Barn och matlagning

Jag läste en av mina matidolers inlägg om barns delaktighet i matlagning, och det väckte lite funderingar. Hur viktigt är det egentligen för barnens framtid vid spisen att de själva är med och lagar mat i tidig ålder?

Jag är inte mamma själv, bör jag kanske nämna redan nu.

Däremot är jag är uppvuxen i en stor familj med åtta syskon, och har en mor som förespråkar barns delaktighet i köket på ett väldigt tidigt stadium. Att röra, skala, blanda och vispa hör till mina tidigaste minnen, liksom stoltheten över att själv få presentera "mina" verk för de andra syskonen och min mamma (som var beundransvärt duktig på att låtsas som om hon inte haft ett dugg med prestationen att göra). För att få maten på bordet till alla dessa barn var det förstås en nödvändighet att alla hjälptes åt, men även en ettåring utan större kvalifikationer att dekorera smörgåstårtor fick sitta på köksbänken och banka på en deg med en träslev. Vi har aldrig fått maten serverad utan att hjälpa till; ibland bara med dukningen och disken men allra oftast även med matlagningen. Som vuxna är samtliga av mina syskon faktiskt riktigt bra på att laga mat, och mig veterligen tycker de flesta av oss att det är roligt dessutom.

Jag är övertygad om att mitt långa liv vid köksbänken har varit av största vikt för mitt intresse och min vilja att laga mat. Det har handlat mindre om hur man gör - mammas mat skulle räcka till en enorm familj och skilde sig avsevärt från maten i mitt lilla hushåll - och mer om det stora i att kunna själv, att få visa, att få bjuda.

Så hur beter jag mig då själv med barn i köket?

USELT.

Jag är USEL på att släppa in barn i matlagningen. När min treåriga systerdotter är på besök sitter hon ofta på diskbänken och tittar på, intresserat, van som är att hjälpa till där hemma. Jag säger inte till henne att hon inte får hjälpa till om hon frågar, men jag är ju inte direkt Johanna Westman, om man säger så. Jag har inte tålamod om det går för långsamt, jag är rädd att hon ska skära eller bränna sig, hon stökar, kladdar ner, frågar för mycket, det blir bättre om jag gör det själv... Jag skäms över att erkänna att jag kan göra listan längre - i mitt fall handlar det dessutom bara om fördomar utan större förankring i verkligheten; min stackars systerdotter har knappast fått möjlighet att bekräfta eller motbevisa någon av dem.

Egentligen vill jag ju vara balla mostern som lär henne allt om matlagning. Så att hon kan komma hem till mamma och pappa och säga "Tjena. Jag gjorde lite hummersoppa och tryfflar hemma hos Pytte idag och det blev över, vill ni ha?" Det hade varit grymt.

Jag tror uppriktigt att det aldrig är för tidigt att börja laga mat. Men glöm inte att det heller aldrig är för sent - ett faktum jag tröstar mig med när jag skriver detta. Kanske ska min systerdotter få en matlagningskurs i fyraårspresent?