Kolla vad jag gjorde igår.

Jag har tidigare berättat om våra vänner i Östergötland och mat-
himmelriket de bor i. Här får man alltid fantastisk mat från gården; allehanda sorters vilt, löjrom, ål, kantareller (igår förgyllde de en himmelsk västerbottenspaj), fantastiska efterrätter, saft och sylt med trädgårdens bär och frukter, och framförallt de godaste av de godaste kräftorna man kan få. I år har fisket varit otroligt dåligt men den här ljuvliga högen bjöds vi på igår kväll och som vi njöt! Idag har jag sårig tunga och skalskavda fingertoppar men det är bara en ljuv påminnelse om kräftberget. Som absolut inte görs rättvisa med den kackiga mobilbild, men ändå.
Tack, kära värdpar!

Meet The Feeders!

Det blev inga inlägg under helgen eftersom jag var för upptagen med att äta.

I fredags tog vi bilen ner till Östergötlands skogar och våra allra läckergommaste (bra ord va?) vänner som huserar där - ett genidrag för den kräset hungrige. Rostat hembakat surdegsbröd med ankleverterrine bjöds innan den nästan obscent goda, hemskjutna duvan som rullats in i bacon tillsammans med stekt äpple och svamp och serverades med sötpotatis, haricot verts och hederligt äppelmos. Trots en påtaglig proppmättnad gick det inte att motstå limepajen; en syrlig dröm vilken jag tillägnat förvånande mycket tankeverksamhet sedan den så brutalt rycktes ifrån mig.

På lördagen, mätt på mer av det hembakta surdegsbrödet (fast rostat och ackompanjerat av vällagrad ost och hemmagjord jorgubbs- och lavendelsylt den här gången), laddade vi för en avspänd middag hemma hos bror och svägerska. Föga anade vi vilken lyxorgie som väntade. Små sött stjärnformade toasts med färska räkor, crème fraiche och stenbitsrom följdes av svägerskans precis lagom heta och smakrika paprikasoppa, vilken med bravur kunnat agera övergång till den maffiga varmrätten med kalvstek, übergod potatisgratäng och gräddsås, men icke! - tror ni inte att bror hade gjort bruléer? Och inte vilka bruléer som helst. ANKLEVERBRULÉER. Sug på DEN! Gasbrännaren fick slut på gas så då åkte minsann värmepistolen fram vilket kirrade knäcketäcket på nolltid. Bacontärningar, syltade äppelbitar och hembakat bröd till. Himmelrike. Lätt vila efter maten, men sedan slank det minsann ner en av de osannolika citrontarteletterna också.

Jag vill å mina, min mages och mina nya extrakilons vägnar tacka vänner och familj som skämmer bort mig något så makalöst. Jag skulle kunna säga att jag aldrig kommer att orka äta igen, men vi vet ju att det inte är sant. Det återstår att se om jag någonsin vågar bjuda tillbaka...