Ärtan pärtan...

Jag vill påminna Eder om det fina med gröna ärtor. Det har jag gjort förut men ni kan ju inte förvänta er att jag efter drygt tre år (!) ska komma på något nytt varje gång...

Anywhoo. Gröna ärtor. Bra grejer. Nyttigt och fiberrikt och ordentligt mättande, faktiskt. Och det känns liksom fräscht att äta dem, eller hur? De poppar så fint i munnen. Och snygga är de också. ÄLSKAR gröna ärtor. Det kanske märks. Häromdagen kokade jag ett stort gäng (frysta alltså, om någon nu skulle tro något annat) och blandade dem varma med smulad fetaost, fint tärnat äpple och hackad rödlök. Rörde ihop en dressing på olivolja, balsamvinäger och massor med dijonsenap och berikade ärtorna med den. Till det blev det god lufttorkad skinka. Mycket bra lunch, I tell you!

Pasta med med bästa gröna moset

Ja, det är en inte särskilt glamorös gucka serverad till likaledes oglamorös brun pasta. Men jag är FET, okej? Eller ja, förhållandevis fet. I förhållande till hur jag borde se ut. Eller jag kommer ju aldrig bli så smal som jag borde vara (BMI, whatever, who gives) men i förhållande till vad som åtminstone inte är sjukligt. Det är drygt två månader sedan jag födde barn och lallandets tid torde tämligen vara förbi vid det här laget. Jag med min kärlek till kött, vin och ost borde väl gå på något slags LCHF-diet men jag klarar inte förbud. Hellre vill jag äta allt, men med måtta. Vi får se.

Anywhoo, därav denna hälsosamt gröna pasta, som dessutom blev väldigt god. När man får i sig så mycket klorofyll under en och samma måltid känner man sig ju duktig. Och med all rätt. Att det sedan smakar bra skadar ju inte.

Pasta med grönt gott mos

2 personer

1 liten eller 1/2 stor zucchini

1 stor vitlöksklyfta

10 cm purjolök

2 tsk olivolja

1-2 dl fryst, hackad spenat

2 dl frysta gröna ärtor

1/2 buljongtärning (jag använde köttbuljong för lite extra smak)

1 dl vatten

4 msk turkisk yoghurt

Skär zucchinin i små tärningar. Halvera purjon på längden, skölj och skiva. Skala och krossa vitlöksklyftan och skiva den tunt. Fräs alltsammans mjukt i olivolja. På med spenat, ärtor, smulad buljongtärning och vatten och låt koka upp. Puttra medan 2 portioner fullkornsspaghetti eller annan pasta kokar. Mosa med ditt omrörningsverktyg (lämpligen en gaffel eller sked i trä eller plast) allteftersom det gröna mjuknar. Rör i yoghurten och värm. Smaka av med peppar, gärna både svart och vit, och kanske en gnutta salt. Hade vi inte velat hålla ner kalorimängden hade vi förstås rört ner en massa färskriven parmesan också, men det får bli en annan dag! Servera till nykokt pasta.

Liten spontan tjälknöl med grönsaksnudlar

Tack vare J & M låg det alltså en liten saltrulle av älg och skräpade i frysen igår. Jag vet inte vilken del av djuret som ska föreställa saltrulle men i söt och lagom storlek var den i alla fall; kanske 500-600 gram. När lillasyster på morgonen bad mig förse henne och maken med middag på kvällen slängdes saltrullen in i ugnen på 75 grader. Jag hade ju ingen riktig koll på vad det var för kött men jag resonerar som så att de flesta djurdelar blir glada över att gå sitt kulinariska öde till mötes i skepnad av en tjälknöl.

Sagt och gjort. 75 grader i ett större antal timmar, tills innertemperaturen var 65 (jag skulle normalt ta ut den på en lägre temperatur, men vi har gravida i sällskapet och det kan vara lite känsligt med för rosa kött). Ner i följande lag, vilken fått koka ihop och kallna helt:

Lag till tjälknöl (eller knul, som vissa envisas med att säga; jag tycker bara att knul är ett sådant där barndomsord som får mig att rysa lite lite grann):

1 liter vatten
1 dl salt
1 msk socker
5-6 pepparkorn
1 lagerblad
5 enbär
(om du ska ha en smakrik dressing på i stil med nedan är de två sista ingredienserna ganska överflödiga)

Plasta in och ställ kallt i de timmar du har kvar. Personligen tycker jag inte att knölen ska stå så länge som över natten, då blir den för salt i min smak. När knölen var klar skar jag upp den i tunna skivor och bestämde mig för att låta den marinera en stund till i en spontant ihopvispad dressing på japansk soja, tunt strimlad chili och vitlök, en liten dutt vardera av sesamolja och fisksås, en hög citronskal och lite saft samt en skvätt lag från min syltade ingefära. Svågern satt bokstavligen och drack det sista av dressingen ur formen när vi ätit upp.

Till det riktigt lena, möra och smakrika köttet gjorde jag ett kolhydratsfritt tillbehör i form av julienneskurna strimlor av en fet zucchini samt tre morötter. Dessa fick fräsa en stund med lite skivad vitlök och chili i olivolja. På med någon deciliter vitt vin och puttra loss en stund tills det gröna mjuknar och vinet reducerats något. På med en burk lätt crème fraiche och låt koka ihop. Salta, peppra och vänd ner rikligt med hackad koriander och lite klippt gräslök precis innan servering.

Det allmänna omdömet var att det var absurt gott men jag anklagades också för att ha gjort för lite. Mer grönsaker nästa gång!