Tårtor, traditioner och tidens gång

Jag sitter och funderar på det här med traditioner. I dag fyller min flicka 5 år, och jag och Christian stod och bakade min familjs traditionella födelsedagstårta till henne i går kväll. Den blev sedvanligt misslyckad, precis som den ska vara. Det är samma tårta som jag fick när jag var liten, samma tårta alla mina syskon fick. Det är samma tårta som mina syskon bakat åt mig efter att jag blivit vuxen, och samma tårta min mamma bakade i Jämtland och åkte ner till Stockholm med åt mig en gång, en gång när jag helt klart blivit stor men ändå kände mig ganska liten. Samma tårta som Christian försökte baka åt vår son när jag själv inte kunde - det var den fulaste tårta jag sett. Som ett road kill såg den ut, Christians tårta. Riktigt gräslig, men bakad med mycket kärlek.

Jag själv kan inte minnas att jag någonsin var så förtjust i Födelsedagstårtan. Men det var det liksom inte riktigt meningen att man skulle vara heller. Man skulle skratta åt den, och snällt äta en bit. När vi blev större märkte vi att andra verkligen gillade den där tårtan (det är egentligen mest en ganska kompakt kaka med sockerstinn kakaoglasyr på), och gärna åt upp resterna av den allt eftersom den stod där och åldrades på köksbänken. Till en kopp kaffe var den tydligen utmärkt, sades det. Jaså minsann! 

Och så fick jag själv barn, och ettårsdagen närmade sig så småningom. Jag stod där, som äldre syskon gjort före mig, och funderade på Födelsedagstårtan. Skulle jag föra traditionen vidare? Eller skulle jag göra en gräddig jordgubbstårta kanske, eller en prinsesstårta (läs: köpa en annan färdig tårta)? Jag visste att om jag bakade Födelsedagstårtan, då måste jag göra det resten av barnens barndom och kanske ännu längre. Då måste jag stå fast vid den, lyssna på när de klagar på den, försvara den, envisas, truga, muta (vi gör en annan till kalaset sen!), Jag måste leta efter Nonstop flera gånger per år och sortera bort de bruna och svarta. Jag måste försöka få till helt rätt konsistens på glasyren så att man kan skriva fint med den. Jag måste lära Christian hur man gör så att han kan baka den till barnen om jag inte kan. Om det händer något. Har man väl tagit sig an en Tradition så ska den ju inte brytas. 

Så småningom måste jag kanske ge barnen receptet. Hjälpa dem baka den till varandra. Om ungefär ett och ett halvt år, när deras lillebror förhoppningsvis kommit till världen och ska fylla ett, då ska de få hjälpa mig att baka hans första Födelsedagstårta. Och kanske får jag en dag smaka den de gjort till sina egna barn, om jag har tur. 

Allt det där tänkte jag kanske inte på just då, när Stella skulle fylla ett år. Men i dag, när hon fyller fem och hennes bror just fyllt tre, så tänker jag på hur glad jag är att jag valde rätt tårta från början. Att vi har något beständigt när allt annat förändras, smått som stort, varje dag och varje år. Vi har i alla fall alltid Födelsedagstårtan, den kan man lita på.

Men på lördag blir det kalas, och då blir det prinsesstårta. Med rosa rosor på. Någon måtta får det ju vara.

Helgnöje - "baka" en fusktårta med kidsen

Okej, ni vet ju hur jag känner för bakning. Inte alls. Det är inte min kopp te. Men min dotter (det är inte hon på bilden; det här är hennes urtjusiga kusin) är 3 år och ÄLSKAR tårta. Mer än något annat. Om den dessutom är rosa, då finns det liksom inget vackrare för henne.

Alltså. Om man har en unge som älskar tårta (alla som har barn, räck upp en hand) och om man inte tycker att det bör råda evigt sockerförbud i hemmet (vi kan väl låtsas att det är lördag?) och om man inte älskar att baka (nej, hela Sverige bakar faktiskt inte alls) men om man vill hitta på något roligt att göra med sitt barn - då är det här en suverän tårta. Det går tillräckligt snabbt för att ungen ska kunna fokusera hela vägen (jag tror vi gjorde vår på ungefär sju minuter) och den blir faktiskt god. Om man gillar tårta. Och det gör man ju.

Fuskiga rosa tårtan

12 bitar

Gå till affären och köp precis allt som behövs för att göra tårtan med minsta möjliga ansträngning. Det blir inte den billigaste tårtan i världshistorien, men det kan ju vara värt slantarna för nöjets skull. Du behöver:

1. 1 förp. färdiga tårtbottnar (en kaka i tre delar)
2. 5 dl vispgrädde
3. 1 burk god sylt, vi valde hallon/rabarber
4. 1 kartong frysta hallon (vi använde ungefär hälften)
5. 1 burk kesella vanilj
6. 1 rosa tårtlock (beroende på barnets smak, förstås)
7. 1 förpackning dekorationer (min tjej gillar givetvis rosa blommor, vad annat)
8. Eventuellt lite florsocker
9. Om du är på det humöret: tårtpapper och ett fint snöre

Gör så här: 

Tina dina hallon. Vispa grädden. Ta ca en fjärdedel av grädden och lägg den i en bunke. Vänd ner hallonen. Så, nu är alla förberedelser klara, bara att börja montera! 

På tårtbotten nummer ett lägger du hallongrädden. På med tårtbotten nummer två, på vilken du breder ett lager sylt. Smeta över hela burken med kesella ovanpå sylten. På med tårtbotten nummer tre, vilken föräras resten av grädden i dess enkla vispade form. Tårtlock ovanpå kalaset - försiktigt! - och nyp in kanterna och dutta så fint du kan. På med dekorationer och pudra med florsocker innan servering. Kanske ett snöre om också. Tadaaaaaaa!

Försök att beskriva en obeskrivligt ful tårta.

Här står det "Grattis Ted 1". Christian tyckte 

inte att det blev så bra...

... så han valde att ösa på lite mer vit glasyr 

och liksom skapa en sjö, och skriva ovanpå
det hela med Nonstop istället. 

Veckans snackis i bekantskapskretsen är helt klart Christians tårta från igår. Han tog på sig att baka den traditionella familjefödelsedags-
tårtan till vår son på hans allra första födelsedag, och jag är helt ärlig nu: det var vad man på engelska kallar för ett "train wreck". Totalt haveri.
En ren katastrof.
Ett tårt-road kill.

Jag var på förlovningskalas kvällen innan sonen skulle firas och Christian stannar kvar hemma
med barnen och baket, och sent omsider får jag ett sms. "Påminn mig om att aldrig någonsin baka igen".
Jag antog att misslyckandet var överdrivet - den här tårtan SKA ju vara lite misslyckad; att den är hopsjunken, torr och kompakt hör liksom till. Christian hade aldrig bakat tidigare och jag tänkte att han kanske hade lite för höga förväntningar på resultatet av sina ansträngningar. Det är ju födelsedagstårtan, liksom. Den är trist per definition.

Sen kommer jag hem och får se den och det var så roligt att jag nästan grät av skratt. Den var så ful.
Till saken hör att han följde mitt recept från boken. Och det kändes ju mindre roligt.
"Hjälp, glömde jag att skriva att kakan ska svalna innan man försöker vränga den ur formen?!"
Nej då. Det hade han bara inte läst. Vilket betyder att betydelsefulla delar av kakan blev kvar i formen.

"Men att den måste svalna innan man häller på den sockerstinna glasyren då? Har jag glömt att skriva det?"
Nej då. Inte läst. Vilket betyder att glasyren smälte och rann ner i den gropiga, varma, skorplösa kakan på två röda. För att jämna ut lite östes det på en andra sats, varav det mesta verkade hamna i kanterna på det utvalda tårtfatet (en större pajform).
Christian är usel på att läsa recept, visar det sig.

Men den sorgliga skapelsen var gjord med en enorm portion kärlek och serverades förstås på kalaset, till allas omåttliga förtjusning. Den gick åt mycket snabbare än min publikfriande maräng-nutella-lemoncurdgrädde-och-jordgubbsskapelse.
Skrattar bäst som skrattar sist!

Christian blir här offentligt häcklad men han har godkänt det helt och fullt. Och på dotterns 3-årsdag i oktober blir det han som bakar tårtan igen, det ska jag se till. 

Otippat goda sandwichar på kalaset

Min dotter har fyllt två år. Helt otroligt. Jag har en dotter som är två år och en son på två månader, och jag har fortfarande inte fattat att jag alls är mamma. Jag som själv är så liten! Ynka 33. Och jag har inget körkort i barnavård heller. Men undernärda kommer de i alla fall inte bli, mina ungar!

Givetvis hade vi kalas och bjöd in familjen och de närmaste vännerna. Kaoset var av det gemytliga slaget, faktiskt, och vissa av de för dagen barnlösa vuxna gick hem lite lätt på kanelen kring 03.00. Ett bra kalas!

Jag bakar ju sällan och ogärna men till och med jag fattar att ett barnkalas bör ha ett viss inslag av sötsaker. Så jag bjöd på familjens traditionella födelsedagstårta i muffinsform - ett oväntat uppskattat tilltag, faktiskt. Nästan alla gick åt, tro det eller ej. Desto godare var dock de små havrekorgarna som jag fyllt med kanelstekta äppelbitar och en klick vaniljvisp. Namnam. Det fanns dessutom en hasselnöt- och kokosberikad kladdkaka med tryffeltopping som blev hur god som helst, samt något slags kladdig kreation där jag gjort en enorm pepparkaksmarängbotten och toppat med vit choklad- och hallongrädde, pistaschnötter och färska hallon. Tyvärr var det ingen som fotade de sistnämnda mästerverken.

Ett stort gäng tunnbrödrullar fick mätta mindre sötsugna munnar men störst succé gjorde de här små sandwicharna.

Rostbiffsandwichar

Ett mindre berg

Köp landgångsbröd (kolla i frysdisken), det blir lättare att bre. För mig gick det åt knappt två paket. Köp också en 300-grams ask med Philadelphiaost, ett par hekto färdigskivad rostbiff samt rökt paprikapulver. Gå hem med grejerna och sätt ugnen på 225 grader. Rör ihop ost och paprikakrydda. Bred ost på två landgångsbröd och lägg ihop dem med ett enkelt men täckande rostbiffslager mellan. Skär bort kanterna och upprepa proceduren tills du får slut på ost och rostbiff. Plasta in och lägg i kylen om du förbereder inför ett senare tillfälle. Skär inför tillagning varje jättedubbelmacka i 8 sandwichtrekanter. Lägg dem på ugnsgallret. Ringla lite olivolja över varje sandwich och stek dem i 4-5 minuter i ugnen, eller tills de fått lite färg. Väldigt goda även efter en timme eller två!

Grattis älskling!

Min lilla tjej fyller 1 år idag. Det är stort.

Vi kom på igår kväll att vi kanske borde presentera något slags tårta så att hon skulle få ett ljus att blåsa ut (en färdighet som inte är medfödd, visade det sig), varpå moster Lillan helt fräckt (och med en korkskruv?!) skar ut en rundel ur min mors tårta. Mamma fyllde år igår och firades traditionsenligt med familjens gräsliga och inte alls uppskattade men ack så nödvändiga födelsedagstårta; en tingest som ska vara så kompakt att man kan slå ihjäl folk med den och kläs i en skrud av chokladglasyr och Nonstop (svarta och bruna är förbjudna).

Efter att den bakats och presenterats för födelsedagsbarnet ska den häcklas av samtliga, som sedan under mutter och halvhjärtade protester pliktskyldigast måste ta en bit vilken uppmätes i antal Nonstop. Sedan ska resten stå i ett par dagar tills man slänger alltihop i soporna.

Fast nu gick en liten bit åt till min ettårstjej. Hon log åt den gräsliga skapelsen, petade på den lite lätt och ratade den sedan.
Precis som det alltid går till i vår familj.