Nu igen...

Jag kan inte äta just nu. Jag äter lite, men det är högst motvilligt och med stor möda.

Det är INTE okej att inte kunna äta.

I fredags fick jag andra slängen av magsjuka eller kräksjuka eller vad det nu ska kallas (vidrigt är det i vilket fall. Att vara gravid och ha en unge som sparkar på en inifrån samtidigt som man rattar den stora bussen är ingen höjdare vill jag lova) och även om det rent tekniska var över på lördagen har jag fortfarande jättesvårt att äta. Därmed ingen energi heller.

Så inga nya recept än (det blir så tråkigt med recept i stil med "Gå till butiken, köp en färdig tetra nyponsoppa, häll upp i ett glas, njut och håll tummarna"), men jag hoppas ändra på det den här veckan. Så småningom. Till dess får ni ha tålamod och hålla tummarna för mig.

Skam över mitt kök och min kropp

Den här vintern... Inte min bästa, rent fysiskt. Just nu ser jag ljuset i min dammiga, ingrodda tunnel eftersom jag fått sova flera timmar i sträck i natt - hostan sabbade bara första halvan och jag känner mig riktigt utvilad. Och solen skiner ju! Vilket gör slängen av vinterkräket som golvade mig i förrgår (mitt i förkylningen) till ett blekt om än väldigt obehagligt minne. Jag har varit sjuk nästan konstant den här hösten/vintern, och dessutom är jag gravid igen, vilket är fantastiskt roligt men jag har mått rätt dåligt.

Nu tänker jag bekänna vad jag levt på de senaste månaderna. Och därmed förklara varför det varit så skralt på bloggen på sistone.

Mackor.
Mackor.
Pizza.
Makaroner med ketchup.
Mackor.
Wienerbröd(!).
Godis.
Mackor.
Filmjölk.
Samarin.
Mackor.

Det är typ det. Inte så mycket att blogga om. Den här fina tallriken slank dock ner i eftersviterna av magsjukan, när inte ens en macka funkade. Tror att det var den som fick mig upp ur eländet! Så nu ska jag skärpa mig och äta bättre, hur orkeslös jag än är. För vem blir frisk av skräpmat?

Fast jag åt mackor med prickig korv till lunch. Schhhh...

Ack, ack, ack, ack

Ni har ingen aning vad jag har lidit. Oj, oj, oj så jag har lidit! Jättesjuk har jag varit. Faktiskt. I flera veckor har det snorats, snörvlats, hostats, knaprats tabletter och självömkats i största allmänhet. I kombination med likaledes lidande äkta man och dotter har hemmet helt enkelt transformerat till en själva lidandets högborg, där varje dag varit en tävlan i vem som haft det minst jobbigt och därmed borde tvingas ut i snålblåsten för att införskaffa mer snorpapper.

Men nu mår vi bättre! Och smaklökarna funkar igen! Så jag är snart tillbaka, kompisar, snart tillbaka.