När skiten får vänta utanför

I går åt jag på Lilla Ego igen och upplevde den där glädjen bara riktigt god mat kan framkalla hos mig. Jag satt där och blev lycklig över att maten var så fantastisk, men jag blev även lycklig över själva lyckan i sig. Att få bli så glad över något som inte påverkar livet särskilt mycket, att få bli lycklig över något oviktigt – det är stort det, i dessa dagar!
Maten på Lilla Ego räddar inga liv, släcker inga bränder, välkomnar inga rädda människor utan annat än det egna livet kvar att värna om. Den gör inga hemska händelser ogjorda, inga oönskade upplevelser bortglömda, inga vidriga oförrätter förlåtna. Den gör inte vardagen lättare heller, lyfter inte bort den för tunga arbetsbördan eller det dåliga samvetet, gör dig inte till en bättre förälder, förvandlar dig inte till vännen som orkar ställa upp för alla som kanske behöver dig.
Maten på Lilla Ego gör inte världen till en bättre plats eller människan god. Men man sitter där och så äter man, och så trängs världens skit bort en liten stund för att känslan maten sprider i kroppen tar över så mycket att inget annat får plats. Man kan gå dit med sin egen och andras misär som en tung och kvävande bolero över axlarna men plötsligt är man barnsligt glad, på skattjakt; lyfter försiktigt på de spröda skivorna av blomkål och rotar bland laxbitarna och de glimrande romkornen och det enda som betyder något just då är att hitta ytterligare ett exemplar av den lilla gröna jordgubben. Och så hittar man den. Medan all världens skit snällt väntar utanför.

Tack – verkligen – för maten, Lilla Ego. Lika bra som alltid.

(läs första hyllningen till Lilla Ego här)