Tårtor, traditioner och tidens gång

Jag sitter och funderar på det här med traditioner. I dag fyller min flicka 5 år, och jag och Christian stod och bakade min familjs traditionella födelsedagstårta till henne i går kväll. Den blev sedvanligt misslyckad, precis som den ska vara. Det är samma tårta som jag fick när jag var liten, samma tårta alla mina syskon fick. Det är samma tårta som mina syskon bakat åt mig efter att jag blivit vuxen, och samma tårta min mamma bakade i Jämtland och åkte ner till Stockholm med åt mig en gång, en gång när jag helt klart blivit stor men ändå kände mig ganska liten. Samma tårta som Christian försökte baka åt vår son när jag själv inte kunde - det var den fulaste tårta jag sett. Som ett road kill såg den ut, Christians tårta. Riktigt gräslig, men bakad med mycket kärlek.

Jag själv kan inte minnas att jag någonsin var så förtjust i Födelsedagstårtan. Men det var det liksom inte riktigt meningen att man skulle vara heller. Man skulle skratta åt den, och snällt äta en bit. När vi blev större märkte vi att andra verkligen gillade den där tårtan (det är egentligen mest en ganska kompakt kaka med sockerstinn kakaoglasyr på), och gärna åt upp resterna av den allt eftersom den stod där och åldrades på köksbänken. Till en kopp kaffe var den tydligen utmärkt, sades det. Jaså minsann! 

Och så fick jag själv barn, och ettårsdagen närmade sig så småningom. Jag stod där, som äldre syskon gjort före mig, och funderade på Födelsedagstårtan. Skulle jag föra traditionen vidare? Eller skulle jag göra en gräddig jordgubbstårta kanske, eller en prinsesstårta (läs: köpa en annan färdig tårta)? Jag visste att om jag bakade Födelsedagstårtan, då måste jag göra det resten av barnens barndom och kanske ännu längre. Då måste jag stå fast vid den, lyssna på när de klagar på den, försvara den, envisas, truga, muta (vi gör en annan till kalaset sen!), Jag måste leta efter Nonstop flera gånger per år och sortera bort de bruna och svarta. Jag måste försöka få till helt rätt konsistens på glasyren så att man kan skriva fint med den. Jag måste lära Christian hur man gör så att han kan baka den till barnen om jag inte kan. Om det händer något. Har man väl tagit sig an en Tradition så ska den ju inte brytas. 

Så småningom måste jag kanske ge barnen receptet. Hjälpa dem baka den till varandra. Om ungefär ett och ett halvt år, när deras lillebror förhoppningsvis kommit till världen och ska fylla ett, då ska de få hjälpa mig att baka hans första Födelsedagstårta. Och kanske får jag en dag smaka den de gjort till sina egna barn, om jag har tur. 

Allt det där tänkte jag kanske inte på just då, när Stella skulle fylla ett år. Men i dag, när hon fyller fem och hennes bror just fyllt tre, så tänker jag på hur glad jag är att jag valde rätt tårta från början. Att vi har något beständigt när allt annat förändras, smått som stort, varje dag och varje år. Vi har i alla fall alltid Födelsedagstårtan, den kan man lita på.

Men på lördag blir det kalas, och då blir det prinsesstårta. Med rosa rosor på. Någon måtta får det ju vara.

Så slipper jag spisen - en plan

Vi har glömt vår kamera hos våra fina grekisk-irländska vänner i Nacka - tack och thanks for a lovely sunday date, guys! - och för tillfället kan jag alltså inte fota någon mat. Igår var det lika bra; jag gjorde kycklinglår i ugn som stektes och stektes och stektes men när jag efter hundra år skar i dem forsade det mörkt blod som om jag just tagit dem levande till slaktbänken. Isch. Jag blev tillfällig vegetarian i rena förskräckelsen.

Jag passar på att berätta om min och Christians nya plan istället.

Bakgrunden först:

Till skillnad från vad alla tror älskar jag inte alls att stå i köket. Nu blev ni allt lite förvånade va? Nå, det är sant. Jag tillhör inte dem som utbrister "Jag ÄLSKAR att laga mat" så fort någon frågar efter deras intressen, jag har aldrig någonsin drömt om att bli kock (däremot om att ha fått utbildningen) och jag har aldrig känt att en ultimat lördagseftermiddag spenderas över en gryta. Jag är onördig i köket, jag springer inte i saluhallar och dreglar särskilt ofta och höjden av lyx för mig är att bli bjuden på mat. Hemma hos någon eller på krogen spelar ingen roll. Jag gillar att hitta på recept, men jag gillar inte att skriva dem. Jag älskar att bjuda hem folk och att imponera på dem med min matlagning, men jag är inte överförtjust i timmarna innan de kommer.

Alltså:

Att jag blivit chef över köket hemma är egentligen inget jag önskat mig, även om jag självklart förstår att det var oundvikligt. Lika oundvikligt som att Christian blivit chef över återvinningen (jag saknar tydligen något slags grundläggande moral; jag häcklar honom ständigt för att han slänger t ex värmeljus i återvinningshinken fastän jag VET att jag verkligen borde skämmas). Nu har vi i alla fall bestämt att vi båda ska ta lite mer ansvar över matlagningen, och framfö

r allt över att det blir lite mer variation i köket.

Så det här är planen:

• Varsin dag i veckan ska vi välja ett recept ur varsin kokbok och stå för inhandling till och lagning av det receptet.
• Receptet behöver verkligen inte vara komplicerat men ska gärna lära oss något nytt.
• Det ska gärna vara nyttigt och något som även Stella kan äta. Men inga tvång, givetvis

Den här planen lär väl likt alla våra matrelaterade planer - bantning, storhandling, budgethållning, veckoplanering och så vidare - fallera ganska snabbt, men tanken är god. Jag bläddrar för tillfället i Gordon Ramsays Mat för vänner och stör mig på att han har samma sak på sig på alla sjuttioelva bilder av honom själv, medan Christian muttrar över att det är tomater i typ alla Jamie Olivers recept från Mat för hela året. Vi får se om vi kommer så långt att det faktiskt blir någon matlagning den här veckan.

Matbloggspriset 2010 - hmm.

Så är då nomineringarna klara till Matbloggspriset 2010. Samtliga tio är kolossalt värdiga vinnare, men jag funderar ändå vartåt det hela barkar. Att de driver de bästa svenska matbloggarna är det ingen som förnekar, och det är just den bästa matbloggen som faktiskt ska koras. Ändå är det något som känns lite tråkigt någonstans.

Att matälskande Lisa är nominerad igen är ett för mig självklart faktum medan hon själv skulle ge ifrån sig nomineringen till någon som är mindre matproffs än hon själv. Surdegs-Martin vann priset 2008 och är nominerad igen - självklart, eftersom han är älskad och grym. En eller annan av de övriga nominerade får en andra chans i tävlingen, vilket är roligt.
Allt är egentligen helt i sin ordning.

Men hur känner de mindre kända bloggarna nu? Som länkat, tipsat, hoppats och fört kampanj bland alla de känner? Kommer de att göra lika stor sak nästa år? I skrivande stund finns 973 matbloggar registrerade på Bloggtoppen (ett noterande som gör att jag inte längre tycker min hundra-nåntingplats är något att skämmas över), varav de flesta säkert går och drömmer om att bli uppmärksammade. Efter att ha sett årets nomineringar har jag svårt att se hur de ska våga hoppas igen. Frågan är hur stor tävlingen kan vara utan alla dessa "små" bloggare (räknar mig själv till denna skara, även om jag per definition kanske skulle tillhöra proffsen om en sådan kategori fanns, eftersom jag publicerar recept i Leva) och deras uppmärksamhet?

Jag skickade in ett litet ynka tips om mig själv (det finns en gräns även för min blygsamhet...), men bad inte om support på bloggen eftersom jag själv inte ens ansåg mig särskilt värdig något pris. Fast det var för att jag slarvat så mycket på sistone, och innerst inne hoppas (hoppades) jag alltid på en liten nominering.
Nu vet jag att jag kan blogga varje dag, men aldrig uppnå samma nivå som de som platsar. Alltså kommer jag förmodligen inte länka, tjoa, heja eller liknande i framtiden, eftersom jag är dålig på att bräka om sådant som inte rör mig.
Förmodligen kommer jag inte ens nominera mig själv i det tysta.

Hur känner ni andra? Har ni tappat hoppet? Vad tror ni händer med Matbloggspriset - kan det bli för stor distans till den vanliga, okända lilla hemmamatbloggaren och därmed förlora del av sin tjusning? Kan en blogg bli för bra för att kunna nomineras? Ska inte en blogg som är bäst ena året kunna vara bäst även nästa?

Jag är kluven - det var ju trots allt de bästa som blev nominerade. Och så ska det ju vara.

Kronfågels färdiggrillade kycklingbröst - mer pengar för mindre kött

Kronfågel lanserar nu butiksgrillade kycklingbröst för ca 55 kronor. Alltså. Man tager en vanlig grillad kyckling, tar bort halva kycklingen, sparar det torraste och tar extra betalt (i min butik kostar kycklingarna 39.90; jag vet inte vad era kostar men jag har i alla fall aldrig köpt en grillad för mer än en femtilapp). Lite dyrare och lite tråkigare. Om resten slängs är det dessutom ett extremt slöseri, men jag vågar anta att de goda extra delarna hamnar i dyra fryspåsar eller styckdetaljtråg. Så varför efterfrågar vi denna produkt? Är det där pluttiga vingarna och de saftiga låren så jobbiga att hantera att vi helt enkelt är beredda att betala extra för att slippa dem? Kom igen nu allihop, tyck till. Vill höra er åsikt om det här!

Nytt:

Så här skriver Jenny Fridh, informationschef på Lantmännen Kronfågel:

"Hej Eleonora,

Tack för ditt mail.

Jag har sett att du i din blogg kommenterat vårt butiksgrillade kycklingbröst och ställt dig frågande till Kronfågels prissättning av det. Jag ska här försöka förklara varför prisidén är cirka 55 kronor per produkt i butik.

Kycklingbröstet transporteras kylt till butik och kan jämföras prismässigt med Kronfågels kylda filéer som kostar cirka 119 kronor kilot i butik. Kycklingbröstet har styckats och styckning medför en kostnad till skillnad mot en hel ”ostyckad” kyckling. Därtill är det färdigmarinerat av oss och därefter färdiggrillat av din butik. Även detta medför ett kostpåslag. Att kycklingbröstet produceras och säljs i mindre volymer än vår hela grillkyckling påverkar också prisbilden.

Du betalar alltså för en kyld, färdigstyckad, färdigmarinerad och färdiggrillad bröstkyckling och för de bekvämligheterna betalar du 55 kronor per produkt. Givetvis kan du komma billigare undan om du gör jobbet själv; köper en hel fågel, styckar, kryddar och grillar själv. Det är ju kul att laga från grunden, men det är inte alltid alla som hinner eller har lust med det. Då kan butiksgrillen vara ett alternativ. "