Inför The Flare-Up!s avfärd - rom och finsoppa

Min eminent talangfulle make drar till Berlin idag för att spela på rockklubben White Trash Fast Food med The Flare-Up! på lördag. Givetvis var vi tvungna att suga i oss en något festligare middag än torsdagar normalt bjuder igår kväll. Sikrom, toast, avrunnen gräddfil och rödlök först, nedsköljt med en förvånande smakrik alkoholfri Norrlands Guld. Inga konstigheter där. Men sen förstår ni så blev det finare lir med en soppa på blomkål, jordärtsskocka, baconströssel, tryffelolja med mera.

Jag är som bekant ingen större fantast av mat man inte tuggar men det här var inte dumt. Verkligen inte dumt. Jag freebasade fullständigt med skockorna och blomkålen (när det kommer till soppa antar jag helt kallt att det funkar så länge det går att mixa), och det blev riktigt bra faktiskt.

Jordärtsskocks- och blomkålssoppa med tryffel, bacon, parmesan och gräslök

2 portioner

300 g jordärtsskockor, skalade och skurna i bitar
300 g blomkål, skuren i stora buketter
1 stor vitlöksklyfta, skalad och halverad
5 dl vatten
1 msk lant- eller grönsaksbuljong
1 dl vispgrädde
1 dl mjölk
Salt
Vit- och svartpeppar
Tryffelolja
1 dl hyvlad parmesanost
1/2 pkt bacon, skuret i små bitar
Fint skuren gräslök

Lägg jordärtskocksbitarna i botten av en kastrull och blomkålsbuketterna och vitlöken ovanpå. häll på vatten och buljong, koka upp och småkoka tills allt är mjukt, ca 12-15 minuter. Kör allt slätt i matberedare eller mixer. Häll på grädde och kör en stund till. Häll ner i kastrullen och värm igen; sila eventuellt om du vill ha en slätare soppa. Häll i mjölk och skumma med stavmixer om du vill ha ett tjusigt fluff på ytan. Smaka av med salt, peppar och en dutt tryffelolja. Knaperstek baconet och låt det rinna av på hushållspapper. Servera den heta soppan med bacon strössel, hyvlad parmesan, gräslök, några droppar tryffelolja och lite extra svartpeppar.

Syrlig lax för de känsliga

Jag älskar lax och äter den minst en gång i veckan, men sedan ungefär mitten av min graviditet har jag fått seriösa problem med fisk. Och lax i synnerhet. Plötsligt känns den liksom kvalmig och lukten när den tillagas är klart frånstötande. Gravad och rökt lax blir jag fortfarande sugen på, men de varianterna ska man ju undvika som gravid. Kokade in lax häromdagen, och det visade sig vara en riktig hit. Syrligheten från ättikan tog bort jolmigheten från den mjukt stekta lax jag normalt älskar, och smaken av kryddpeppar och lagerblad känns välkommet fräsch. Inkokt lax ligger ju normalt och svalnar i lag över natten men igår provade jag att koka laxen i lagen och äta den varm och det var precis lika gott.

Varm "inkokt" lax för otåliga

2 tjocka laxkotletter, eller laxfiléer

Lag:
1/2 liter vatten
2 msk socker
1 tsk salt
1 msk ättiksprit, 12%
5 vitpepparkorn
5 kryddpepparkorn
1 lagerblad

Koka upp ingredienserna till lagen och låt den koka ihop i fem-tio minuter. Lägg i laxbitarna, lägg på ett lock och låt sjuda i 4-5 minuter beroende på tjocklek. Ta av kastrullen från plattan och låt stå någon minut eller två. Servera med nykokt färskpotatis, vitlöksfrästa ärtor med spenat och en kall sås på gräddfil, dill, balsamvinäger, dijonsenap och en dutt honung. Yum yum.

Så underbart fånigt.

Fick det är härligt löjliga tipset från min svåger Dave.
Skär pizzan med en cirkelsåg - "Kanske något för de som önskar lite mer verktygskänsla över sina köksredskap". But of course! Tryck ner den absurda tingesten i pizzan och skär. Årets studentpresent, no?

Finns på webbshopen I want one of those för ca 120 kronor.

Pre-födelsedagsfirande nr 2

Eftersom min käraste åker till Vilnius imorgon på min födelsedag överraskade han mig med en födelsedagsmiddag ikväll istället.
Ribs från Texas Longhorn med de obligatoriska och något saggiga fritesen, majs, coleslaw, cheese sauce och extra steak sauce till - yeah baby, yeah, säger jag bara.
Det är den rätta vägen till mitt snart 31-åriga hjärta. Om någon som inte redan visste undrar.

Pre-firande av min födelsedag

I övermorgon fyller jag år och mina svärföräldrar förärade mig av den obetydliga anledningen (ähum ähum) en jättefin middag igår kväll. Jag är väldigt rörd och känner mig synnerligen firad.

Eller vad sägs om fetaost- och vattenmelonsallad, grillad marulk med grillad avokado och sparris med brynt smör med soja och kapris samt en hejdundrande god rabarbersmulpaj till efterrätt? Och så fick jag bland mycket annat fint en väldigt efterlängtad matberedare i present. Kan man ha det bättre?




Tack, fina föräldrar till min man; jag var mycket nöjd med mitt val av make men alla vet vilka jag egentligen var ute efter!

Svärmors Nationaldagslåda

Här satt jag och såg fram emot middagen, och plötsligt kallades det till lunch. Hade jag totalt missat att förglädjas åt, så överraskningen blev desto trevligare när det stod en sillåda och väntade på däcket bakom huset.

Min fina svärmor ville kalla den Nationaldagslåda dagen till ära och serverade den med kallt öl och knäcke med vällagrad prästost.

Svärmors Nationaldagslåda

4 personer

250 g matjesfiléer, t ex Lysekils hela
2 hårdkokta ägg
1 liten röd lök
8-10 kokta färskpotatisar
25 g smör, skirat
1 litet knippe gräslök

Skiva potatisen, hacka lök och ägg, dela hela matjesfiléer i bitar. Lägg allt i en form, häll över varmt, skirat smör och klipp över gräslök. Enkelt, snabbt och fantastiskt, fantastiskt gott. Gärna en nubbe till för den som har!

Glädjen i kulinarisk förväntan

Eftersom jag agiterat så mycket på sistone vill jag bara upplysa er om att jag inte är ilsken hela tiden. Just nu skäms jag bort på mitt favoritsemesterställe, nämligen svärföräldrarnas hus en timme utanför stan. Ikväll ska jag få grillad marulk med grillad avokado och sparris, och livet är allmänt skönt. Finns det något trevligare än att veta att en riktigt god måltid väntar?

Läskig sill från Falkeskog

Jag fick en fin trälåda låg Falkeskogs häromdagen. Däri vilade fem nya sillsorter på rad och väntade på provsmakning. Jag älskar sill men satte entusiasmen i halsen när jag lyfte upp burkarna och tog en närmare titt på dem. Ringde upp företaget och kollade om det möjligtvis hade blivit något fel. Skulle sillen verkligen se ut så där? Hade den blivit fryst? Var den gammal? Varför såg den så väldigt, väldigt... läskig ut?












Så här står det i pressmeddelandet:

Citron & Persilje Sill: klassisk sill med smak av citron och persilja
Tzatzikisill: inspiration från Grekland med smak av vitlök och yoghurt
Lime & Pepparrots Sill: lime och pepparrot ger sillen en syrlig och kryddig karaktär
Fransk Vitlökssill: en utav de populäraste sillsorterna som smaksatts med vitlök
Akvavitsill: med smak av akvavit får sillen en ren och frisk smak

Okej. Naturligt nog reagerade jag på att till exempel Tzatzikisillen inte var krämig, utan något slags halvinlagd sörja. Som att man tagit en burk inlagd sill och slängt i en matsked yoghurt. Så att det hela skär sig, förstås. Är det bara jag som inte tycker att namnet "Tzatziki" passar på något som med den bästa av viljor kan liknas vid minimjölk? På bilden har jag varit snäll och skakat på den, till skillnad från Lime- och pepparrotssillen. Även där har man bestämt sig för att det ska få ligga något slags krämsats i botten på burken. Det ser vedervärdigt ut.

Sedan skulle man ju kunna tro att de inlagda sillarna kanske skulle vara aptitiligare att se på, men icke. Förlåt, men akvavitsillen till exempel lyckas faktiskt med konststycket att se ut som kräk. Kräk med sill i. Jag kan inte tro att det ska se ut så här. Mannen jag talade med försäkrade mig om att nej, ingen av dem ska vara krämiga. Dåliga kan de absolut inte vara, ta av locket och dofta! Och jag skulle vilja, men jag kan faktiskt inte förmå mig till det.

Jag har försökt hitta pressbilder på sillarna för att se hur man liksom tänkt att de skulle se ut. Se om det inte är något fel på mina ändå. Tyvärr finns inte hemsidan pressmeddelandet hänvisar till - den är under konstruktion.

Stackars Falkeskog. Var det verkligen så här det var tänkt? Om någon med anknytning till eller erfarenhet av dessa stackars burkar ser detta - ska de se ut så här? But why?

En förolämpad bloggares ilskna svada

Jag har tidigare förolämpats med erbjudanden om "samarbeten" i egenskap av bloggare. Jag förväntas då testa produkter och skriva om dem - rent objektivt givetvis - här på Pyttes. Vad erbjuds jag då i gentjänst (det beskrivs ju trots allt som ett samarbete, och jag gillar i regel samarbeten) för min reklam? Tja, att testa produkten tidigt, förstås. Gratis. Whohooo!

Hörni. Att få produkter hemskickade gratis och franko för att jag förhoppningsvis ska testa dem och skriva vad jag tycker - gärna. Att ta för givet att jag ska göra det - knappast. Att erbjuda mig ett "samarbete" för att jag ska känna mig viktig på något sätt - allvarligt talat. Anlita en pr-konsult. En bra alltså. Kom igen, det är värt det.

Igår fick jag ett mail från en tjänst som erbjuder prenumerationer på veckomenyer med färdiga matkassar och recept. Ingen ny tjänst - det finns flera liknande redan - men här hade man minsann tänkt till och ville ha sig lite pr på nätet. I utskicket (som hade ämnesraden "Jag läste din blogg!") stod det bland annat så här:

"Jag har även tittat igenom din blogg och tror mig ha en idé som du kan komma att gilla. Kanske till och med uppskatta riktigt mycket."

Jag fick det fantastiska erbjudandet om ett samarbete där jag skulle prova och skriva om tjänsten - rent objektivt givetvis - få bildmaterial och en rabattkod att lägga upp så att mina läsare kan köpa tjänsten lite billigare (YES alltså), ett formulär som hjälper mina läsare att ansluta sig till deras digitala brevkurs i näringslära (vad gör jag inte för mina läsare) och allt för bara 499 kronor i veckan istället för 759. Eller ja, 629 kronor som man i ärlighetens namn erbjuder tjänsten för på hemsidan just nu (inget om det i mitt mail förstås).

Så vad får jag för detta "samarbete"? Förutom alla dessa fantastiska länkar och formulär kopplade till företagets hemsida? 130 kronor i rabatt på tjänsten. Man påstår sig ha läst min blogg, kommit fram till att jag borde "gilla. Kanske till och med uppskatta riktigt mycket" att slippa göra egna recept i fortsättningen, slippa tänka ut mina egna middagar, slippa handla och få allt levererat till dörren. Jag och de andra tre som tydligen lever i mitt hushåll. Man har kommit fram till att jag borde uppskatta det så mycket att jag vill betala en femhunka i veckan för det. Jag har en känsla av att man faktiskt inte alls läst min blogg, som utlovat.

Kära företag för vilket jag inte tänker göra reklam här - jag vet inte riktigt vad jag ska blogga om ifall ni förser mig med era matvaror och recept. Jag tror inte att mina läsare föredrar ert recept på kycklingwok med frysgrönsaker framför de jag själv anstränger mig för att lägga ut. Då skulle de liksom inte hänga här. Och kom igen, om jag nu hade låtit mig mutas - jag vet att jag inte är någon Blondinbella, men 130 spänn i rabatt?

Nej, jag gillar det inte. Jag uppskattar det inte riktigt mycket alls, faktiskt. Men tack ändå.

Buga eder, drottningen är här

Jag är en jävel på att fiska.
Bara i sjön i Jämtlandskogen jag växte upp i, men ändå.
Där är jag kung - eller drottning då - över ekan, spöna, den spegelblanka ytan och allt som döljer sig där under. Andra må ha larvat sig dit från Stockholm med egna proffskastspön, håvar och fåniga drag som inte liknar någonting, försett båten med ankare (bah!) och utrustat min fiskelåda med kniv och krokdragare, dragit upp den ena fet-abborren efter den andra och trott att kronan är erövrad, men icke. Jag är fortfarande The Ruler. Det bara är så.

Ingen annan har pinats bland myggen som jag (en gång gav jag mig ut i skidhandskar, kurandes under ett sånt där myggnät man hänger över sängen. Hur desperat efter att fiska är man inte då?!), drivit över sjön som jag (en gång gick den ena åran sönder när jag motvilligt skulle ro hem för att det var storm och börjat åska och blixtra. Jag fick simma resten av vägen, släpandes på ekan), brutit av spön som jag (en gädda högg tag och svängde så raskt bakom en sten att jag inte hann med utan bröt av spöt på den), tappat fisk som jag (håvar och tafsar gjorde inte inträde i min fiskekarriär förrän mycket sent - jag sa att jag var drottning, inte överdrivet begåvad).

Och ingen har mig veterligen slagit mitt 10-kilosrekord på gädda, inte från vår eka i alla fall. Och inte utan håv, med en lina för 5 kilo. Ingen annan har varit lika iskall som jag och rott in till vasskanten med ett uttröttat monster på kroken, hoppat i vattnet och tagit tag i tafsen mitt framför käften på elakingen för att triumferande och en smula skräckslagen släpa upp den på marken med sina bara händer, och sedan hugga ihjäl den med en liten, ynklig kniv.
Eller? Har någon det kanske?
Nä, just det, trodde väl det. Men sätt mig i vilken annan sjö som helst så får jag inte en enda ynka mört, jag lovar.

I helgen fyllde min älskade bror 40 år och hade fest i mitt familjehem uppe i Jämtland. Då fick jag en fin gädda som jag fjällade och gned in med salt, peppar och olivolja, fyllde med ett par citronskivor, smör och ett par dillkvistar, slog in i folie och lade på grillen. Jag är gravid och smakade inte på den stackars insjöfisken själv, men fin var den i alla fall.

Japp, drottningen av vår sjö, det är jag det.

Panna cotta med äppeltopping och resten av Lillans 30-årstilltugg

Min finaste lillasyster Lillan fyllde 30 år i lördags och en stor anledning till mitt tillfälliga frånfälle här på bloggen är att jag varit en smula upptagen med med att partaja. Och att hjälpa till med tilltuggen.

Det bjöds på följande munsbitar:

• Familjens traditionella födelsedagstårta
• Lime- och myntamarinerad fetaost och vattenmelon
• Laxsnittar med wasabi-philadelphia
• Crostini med krämig brie/blåmögelost och fikonmarmelad
• Färskpotatishalvor med sikromröra
• Panna cotta på gräddfil med äppeltopping
  

Det var en väldigt lyckad blandning där allt gick att förbereda och ha färdigt på fat i kyl och sval. Populärast är alltid allt som serveras på crostini, men där är ju igenkänningsfaktorn hög. Lägg på något som inte är för kletigt (så att crostinin blir saggig) och ladda med mängder!

Om något särskilt recept efterfrågas ska jag gärna försöka återge det, men tills vidare tänkte jag nöja mig med att bjuda på en bildkavalkad (tack Christian för att du fotade!) och receptet på panna cottan, som fick mycket fint beröm under kvällen. Jag har hört att vissa somliga åt så många att de mådde en smula illa, vilket jag tar som en särdeles fin komplimang.

Panna cotta på gräddfil med äppeltopping

ca 55 små snapsglas, till buffé

Panna cotta:

1 liter vispgrädde
5 dl gräddfil
3 dl strösocker
6 gelatinblad
2,5 vaniljstänger

Blötlägg gelatinbladen i kallt vatten i 5-10 minuter. Dela och skrapa ur vaniljstängerna och låt frön och stänger koka upp tillsammans med socker och grädde i en tjockbottnad kastrull så att sockret löser sig. Ta av från plattan, krama ur gelatinbladen och smält ned dem i grädden. Låt svalna något och lyft ur vaniljstängerna. Vänd ner gräddfilen och häll upp i snapsglas. Ställ att stelna i kylen; minst ett par timmar behövs.

Äppeltopping:

Här gäller det att återskapa smaken av äppelpaj. Jag har inga exakta mått, utan du får smaka dig fram enligt dina egna preferenser, men du behöver:

5 goda, röda äpplen
smör
råsocker
kanel
kardemumma
Någon matsked vatten

Skala och tärna äpplena fint. Fräs dem hastigt i en klick smör och häll på lite vatten och någon deciliter råsocker. Pudra med någon matsked kanel och någon tesked kardemumma, och sätt igång att smaka av. Mer socker? En gnutta mer kanel kanske? Håll inte på för länge och rör inte för mycket; vi vill att äpplena ska behålla sin spänst och inte förvandlas till mos. När du är nöjd låter du äppelröran svalna i en skål och lägger sedan en tesked eller två på varje färdigstelnad panna cotta. Sådärja.

Vem fan kan laga mat?!

Igår stod Christian i köket när jag kom hem, omgiven av fräscha grönsaker och ett par kycklingfiléer. Han såg purken ut. Det hade fallit på hans lott att handla och laga mat och det var inte själva ansvaret han var irriterad över, utan den egna bristen på fantasi. Tydligen.
"Jag blir så trött på att jag inte kan laga mat", tjurade han.
Mina ironiskt höjda ögonbryn och mitt överseende småleende fick honom att modifiera påståendet till "att jag inte kan laga mat bättre". Förklaringen kom efter en ömsint och lätt smärtsam snedläggning av huvudet från min sida.

"Allt jag kan är att ta en massa goda saker och steka dem, typ", muttrade han avslutningsvis med den slokande hållningen hos någon som sannerligen är besegrad.
Jaa-HA?
Och vad kallas det då, om inte för utmärkt matlagning?
Vad krävs egentligen för att vara en sådan som kan laga mat? Vad är att kunna laga mat egentligen? Tänk på alla som går omkring därute och säger att de inte kan. Och när man frågar om de alltså inte kan läsa recept säger de att det inte alls är samma sak, för då kan man inget själv, liksom.
Nähä.
Vad måste man kunna då, som matlagningskunnig? Finns det recept man ska ha i huvudet (pajdeg-bechamelsås-köttbullesmet-frukostfrallor) eller räcker det med att ha koll på ett visst antal klassiska kombinationer (getost-rödbeta, tomat-mozzarella, lamm-rosmarin) för att kunna säga att man kan laga mat? Hur är det med våra mammor, vars högt skattade recept på söndagsstek-lasagne-inkokt lax-gräddtårta visar sig komma klippt och klistrat från Damernas kokbok från 1973?
Kan de verkligen laga mat? Egentligen?
Kan jag laga mat?
Jag säger så här:
Alla kan laga mat. För vissa är det svårare rent praktiskt (om man t ex är blind eller saknar armar), men alla kan på ett sätt eller annat.
Min man, som serverade mig vitlöks- och chiliwokade grönsaker och sallad med saftig kyckling och en senapskräm, kan det dessutom riktigt, riktigt bra.

Ooooh, där satt den.

Ja, det var då en anspråkslös höjdare jag absolut kommer göra igen. Perfekt framför tv:n eller till lunch. Ni kanske har tröttnat på mitt eviga tjatande om halloumi men, well... Det har inte jag.

Vegetarisk pytt med halloumi, äpple och avokado

1 person

1/3 pkt halloumi
1 litet rött äpple
1/2 avokado
1 liten röd lök
10 cm zucchini
lite gräslök
en skvätt olivolja
en skvätt balsamvinäger

Tärna äpple, zucchini och rödlök smått och håll dem i beredskap. Tärna osten lika smått och stek den på hög värme i en liten dutt olivolja. Salta, peppra och lägg åt sidan i en skål. En dutt olivolja till i pannan och så i med frukt och grönt. Fräs tills allt fått lite färg. Kan du multitaska så tärna avokadon under tiden. Häll en skvätt balsamvinäger i pannan och fräs en kort stund till, salta och peppra. Blanda försiktigt med avokado- och osttärningarna och lite klippt gräslök. Voila!

Smakleken - matlagningsskoj på nätet

Okej, jag måste erkänna att det här var väldigt skojigt. Lantmännen har tagit Kurt Weid till hjälp och lanserat en tävling som går ut på att laga mat på nätet. Du väljer bland Lantmännens produkter, skapar ett recept och får det sedan betygsatt av Kurtan själv. Eller nja, hans datoriserade jag, förstås. Själv kreerade jag en i mina ögon ganska imponerande rätt - Örtfrasiga kycklingben med rotfruktspytt - men jag fick nedslående låga betyg av mästerkocken. Endast 5,5 bestämde han sig raskt för att jag var värd, av 10 möjliga. Jag vet inte vad han går på för kriterier, men sorgligt var det.

Varje månad utses en vinnare och det finaste med det hela är att du själv kan välja vem som ska få din vinst (en fullproppad matlåda med Lantmännen-produkter) - du själv, en valfri vän eller Stadsmissionen. Jag tävlade som "Pytte" och skänkte förstås min alltför avlägsna vinst till Stadsmissionen, även om jag var bra sugen på att skicka den till ett par jag känner med särskilt pinsamt skafferiinnehåll. Hittills är det tydligen en pannkakspasta som fått högst betyg (vad det nu kan vara) men vem vet - jag kanske gör ett nytt försök.

Läsarfråga: Vilken kocktyp är du?

Vem är du i köket? Jag har lämnat våra käcka svenska tv-kockar utanför, men om du har en egen motivering till varför just du är t ex Tina, Leila eller Niklas är jag idel öra. Här är tre engelska superkändisar att jämföra sig med:

Gordon Ramsay. Du är kunnig perfektionist, extremt spattig och har alltid nära till svordomarna. Du understryker gärna dina åsikter med att kasta lämpliga föremål i soptunnan.

Jamie Oliver. Du gör enkelt, hederligt käk, är familjekär och benägen att ge all din egen mat betyget "fantastic". Livet för dig är irriterande easypeasy.

Nigella Lawson. Decilitermåttet är din fiende och att laga mat med fingrarna det läckraste du vet. Du står alltid böjd över spisen i jeansjacka och utslaget hår, och har en fäbless för att äta rester i sängen (av någon anledning började jag dra vissa paralleller med Per Morberg nu, men vi behöver ju inte gå in närmare på det).

Själv är jag en blandning av samtliga ovanstående; med min faktiskt ganska remarkabla förmåga att bränna mig kan jag vråla riktigt obscena ord i köket, jag gillar enkel och rejäl matlagning och är inte överförtjust i att använda måttsatsen. Du då?