Over the top Fettucine Alfredo

Foto: Linda Prieditis

När jag var liten hade jag turen att få bo i New York i ett och ett halvt år. Jag var tio när vi flyttade dit, kunde inte ett ord engelska och livet var toppen. Vi kom direkt från de tysta skogarna i Jämtland till den högljudda smältdegeln till stad som jag fortfarande tänker på ur barnets perspektiv och älskar därefter.

I vårt kvarter låg en restaurang, Quatorze (vi bodde på 14:th Street), som vi besökte ibland. Där fanns det en alldeles himmelsk pasta som vi älskade. Gräddig, ostig, len, smörig, fet och typiskt New York eftersom den helt enkelt var alldeles för mycket i all sin enkelhet.

I veckans Icakuriren bidrar jag med fyra vegetariska rätter - foton av Linda Prieditis - och där fick min version av Alfredon vara med. Inget du kan eller bör äta varje dag, men helt klart ett måste att unna sig någon gång ibland i alla fall. Minst. Planera in tid för en promenad efteråt, eller en däst halvtimme på soffan.

Fettuccine Alfredo med citron & persilja

4 portioner

Tillagningstid: 20 min.

4 portioner fettuccine
3 dl vispgrädde
150 g smör
5 dl fint riven parmesan + lite extra till servering
1/2 citron, tvättad,
1/2 dl fint skuren persilja
salt, nymalen svartpeppar

Koka pastan enligt anvisning på förpackningen. Riv det yttersta gula skalet från citronen fint. Häll grädden i en stor panna, pressa över saften från citronen och koka upp försiktigt. I med smöret i bitar och smält på medelvärme. Rör ner osten när smöret har smält, det får inte koka. När såsen är slät och har tjocknat är det dags att vända i persilja och det rivna citronskalet och smaka av med lite salt och nymalen svartpeppar. Vänd ner den nykokta pastan och servera direkt, gärna med extra parmesan.

Gratinerad dipp när livet suger en liten aning

Ibland är ju inte livet så himla kul. Även om man inte har några större sorger eller bekymmer kan det ju ändå vara lite trist eller deppigt. För att någon varit dum, eller för att ingen varit snäll. För att barnen gör en galen, eller för att man blir galen. För att inget händer, eller för att allt händer samtidigt. För att man har för mycket att göra, eller för att man har tråkigt. Du vet. När livet liksom bara är lite, lite fel. För stunden, för dagen eller i allra största allmänhet. När man vet att det inte är så mycket annat att göra än att vänta på en ny stund eller en ny dag.
Då hjälper det oftast med ost.
Gärna ost med ost. Som här.

Gratinerad dipp till exempelvis grillad halloumi och ugnsstekta grönsaker

2 personer

1 dl crème fraiche
1 dl fint riven parmesan
2 msk majonnäs, Hellmans
1 solovitlök eller 3 klyftor
1/2 dl hackad basilika
salt och peppar

Sätt ugnen på 225 grader. Om du använder solovitlök så skala och skär den i fyra delar (ta bort mittgrodden), eller skala klyftorna av den vanliga vitlöken. Lägg dem i kokande vatten och låt dem småkoka i ca 3 minuter, så smakar de inte lika skarpt sen. Riv dem fint ner i en skål och blanda med övriga ingredienser. Smaka av med salt och peppar. Häll upp i två små formar som tål ugnsvärme och gratinera sedan i 5-10 minuter eller tills ytan bubblar och fått lite färg. Dippa något smaskigt däri så fort formen tagits ur ugnen.

Tips: Variera osten. Använd blåmögel, västerbotten, gorgonzola... Ni andra cheese lovers vet vad jag pratar om. Mmm. 

Osttäckefest i enlighet med Kompensationsmetoden

Så här ser en ganska normal lunch ut för mig sedan jag började leva med Kompensationsmetoden. Vad är då Kompensationsmetoden, undrar förstås den intresserade läsaren högst... intresserat. Jag har suttit här i en timme nu och skrivit ett jättejättelångt inlägg om saken men insåg till slut att det inte alls var särskilt intressant, så jag besparar dig utläggningen, med viss sorg dansande kring den förlorade timmen. Kort beskrivet handlar det om att hela tiden kompensera onyttiga/ohälsosamma/oetiska val med något extra nyttigt/hälsosamt/etiskt. För en varaktig balans liksom.

Det här är i alla fall ett riktigt gott osttäcke, och osttäcken är något jag fullständigt avgudar. Det behöver inte nödvändigtvis vara världens tjusigaste ost i täcket (fast just det här består av emmenthaler och cheddar som jag hade kvar efter min hamburgerorgie), men det ska vara generöst av varan. Allt med mycket ost på är gott. Om du ser en gratinerad rätt som är intakt men i total avsaknad av sitt tjusiga osttäcke så är det jag som varit där och skrapat av det. Det är jag som är osttäcketjuven. Det frodiga osttäcket på just den här Kompensationsmetodriktiga rätten kompenseras med att det bara är grönsaker under det. Broccoli, purjo, spetskål och morot stekta med mängder av vitlök, lite srirachasås och en skvätt grädde, och så in i ugnen med ost på. Sagolikt.