När skiten får vänta utanför

I går åt jag på Lilla Ego igen och upplevde den där glädjen bara riktigt god mat kan framkalla hos mig. Jag satt där och blev lycklig över att maten var så fantastisk, men jag blev även lycklig över själva lyckan i sig. Att få bli så glad över något som inte påverkar livet särskilt mycket, att få bli lycklig över något oviktigt – det är stort det, i dessa dagar!
Maten på Lilla Ego räddar inga liv, släcker inga bränder, välkomnar inga rädda människor utan annat än det egna livet kvar att värna om. Den gör inga hemska händelser ogjorda, inga oönskade upplevelser bortglömda, inga vidriga oförrätter förlåtna. Den gör inte vardagen lättare heller, lyfter inte bort den för tunga arbetsbördan eller det dåliga samvetet, gör dig inte till en bättre förälder, förvandlar dig inte till vännen som orkar ställa upp för alla som kanske behöver dig.
Maten på Lilla Ego gör inte världen till en bättre plats eller människan god. Men man sitter där och så äter man, och så trängs världens skit bort en liten stund för att känslan maten sprider i kroppen tar över så mycket att inget annat får plats. Man kan gå dit med sin egen och andras misär som en tung och kvävande bolero över axlarna men plötsligt är man barnsligt glad, på skattjakt; lyfter försiktigt på de spröda skivorna av blomkål och rotar bland laxbitarna och de glimrande romkornen och det enda som betyder något just då är att hitta ytterligare ett exemplar av den lilla gröna jordgubben. Och så hittar man den. Medan all världens skit snällt väntar utanför.

Tack – verkligen – för maten, Lilla Ego. Lika bra som alltid.

(läs första hyllningen till Lilla Ego här)

Lilla Ego - nyinflyttad och redan älskad granne

Det är inte ofta jag blir positivt överraskad när jag går ut och äter på restaurang. Jag vågar knappt ens ha förväntningar, eftersom jag ganska lätt blir besviken. Det är så otroligt sällsynt att en restaurang bjuder på alla de där sakerna som måste klaffa för att jag ska bli riktigt glad: fantastiskt god mat, en välkomnande stämning, servis som gillar sitt jobb och visar det och en lokal där man vill och kan prata med varandra om det som händer på tallriken och i munnen.

Hej Lilla Ego och varmt välkommen till mina hoods. Jag hade väldigt höga förväntningar och jag fick dem överträffade.

Tom Sjöstedts och Daniel Räms nyöppnade krog verkar ha fått fantastiska recensioner överallt och det förstår jag. Kritikern såväl som den vanlige lille gästen känner sig extra välkommen och omhändertagen här. Superkockarna turas om att prata vänskapligt med gästerna och får matglada fans som jag att fnittra fånigt och min man att roat höja ögonbrynet. Att kunna fråga Daniel själv om hans och Toms största miss hittills (möjligheten att beställa tilltugg till drinken före maten, tydligen) och hur man tillverkat den hemmagjorda fattigmanstryffeln (en blandning av umamistinna komponenter som parmesan, sesamfrön och champinjoner) är en lyx som matintresserade sällan upplever. Jag hoppas att de håller fast vid den ambitionen, för det avslappnat personliga anslaget skiljer Lilla Ego från de flesta finkrogar i Stockholm. Det är befriande osvenskt.

Och maten? Kärleksfull, begriplig, ambitiös, opretentiös, vällagad, prisvärd och fantastiskt god. Det finns inte tusen saker att välja på men så finns det heller inte mycket man klarar att välja bort. Jag är kräsen men blev löjligt kär i min mat. Det fanns inget att inte bli förtjust i på mina tallrikar, även om det för min trovärdighets skull kanske ska nämnas att min brors bitar av lammstek inte var fantastiska, som mina. Men det var också det enda minuset på en hel middag med tre rätter för fyra personer. Och från mig är det ett högt betyg.

Prova kåltallriken, löjrommen, pumpafesten och Daniels vinnare. Ös fattigmanstryffel över alltsammans. Missa för bövelen inte chansen att äta rått fläsk om du aldrig gjort det förr. Den bjuds dig av kockar du garanterat kan lita på. Och svissen delar du med ditt middagssällskap efteråt. Men boka bord nu, för det kan ta ett par veckor innan du får plats. Det är värt väntan. Jag kommer garanterat tillbaka snart, och är väldigt glad att jag bara behöver gå ett kvarter. 

Lammlägg till helgen - do it!

Häromdagen tog jag en ny favoritkokbok i ett fast grepp och bestämde mig för att börja LÄRA mig saker. Ni kanske tror att jag kan så mycket men icke; jag läser gärna kokböcker och har hundratals av dem men jag lagar sällan något från recept och därmed lär jag mig aldrig något nytt, känns det som.
Tom Sjöstedt, Årets kock 2008, har en skön stil och ska få lära mig lite saker, tänkte jag. Hans bok Toms tips - 77 recept på 7 veckor har förvisso ett i mina ögon ganska avskräckande omslag, och man måste tåla att han beskriver sina kreationer med uttryck som "assmarrigt", "grymt bra" och "sjukt enkelt", men å andra sidan har han ju helt rätt.

Jag tog mig i den långkoksälskande kragen och bestämde mig för att ge mig på lammlägg för första gången. Whoopiedo! Här kommer Toms recept:

Tom Sjöstedts rödvinskokta lammlägg

4 personer

4 lammlägg à 300 g
smör till stekning
2 gula lökar
6 vitlöksklyftor
1 liter rödvin
1 1/2 liter kalvbuljong
4 rosmarinkvistar
maizena

Skala och skiva lök och vitlök. Bryn läggen i smör i en gryta eller stor kastrull. Lägg med löken mot slutet. Slå på vin, buljong och rosmarin. Koka tills köttet släpper från benet, ca 2 timmar. Plocka upp köttet och koka ihop såsen ordentligt. red av med maizena. Värm läggen i såsen före servering.

Det blev riktigt, riktigt gott! jag hade dock ingen aning om hur mycket jag skulle koka ihop såsen eller hur mycket maizena jag skulle använda, så det slutade med att jag fick en ganska slemmig sås till. nästa gång blir det till att koka ihop längre och kanske tjocka upp med smör eller något istället. Dessutom sätter jag en note to self att putsa köttet innan.

Lammlägg köpte jag hos latinamerikanerna i Hötorgshallen för 80 spänn, men de har dem också på Matdistriktet på Rådmansgatan läste jag häromdagen. Be att få ändbiten avhuggen. Till mina lägg serverade jag ugnsbakade rotfrukter och lök samt en puré på ugnsbakad pumpa, smör, persilja och parmesan. Himmelriket, I tell you!