Rostade grönsaker, mozzarella och ingefäradressing

Min simpla ensammiddag igår var så snygg att jag knappt förtjänade den.
Och så god.
Och hälsosam!
Hittade fina små plommontomater på kvist i lilla kvartersbutiken; ett gäng fick hänga kvar på pinnen och umgås med två små söta snackspaprikor i stora bitar, två kvartade skalade schalottenlökar, 2 halverade vitlöksklyftor samt lite strösocker, olivolja flingsalt och svartpeppar i en ungsform i 25 minuter i 200 grader varm ugn. När allt var skrynkligt och hett lades det upp på tallrik tillsammans med en halv avokado, större delen av en mozzarellaboll, rikligt med grovt hackad bladpersilja samt en mumsig dressing på syltad ingefära, vilken är en ny bekantskap för mig. Alltså inte inlagd i skivor, som man har till sushi, utan syltad och söt i hela bitar. Titta i asiatiska butiker - den är jätteanvändbar och värd att leta efter!

Sötsyrlig ingefäradressing

1-2 personer

1 bit syltad ingefära, finhackad
1 tsk av spadet
1 msk olivolja
1/2 lime, pressad
Salt och peppar

Blanda ihop, smaka av med salt och peppar.

Bananmums för akut efterrättsbehov

Igår efter risotton och laxen var jag plötsligt i desperat behov av något slags dessert. Har blivit många sådana behov på sistone... Nå, det är med nyttigheter som med allt annat - varför sluta med något idag som du kan sluta med imorgon?

Jag hade två bananer som jag delade i fyra delar vardera och stekte i en redig klick smör. När de fått färg skvätte jag på lite av min fina lagrade tequila och fräste av en stund (prova för all del med konjak, rom eller calva, om du har det hemma). Sedan strödde jag över ett par teskedar råsocker, ett par matskedar hackade hasselnötter och lite riven kokos. Vände om alltsammans lite försiktigt. Serverade med en klick lättvispad grädde.

Ni fattar ju på ett ungefär hur gott det blev.

Klubben för inbördes beundran

Jag är för övrigt hög som ett hus på det fantastiska beröm jag får av min matidol Annika på hennes härliga blogg Smaskens. Här är det numera idel rosa kinder, piedestaler och oförankrade fötter... Hollywood nästa? Eller vad är motsvarigheten för duktiga, roliga och snygga matbloggare? I want to go to there, som Tina Fey skulle ha sagt.

Lax med krämig risotto, sparris och sockerärter

Okej, det här med matveckan gick ju alltså inte riktigt som planerat. Men inget ont som inte för något gott med sig - igår i form av en hejdundrande god lax med risotto. Jag hade ett paket Carnaroli hemma, och lite matlagningsvin, så jag halverade grundreceptet på baksidan av paketet och följde det på ett ungefär. Jag halverade ett recept för fyra (tyckte det var logiskt eftersom vi är två) men vi har ändå två matlådor i kylen nu. Mohahaha! Vissa har tur.

Så här på ett ungefär:

3 schalottenlökar finhackades tillsammans med en stor vitlöksklyfta och frästes mjukt och försiktigt i en rejäl skvätt olivolja. Sedan åkte 2 dl av riset i och frästes försiktigt tills det torkat upp någorlunda. Någon dryg deciliter matlagningsvin på det, sjuda och röra som en galning tills det sugits upp av riset. Ungefär 8 dl varm lantbuljong stod klar på spisen och hälldes i lite i taget, först så att det täckte riset med någon centimeter eller två, sedan med någon deciliter i så fort föregående skvätt sugits upp. Häll, rör, häll, rör. När riset smakar lagom al dente är det dags för en sista redig skvätt buljong (den kommer att "torka upp" snabbt, så ta hellre lite för mycket än för lite), en dryg deciliter riven parmesanost samt rikligt med svartpeppar.

Ett gäng sparrisar hade delats i bitar och halverats på längden, och ett gäng sockerärter strimlats. Det gröna fick sjuda i två minuter i lättsaltat vatten och sedan kylas i isvatten, för att torkas och blandas med risotton tillsammans med den sista skvätten buljong och osten. Stekt lax som fortfarande har en aaaaaaaaaaningens rå kärna är allt som behövs till, om något.
Och lite extra parmesan.
Och lite svartpeppar.
Och en citronskiva.
Och en god öl.
Men annars inget!

Tryffelpasta med svamp och bacon. Himmelriket.

Okej, det där med matveckan sket sig i fredags. Det stod musslor på menyn och jag stämde av med min lillasyster som skulle komma och hänga med oss. I telefonen kunde jag riktigt höra henne rynka på näsan men hon klämde snällt ur sig ett "mmmm, men det blir jättegott, absolut". Med en sådan där resignerad ton som skriker "bry dig inte om mig, jag tar vad jag får. Om jag verkligen måste". Så vi svängde ihop världens godaste pasta istället. Tro mig - den var riktigt god. Gör den ikväll, så god är den. Och enklare än enklast. Om man är som jag och ännu inte avancerat till att göra egen pasta, förstås.

Tryffelpasta med svamp och bacon

3 matvrak eller 4 normala

2 pkt fylld, färsk tryffelpasta, vi använde Ranas
1 pkt bacon, gärna ekologiskt
200 g skogschampinjoner
3 schalottenlökar
1 klyfta vitlök
Lite smör och olivolja
1 msk vilt- och kantarellfond
1,5 dl torrt vitt vin
1 dl vatten
1,5 dl vispgrädde
1/2 dl finhackad persilja (jag använde fryst)
Vipeppar, svartpeppar och eventuellt lite salt
Parmesan i mängder

Koka upp en stor gryta saltat vatten till pastan. Skala och finhacka schalottenlök och vitlök. Fräs dem mjuka i en liten skvätt olja. Skrapa ner i en skål. Skär baconet i små bitar och fräs det gyllene. Ner i skålen (diska inte ur pannan mellan omgångarna). Skiva svampen i ganska tjocka skivor. Lägg en liten klick smör i pannan och fräs svampen gyllene. Ner med allt i pannan, på med vinet. Låt sjuda en stund. I med vatten, fond och grädde. Låt allt koka ihop till såsen tjocknat. En gnutta vitpeppar är gott i, men jag gillar att ha nymald svart också. Känn efter om det behövs lite salt. Rör ner persilja precis innan servering. Koka pastan i knappt en minut, låt rinna av ordentligt och blanda med såsen. Rikligt med parmesan är ett måste, liksom pepparkvarn på bordet.

Köttfärsbiffar med sötpotatis, sparris och getostcrème

Spana in! Vi har hållit oss till rätterna på matschemat helt och hållet, och igår fick jag ligga framför tv:n med iskall cider och nötter medan Christian lagade dag 4-maten. Fräscht. Det var fantastiskt gott; smakrika köttfärsbiffar, sötpotatis och zucchini stekt mjuk och gyllene i olivolja samt perfekt al dente-kokt sparris, getostcreme och parmesan. Lovely. Jag masade mig upp i sittande ställning för att röra ihop getostcremen, i övrigt var jag slapp som en tom säck potatis.

Getostcréme till allt

2 personer

80 g mjuk chèvre utan kanter (finns i liten rulle i hård plastförpackning, i vanliga mataffären)
1 dl lätt crème fraiche
1 tsk honung
Salt och peppar

Mixa eller mosa ihop. Smaka av. Klart!

Gillar du mig? Men SÄG det då! Tack.

Gillar du min lilla pytte-del (he he) i det enorma utbud av matbabbel som finns på nätet? Tycker du att Pyttes sticker ut någon smula bland de andra 59267053 matbloggarna? Okej, siffran är egenhändigt fingerad. Men du fattar andemeningen.

Jag har spillt min mat här i snart ett helt halvår. De allra flesta dagar är det jätteroligt, andra dagar minns jag inte riktigt hur jag överhuvudtaget kom på tanken. Men det dryga hundratal som är inne och tittar varje dag i kombination med de peppade kommentarer jag får från både vänner och okända gör att jag nog inte skulle kunna sluta ens om jag ville.

Så då kan jag ju lika gärna satsa lite större. Och vädjar nu till dig, din stackars oskyldiga besökare:

• Finns det något du skulle vilja se mer eller mindre av på Pyttes? Kanske någon rätt jag borde testlaga eller något pris du skulle vilja vinna?
  
• Har du en egen blogg och tror att dina läsare kanske skulle gilla mig? I så fall skulle jag bli övernaturligt glad (jag vet, det är en läskig syn) för en länk.
  
• Har du tips på hur man får fler läsare? Jag ligger och skräpar långt, långt ner på topplistorna som ett annat gammalt avskräde, och så kan vi ju inte ha det om vi ska komma någon vart.
• Smyger du omkring här utan att våga lyfta bladet från munnen (för övrigt ett konstigt uttryck, måste jag säga)? Lyft bladet, lyft det! Här är vi sociala djur.

Nå, det var det lilla tilltaget det. Hoppas att ni har en riktigt jäkla fin dag och att solen skiner lika mycket hos er som den gör här!

PS. Ni kanske undrar vad bilden på semlan har med saken att göra? Inget alls, faktiskt. Tänkte att den skulle väcka intresset bara. He he. Den kom för övrigt från Delselius i Gustavsberg och var förbannat god.

Kolja med belugalinser, ugnsrostade tomater och paprikasås

Belugalinser är nog den enda sorters linser jag klarar av att äta; de röda och gröna varianterna brukar växa i min konsistenskräsna mun och lägga sig som en kväljande gröt i svalget. De här snygga små liven är dock nötigt goda och bjuder på ett tilltalande tuggmotstånd.

Min åh så vuxet planerade matvecka påbjöd på onsdagkvällen fisk med ovan prisade linser, tomater och paprikasås och det kändes verkligen åh så nyttigt. Till min milda förvåning var det faktiskt åh så gott också. Jag blandade linserna med ekobacon. Bacon gör livet roligare.

Kolja med belugalinser, ugnsrostade tomater och paprikasås

2 personer

250-300 g kolja (eller annan firre du gillar)
smör

1,5 dl belugalinser
1 lagerblad (inte nödvändigt, men det piffar upp)
5 skivor bacon, gärna ekoreko (eller sidfläsk för all del, om du vill vara tjusig)
1 pkt (200 g) pärltomater
3 vitlöksklyftor
1 msk balsamvinäger
1 msk mörkt muscavadosocker (eller en nypa simpelt strö)
1 dutt olivolja
salt och peppar

Ett par ugnsrostade paprikor, jag använder inlagda men rosta gärna själv
Lite smaksättning om du vill; jag tog lite harissa
En skvätt pressad citron

Börja med tomaterna. Har du gott om tid sätter du ugnen på 100 grader och låter dem stå inne ett par timmar; ju kortare tid du har, desto högre temperatur. Jag körde dem i någon timme och en halv på 125 grader. Lägg dem hela i en form tillsammans med skalade och halverade vitlöksklyftor. Balsamvinäger, socker och en liten skvätt olja ovanpå. Lite salt och peppar också. Låt dem baka, vila en stund och gör sedan resten:

Koka upp linserna i 5 dl vatten tillsammans med 1/2 tsk salt och ett lagerblad. Koka försiktigt i 15 minuter. Ställ åt sidan och låt svalna något i kokvattnet. Mixa paprikorna, värm i kastrull och smaksätt. Skär baconet eller sidfläsket i små bitar och fräs det knaprigt. Blanda det med de avrunna linserna och håll varmt. Salta och peppra fisken och stek den precis klar i lite smör; ett par minuter på varje sida är fullt tillräckligt. Ta ut tomaterna ur ugnen och blanda rubbet i formen med linserna. Servera tillsammans med fisken och paprikasåsen.

Våffeldagen, hurra!

Pickipicki med sina läckra foton och inspirerande recept är nog den matblogg jag kastar de allra avundsjukaste blickarna på. Tina, kreatören, pluggar till nutritionist och hennes blogg blev nominerad till Matbloggspriset 2008; en stor bedrift vill jag lova.
Idag är det inte bara lönedag utan Våffeldag dessutom, och eftersom jag själv inte har några våffelrecept att bjuda på föreslår jag att ni låter er inspireras på Pickipicki och lagar en tvårätters med våfflor.
Varför?
Because you can.

Pasta med lammröra och matyoghurt

Okej, så här ligger det till:

Jag är vuxen nu. Japp, det är säkert. Hur vet jag det? Planerad matvecka. Japp. Det har ALDRIG tidigare hänt. Jag kan bannemig inte tro det själv. Ett matschema! Vi inspirerades av våra goda vänner på Östgötagatan - fnissade lite åt dem först men drabbades sedan av avund - och här står vi nu, med vår tama efterhärmning. För något mästerverk blev det inte, matschemat. Men det är en bra början! Först ut var gårdagkvällens fullkornspasta med lammröra och matyoghurt.

Pasta med lammröra och yoghurt

4 portioner (japp, vi är vuxna nu - det räcker till matlåda också)

4 portioner pasta, gärna fullkorn
500 g lammfärs (tack fina J & M!)
1 röd lök
1 zucchini (brassa på bara, det här är kvällens grönsak)
1 vitlöksklyfta
2 msk olivolja
1/2 citron
100 g fetaost
Salt och peppar i generösa mängder
1 dl matyoghurt (feta varianten)

Koka pastan enligt anvisningarna på paketet. Tärna lök och zucchini, krossa och skiva vitlök tunt. Fräs i olivolja en stund. Tillsätt lammfärsen och fräs tills allt fått en smula färg. Här hade det säkert varit gott med en vinskvätt och lite tomater, men vi jobbade snabba puckar idag. Pressa över lite citronsaft och smaka av med redigt med salt och peppar. Avsluta med att smula över fetaosten. Smaksätt även matyoghurten med lite salt och peppar och servera den till pastan och lammröran.

Texas Smokehouse-smekt karré med edamamesallad

Jag är ett fanatiskt fan av ribsen på restaurangkedjan Texas Smokehouse (eller Texas Longhorn). De är inte fullt lika goda som på den gamla goda tiden då man fick köa i tre timmar för att få klämma sig ner vid ett av de fåtal borden på originalstället på St Paulsgatan i Stockholm, men nästan. Såsen smakar samma i alla fall. Sist jag lustade efter de kladdiga revbenen hämtade min gode make inte bara hem käket utan även en flaska av den goda såsen, vilken fick sätta Smoke House-touch på en simpel skiva fläskkarré till lunch idag.












Texas Smokehouse-smekt karré med edamamesallad

2 personer

2 skivor fläskkarré
Lite smör att steka i
Salt och peppar
Texas Smoke House Steak Sauce (eller annan bbq-sås du gillar)

2 dl edamame, färdigspritade (du hittar dem i påsar i frysen i asiatiska butiker), eller en halv påse ospritade (finns i frysen på Ica)
1 avokado
1/2 rött äpple
1/2 liten rödlök
1 lime
1 msk sweet chili-sås
1 skvätt olivolja
Salt och peppar

Börja med salladen:
Sjud bönorna ett par minuter; sprita om du köpt Ica-varianten. Skölj i kallt vatten och låt rinna av. Skär avokadon i bitar och tärna äpplet fint. Blanda en dressing på limejuice, sweet chili-sås och lite olivolja, smaka av med salt och peppar. Vänd runt bönorna, äpplet och avokadon i dressingen. Salta och peppra karréerna och stek dem i lite smör. Pensla med såsen strax innan de är klara. Servera med salladen och lite extra Steak Sauce.

Min syster, Proust och majonnäsen

Det här är en blogg som handlar om mat och inte om vad mina kompisar eller syskon ägnar sin tid åt (inte utanför köket i alla fall), men min äldsta syster Sara (a.k.a Professorn) har äntligen gett mig en legitim anledning att skryta om henne här. I gårdagens DN Kultur beskriver hon nämligen sin idol Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt från 1909 som en "perverst oformlig bok" och liknar den sedan vid majonnäs. Det är underbart. Läs och njut!

Blodpudding - it's good to be cheap

Blodpudding är ju faktiskt grymt gott. Var det måhända fiskbullarna från igår som triggade begäret efter mer av barndomens billiga snabblösningar? För billigt som tusan är det ju - ett paket för två kostar bara 10.50 på min relativt dyra kvartersbutik.













Kålsalladen man serverades till blodpuddingen i skolan är dock inget jag saknar, så jag kreerade ett smakrikt alternativ på lövtunt skivad fänkål, rött äpple och rödlök och piffade med en dressing på en pressad clementin, lite dijonsenap, en skvätt olivolja samt salt och peppar. Rårörda lingon också såklart! Fint som snus, nyttigt som bara den, snabbt att fixa och billigare än det mesta. Laga imorgon, det är en order.

Bloggonese 2009

Jag var inte där, men jag måste ju få gratulera Andreas som med sina oxsvansar, högrev och fläskbogar givetvis landade vinsten i denna skönt helnördiga matbloggartävling. Jag hade anmält mitt intresse för att sitta i juryn och bälga i mig rödvin men fick dra mig ur till förmån för min guddotter som fyllde hela fyra år igår - hennes fester vill man inte missa! Långkokad bolognese i all ära, men maten igår gick verkligen inte av för hackor. Vi fick såklart födelsedagsbarnets favoriträtt - fiskbullar och spaghetti. Och som en av gästerna förtjust utbrast: "Åhå, TVÅ sorters fiskbullar minsann; både dill och hummersås. Vilken LYX!"

Så bra kan man ha det!

The very internationella Leila

Nu fattar inte jag, i ärlighetens namn.

Tv-kocken Leila har fått sin egen tidning, Leilas Country Living.
Den suger vi på en stund.
Leilas Country Living.
Bortse från eventuella tankar och åsikter kring att Bonnier ger Leila en egen tidning; fokusera bara på namnet. Är det bara jag som undrar varför den nödvändigtvis måste heta så? Som undrar varför den inte kan heta Leila på landet, som tv-programmet? Blir det inte tjusigt nog? Eller är tidningen rentav inte tänkt för svenska läsare?
Kanske inte.
Läser man rubrikerna på omslaget blir man allt mer övertygad om motsatsen - tre av dem är på engelska, den fjärde och sista på italienska. Underrubrikerna är dock på svenska, vilket gör det hela ännu mer förvirrande.
Vilken sorts tidning är då Leilas Country Living? Visst är det väl ändå ett livsstilsmagasin?
Nja, inte riktigt.
Det är ett "lifestyle-magasin", hälsar Bonnier.
Ett lifestyle-magasin.

Kära Bonnier and the Leila, please förklara for me. Vad är up with the swenglish? I am så very förvirrad.