningen är här

Jag är en jävel på att fiska.
Bara i sjön i Jämtlandskogen jag växte upp i, men ändå.
Där är jag kung - eller drottning då - över ekan, spöna, den spegelblanka ytan och allt som döljer sig där under. Andra må ha larvat sig dit från Stockholm med egna proffskastspön, håvar och fåniga drag som inte liknar någonting, försett båten med ankare (bah!) och utrustat min fiskelåda med kniv och krokdragare, dragit upp den ena fet-abborren efter den andra och trott att kronan är erövrad, men icke. Jag är fortfarande The Ruler. Det bara är så.

Ingen annan har pinats bland myggen som jag (en gång gav jag mig ut i skidhandskar, kurandes under ett sånt där myggnät man hänger över sängen. Hur desperat efter att fiska är man inte då?!), drivit över sjön som jag (en gång gick den ena åran sönder när jag motvilligt skulle ro hem för att det var storm och börjat åska och blixtra. Jag fick simma resten av vägen, släpandes på ekan), brutit av spön som jag (en gädda högg tag och svängde så raskt bakom en sten att jag inte hann med utan bröt av spöt på den), tappat fisk som jag (håvar och tafsar gjorde inte inträde i min fiskekarriär förrän mycket sent - jag sa att jag var drottning, inte överdrivet begåvad).

Och ingen har mig veterligen slagit mitt 10-kilosrekord på gädda, inte från vår eka i alla fall. Och inte utan håv, med en lina för 5 kilo. Ingen annan har varit lika iskall som jag och rott in till vasskanten med ett uttröttat monster på kroken, hoppat i vattnet och tagit tag i tafsen mitt framför käften på elakingen för att triumferande och en smula skräckslagen släpa upp den på marken med sina bara händer, och sedan hugga ihjäl den med en liten, ynklig kniv.
Eller? Har någon det kanske?
Nä, just det, trodde väl det. Men sätt mig i vilken annan sjö som helst så får jag inte en enda ynka mört, jag lovar.

I helgen fyllde min älskade bror 40 år och hade fest i mitt familjehem uppe i Jämtland. Då fick jag en fin gädda som jag fjällade och gned in med salt, peppar och olivolja, fyllde med ett par citronskivor, smör och ett par dillkvistar, slog in i folie och lade på grillen. Jag är gravid och smakade inte på den stackars insjöfisken själv, men fin var den i alla fall.

Japp, drottningen av vår sjö, det är jag det.

Klubben för inbördes beundran

Jag är för övrigt hög som ett hus på det fantastiska beröm jag får av min matidol Annika på hennes härliga blogg Smaskens. Här är det numera idel rosa kinder, piedestaler och oförankrade fötter... Hollywood nästa? Eller vad är motsvarigheten för duktiga, roliga och snygga matbloggare? I want to go to there, som Tina Fey skulle ha sagt.