Framtidsplaner och en paj

Foto: Björn Tesch

I dag har jag registrerat en ny domän. Jag hoppas att jag kommer använda den också (vi äger vääääldigt många domäner; en lång lista av planer och projekt som ännu inte tagits itu med), för det blir en bra grej i så fall! Håll tummarna. 

I övrigt är det måndag, och den första dagen på en vecka som ska vara helt köttfri. Jag slänger in en fin paj här (från ett jobb publicerat i Icakuriren) för att fira in det hela, kanske något att bjuda någon kompis på tillsammans med en iskall öl?

Smördegstarte med karamelliserad fänkål, lök, äpple och getost

4-6 portioner

Tid: 30 minuter

2 små stånd fänkål

2 gula lökar

25 g smör

2 msk olivolja

2 msk socker

1 msk pressad citron

1 rulle kyld smördeg

1 dl crème fraiche

100g getost utan kanter

Ansa fänkålen och skala löken. Skiva alltsammans i centimeterbreda skivor. Skär äpplet i 0,5 cm tjocka halvmånar. Smält smöret tillsammans med olivoljan i en stekpanna. Lägg i lök och fänkål och stek i 8-10 minuter; vänd ett par gånger under tiden men låt vara mellan varven. Tillsätt socker och citron och stek tills sockret smält och allt är karamelliserat. Ta av från värmen, tillsätt äpplet och vänd samman försiktigt.  

Värm ugnen till 200 grader. Rulla ut smördegen, dela den på längden om du vill göra två avlånga tarter eller gör en stor. Skåra smördegen en centimeter från kanten utan att skära igenom helt. Nagga degen med en gaffel innanför kanten. Förgrädda i 10 minuter och nagga i mitten igen om degen rest sig. Bred crème fraiche innanför kanten och lägg på den karamelliserade fänkålen, löken och äpplet. Krydda med salt och svartpeppar. Smula över osten och grädda i ytterligare 8-10 minuter eller tills osten fått lite färg.

Vardagsvegohjälte!

Foto: Linda Prieditis

Gårdagens lax i all ära men vi kan ju liksom inte stå och lägga in saker hela dagarna. Ibland måste det gå snabbt. I Icakuriren har jag med jämna mellanrum äran att bjuda på fyra vardagsrätter - det har jag nog redan berättat - och där får rätterna innehålla max 10 ingredienser och inte ta längre än en halvtimme att laga. Bra va? Här är ett smakprov som jag är lite sugen på nu när klockan är nästan lunch. Krämigt och vego, snabbt, enkelt och gott!

Krämig bulgur med sötpotatis, svamp, timjan och parmesan

4 portioner

Tid 20 minuter

4 portioner bulgur

1,5 msk grönsaksfond eller 1 buljongtärning

250 g sötpotatis

300 g skogschampinjoner

2 msk olivolja

2 dl crème fraiche

3 dl fint riven parmesan

Några kvistar timjan, gärna citron

Koka bulguren enligt anvisningarna på förpackningen, med fond eller en buljongtärning i vattnet. Skala sötpotatisen och skär den i små fina tärningar, ca 0,5 cm. Ansa och dela svampen. Fräs sötpotatis och svamp i olivoljan tills potatisen är mjuk och allt fått fint färg. Häll i 1 dl vatten, crème fraiche, parmesan och repad timjan. Smaka av med salt och peppar. Koka upp och vänd ned bulguren. Toppa med lite extra parmesan och timjan vid servering.

Over the top Fettucine Alfredo

Foto: Linda Prieditis

När jag var liten hade jag turen att få bo i New York i ett och ett halvt år. Jag var tio när vi flyttade dit, kunde inte ett ord engelska och livet var toppen. Vi kom direkt från de tysta skogarna i Jämtland till den högljudda smältdegeln till stad som jag fortfarande tänker på ur barnets perspektiv och älskar därefter.

I vårt kvarter låg en restaurang, Quatorze (vi bodde på 14:th Street), som vi besökte ibland. Där fanns det en alldeles himmelsk pasta som vi älskade. Gräddig, ostig, len, smörig, fet och typiskt New York eftersom den helt enkelt var alldeles för mycket i all sin enkelhet.

I veckans Icakuriren bidrar jag med fyra vegetariska rätter - foton av Linda Prieditis - och där fick min version av Alfredon vara med. Inget du kan eller bör äta varje dag, men helt klart ett måste att unna sig någon gång ibland i alla fall. Minst. Planera in tid för en promenad efteråt, eller en däst halvtimme på soffan.

Fettuccine Alfredo med citron & persilja

4 portioner

Tillagningstid: 20 min.

4 portioner fettuccine
3 dl vispgrädde
150 g smör
5 dl fint riven parmesan + lite extra till servering
1/2 citron, tvättad,
1/2 dl fint skuren persilja
salt, nymalen svartpeppar

Koka pastan enligt anvisning på förpackningen. Riv det yttersta gula skalet från citronen fint. Häll grädden i en stor panna, pressa över saften från citronen och koka upp försiktigt. I med smöret i bitar och smält på medelvärme. Rör ner osten när smöret har smält, det får inte koka. När såsen är slät och har tjocknat är det dags att vända i persilja och det rivna citronskalet och smaka av med lite salt och nymalen svartpeppar. Vänd ner den nykokta pastan och servera direkt, gärna med extra parmesan.

Proudly presenting "Flexitarianens kokbok: mycket grönt, lite kött"

Nej men HEJ!
Jag har ju inte presenterat min nya bok på min egen blogg, det är verkligen oförsvarligt pinsamt.
Här är den i alla fall: Flexitarianens kokbok: mycket grönsaker, lite kött!
Titeln skvallrar avslöjande om innehållet: massor av gröna grejer, men även lite kött. Och fisk och skaldjur. Och ägg, och mjölkprodukter.
Och mer grönt.

Foto: Linda Prieditis

Där finns vardagsmat, plock och snittar, bufférätter, veganska rätter, burgare med och utan kött, snabba lösningar med fusk och långsamma med långkok, tjusiga trerättersmenyer och en massa tillbehör du kan stoppa in i vilken middag som helst. Några enkla favoriter som barn och andra skeptiker kan lockas med, några onödigt onyttiga och härliga skapelser och en och annan riktigt tavelsnygg kreation, om jag får säga det själv. 
Och det får jag ju!

Efter all den här fina reklamen kanske du redan nu är köpsugen, i så fall kan du köpa den pronto för bara 150 kr här utan att ens gå till bokhandeln (smiley smiley hashtag jagharingenskamikroppen, och så vidare).

Foto: Linda Prieditis

Flexitarian betyder semi-vegetarian och står för en livsstil som många av oss redan anammat, även om vi för den sakens skull inte använt oss av just det ordet för att beskriva vår kosthållning. Oftast säger vi bara att vi "försöker äta mer grönt och dra ner lite på köttet". Vegetariskt har fått ett enormt uppsving, Meat Free Monday anses snudd på mesigt - vadå EN vegetarisk dag?! - och de gröna kokböckerna trängs på topplistorna i bokhandlarna. Utvecklingen går helt klart framåt.

Foto: Linda Prieditis

Varför måste min bok finnas där då, bland alla fantastiska helgröna biblar i bokhyllan? För att den är en kompromiss. En medelväg. Flexitarianism visar att man kommer långt med att göra en så stor förändring som man kan, men att man inte alltid måste avstå helt och hållet från något man älskar att äta. Mat ska njutas; att förbjuda sig själv något man verkligen tycker om borgar sällan för en hållbar livsstil. Många av oss behöver det där lilla löftet om undantagsdagar.

Foto: Linda Prieditis

Personligen har jag extremt svårt för att avstå från saker jag gillar ens en dag eller två. Men jag hade bestämt mig för att dra ner rejält på köttet. Så jag bläddrade i de gröna böckerna och spanade på nätet men hade svårt att hitta ett tilltal som lockade just mig. Jag tyckte att det var mycket pekpinnar och antingen/eller-mentalitet och oftast alldeles för hardcore för att jag skulle orka börja. Att äta mer grönt blev jobbigt. Jag blev rädd för drinkarna som bara innehöll klorofyll, konstiga rötter och all världens bäst bevarade (men nu upptäckta) hälsohemligheter, jag blev avskräckt av uppmaningarna att för guds skull göra min egen mandelmjölk - "det är ju så ENKELT!" - och nästan lite arg på bönorna som bara måste ner i varje gryta, burgare, sallad, röra, sås och gratäng. Jag ville så gärna göra min egen version.

Foto: Linda Prieditis

Så kom Flexitarianens kokbok till. Jag fick göra den på Tukan förlag, vilket varit en positiv upplevelse rakt igenom. Fantastiskt duktiga Linda Prieditis fotade, en massa grymma människor hjälpte till och den är superfin. Jag hoppas att alla hittar något de gillar i den men allra gladast skulle jag bli om den tilltalade en riktigt inbiten köttätare som jag själv, någon som haft svårt att ta det där steget och testa vego men tyckt att det känts lite läskigt.

Kommentera gärna och berätta hur just ni ser på vägen till ett grönare ätande. Är vego något svårt eller helt naturligt? Vad vill ni absolut inte avstå ifrån i köttväg? Finns det förändringar ni gjort eller skulle kunna göra utan att känna att det var någon större uppoffring? Tips, idéer, funderingar, bekännelser, spill! 

En grön pasta för den som längtar

Nu låter det ju som att jag sitter och längtar efter grönt hela dagen men så är det tyvärr inte. Jag är gravid i vecka 26 och tänker mest bara på kött. Kött, fett och socker. Grönsakerna som jag de senaste åren - med glädje - låtit ta allt större plats på tallriken ligger plötsligt och blir sorgsna i kylen istället för att lysa upp min tillvaro som vanligt. De stirrar besviket ut på mig från sina fängelsehålor i plastlådorna längst ned i kylen som om de ville skrika "DU BORDE HA ÄTIT MIG FÖR TVÅ VECKOR SEDAN! NU ÄR JAG GAMMAL OCH TRÖTT OCH RYNKIG OCH FUL OCH DET ÄR DITT FEL!"
De har all rätt att vara arga på mig.
I hopp om att nästa vecka kommer bli en bättre vecka (det sista som lämnar en är hoppet och enfaldigheten) anländer nya ekolådor till dörren som vanligt med nya, fräscha, peppade frukter och grönsaker som inte anar ont ens när de ser de gamla kastas i soporna. De nya är fulla av entusiasm i ett par dagar och sedan fattar de också vart det barkar. Det är väl någon gammal kvarglömd vitlöksklyfta i lådan som berättar för dem.

Ibland tar vi ett ryck, som i morse då Christian och barnen gjorde en stor kanna juice på diverse frukter, gurka och ingefära. Och nu till lunch stillade jag min väldiga längtan efter ädelost (man får bara äta ädelost om man hettar upp den, hälsar vän av gravidordning) med en god vegopasta. En hel del grönt fick jag i mig på köpet och tacksam som jag är över att det var så gott tänker jag öppna kylskåpet och dyrt och heligt lova de nyanlända grönsakerna ett värdigare slut än sina föregångare. Jag hoppas att jag inte ljuger, men man vet aldrig. Vi gravida är ju så oberäkneliga.

Snabb vegopasta med ädelost, mangold, haricot vertes och purjo

2 personer

2 portioner pasta
100 g haricots vertes
100 g mangold eller spenat
10 cm purjolök
1 vitlöksklyfta
1 msk olivolja
50 g ädelost
Några matskedar färskost eller crème fraiche, om man vill ha lite mer krämig sås

Koka upp saltat vatten till pastan. Skölj och strimla under tiden mangolden grovt. Ansa haricots vertsen och skär dem i bitar, ca 2 cm långa. Strimla purjon. Skala, krossa och hacka vitlöken. Smula ädelosten. Koka pastan. Hetta upp olivoljan i en stekpanna medan pastan kokar. fräs bönbitarna i någon minut tills de får lite färg. I med purjo och vitlök och fräs någon minut till på något lägre värme. I med mangold eller spenat och fräs ytterligare en minut, tills allt mjuknat. Smula i osten och skeda på några matskedar av kokvattnet från pastan. Rör eventuellt ned lite färskost eller crème fraiche och rör tills osten smält och allt är varmt. Salta och peppra och blanda med den nykokta pastan. 

Superb lunch, superb fotograf!

Foto: Linda Prieditis

Jag ska alldeles strax äta lunch ur en plastbytta - en Gooh-rätt, som jag faktiskt tycker är riktigt bra - men ni får så klart något lagat att sukta efter. Tänkte passa på att visa upp grymma Linda Prieditis som jag fått äran att göra flera jobb i Icakuriren tillsammans med, och som dessutom tagit fantastiskt fina bilder till min kommande kokbok! Mer om den senare, men nu, en goding från en grön brunch vi fick göra tillsammans i ovan nämnda eminenta veckotidning (se alla brunchrätterna här):

Caesarsallad med ugnsbakade tomater, pinjenötter och mörka krutonger

En fantastiskt god och mättande sallad med söta och kryddiga ugnsbakade tomater. Dressingen innehåller inte de traditionella sardellerna men man kan givetvis hacka i ett par om man så önskar.

4 personer

2 roman- eller gemsalladshuvuden
25 g pinjenötter
1 dl flagad parmesan

Mörka krutonger
100 g mörkt bröd, t ex dansk råglimpa eller kavring
½ dl olivolja
Salt

Ugnsbakade tomater
500 g små tomater
½ dl olivolja
1 msk socker
1 tsk torkad timjan
1 tsk flingsalt
½ tsk nymalen svartpeppar
 Ugnen på 125 grader, baka 1,5 timme

Caesardressing 
1 vitlöksklyfta, pressad
1 msk pressad citron
1/2 tsk worcestershiresås
1/2 tsk dijonsenap
1/2 dl majonnäs
1/2 dl crème fraiche
2 dl fint riven parmesan
Salt och svartpeppar

Tomater: Sätt ugnen på 125 grader. Dela tomaterna om de är lite större och lägg dem med snittytan upp i en bakplåtspappersklädd ugnsfast form eller panna. Rör ihop olivoljan och kryddorna och skeda över tomaterna. Baka i ugnen i 1,5 timme.

Caesardressing: Vispa ihop pressad vitlök, citronsaft, worcestershiresås och senap. Rör i majonnäs och crème fraiche och till sist fint riven parmesan. Smaka av med salt och nymalen svartpeppar.

Krutonger: Skär av kanterna på brödet och skär dem i stavar eller tärningar. Stek dem frasiga i olivolja och låt dem rinna av på hushållspapper. Salta lätt.

Skölj och torka salladen, dela bladen om de är väldigt stora. Rosta pinjenötterna gyllene i torr panna. Vänd samman salladen med det mesta av dressingen. Lägg upp på ett stort fat och lägg på tomater och krutonger. Toppa med lite extra dressing, pinjenötter och flagad parmesan.   

Picknick på kontoret (eller en så kallad matlåda)

Eftersom vi vet att det blir vargavinter igen på lördag passade hela kontoret (jag och min man alltså) på att köra picknicklunch i solen idag. Det skulle levereras ny låda från Årstiderna också så jag behövde bli av med de sista grönsakerna från förra veckans leverans och göra plats för nya. Det blev en varm, krämig sallad och en kall som tillbehör, och till det en halloumiburgare - Icas, vilka jag verkligen gillade. Även om man inte ska göra burgare kan det vara skönt med färdigskivade lagom stora bitar som inte faller isär. Väldigt väldigt god lunch, och fint ackompanjerad av årets första små fräknar.

Varm, krämig grönsakssallad

2 personer

ca 0,5 kg morötter, eller runt 5 stora
1 röd paprika
1 liten aubergine
2 vitlöksklyftor
1 tsk timjan
2 tsk olivolja

Det krämiga:

De två vitlöksklyftorna ovan
1/2 citron
2 msk philadelphia (eller crème fraiche, eller turkisk yoghurt, eller vad man nu har/gillar för kräm)
Färsk basilika


Sätt ugnen på 200 grader. Lägg lite bakplåtspapper på en plåt (eller öka mängden olja). Skala morötterna och skär dem i ca 2 cm breda halvmånar. Skär auberginen i bitar. Halvera vitlöksklyftorna på längden (men låt skalet sitta kvar). Kärna ur paprikan och skär den i stora bitar. Lägg allt på plåten, ringla över olja, krydda med timjan, salt och peppar och blanda allt väl. Baka i ugnen i ca 30 minuter eller tills allt mjuknat och fått lite färg.

Ta av skalet från de bakade vitlöksklyftorna och lägg dem i en bunke. Pressa över citron och mosa vitlöksklyftorna med lite salt och det krämiga. Smaka av med svartpeppar och eventuellt lite mer salt. Vänd ner de varma grönsakerna. Riv över lite basilika. 

Kompensationsmetoden: man kan inte BARA äta friterad ost

Vi måste ju väga upp det onyttiga med det nyttiga. Det är så mitt matliv ser ut nu, av en massa olika skäl. Hälsosamt och mycket grönt på veckodagarna, medan kött, friterat (ostbollarna från igår, mmm), godis och vin (oftast) sparas till helgen. På det sättet avstår jag aldrig helt från något jag älskar och behöver för att vara helt lycklig, men kan ändå hålla min IBS i schack, min vikt där jag vill ha den och min kropp glad av allt det gröna. Att jag numera äter kött mycket mer sällan gör upplevelsen desto mer njutbar när den väl sker, och jag har kraftigt minskat (men inte eliminerat) mitt bidrag till en otrevlig och miljöfarlig köttindustri. Dessutom löper jag nu mycket mindre risk att drabbas av cancer, om man tror forskningen.

Eftersom jag har tendenser att balla ur matmässigt följer jag Viktväktarnas program till vardags, under mina hälsosamma dagar. Jag behöver följa något, och jag behöver följa något som känns sunt, tillåtande och enkelt. Men jag unnar mig att göra (rejäla) avsteg på helgen. Kompensationsmetoden, kommer ni ihåg den? Jag använder aldrig några lightprodukter (det enda undantaget är philadelphia light, för att jag inte känner så värst stor skillnad på smaken), det känns viktigt för mig att poängtera det. Men jag äter stora mängder grönsaker (prenumererar på låda från Årstiderna, vilket är min familjs absolut bästa investering i både hälsa och ekonomi), pasta, bröd, krämiga såser, och ostar som krydda. Det är så jag gillar att äta, och det är ingen uppoffring. Mycket fisk - gravad lax med varm, vitlöksdoftande sallad är en favorit.

På bilden en vanlig lunch som mättar länge:

Pasta med grönsaker och het, krämig sås

Koka en rejäl portion pasta av valfri sort. Du bestämmer själv hur mycket du vill ha. Ta ett par stjälkar broccoli och skiva buketterna grovt, men stjälken riktigt tunt. Strimla lite röd paprika, en halv skalad gul lök och eventuellt någon annan grönsak som ligger och dammar i kylen. Skala, krossa och skiva en eller två vitlöksklyftor, beroende på smak. Hetta upp en tesked olivolja i en panna (prova och mät - en tesked är mer än man tror!) och woka allt däri tills det börjar få lite färg. Släng i 6-8 halverade körsbärstomater. Fräs lite till. På med en skvätt srirachasås, sambal oelek eller annan het sås som ger det chilisting du önskar, och rör ut det hela med någon matsked eller två av pastavattnet samt en matsked crème fraiche. Eller två matskedar philly light. Båda ger trevlig syra, poängen är bara att våga testa att begränsa sig - men inte avstå. Skvätt över en dutt citron också, om du har, och salta och peppra. Blanda med pasta. Är du Viktväktare? Rätten ger 9 p, vilken motsvarar en av de där ganska trista rätterna i frysdisken. 

Gratinerad dipp när livet suger en liten aning

Ibland är ju inte livet så himla kul. Även om man inte har några större sorger eller bekymmer kan det ju ändå vara lite trist eller deppigt. För att någon varit dum, eller för att ingen varit snäll. För att barnen gör en galen, eller för att man blir galen. För att inget händer, eller för att allt händer samtidigt. För att man har för mycket att göra, eller för att man har tråkigt. Du vet. När livet liksom bara är lite, lite fel. För stunden, för dagen eller i allra största allmänhet. När man vet att det inte är så mycket annat att göra än att vänta på en ny stund eller en ny dag.
Då hjälper det oftast med ost.
Gärna ost med ost. Som här.

Gratinerad dipp till exempelvis grillad halloumi och ugnsstekta grönsaker

2 personer

1 dl crème fraiche
1 dl fint riven parmesan
2 msk majonnäs, Hellmans
1 solovitlök eller 3 klyftor
1/2 dl hackad basilika
salt och peppar

Sätt ugnen på 225 grader. Om du använder solovitlök så skala och skär den i fyra delar (ta bort mittgrodden), eller skala klyftorna av den vanliga vitlöken. Lägg dem i kokande vatten och låt dem småkoka i ca 3 minuter, så smakar de inte lika skarpt sen. Riv dem fint ner i en skål och blanda med övriga ingredienser. Smaka av med salt och peppar. Häll upp i två små formar som tål ugnsvärme och gratinera sedan i 5-10 minuter eller tills ytan bubblar och fått lite färg. Dippa något smaskigt däri så fort formen tagits ur ugnen.

Tips: Variera osten. Använd blåmögel, västerbotten, gorgonzola... Ni andra cheese lovers vet vad jag pratar om. Mmm. 

Osttäckefest i enlighet med Kompensationsmetoden

Så här ser en ganska normal lunch ut för mig sedan jag började leva med Kompensationsmetoden. Vad är då Kompensationsmetoden, undrar förstås den intresserade läsaren högst... intresserat. Jag har suttit här i en timme nu och skrivit ett jättejättelångt inlägg om saken men insåg till slut att det inte alls var särskilt intressant, så jag besparar dig utläggningen, med viss sorg dansande kring den förlorade timmen. Kort beskrivet handlar det om att hela tiden kompensera onyttiga/ohälsosamma/oetiska val med något extra nyttigt/hälsosamt/etiskt. För en varaktig balans liksom.

Det här är i alla fall ett riktigt gott osttäcke, och osttäcken är något jag fullständigt avgudar. Det behöver inte nödvändigtvis vara världens tjusigaste ost i täcket (fast just det här består av emmenthaler och cheddar som jag hade kvar efter min hamburgerorgie), men det ska vara generöst av varan. Allt med mycket ost på är gott. Om du ser en gratinerad rätt som är intakt men i total avsaknad av sitt tjusiga osttäcke så är det jag som varit där och skrapat av det. Det är jag som är osttäcketjuven. Det frodiga osttäcket på just den här Kompensationsmetodriktiga rätten kompenseras med att det bara är grönsaker under det. Broccoli, purjo, spetskål och morot stekta med mängder av vitlök, lite srirachasås och en skvätt grädde, och så in i ugnen med ost på. Sagolikt. 

Same same but different

Testing testing - är det någon här?
Oh well. JAG är ju här om inte annat, det får duga så länge. Den här månaden är det 5 år sedan jag började blogga och det är helt klart dags för en så kallad update. Det finns säkert ett trendigt bloggosfäriskt ord för det men jag är steget efter som vanligt. När det gäller sociala medier är jag som en sån där farmor som skriver arga insändare om att hon rent generellt VILL HA STÖRRE KNAPPAR här i livet. Jag kom liksom hit och inte längre. Men det är bra nog tycker jag!

Så vad har hänt sedan sist, som kan vara relevant för er att veta? Okej, utan inbördes ordning:
Jag har fått mer jobb, blivit mindre social, längtat mer efter att bjuda hem folk, orkat bjuda hem folk mindre, dragit upp mitt lilla strutshuvud åtminstone halvvägs ur sanden och kraftigt skurit ner på köp och inmundigande av ledsna grisar, kycklingar och kor, hållit vikten (minus femton sedan två år snart), fått diagnosen IBS, och nästan startat ett nytt företag som inte innefattade matlagning. Men jag kom fram till att jag gillar matlagning för mycket.

Att laga mat är roligt igen, kanske roligare än någonsin. Och god mat är viktigare. Samtidigt som jag handlar mycket eko och försöker laga så bra mat jag kan till barnen håller jag fast vid att det måste få gå fort ibland och vara enkelt nästan jämt (min lathet är precis lika överskuggande som alltid). Det kan inte vara från grunden varje gång. Det kan inte vara eko alltid heller. Det är slentrianvanorna vi sett över - den rökta skinkan till varenda vareviga frukost, mjölken, fulkycklingen - allt det där som är lätt att ta bort eller byta ut och som man inte saknar när det är borta eller som man uppskattar desto mer om man får bara någon gång ibland. Så det känns bra. Det är med maten som med vikten - man får köra Kompensationsmodellen (trademark Pytte?). Man lever så bra och hälsosamt och hänsynsfullt och miljövänligt man kan för att kunna göra de där avstegen när man verkligen vill eller måste. Då är det en livsstil for life. Och genvägar är okej. Genvägar är inte dåliga. Men man kan välja de schysstare genvägarna.

Vi får nu en jättelåda med ekologisk frukt och grönt hem till dörren varje torsdag och det blir därför väldigt många luncher och middagar som på bilden. Några överblivna kalla potatisar som wokas med skivad blomkål, lite spenat, grönkål, rosésallad, vitlök och sambal oelek. En liten gräddskvätt i och smulad fetaost ovanpå. Och nej, mina barn, 4 och 2 år gamla nu, äter inte det här. De får rätt ofta frysta köttbullar, eftersom de älskar dem. Men de är åtminstone (nästan alltid) ekologiska. 

Ugnsbakad feta - något heeeeelt annat.

Hej alla glada! Länge sedan vi sågs, men ni som varit med ett tag vet att jag aldrig riktigt försvinner även om det kan verka så. Lite som en influensa.

I dag ska vi bekanta oss närmare med det som vi här hemma uttalar "fätta". Fetaosten. Denna ljuvligt salta ost som jag först lärde känna i form av tärningar strödda över isbergssalladsberg tillsammans med rödlöksringar; en anrättning som de på fulpizzerian kallade "grekisk sallad". Hade man tur medföljde även en svart oliv.

Numera föredrar jag fetan varm. Har ni inte provat att blanda ner lite tärningar i köttfärssåsen precis på slutet tycker jag att ni ska göra det omgående. Lite rosmarin på det... Mmm. Men en underbart enkel sommarfavorit är att ugnsbaka eller foliegrilla den. Då blir den härligt krämig och smakrik - perfekt tips för vegetarianer men precis lika gott för alla köttätande meat lovers som jag. Jag bjöd min fina semivegokompis Kajsa på det här till kokta rödbetor och sparris i går. Mycket gott till våra traditionella baljor vitt vin.

Ugnsbakad feta för två

En bit (150) g räcker för två till en mindre rätt eller förrätt, men är man lite hungrigare tycker jag att man kan få 100 g var. Värm ugnen till 200 grader. Lägg fetan på en större bit ugnsfolie. Ringla över lite olivolja och strö på färska eller torkade kryddor (igår använde jag basilika och oregano). En krossad, delad vitlöksklyfta är aldrig fel. Kanske en citronbit? Svartpeppar på är ett måste. Förslut till ett paket och låt mysa i ugnen i 10 minuter (alternativt på indirekt värme på grillen). Servera till sallad eller varma grönsaker och kanske lite balsamico. Himmel. 

Om jag vore vegetarian...

Eftersom jag har en så fin liten grupp på Facebook var det i förrgår en gammal skolkamrat som i perfekt kontext kunde be mig om min eminenta experthjälp. Ähum. Hon är nybliven vegetarian och behöver inspiration. Nå, då har hon ju faktiskt inte hamnat så fel som man skulle kunna tro, vill jag hävda!
Här finns gott om vegetariska rätter. Jag själv äter väldigt gärna kött, men jag har svårt för fult, billigt, ljusrött, tråkigt, trågförpackat blahabutikskött (nu pratar jag tydligen bara om rött kött, typ kossa, vilket verkligen är att göra en snäv distinktion av ordet kött, men ändå), och därmed blir det ganska sällan jag unnar mig de ganska kostsamma lyxigare alternativen. Jag är trots allt inte GJORD av pengar.
Anywhoo!

Det finns vissa saker jag anser att man bör bekanta sig med lite extra om man ska skippa biffen. Här är ett urval.

1. Ost. Vad är livet utan ost? I ett val mellan kött och ost väljer jag ost any day (jag vill bara inte välja riktigt än). Perfekt stekt halloumi, perfekt paneer, krämig mögelost, grillad brie, parmesan i stora bitar... Bättre än oxfilé. 
2. Sojabönor, eller edamame. De går att blanda med det mesta och har inte den där fadda mjöliga grejen för sig som så många andra bönor har. Gröna ärtor är också väldigt användbart.
3. Blomkålscouscous! Yay! Modern råkost. God som den är, eller fräst i olja. Jag har presenterat den ett par gånger här även om jag bara hittar ett recept just nu, och igår var det dags igen. Litet tips just for you, kompis. Och lycka till med det vegetariska livet, du gör en bra grej! 

Blomkålscouscous kylskåpsrensnings-style 2-3 personer

1/2 litet blomkålshuvud
10 centimeter gurka, ganska fint tärnad
1 liten burk majs (såna där som säljs i trepack ni vet; de rymmer kanske 1 dl lite drygt), avrunnen
1/2 röd lök, fint tärnad
1 liten bunt färsk timjan, repad om grov och annars bara finhackad
1 litet granatäpple, kärnor utbankade/utpillade i en skål - spara saften!

Dressing: 
Saften från granatäpplet
1 msk olivolja
Salt och peppar

Grovhacka blomkålshuvudet och kör det snabbt i matberedare tills det ser ut som couscous. Det går fort, håll inte på mer än 10-15 sekunder max! Rör ihop ingredienserna till dressingen. Droppa i lite citron eller vinäger om du tycker att den blir för söt, det beror lite på hur granatäpplet mår. Smaka av med salt och peppar. Vänd samman couscous med övriga ingredienser och dressingen och servera till fisk, kött eller kyckling om du vill äta kött. Vegoälskaren blandar den med god feta eller halloumi, eller gör den matigare med ugnsrostade rotfrukter.