Ärtan pärtan...

Jag vill påminna Eder om det fina med gröna ärtor. Det har jag gjort förut men ni kan ju inte förvänta er att jag efter drygt tre år (!) ska komma på något nytt varje gång...

Anywhoo. Gröna ärtor. Bra grejer. Nyttigt och fiberrikt och ordentligt mättande, faktiskt. Och det känns liksom fräscht att äta dem, eller hur? De poppar så fint i munnen. Och snygga är de också. ÄLSKAR gröna ärtor. Det kanske märks. Häromdagen kokade jag ett stort gäng (frysta alltså, om någon nu skulle tro något annat) och blandade dem varma med smulad fetaost, fint tärnat äpple och hackad rödlök. Rörde ihop en dressing på olivolja, balsamvinäger och massor med dijonsenap och berikade ärtorna med den. Till det blev det god lufttorkad skinka. Mycket bra lunch, I tell you!

Pasta med med bästa gröna moset

Ja, det är en inte särskilt glamorös gucka serverad till likaledes oglamorös brun pasta. Men jag är FET, okej? Eller ja, förhållandevis fet. I förhållande till hur jag borde se ut. Eller jag kommer ju aldrig bli så smal som jag borde vara (BMI, whatever, who gives) men i förhållande till vad som åtminstone inte är sjukligt. Det är drygt två månader sedan jag födde barn och lallandets tid torde tämligen vara förbi vid det här laget. Jag med min kärlek till kött, vin och ost borde väl gå på något slags LCHF-diet men jag klarar inte förbud. Hellre vill jag äta allt, men med måtta. Vi får se.

Anywhoo, därav denna hälsosamt gröna pasta, som dessutom blev väldigt god. När man får i sig så mycket klorofyll under en och samma måltid känner man sig ju duktig. Och med all rätt. Att det sedan smakar bra skadar ju inte.

Pasta med grönt gott mos

2 personer

1 liten eller 1/2 stor zucchini

1 stor vitlöksklyfta

10 cm purjolök

2 tsk olivolja

1-2 dl fryst, hackad spenat

2 dl frysta gröna ärtor

1/2 buljongtärning (jag använde köttbuljong för lite extra smak)

1 dl vatten

4 msk turkisk yoghurt

Skär zucchinin i små tärningar. Halvera purjon på längden, skölj och skiva. Skala och krossa vitlöksklyftan och skiva den tunt. Fräs alltsammans mjukt i olivolja. På med spenat, ärtor, smulad buljongtärning och vatten och låt koka upp. Puttra medan 2 portioner fullkornsspaghetti eller annan pasta kokar. Mosa med ditt omrörningsverktyg (lämpligen en gaffel eller sked i trä eller plast) allteftersom det gröna mjuknar. Rör i yoghurten och värm. Smaka av med peppar, gärna både svart och vit, och kanske en gnutta salt. Hade vi inte velat hålla ner kalorimängden hade vi förstås rört ner en massa färskriven parmesan också, men det får bli en annan dag! Servera till nykokt pasta.

Amorös fisk på 12 röda

Jag är verkligen en ganska lat person. Jag fattar inte hur de som glatt och peppat arbetar sig igenom livet är skapta; jag måste ha varit väldigt rik, mäktig och bortskämd i mitt tidigare liv. Eller så kanske jag var en mussla eller något annat djur som liksom inte har så värst mycket för sig. Hur som haver blir det extra mycket fusk i hushållet nu sedan vi blev välsignade med stjärna nummer två. Ni ska se våra golv - det är så långt ifrån välstädat att det närmar sig en ren motsats, faktiskt. Jag rodnar när jag tänker på det. Kunde jag skulle jag förmodligen ge mig själv sparken från familjen, så lat är jag. Men det kan jag ju inte, som tur är!

Många skyller på tidsbrist när de tar till halvfabrikat och småfula snabblösningar, men egentligen beror det ju på lathet. Det tar inte längre tid att ugnssteka en fisk och göra en sallad under tiden än det tar att steka frysta köttbullar eller fiskpinnar. Men man orkar inte alltid vara duktig och ugnssteka en fisk. Den ska ju kryddas och det ska piffas och duttas och hållas på. Nå, latheten är fuskpiffets moder!

Jag köpte en förpackning Pasta Amore från Ridderheims (faktiskt - jag köpte, även om jag inte tillhör de duktigt korrekta bloggare som tackar nej till produkter utan gärna provsmakar saker även om de sällan hittar vägen hit till bloggen), den med bacon, soltorkade tomater och tryffelsmakande champinjoner. Alltsammans badade i olja. Jag hällde alltsammans över två stora, goda fiskfiléer - minns inte vilken sort det var nu, men något slags flundra gissar jag), saltade och pepprade och skjutsade tillsammans med lite cocktailtomater in i 200 grader varm ugn i 10 minuter. Pressade lite citron över när det var färdigt och serverade till sallad från påse och färska, kokta gröna bönor. Riktigt gott faktiskt och tog tio minuter plus två minuters förberedelse att göra. Beats fiskpinnar i alla fall...

Otippat goda sandwichar på kalaset

Min dotter har fyllt två år. Helt otroligt. Jag har en dotter som är två år och en son på två månader, och jag har fortfarande inte fattat att jag alls är mamma. Jag som själv är så liten! Ynka 33. Och jag har inget körkort i barnavård heller. Men undernärda kommer de i alla fall inte bli, mina ungar!

Givetvis hade vi kalas och bjöd in familjen och de närmaste vännerna. Kaoset var av det gemytliga slaget, faktiskt, och vissa av de för dagen barnlösa vuxna gick hem lite lätt på kanelen kring 03.00. Ett bra kalas!

Jag bakar ju sällan och ogärna men till och med jag fattar att ett barnkalas bör ha ett viss inslag av sötsaker. Så jag bjöd på familjens traditionella födelsedagstårta i muffinsform - ett oväntat uppskattat tilltag, faktiskt. Nästan alla gick åt, tro det eller ej. Desto godare var dock de små havrekorgarna som jag fyllt med kanelstekta äppelbitar och en klick vaniljvisp. Namnam. Det fanns dessutom en hasselnöt- och kokosberikad kladdkaka med tryffeltopping som blev hur god som helst, samt något slags kladdig kreation där jag gjort en enorm pepparkaksmarängbotten och toppat med vit choklad- och hallongrädde, pistaschnötter och färska hallon. Tyvärr var det ingen som fotade de sistnämnda mästerverken.

Ett stort gäng tunnbrödrullar fick mätta mindre sötsugna munnar men störst succé gjorde de här små sandwicharna.

Rostbiffsandwichar

Ett mindre berg

Köp landgångsbröd (kolla i frysdisken), det blir lättare att bre. För mig gick det åt knappt två paket. Köp också en 300-grams ask med Philadelphiaost, ett par hekto färdigskivad rostbiff samt rökt paprikapulver. Gå hem med grejerna och sätt ugnen på 225 grader. Rör ihop ost och paprikakrydda. Bred ost på två landgångsbröd och lägg ihop dem med ett enkelt men täckande rostbiffslager mellan. Skär bort kanterna och upprepa proceduren tills du får slut på ost och rostbiff. Plasta in och lägg i kylen om du förbereder inför ett senare tillfälle. Skär inför tillagning varje jättedubbelmacka i 8 sandwichtrekanter. Lägg dem på ugnsgallret. Ringla lite olivolja över varje sandwich och stek dem i 4-5 minuter i ugnen, eller tills de fått lite färg. Väldigt goda även efter en timme eller två!

Pumpasoppa med kompispuck

Nu är det ju en osedvanlig vacker och relativt varm dag idag men ingen kan lura hösten på flykten, tack och lov. Själv har jag inte kommit ur pyjamasen än och jag smyger omkring här och fantiserar om friska, kyliga vindar som rör om i löven därute medan brasan sprakar här inne. Jag gillar hösten. Och våren. Jag gillar alla tider på året då man kan ha lite varmare tröjor - lagom påklätt är min bästa outfit. Usch och fy för bikini och dunjacka. Min figur passar inte i någon av dem.

Höstinspirerad som jag är bjuder jag på ännu en soppa ur ett Leva-jobb från förra året. Minnena kommer tillbaka och jag blir riktigt sugen... Pumporna har börjat florera på riktigt i butikerna nu och att smaksätta dem med lite muskotnöt och ge dem en smakkompis i form av en salvia- och paprikaspäckad mozzarellapuck är en höjdare.

Pumpasoppa med puck av mozzarella, ugnsbakad paprika, salvia och citron

500 g pumpakött (utan skal och kärnor)
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
1 msk smör
5 dl grönsaks- eller lantbuljong
1 dl crème fraiche
0,5 krm riven muskotnöt
svartpeppar

Skala och skär pumpa, lök och vitlök i bitar. Fräs allt i smöret i en stor kastrull eller gryta. Tillsätt buljongen, koka upp och låt sedan sjuda i 15 minuter eller tills allt blivit mjukt. Mixa soppan och rör sedan i crème fraiche. Värm upp soppan igen och krydda med muskotnöt och nymalen svartpeppar. Häll soppan runt mozzarella- och paprikapucken.

Mozzarella- och paprikapuck med salvia och citron

1 mozzarellaboll
2 röda paprikor
0,5 kruka salvia
1 citron
2 msk olivolja
flingsalt, svartpeppar

Värm ugnen till 225 grader. Dela paprikorna och kärna ur dem, och baka dem sedan i ca 15 minuter eller tills de mjuknat och fått färg. Låt dem svalna och skär dem i små bitar. Tärna mozzarellan smått. Tvätta citronen ordentligt och riv skalet fint. Plocka bladen av salvian och strimla dem fint. Blanda alla ingredienser och smaka av med salt och peppar. Forma små puckar med händerna eller med hjälp av till exempel en äggkopp och servera i soppan.

Konsten att göra något fult av något fint

Jag är bara full av snabba tips nu för tiden. Idag jobbar vi korven. Den finare korven från Taylor & Jones - det är åtminstone inte falukorv! Inte just idag i alla fall. Jorå, gott folk, ni kan säga vad ni vill om falukorvens innehåll, jag gillar den ändå. Till spaghetti. Med ketchup. Men just den här gången hade vi finkorv hemma som låg och skräpade; "Oaksmoked bacon" hette smaksättningen och jag gillade den väldans när jag fick den stekt som överflödig men uppskattat sällskap till en fin bit oxfilé. Men så här dagen efter fick den bli simpla men väldigt goda korvbullar i en pastasås, på detta vis:

Korvbullar i tomatsås

Tag två finare färska korvar med valfri smaksättning. Hetta upp lite smör i en panna. Öppna en ände på korvarna och kläm ut köttbullestora bitar av korvköttet rakt ner i pannan. Stek tills bullarna får fin färg. På med en skvätt vin - vad du har hemma - och fina tomater; gärna färska om du orkar men en burk blir också okej. Kanske en nypa socker på det, och låt sedan puttra ett par minuter tills bullarna är helt genomstekta. Hur du vill krydda beror på smaken på dina korvar - ös på med vitlök, örter, fonder und so witer i enlighet vad dina smaklökar önskar (peppar ska den ha i vilket fall). Det här är bara en latmansbas. Servera till spaghetti. Gott!

Kött för lata och stressade

Okej, här får ni en panna kött! Vi åt just upp den och jag insåg att en superenkel köttkreation är ett tips värt att dela med sig av (whohoo!). Särskilt till er som har ungar ni måste utfodra snabbt. Och till er som är allmänt lata. Och till er som är GI- och LCHF-hooked. Och till er som gillar kött. Det är ett bra tips, helt enkelt.

Det här är super för den som inte orkar stå och forma färsbiffar i evigheten men ändå gillar variationsmöjligheten i en köttsmet. Fusk, fusk, fusk hela vägen - och supergott blev det, mycket roligare än det ser ut. Jag mätte inga ingredienser utan här får du använda fantasin lite, men rätten är väldigt förlåtande och öppen för experimenterande.

Köttpanna med tomatsås och feta

Sätt ugnen på 175 grader. Gör en köttfärssmet på saker du gillar, som om du skulle göra biffar. I min hade jag runt 400 g köttfärs, ett ägg, en halv deciliter grädde (lite drygt), en skvätt oxfond, en tiocentimetersbit grovt riven zucchini och generöst med salt och peppar. Blanda ordentligt. Häll en skvätt olivolja i en stekpanna som tål ungsvärme och ös i smeten. Sätt plattan på max och platta ut smeten med en stekspade. Dela den i köttfärsbiffsstora bitar med hjälp av stekspaden (det här gör du lite spontant och slarvigt medan köttet börjar fräsa i pannan). När du är färdig med det kanske det är dags att vända på köttbitarna? De bör ha fått lite färg under. Låt fräsa en kort stund på andra sidan och ta sedan av från värmen. Häll på en deciliter eller två av en god, färdig tomatsås. På med brutna, generösa bitar fetaost och avsluta med en drös färsk basilika. In i ugnen i 7-10 minuter beroende på tjockleken på bitarna. Servera direkt till pasta eller sallad, eller bara ett gott bröd.

Där maten skulle ha varit

Sist jag skrev var jag redan fantastiskt otålig. Sexton dagar till skulle det dock dröja innan vår pojke äntligen kom ut! Nu är han här och livet är kaos. Det har varit en lååång graviditet med ett snudd på obefintligt intresse för mat, och nu - nästan exakt fyra veckor efter förlossningen - har jag ännu inte riktigt funnit lusten eller orken att ägna särskilt mycket tid åt matlagning. Det är annat som upptar både tankar och energi.

Men det pockar. Det kommer. Maten är på väg tillbaka.

Att tappa intresset för vad man stoppar i sig har varit en ganska spännande upplevelse. Det är inget som har gjort mig smalare direkt - tvärtom, det är när man inte bryr sig som den värsta skiten slinker ner - men det har gjort livet tråkigare. Och lite lättare. Det är inte längre svårt att handla (alla dessa val!), men inte heller lika roligt. Det är som när en bra bok tar slut; lite lättad är man eftersom man inte kunde släppa den ifrån sig och man därmed gick miste om en massa annat här i livet, men samtidigt saknar man den ju. Den var ett fantastiskt sällskap. Så jag ser fram emot att se matlusten vända åter. Den är ju min hobby och dessutom mitt levebröd. Jag VILL älska mat. Jag VILL tänka på mat jämt. Jag VILL inte gå in i en mataffär och bara längta ut igen.

Men som sagt, jag känner hur det pockar. Förhoppningsvis märker ni det snart också. Tills vidare bjuder jag på en bebisfot!

Due date = Måndagshummer?

Många rekommenderar hummer och skumpa som ett trevligt sätt att få igång en förlossning. Det här är förra helgens lördagsmiddag och jag tror att det kanske blir en favorit i repris idag för att fira att det är beräknad Due date idag. Hel hummer (alltid bra pris på Vi Wasahallen) med het majjo (majonnäs + sambal oelek + lite creme fraiche + en skvätt lime) och smält vitlökssmör (smör + vitlök + fint skuren persilja + flingsalt). Det blir inte godare.

Nu ska ungen ut. Om jag så ska tvingas äta hummer.

Fuskrisotto med spenat och fulris

Ibland har man ju en massa goda saker hemma men ingen mat, eller hur? Vi skulle svänga ihop en lunch och hade vitt vin, parmesan, grädde och tryffelolja, vilket är hemskt trevligt men ingen man föder barn på om man säger. Det låg dock även en hämtkartong trött ris i kylen (kom med gårdagens köpegyoza) och en lika trött påse hackad spenat i frysen och vips satt vi och mumsade på en av de godare luncherna som serverats i vårt kök den här trimestern i alla fall.

Fuskrisotto med spenat och fulris

2 personer lite drygt

4-5 dl kokt ris

1 liten gul lök eller 2 schalottenlökar

2 vitlöksklyftor

1 msk olivolja

1,5 dl vatten

1 dl torrt vitt vin

0,5 grönsaksbuljongtärning

100 g fryst hackad spenat (ca 2 dl)

0,5 dl vispgrädde

2 dl fint riven parmesan

Svartpeppar

Eventuellt lite tryffelolja

Hacka lök och vitlök och fräs mjukt i olivolja. I med spenat, vatten, vin och buljong och låt sjuda i 5 minuter. I med grädde och ris och koka upp. Späd med lite mer vatten om risotton känns för tjock, det beror lite på riset. Rör i parmesan och smaka av med peppar. Har du lite tryffelolja hemma förgyller det så klart - en miniskvätt räcker.

Om jag vore en meny vore jag grillad brie, upphottad lax och bästa sommardesserten

Om jag vore en meny, så vore det den här.

Enkel, men ändå lite oväntad. Spontan, med med finess. Helt ogenomtänkt, men med väldigt gott slutresultat. Lite småfet sådär, men fräsch och snygg. En meny som presterar utan pretention. Som liksom bara halkar in i framgången och rycker lite nonchalant på axlarna, som för att säga "Hey, kul att ni gillar mig, det var oväntat, men ändå inte - JAG visste ju att jag var en god meny, lite lagom sådär, som borde gillas av de flesta. Why not, liksom?"

Ni fattar. Det är en bra meny, helt enkelt. Lättlagad och hur god som helst. Jag och Christian bjöd hans fina föräldrar på den hemma hos dem, i ett fåfängt försök att kompensera dem för lite av allt de bjuder oss på.

Så här gjorde vi på ett ungefär:

Förrätt: Grillad brie med salsa på nektariner och rosépeppar

Köp en hel brieost som känns mogen och fin. Andra krämiga hela ostar går förstås också bra, men de måste ha det där tjockare kittlagret runt sig. Gör en salsa på två urkärnade och tärnade nektariner, ca 1 msk grovt

mortlad rosépeppar, ett gäng strimlade basilikablad, lite olivolja och en skvätt pressad lime. Lite salt och peppar också. Smaka av. Grilla brieosten ett par minuter på varje sida, peta lite på den och känn hur den mjuknar inuti. Ringla lite olivolja på ett par ljusa brödskivor och grilla dem så att de blir frasiga och får fin färg. Bröd + en bit nygrillad ost + syrlig salsa + ett glas iskallt rosé - jorå, där sitter den, vill jag lova.

Varmrätt: Vitlöks- och citronhottad laxbit på grillen

Köp en hel bit lax med skinn, ca 800 g för 4 personer. Skär portionsbitar av laxen men utan att skära igenom skinnet - det ska hålla ihop hela härligheten. Gör en pasta av fint rivet skal av en tvättad citron, två fint rivna vitlöksklyftor, en generös bibba hackad dill och lite fint skuren gräslök samt en matsked eller två olivolja. Smörj in laxköttet med smeten, även i vecken. Låt gärna marinera en stund i kylen. Salta och peppra innan du lägger hela härligheten med skinnsidan ner på grillen. Använd lock eller slå in i folie så får du en jämnt tillagad lax snabbare. Servera med kokt färskpotatis, ärtor och en kall sås ihoprörd på t ex limeaioli och yoghurt.

Dessert: Havrekorgar med varma rabarber, vaniljgrädde och romrörda vinbär

Ni hör ju hur gott det här är. Recept på superenkla och användbara havrekorgar hittade jag på ica.se, och anpassade det för fyra, gjorda i enkla portionsformar:

100 g smör

1,5 dl havregryn

1,5 dl vetemjöl

2 msk socker

Ugnen på 200 grader. Smält smöret och rör i de övriga ingredienserna. Tryck ut smeten i formarna, hela vägen upp till kanten. grädda i 9-10 minuter; håll lite koll så att de inte bränns. Låt svalna helt och lossa försiktigt ur formarna.

Skär 4 små ansade rabarberstjälkar i bitar och stek dem mjuka i smör och socker. Vispa någon deciliter grädde med 1-2 tsk vaniljsocker (smaka av!), fluffigt ska det bli, inte hårt. Plocka röda vinbär, någon deciliter eller två, och rör med några matskedar socker tills det löst sig och vinbären smakar syrligt med sötma. Har du en skvätt god rom hemma är det jättegott att spetsa vinbären med innan du börjar röra.

Varma rabarber längst ned i korgen, sedan grädde, sedan vinbär. Pudra kanske över lite florsocker. Applåder till kocken!

Det är alltså på den här nivån...

... som det "lagas mat" i mitt kök just nu. Och det här var jag ändå relativt stolt över. Hu. Eller jag ska förstås inte säga hu - det var inte äckligt på något sätt och idén är ändå ganska god, men de är så sorgliga, de här korvrullarna. Det kommer man inte ifrån. Ni ser ju att jag försökt muntra upp dem genom att skära dem på snedden och lägga dem på hög men de blev inte gladare för det, de små liven.

De är i alla fall klart bättre än mackorna jag åt till middag kvällen innan. Faktiskt.

Korvrullar med det som finns i kylen

4 stora tortillabröd

4 grillkorvar (Hemköps egna kycklingkorv, för att vara exakt. Hur hamnade de i min kyl? SNÄLLA känn dig fri att använda någon annan korv. Vilken som helst, faktiskt)

1 knipplök

1 röd paprika

1 trött ändbit zucchini

1 vitlöksklyfta

100 g bredbar chevreost (alltså något slags påläggsvariant)

Olivolja

2 dl riven ost (från påse. Pizzaost. jag vet, det här blir bara bättre och bättre)

Sätt ugnen på 225 grader. Slanta korven, hacka löken, skär zucchinin och paprikan i bitar, krossa och skiva vitlöken tunt. Fräs alltsammans i olivolja tills det får lite färg. Rör i den krämiga chevren. Smaka av med salt och peppar. Fördela på tortillabröden och rulla ihop dem, lägg dem i en ugnsfast form som du penslat med lite olivolja. Ös riven ost över alltsammans (som ett förlåtande täcke, liksom) och kör in i ugnen i tio minuter. Mjölk till är ett måste, och de riktigt deppiga tar väl dessutom fram ketchupflaskan. Grönsaker till? Äh. Vem bryr sig.

Tabbouleh till det mesta

Vill man äta något fräscht och sommarnyttigt till den vegovänliga halloumin/grillade köttbiten/nyfångade fisken/samvetsvänliga kycklingfilén är den libanesiska salladen tabbouleh ett fint alternativ till dammig gammal pastasallad. Versionen på bilden är en man-tager-vad-man-haver-och-för-tillfället-kommer-ihåg-i-den-totala-förvirringen-variant (med basilika istället för mynta, varm bulgur istället för kall, lime istället för citron, ingen lök och för lite persilja) men receptet nedan är det goda och korrekta som jag brukar köra. Funkar fint till det mesta!

Tabbouleh

4 personer

1,5 dl bulgur

3 dl vatten

4 tomater, gärna i olika färger

1/2 liten gurka

2 salladslökar

3 dl fint skuren persilja

1 dl fint skuren mynta

Dressing:

½ dl god olivolja

1 pressad citron

Salt och peppar

Salta vattnet lätt och koka bulguren däri så länge som rekommenderas på förpackningen. Skölj den i kallt vatten när den är färdig och låt den rinna av. Skär urkärnad gurka och tomat i små tärningar och skiva löken tunt. Blanda allt med bulgur och kryddor. Vispa ihop olivolja och citronsaft, smaka av med salt och peppar och vänd ner i salladen. Låt gärna stå och mogna i kylen en stund innan servering.

Om jag firat midsommar...

Som tur är ska jag få den fantastiska äran att närvara vid goda vänners bröllop imorgon, så det blir inget traditionellt midsommarfirande för mig. Ej heller någon matlagning, god bless. Men OM jag hade firat midsommar i år, och OM jag orkat laga mat, och OM jag haft fina vänner eller familjemedlemmar närvarande att bjuda den på, och OM jag frammanat min vanliga sunt normalhöga ambitionsnivå, då hade jag kanske bjudit på några av dessa nyare och äldre favoriter ur arkivet:

• Friterad matjes. Ett måste till en öl före det "riktiga" sillbordet.
• Hemmagjord sill. En eller ett par varianter.
• Matjestårta. It's the shit, helt enkelt.
• Gravad lax, gärna smaksatt med någon god sprit. Kanske serverad med hovmästarkräm.
  
• En lyxig liten snitt med forellrom. För att den är så snygg. Och god.
• Kladdig chokladruta till efterätt. Fy f-n så gott.
• Vodkaspetsad vattenmelongranité - kan det bli mer party? En succé från förra året som måste testas igen.

Hoppas att jag kanske inspirerat någon matglad firare! I övrigt håller jag tummarna för ett fantastiskt väder, särskilt för det fina brudparets skull. Glad midsommar!

Tydligen det godaste någonsin

Ända sedan jag blev gravid med min dotter har folk sagt "Åh så bra, då kan du börja blogga om BAAAAARNMAT och FAMILJE-
MIDDAAAAGAR" och jag har svarat "Åh så väldigt gärna jag absolut INTE vill göra just det" för Gud vet att vi har tillräckligt med mammamatentusiaster i det här landet och jag tycker jag behövs bättre bland de vinpimplande latmaskarna till matglada amatörer.

Nu har jag mitt andra barn i magen och orkar knappt ens inspirera någon att köpa fiskpinnar på Ica, än mindre laga bra mat till vare sig mig eller min stackars dotter. Men hon fick i alla fall något slags glass häromdagen och hon blev så till sig att jag aldrig hört något liknande. Faktiskt aldrig. Det mmmmades och aaaahades och slickades på fingrarna och jag blev alldeles rörd av berömmet som förtydligades med ständigt upprepade och andäktigt framförda "nam nam". Fatta den, liksom. Hon har bokstavligen talat aldrig ätit något så gott i hela sitt liv. Och kunnat säga det, i alla fall.

Jag körde 1 paket frysta blåbär, 2 bananer och ca 1,5 dl fet, turkisk yoghurt i matberedaren. Lite åt hon upp (okej, ganska mycket) och lite åt jag upp, men sedan tog jag smörpappersark och klippte i 4 bitar vardera, formade till strutar och vek till spetsen på strutarna för att hålla ihop dem. Ställde strutarna upp i en liten plastlåda och hällde i smeten. Glasspinnar hade jag hittat på ÖoB så dem stack jag muntert ner i strutarna. In i frysen, klart på någon timme. Givetvis blir det lättare om man har sådana där glasspinneformar, jag ska inhandla sådana. När glassen var klar snittade jag ett litet hål i en muffinsform och trädde den på pinnen som manschett. Väldigt intelligent när vi snackar blåbärsglass.

Där har ni det - en succé på pinne. En ganska ful glass, men högt älskad. Jag är bäst!