onsdag 21 januari 2009

Barn och matlagning

Jag läste en av mina matidolers inlägg om barns delaktighet i matlagning, och det väckte lite funderingar. Hur viktigt är det egentligen för barnens framtid vid spisen att de själva är med och lagar mat i tidig ålder?

Jag är inte mamma själv, bör jag kanske nämna redan nu.

Däremot är jag är uppvuxen i en stor familj med åtta syskon, och har en mor som förespråkar barns delaktighet i köket på ett väldigt tidigt stadium. Att röra, skala, blanda och vispa hör till mina tidigaste minnen, liksom stoltheten över att själv få presentera "mina" verk för de andra syskonen och min mamma (som var beundransvärt duktig på att låtsas som om hon inte haft ett dugg med prestationen att göra). För att få maten på bordet till alla dessa barn var det förstås en nödvändighet att alla hjälptes åt, men även en ettåring utan större kvalifikationer att dekorera smörgåstårtor fick sitta på köksbänken och banka på en deg med en träslev. Vi har aldrig fått maten serverad utan att hjälpa till; ibland bara med dukningen och disken men allra oftast även med matlagningen. Som vuxna är samtliga av mina syskon faktiskt riktigt bra på att laga mat, och mig veterligen tycker de flesta av oss att det är roligt dessutom.

Jag är övertygad om att mitt långa liv vid köksbänken har varit av största vikt för mitt intresse och min vilja att laga mat. Det har handlat mindre om hur man gör - mammas mat skulle räcka till en enorm familj och skilde sig avsevärt från maten i mitt lilla hushåll - och mer om det stora i att kunna själv, att få visa, att få bjuda.

Så hur beter jag mig då själv med barn i köket?

USELT.

Jag är USEL på att släppa in barn i matlagningen. När min treåriga systerdotter är på besök sitter hon ofta på diskbänken och tittar på, intresserat, van som är att hjälpa till där hemma. Jag säger inte till henne att hon inte får hjälpa till om hon frågar, men jag är ju inte direkt Johanna Westman, om man säger så. Jag har inte tålamod om det går för långsamt, jag är rädd att hon ska skära eller bränna sig, hon stökar, kladdar ner, frågar för mycket, det blir bättre om jag gör det själv... Jag skäms över att erkänna att jag kan göra listan längre - i mitt fall handlar det dessutom bara om fördomar utan större förankring i verkligheten; min stackars systerdotter har knappast fått möjlighet att bekräfta eller motbevisa någon av dem.

Egentligen vill jag ju vara balla mostern som lär henne allt om matlagning. Så att hon kan komma hem till mamma och pappa och säga "Tjena. Jag gjorde lite hummersoppa och tryfflar hemma hos Pytte idag och det blev över, vill ni ha?" Det hade varit grymt.

Jag tror uppriktigt att det aldrig är för tidigt att börja laga mat. Men glöm inte att det heller aldrig är för sent - ett faktum jag tröstar mig med när jag skriver detta. Kanske ska min systerdotter få en matlagningskurs i fyraårspresent?

8 kommentarer:

Annika sa...

Det är aldrig för sent, den saken är säker.
I mitt fall tror jag också att det är perfektionismen som spökar en aning. Samt att mina barn kommit såpass tätt. De fyra är födda inom loppet av 5 år och fyra månader.
Jag har nog velat låta äldste hjälpa till, men inte "orkat" ha med de små också. Inget jag är stolt över, men det är nog till viss del så.
Då är det lättare att få vara i fred ;).
Nu är de stora så pass stora att det lättare går att ta dem en åt gången utan att någon blir våldsamt svartsjuk. Det kanske blir JOhanna Westman av mig också, till slut?

Annika sa...

Glömde tillägga - när du skriver en av mina matidoleri så blossar mna kinder, och jag studsar på stolen som en liten generad flicka. Tack, du anar inte hur glad och smickrad jag blir!

Pytte sa...

Äsch då - men det är onekligen roligt att få beröm av främlingar!

Apropå din kommentar:
Frågan är om någon kan vara Johanna Westman - kanske inte ens hon... Jag förstår ju inte hur mamma mäktade med men jag beundrar henne för det! Men hon hade inte intresse av matlagning på riktigt samma sätt; det handlade mest om att få mat på bordet och kanske inte så mycket om att stå och dutta och skapa kulinariska läckerheter. Om man är genuint intresserad av själva matlagningen är det uppenbarligen svårare att låta någon överhuvudtaget lägga sig i...

Helena sa...

Nu måste jag ju bara kommentera för första gången, har tjyvläst lite innan. Vi har tre barn, 2 på fyra år och en på 10 mån, fyraåringarna är jätteduktiga och med på mkt, igår gjorde de köttfärssåsen nästan själva. Och hemlagade fiskpinnarna panerar de, etc. De äter mkt bättre när de varit med och vågar smaka allt vid skärbrädan och spisen (som de sen ej rör vid bordet). Lillkillen är än så länge "slicka på en slickepott"-delaktig. Vi gör till vardags kanske inte så fin mat som du, men någorlunda nivå håller vi och barnen är faktiskt en jättetillgång, hade jag aldrig trott innan. :-)

Pytte sa...

Helena - det är väl alldeles fantastiskt! Det är ju precis så man vill att det ska vara, och jag kan bara hoppas att jag kommer hjälpa mina framtida barn att bli lika peppade på att laga mat. Vilken tillgång!

Och vad roligt att du är här och tjuvläser, välkommen!

Helena sa...

Det är jag helt 100 på att du kommer göra, och vilken mat de kommer lära sig göra sen... mums!

För att ta ner lite att jag nog lät himla präktig vill jag gärna tillägga i ärligheten och helhetens namn att de även är duktiga på att följa med till pizzerian... ;-)

Pytte sa...

Ha ha - det känns lugnande att höra!

Sophie sa...

Hejsan,
Vet inte om du minns mig. Vi träffades hos din mamma under hennes kurs i augusti 06... en evighet sedan nu känns det som.

Kan inte påstå att jag är så väldigt hemma i köket... men jag kämpar på. Och jag gör det tillsammans med Tintin, dottern på 3 år. Hon har varit med i köket till och från sedan hon var bebis och jag måste säga att jag är inspirerad av din mamma när det gäller det :-)
Får se om hon lär sig laga mat, men jag kan nog inte ta åt mig äran för det... *S*

//Sophie (även ms Sophie)