Ack, ack, ack, ack

Ni har ingen aning vad jag har lidit. Oj, oj, oj så jag har lidit! Jättesjuk har jag varit. Faktiskt. I flera veckor har det snorats, snörvlats, hostats, knaprats tabletter och självömkats i största allmänhet. I kombination med likaledes lidande äkta man och dotter har hemmet helt enkelt transformerat till en själva lidandets högborg, där varje dag varit en tävlan i vem som haft det minst jobbigt och därmed borde tvingas ut i snålblåsten för att införskaffa mer snorpapper.

Men nu mår vi bättre! Och smaklökarna funkar igen! Så jag är snart tillbaka, kompisar, snart tillbaka.

Tillfälligt bortrest

Jag har inte försvunnit igen, jag är bara på Gotland och hälsar på min 103-åriga farmor och resten av släkten på pappas sida. Och jag äter nyrökt flundra, knaprig äppelkaka lagad i gjutjärnspanna, stuvade makaroner och korv med bröd. Jag går upp kopiöst i vikt men får lyssna till Sveriges vackraste dialekt hela dagarna. Tittar på salmbärssyltkok och kan ge min dotter morötter och vinbär direkt från landet. Sånt är jag inte bortskämd med!

Så jag återkommer. Snart!

Pyttes 1 år - whatever liksom.

Idag fyller Pyttes. Matblogg nr 59267054 hela 1 år. Det är stort. Vissa perioder har varit mer värda att fira än andra; jag bloggar ju knappast flera gånger om dagen som i början eller ens varje dag för den delen, men jag har inte för avsikt att ge upp. Under sommaren och hösten har min graviditet satt matinspirationen och orken på svaj, men ni som läser har varit tålmodiga och inte gett upp hoppet om mig helt. Vilket är ännu större än bloggens födelsedag - fast allt är ju relativt.

Allra störst är att vår dotter föddes för knappt tre dygn sedan. Hon får förstås fler stjärnor i min bok än alla finkrogar i världen tillsammans, så nu får ni ha ytterligare tålamod med mig. Jag försvinner inte, men intresset för mat har fått en smula konkurrens om man säger. Glöm inte bort mig helt; även om knivarna slöat till här hemma under graviditetsslöheten har jag för full avsikt att återvända till köket. Om än med ett helt nytt litet sällskap.

Mer än tillfälligt avbrott?

Min status på Facebook var för några dagar sedan "Man kan säga som så att lyset är på på men nej, det är ingen hemma idag heller", och det är så det ständigt känns i köket nuförtiden. Höggravid, stånkig och trött steker jag någorlunda entusiastiskt upp ett par falukorvsskivor till makaronerna men att laga en ordentlig middag med saker som till exempel växt i naturen eller enligt naturliga metoder hjälpts till existens övergår fullständigt min förmåga. Mackor is the shit och riktig mat plötsligt ett hinder som gjort för att undvikas helt. Om inte någon bjuder mig på den förstås (tack Linus & Anna, Johan & Maria, Louise & Johan, Helena & Kristofer och ni andra som sett till att jag ätit något gott alls under den här graviditeten).

Med detta vill jag förklara om än inte ursäkta bristen på recept och action här på Pyttes. Förhoppningsvis kommer inspirationen tillbaka så småningom, inte som nu i form av små glimtar varannan månad utan i ett ständigt och generöst flöde. Tills dess ber jag om överseende. Och hoppas att folk fortsätter bjuda mig på mat. Föga förvånande är det inte aptiten det är fel på...