En hatad fiendes väg till mitt kök

Nu tänker jag våga mig på något riktigt kontroversiellt. Gå mot strömmen, vara obekväm, smutskasta något älskat, visa mig opatriotisk och helt föraktfullt och skamlöst vända ryggen åt det allra heligaste ursvenska. Jag tänker blotta min hals och stolt visa ändan mot etablissemanget, och jag ska stå beväpnad med en hemsnickrad fana som skriker ut sitt ensamma budskap.
Jag tänker säga som det är.

Jag hatar Tex Mex.

Det började i högstadiet, då jag på en ny skola introducerades för något vi av någon anledning besparats under uppväxten i Jämtland, nämligen fenomenet tacos. Alla älskade dem. Utom jag. Jag tyckte att de var vedervärdiga. Jag förstod inte riktigt varför - köttfärs är gott, ost är gott, grönsaker är gott, att fylla saker med andra saker är gott - men det gick bara inte. På tacofredagarna jublade folket, och jag åt smörgås och surade förvirrat.

Och så fortsatte det. Jag uppskattar idag de mjuka och oskyldiga tortillabröden (se inlägget nedan t ex), men i övrigt har jag inget vid de till synes obegränsade hyllmetrarna med Tex Mex-produkter i butikerna att göra. För bara några år sedan kom jag till slut på att det var spiskumminen som verkade vara den största boven i det så kallat mexikanska dramat, och att det var den där förbannade salsan som ska hällas på allting som ställde till det. Super! Jag skippade salsan och åt allt det andra. Det blev helt okej, så länge man avstått från läskiga mixpåsar i köttfärsen. Men SEN då, vad hände SEN? Åh, det är nu jag blir upprörd på riktigt. Vad hände när svenskarna inte längre nöjde sig med tacos? Eller möjligtvis en fajita?
Då blev det jobbigt på riktigt.
För då blev svenskarna innovativa, gud hjälpe oss.
De uppfann tacopajen.
Och tacogratängen.
Och tacopizzan.
Tacon ynglade av sig och spred sig som en illasmakande epidemi genom köken, och väl dold i tomatsåser och under frestande osttäcken dök den nu plötsligt upp oannonserad och ovälkommen i min mun som en lömsk och skadeglad infiltratör på korståg.

Jag började misstänka en konspiration.

På Tasteline har ett recept på tacopaj fått allra högst läsarbetyg av de närmare 24000 recepten på sajten. Där kan man även hitta recept på tacosallad, tacoburgare, tacotårta (!), tacolasagne, tacofisk, tacosoppa, tacokyckling och en stycken "snitsiga tacolådan". För att nämna ett par. Ta ett hederligt populärt recept vilket som helst så finns det alltid någon som förädlat det med en förhatlig kryddpåse. Som matbloggare har jag förgrymmad insett att gjorde jag en blogg med enbart tacorecept, eller åtminstone Tex Mex-anknutna maträtter, då skulle jag ha flest besökare i Sverige på rekordtid. Jag skulle förvisso behöva dö av svält, men jag skulle vara ett populärt lik.

Idag fick jag ett pressmeddelande från Santa Maria som lanserar tre nya kryddmixer. Det inleds med orden "Tacos, tortilla och burritos! Tex Mex har blivit svenskarnas nya fredagsfavorit."
Nya?! Verkligen?
Lite längre ner i ingressen:
"Nu kan du äta tacos flera dagar i veckan." (tack vare de nya mixerna, alltså).
Nej tack, men tack ändå, hinner jag vänligt tänka innan de förfärande orden kommer:
"det moderna mexikanska köket är så mycket mer än bara fredagsmys med köttfärsfyllda tacos."
Iiiiihhh! Fredagsmys! Och DÄR sattes det en definitiv sista förseglande jättekoloss till spik i den spiskummindoftande majsmjölskistan.

Jag VET redan att Tex Mex-myshelvetet finns på andra ställen än i tacos och andra dagar än fredagar. Det finns ÖVERALLT, hela tiden! I pajer och gratänger, på pizzor och i soppor, tårtor, burgare och sallader. Och i snitsiga lådor. Och det är bra tack, vill jag uppgivet snyfta till pressmänniskan på Santa Maria. Jag vill inte ha mer nu, det räcker som det är.
Pling i lådan (nu, för bara några rader sedan) och så dyker det upp ännu ett mail där man undrar om jag vill ha produktprover.
Nej, alltså, verkligen inte, det är ingen mening säger jag ju, och nu börjar jag nästan jobba upp något slags hysteri (vilket ni märker i texten, ni har ju varit med under tiden). Som om Tex Mex-djävulen själv var ute efter mig. Jag vill svara nej tack till presskvinnan men hinner inte innan den verkliga posten tränger in genom den verkliga brevlådan, den ute i hallen. Alldeles just. Där låg ett fint, lockande illrosa bubbelplastkuvert. Gissa vad det var i det?

Japp. De hittade hit till slut. Tex Mex-kryddorna. Utan att jag fick chansen att säga nej tack. De hemliga tacoinfiltratörerna tog sig in, slugt förpackade i en trojansk häst av rosaglänsande bubbelplast. Och nu när de ändå är i mitt kök funderar jag på att ta något härligt svenskt och fredagsmysigt - typ en låda GB Big Pack eller en påse lösgodis eller en stor stark - strö en mixpåse över, lägga ut receptet, hävda att det var gott och se vad som händer. Succé, eller vad tror ni?