Sega pepparkaksmaränger med lingongrädde

De här marängerna är något av det bättre jag hittat på. Pepparkakssmulorna smälter i ugnen ihop inuti marängen, som får ett frasigt yttre, men ett inre som smakar seg och sockrig pepparkaksdeg. Lägg till lingongrädde och succén är ett faktum, I tell you!

Jag googlade pepparkaksmaränger nu för att se om jag faktiskt kunde kalla mig originell som använde riktiga pepparkakssmulor i mina maränger, men jag hittade ett recept till vars källa var HärnösandsJournalen. Det receptet visade sig dock vara mitt, snott rakt av. Så fler har uppenbarligen uppskattat det!

Marängerna kom till inför Levas decembernummer 2008, och då serverade jag dem två och två med lingongrädde emellan. I söndags, när vi hade lite glöggmingel med Christians kusiner, ställde jag dock bara fram dem så här med en skål med grädden vid sidan av så att gästerna själva fick klicka på den. En riktig hit!

Sega pepparkaksmaränger med lingongrädde

3 äggvitor
1 ½ dl socker
1 krm ättika
50 g pepparkakor
1 dl vispgrädde
2 msk rårörda lingon

Sätt ugnen på 100 grader. Vispa äggvitorna med elvisp till ett hårt, toppigt skum. Vispa i vinägern, och sedan sockret, lite i taget, tills smeten är tjock, glansig och fast och det inte rinner ut något om du vänder upp och ner på bunken. Krossa pepparkakorna i en mortel; det gör inget om bitarna och smulorna är lite olika stora. Vänd ner alltsammans i marängsmeten. Nu kommer smeten att kännas lösare, men det är ingen fara på taket.

Klicka ut den i små rundlar på bakplåtspapper på en plåt och grädda marängerna i ca 1 ½ timme, eller tills de känns torra även på undersidan. Låt dem svalna. Vispa grädden och rör i sylt. Lägg samman marängerna två och två med en klick lingongrädde emellan, och avnjut snarast innan grädden får marängerna att mjukna. Eller ställ fram grädden i en skål vid sidan av och låt gästerna själva förse sig!

Pytte på Leva

Spana in mer av min mat på Levas fina, nya hemsida! Jag har fått massor av tjusigt utrymme och känner mig väldigt uppskattad på alla sätt och vis. Ni kan hitta recept från matjobb med rubriker som Kramgod mysmat, Glögg med guldkant, Budgetmat: 5 middagar för 500 kronor, Mitt nya smakrika liv och Hela årets mat på nyår. Till höger min champagnesorbet från förra året, fotad av Cube. In och beundra nya hemsidan nu, gott folk!

Finaste gå bort-godiset

Alltså. Jag är ju mycket för det piffiga, det vet ni. Hur fina är inte de här? Kom igen, erkänn att det är kokboksvarning på dem! Jag hade ett gäng kvar av mina utmärkta restbollar i frysen (icke chokladade då förstås) och stod presentlös inför lilla julafton med min mans fina mostrar med familjer. Och jag hade en timme till övers. Mäkta stolt kan jag nu visa upp resultatet! Det är också ungefär det enda av kulinariskt intresse jag åstadkommit under de senaste veckorna (läs mer om mitt fruktansvärda lidande nedan).

Man tager en fryst restboll och doppar den i fin, mörk choklad. Snabbt som ögat sprinklar man över någon trevlig topping och tjofadderittan har man en förbannat piffig och miljövänlig liten gåva. Mina toppades med kokosflingor, strössel, hackade hasselnötter, flingsalt, mandelspån och mintchokladdrycksmix (!). Och när den smälta chokladen tog slut rullade jag de sista bollarna i råflorsocker. Fint, eller hur? Jajamänsan!

Ack, ack, ack, ack

Ni har ingen aning vad jag har lidit. Oj, oj, oj så jag har lidit! Jättesjuk har jag varit. Faktiskt. I flera veckor har det snorats, snörvlats, hostats, knaprats tabletter och självömkats i största allmänhet. I kombination med likaledes lidande äkta man och dotter har hemmet helt enkelt transformerat till en själva lidandets högborg, där varje dag varit en tävlan i vem som haft det minst jobbigt och därmed borde tvingas ut i snålblåsten för att införskaffa mer snorpapper.

Men nu mår vi bättre! Och smaklökarna funkar igen! Så jag är snart tillbaka, kompisar, snart tillbaka.

Fusk på burk som kallas Tikka

Hellre än att inte skriva något alls får jag väl berätta om min väldigt banala lunch. Den bestod i stort sett av vad jag brukar äta till lunch, vilket är lax, kött, kyckling eller halloumi samt föga varierade grönsaker. Den här gången var jag dock crazy nog att hälla en burk färdig Tikka Masala-sås över alltihop (jag vet inte vad som tåg åt mig, faktiskt). Det smakade mest texmex vilket var en stor besvikelse för mig (läs om mina känslor för smakkonceptet här) men det var ändå lite, lite roligare än min lunch brukar vara. Och när jag hade skvätt färsk lime och strött hackad koriander över det hela var det inte så tokigt faktiskt.

För er som blev sugna (eftersom jag sålde in rätten så väldigt bra) består tallriken av tärnad halloumi, gul lök i stora bitar, grovt skuren röd paprika och bitar av zucchini, allt fräst i lite olivolja. Sedan hällde jag på en halv burk sås och lite vatten, lätt puttra någon minut, och så avslutade jag med tidigare nämnda lime och koriander. Helt okej.

Krispelikrisp med experimentell dressing

Det kan tyckas en smula weird att kombinera sambal oelek och kapris, och det var i ärlighetens namn ett inte särskilt genomtänkt experiment från min sida. Men jag säger det funkar! Funkar alldeles finfint. Kapris är urgott till lax och det heta från sambalen piggar upp. Och ni som tänker börja kräkas över selleri och fänkål - japp, jag vet vilka ni är - ge för guds skull de nyttiga och krispiga stackars små liven en ny chans. Kanske på det här sättet?

Krispig sallad med sambalkryddad kaprisdressing

Det gröna:
1/2 huvud romansallad
1 liten fänkål
2 stjälkar bladselleri
1 näve ärtskott

Dressingen:
0,5 dl crème fraiche
0,5 dl kapris, hackad
1,5 tsk sambal oelek
1 tsk agavesirap eller honung
Salt och peppar

Blanda ingredienserna till dressingen, smaka av med salt och peppar. Strimla romansalladen. Skär fänkålen med mandolin på längden (eller gör ditt bästa med en vass kniv). Skiva sellerin tunt. Dela ärtskotten i lite mindre bitar. Skölj och torka allt - du har väl en salladstorkarmojäng? Det är bra grejer. Blanda din torra och härligt krispiga gröna hög ordentligt med dressingen och servera som vi till gravad lax, eller varför inte till en bit stekt fisk - panerad kanske? - eller kyckling. Eller vad som helst. Namnam!

Couscous utan couscous och ljuvlig auberginekräm

Det här är något för er som gillar mycket smak på maten, försöker få i er mycket grönt och eventuellt undviker vitt mjöl (vilket couscous är gjort på). Är du liksom jag för evigt auberginbränd av läskiga slamsor som fiskats upp ur tomatdammiga grönsaksgrytor? Tro mig, den stiliga äggplantan kommer till sin totala rätt i krämer och röror. I alla fall i den här. Lova mig att testa! God till kyckling, fisk, chips, råa grönsaksstavar, halloumi, you name it. Och jag har egentligen ganska svårt för blomkål också, men serverad så här - jag hade svårt att sluta äta. Vi serverade perfekt stekt lax till (200 grader, 10-12 minuter beroende på tjocklek, vila 5 min), och det var riktigt, riktigt gott.

Blomkålscouscous
1 blomkålshuvud (600-700 g)
1 granatäpple
1 påse spenat
3 vitlöksklyftor
1 lime
2 msk kokosolja (eller olivolja)

Ansa bort det gröna på blomkålshuvudet och ansa stocken. skär hela huvudet i mindre bitar och kör dem i matberedaren tills du får couscousliknande smulor. Skala vitlöksklyftorna och finhacka dem. Hetta upp kokos- eller olivolja i en panna och fräs vitlöken försiktigt på medelvärme i någon minut. I med couscousen och blanda väl. Låt allt hettas upp ordentligt. Pressa över lime och vänd ner spenaten, som ska mjukna lätt. Banka över granatäppelkärnor och smaka av med salt och peppar.

Auberginekräm med parmesan
1 aubergine (ca 300 g)
50 g fint riven parmesan (ca 2 dl)
2 msk crème fraiche
1 msk pressad citron
3 msk olivolja
1 msk flingsalt
Peppar

Skala auberginen och skär den i centimeterstora bitar. Hetta upp oljan i en panna och lägg bitarna däri. På med saltet och låt fräsa tills allt mjuknat och fått lite färg. Ner med auberginen i en matberedare tillsammans med parmesan, crème fraiche och citron och kör till en jämn smet. Smaka av med rejält med nymalen svartpeppar.

Hurra för Christian!

Grattis på Fars dag älskling. Du är bäst.

Kaffekokarkokboken vann Matbloggspriset 2010!

Jättestort grattis till Katja och Kaffekokarkokboken som tog hem Matbloggspriset 2010! Katjas blogg är inte bara fyndig, rolig och härligt udda utan även sjukt snygg. Befriande nog gillar inte årets Matbloggspristagare att laga mat, åtminstone inte på spisen (där huserar tydligen bara pojkvännen Dan, som också står för de sköna bilderna på bloggen. Bra gjort, Dan!). Men i kaffekokaren är det nog att göra ibland! Hurra för Katja, jag gillar dig.

Mässfest, hurra! Och urgoda restbollar.

Hej kompisar, jag har inte övergett er men varit utomlands en vecka och är lite stressad för tillfället. Just nu laddar jag inför mässhäng i helgen där jag ska inmundiga och insupa Det Goda Köket, både för mitt eget privata nöjes skull men även i jobbsyfte, förstås.

Jag ska också hinna med att mingla och workshoppa med matbloggarna samt bejubla vinnaren av Matbloggspriset 2010. Och nu ska jag sätta mig och rulla ett par hundra av mina utsökta, miljövänliga och med spritslattar förgyllda restbollar, vilka sedermera kommer doppas i choklad, stoppas i söta formar, fraktas till Allt För Hälsan-delen av mässhallen där jag kommer att bjuda på dem i Levas monter (C14:31) från klockan 15.00 imorgon, fredag. Först till kvarn! Så här snygga blir de, och receptet bjuder jag på, snäll som jag är. Grymma till jul! I receptet föreslår jag att doppa hälften av bollarna i vit choklad, men det blir inga vita imorgon... Någon måtta får det vara!

Spetsade godisbollar (ur Leva nr 2 2009)

Rester: Överblivna nötter, frön, torkad frukt, riven kokos och spritslattar

Efter jul ligger det alltid små påsar med nötter och skräpar i kylen, och påsar med kokosflingor och andra dessert- och baktillbehör kan kännas svåranvända och ofta hamna i soporna efter att ha använts en gång. Ner med allt i en smet, spetsa med en god spritslatt (t ex konjak, cointreau eller punsch), doppa i choklad och du har en riktigt läcker godisboll för vuxna!

20 bollar

75 g smör
2 dl havregryn
2 dl blandade godsaker – jag använde kokosflingor, hackade hassel- och pinjenötter, solrosfrön och torkade tranbär.
1 msk vaniljsocker
1 dl strösocker
1 msk mild whisky
2 msk pressad apelsin
100 g mörk choklad
100 g vit choklad

Blanda alla ingredienser utom chokladen. Rulla till 20 bollar. Lägg bollarna i frysen. Smält chokladsorterna var för sig över vattenbad och doppa hälften av de frysta bollarna i den vita chokladen och hälften i den mörka. Låt stelna och förvara i kyl till servering.

Se hur du kan piffa dina restbollar här!

Ny favorit: Snabbinlagd gurka med dill

Jag hade rökt lax, jag hade krämig äggröra med liten gräddskvätt - min lunch behövde uppenbarligen någon form av syrligt krisp.
Men fort skulle det gå.
1-2-3 - bokstavligen - och voila!
När jag funderar över det så här i efterhand önskar jag att jag hade haft en grönt äpple att skala och lägga i, men det hade jag inte. Det var ju dock hemskt gott ändå.

Snabbinlagd gurka med dill

1 gurka
4 stjälkar dill
1 msk ättika
2 msk socker
3 msk vatten

Det här är så himla enkelt, och fort går det, så häng med nu:
Fatta gurka i ett stadigt grepp och skala den. Klyv den sedan på längden och gröp ur kärnorna med en för ändamålet lagom stor (=liten) sked. Skär gurka i små bitar. Inte små små små minibitar, bara små bitar. Typ en centimeter. Eller vad du nu gillar. Men inte för stora. I alla fall. Vi går vidare nu:
Placera liten kastrull på spis och iför ättika, socker och vatten (för er som är mindre bevandrade i inläggningsvärden - 1-2-3 är ett klassiskt grundrecept på inläggning, där siffrorna representerar förhållandet mellan de tre ingredienserna). Koka upp så att sockret löser sig. För kastrull åt sidan och iför gurkbitar. Skiva dillstjälkarna fint och arbeta dig upp mot själva vipporna; allt ska med och sammanföras med gurka i kastrull. Rör om. Låt ligga och smådra lite skönt medan du gör äggröra med äkta grädde i och lägger upp på tallrikar med rökt eller gravad lax. Eller något vad som helst. sedan serverar du gurkan till så här fint som jag har gjort på bilden. Äkta home made imp på fem röda!

Så kan man också bädda in en sej

Sej, säger ni.
Inte den ballaste firren i fiskdisken.
Nähä, inte det? Men om man betänker miljöaspekten och att man kan köpa 600 gram för 18 kronor (åtminstone gjorde jag det igår) och att den kan användas till massor av trevliga saker, blir den inte en liten aning ballare då? Visst blir den det. Den smakade äkta namnam på det här viset, och ettåringen åt minsann glatt hon med. Så det så!

Så här gjorde vi, och det skulle räcka till 4 personer:

Sej i ugn med bacon, zucchini och ajvar

600 g sejfile
1 pkt tärnat bacon (japp, det är mycket bacon nu)
1 liten zucchini
1 tråg/påse färsk spenat (runt 70 g)
2-3 schalottenlökar
2 vitlöksklyftor
2 dl vispgrädde
3 msk ajvar (gärna stark)
1 knippe dill

Sätt ugnen på 200 grader. Tärna zucchinin ganska smått, skala och hacka löken, skala, krossa och skiva vitlöken. Fräs tillsammans med baconet tills allt börjar få lite färg. I med spenat, grädde och ajvar och låt koka ihop i någon minut. Vänd ner grovt hackad dill. Skär fisken i stora bitar och lägg dem i en ugnsfast form. På med röran och så in i ugnen i 15 minuter eller tills fisken är klar. Ut kommer fin, smakrik sej i härligt baconsmakande sällskap, omgivet av en soppa som smakar mmm. Prova nästa gång du är fattig eller bara sugen på fisk i största allmänhet!

Lilla musslan med bacon, chili och crème fraiche

Jag gillar ju musslor som bara den (kolla i matlistan till höger så hittar du tre andra goda musselrecept) , det är så väldigt god och billig festmat som helt klart har sin egentliga plats i vardagen. Igår kväll blev det en man-tager-vad-man-haver-variant; jag skulle normalt ha använt grädde men jag hade bara crème fraiche, vilket blev gott men lite annorlunda från vad jag är van vid. Dessutom stod jag i valet och kvalet - skulle jag dricka den lilla slurken vin som fanns kvar i påsen (he he) eller skulle den få förgylla musslorna? Jag slet mitt hår i vånda men till slut blev det en kompromiss: en deciliter i musslorna, en deciliter i magen. Så kan man också göra.

Musslor med bacon, chili och crème fraiche

1 nät musslor
1 paket tärnat bacon
2 dl créme fraiche
1 dl vitt vin
1 dl vatten
2 salladslökar, skivade
1 vitlöksklyfta, skalad, krossad och tunt skivad
1/2 röd pepparfrukt, urkärnad (om du inte vill ha så stark soppa) och tunt skivad
Ett gäng basilikablad, strimlade
Vitpeppar, svartpeppar och lite salt kanske

Skrubba musslorna, dra bort skägget och kontrollera att de inte är döda genom att se att de sluter sig när du knackar dem lätt i bänken. Låt dem gärna ligga ett tag i en bunke med kallt vatten innan du tillagar dem så kan de släppa ifrån sig lite ytterligare skräp. Fräs baconet i en kastrull tills det börjar få färg. I med det vita på löken, chilin och vitlöken. Fräs kort. I med vatten och vin, låt koka upp och lägg i musslorna. Skaka runt, lägg på lock och puttra i ett par minuter tills du ser att musslorna öppnat sig (3 minuter brukar räcka gott och väl). Lyft ur dem och släng de musslor som ännu inte öppnat sig. I med crème fraiche (eller grädde om du har det hemma), det gröna på löken samt basilika. Koka samman och smaka av med salt och peppar. Lägg upp musslorna i skålar och häll soppan över. Avnjut pronto.

Beroendeframkallande fläskkarré med gurksallad

Matkoma efter den här lunchen, omigod alltså. Köttet var läskigt gott, jag ungefär dubbelt så mycket som är hälsosamt. Salladen i sin tur blev en krispig hit där salt och mjuk fetaost fick känna på the asian touch i form av en dressing med sesamolja, soja och den användbara agavesirapen (men den blir god med en "vanlig" vinägrett också).
Och som kronan på verket det supernyttiga och goda granatäpplet som blivit billigare överallt - jag kunde inte sluta äta. Måhända att smakerna spretar iväg åt alla håll, men gott var det i alla fall!
Resterna ska jag äta upp så fort jag glömt löftet till min stackars mage att aldrig äta igen.

Fläskkarré med gurksallad

3 personer

600 g benfri fläskkarré
3 msk japansk soja
3 msk sweet chilisås
1 msk råsocker
1 vitlöksklyfta, fint riven
Smör och/eller olja till stekning
Salt och peppar

Skär fläskkarrén i stavar och bryn dem runt om i smör och/eller olja. Blanda samman ingredienserna till såsen och häll på lite i taget när köttet är brynt; du vill inte att köttet ska koka i såsen utan fastna runt om och ge fin färg. Och bli så där härligt geggigt. Salta och peppra lite och ställ pannan åt sidan när köttet ser oemotståndligt ut och är genomstekt.

Gurksallad med fetaost, granatäpple och sötsur dressing
2 små slanggurkor (500 g totalt)
200 g fetaost
1 granatäpple
1 liten röd lök
1/2 röd chilifrukt
10 stora basilikablad

Dressing
1 lime
1 msk agavesirap
1 msk japansk soja
1 tsk sesamolja
salt och peppar

Blanda samman ingredienserna till dressingen, smaka av med salt och peppar. Skala gurkorna och skär dem i fyra delar på längden, skär bort kärnorna och skär i centimeterstora bitar. Skala och hacka rödlöken, smula fetaosten grovt, kärna ur och finstrimla pepparfrukten, strimla basilikan. Halvera granatäpplet och banka ur kärnorna, och låt dem möta resten av salladskompisarna och dressingen i en sinnlig förening. Det ska kännas lite weird men ändå rätt på något sätt - lite som när man träffar folk man inte sett sedan lågstadiet. Ät tillsammans med fläskköttet, nystekt eller ljummet; vill du ha kolhydrater till passar säkert något litet gryn som mathavre eller pärlcouscous utmärkt.

Familjekäk: Något slags kycklingfrikadeller med zucchini och basilika

Jaha, det här var ju ändå något av en överraskning. Jag sprang på billig kycklingfärs och då tänkte jag väntat nog likadant som jag brukar de få gånger kycklingfärs lyckas fånga min uppmärksamhet:

1. Kyckling är bra mat. Äter jag kyckling så äter jag nyttigt.
   
2. Kyckling är bra för min dotter. Gör jag något till henne med kycklingfärs känner jag mig väldigt duktig och ambitiös som mamma.
3. Kycklingfärs är billigt (just idag i alla fall). Det är bra och billig mat. Jag borde absolut köpa den, så bra och billig är den.
4. Kycklingfärs är av någon anledning jobbigt att laga till. Det går totalt emot mitt lata jag att laga något med kycklingfärs.
   

Mitt ekonomiska, samvetsgranna och hälsosamma jag vinner ibland över mitt lata jag (dock inte särskilt ofta) och igår var en sådan gång (därav överraskningen). Alltså svängde jag ihop de här högst barnvänliga frikadellaktiga sakerna som växte och växte (i positiv bemärkelse alltså) ju mer vi åt; mjuka och saftiga med en mildhet i smaken som faktiskt tilltalade samtliga vid bordet. Och min ettåriga dotters favoriträtt är född!

Något slags kycklingfrikadeller med zucchini och basilika

4-5 portioner

400 g kycklingfärs
1 liten zucchini (200 g)
1/2 kruka basilika
1 vitlöksklyfta
2 äggulor
1 dl vispgrädde
1 tsk salt
1 nypa vitpeppar
1 nypa svartpeppar

Smör att steka i

1 burk färdig, god tomatsås
1-2 msk fin balsamvinäger (om man vill)

Blanda färsen med äggulorna och sedan med grädden. Riv zucchinin grovt och krama ur så mycket vätska du kan med handen. Ner i smeten tillsammans med riven vitlök, grovt hackad basilika samt kryddor. Dutta ner rejält med smör i en panna och jobba upp en medelvärme. Forma bullar av färsen med händerna eller gör som jag och använd två skedar; min smet blev ganska lös och fastnade bara på händerna. Formen är inte så noga! Ner direkt i pannan och kör runt 12 i taget tills alla fått lite färg runt om (använd de tidigare nämnda skedarna för att vända dem försiktigt), de behöver inte bli färdiga inuti. Ner med allihop i pannan sedan och häll på tomatsås och balsamvinäger, låt allt puttra tills frikadellerna är helt genomstekta. Smaka eventuellt av såsen med lite salt och peppar (fast min var god precis som den var).