Cibo sjunger griskindens lov

Mannen, jag och min finsmakarvän Johan skulle äta ute igår och jesus, vilken vånda det var att bestämma ställe! Johan ville gå till Matbaren men vår plånbok viskade stillsamt "snälla ni, ta inte allt jag har, jag kommer känna mig så naken och rädd", varpå vi bestämde oss för att prova något som låg närmare oss både geografiskt och budgetmässigt.

Jag är alldeles för feg för att recensera, men jag vill tipsa om Cibo, vårt nya fynd, bara ett par kvarter hemifrån. I hörnet Åsögatan/Renstiernas ligger den lilla krogen, i populära Lo Scudettos gamla lokaler. Den italienska svikaren drog till finkvarteren på Östermalm, och vi lätt kränkta söderbor fick en ny kvarterskrog att prova på. När jag spanade in menyn på nätet igår var det anklevern som avgjorde saken (ja, jag vet, man ska inte anklever, bråka inte med mig, det är ingen som helst poäng tyvärr). Besvikelsen var stor när vi satte oss till bords och såg att menyn bytts ut, vilket resulterade i att en griskind plötsligt granskades under min misstänksamma blick. Min sura snörpmun sprack dock snart upp i ett saligt leende; jag hade funnit en ny själsfrände. Riktigt mör kalventrecote, mjukt rödvin vin, läcker ost och god cappucino hörde måltiden till, men griskinden - griskinden!

Jag glömmer dig aldrig, kära kind. Det sardiska brödet, tryffelcrémen och calvadosäpplena till - jag saknar er. Jag kommer tillbaka.

Jag rekommenderar varmt att testa Cibo. Gå inte dit en fullsmockad helgkväll utan en måndag eller tisdag och njut av att få extra trevlig service och mat som inte stressats fram. Och ta med en lagom välfylld plånbok. Vi var tre personer som tog en drink före maten, delade på en lagom dyr flaska rött, åt tre rätter var och tag en cappucino efteråt, och kalaset gick på 2000 spänn. Mycket väl spenderade, tyckte vi.