Där satt jag och syster Lillan, trötta, glåmiga och lite smågriniga, med varsin unge i famnen och mitt uppe i ännu en ny, trist måndag. Det var grått, det var kall, det var trist. Det var Vardag. Jaha. Men så frågade vi oss: måste det verkligen vara vardag? Nä. Det måste det inte. Vardagen is not the boss of us!
Och så myntades Denial Monday - kom ihåg var ni hörde det först! det är dagen då man får stå upp, slå sig för bröstet och ljudligt ropa "NEJ! JAG VÄGRAR ACCEPTERA ATT DET ÄR MÅNDAG! JAG VÄGRAR ATT ENS TRO DET! JAG TROR ATT DET ÄR EN HELT ANNAN DAG EGENTLIGEN!"Vi valde att tro att det var lördag, för då är det inte alls konstigt att håva in ännu en syster och ett par äkta män och äta sallad med nykokta rödbetor, mjuk chèvre och rostade hela mandlar, följt av en perfekt stekt rostbiff med vitlökscréme och ugnsrostad potatis, allt nedsköljt av
en massa gott rödvin. En lördag är det inte alls konstigt att komma i säng jättesent för då är det ju söndag dagen efter och man får sova jättelänge.Dags att mynta Denial Tuesday?


