Introducing Bjud hem!

Okej. Jag VET att jag varit borta sedan i december. Jag har inte rest runt jorden, inte fött fler barn (två är lagom för stunden, tack så väldigt mycket), inte flyttat ut i skogen och iklädd lövdräkt skrotat alla möjligheter till ett värdigt interaktivt liv. Nej då. Jag har i stort sett gjort ingenting. Å så.

Som en avledande manöver (nej, jag ursäktar inte min frånvaro med detta heller - jag gjorde den här förra sommaren och inte nu under våren, jag har verkligen inte gjort något värt att tala om sedan vi sågs sist) kastar jag omslaget på min KOKBOK i nunan på er! Aaa-HA, där fick jag er allt! Okej, några av er vet förstås redan om denna magnifika händelse, men förhoppningsvis höjde jag på något litet ögonbryn nu där ute (jag ser att det fortfarande är ett par hundra om dagen som hittar hit trots 8 månaders frånvaro. Det är rörande och lite konstigt). Jag gör en liten segerdans här hemma nu i min ensamhet, bara så att ni vet. Det är ingen vacker syn, men ändå. Skrytglädjen är den enda sanna glädjen, trots allt.

Om ganska exakt en månad anländer denna min nya bebis till butiker och näthandlare out there. Och till mig. Jag är absurt nervös. 144 sidor pure joy, utgiven på Ica Bokförlag och en väldigt fin sammanfattning av vad jag handlar om när det kommer till mat. Där finns massor av människor jag gillar som bjuder hem varandra till höger och vänster, och alla bjuder de på mat som jag hittat på. Många av recepten återfinns även här på bloggen. Visst är det stort?! Jag kommer skriva mer om boken framöver, men läs gärna mer på Icas hemsida så länge! 

Egna ribs för första gången!

Igår var det så äntligen dags för mitt första kokbokstest. Det hela går alltså ut på att jag och Christian ska laga var sitt recept ur valfri kokbok i veckan, för att lära oss något nytt och variera oss mer i köket. Läs mer här. Jag lagar i stort sett aldrig mat från recept rakt av, och jag har haft jättesvårt att komma på var jag ska börja. Men så slog det mig - ribs, såklart! Jag älskar ju möra, klibbiga ribs mer än jag älskar djuren de ursprungligen sitter på (ursäkta mig, vegetarianer och djurvänner, men så är det) och vi är trogna kunder på Texas Longhorn. Deras ribs gör mig dock besviken nu för tiden, och jag har länge känt det pockande suget att bemästra konsten men inte kommit mig för att försöka.

När jag så bestämt mig för ribs valde jag ett recept ur en kokbok jag verkligen gillar, Sommarmat med Fredrik & Fredrik (jag har skrivit om den förut). Deras teriyakiribs såg så underbart enkla ut i jämförelse med andra jag läst, och det tilltalade ju förstås. Jag köpte kamben på Prisextra för 79.90 kronor kilot; snacka om billig festmat! Jag är kluven till resultatet - både riktigt bra och verkligen inte så bra, läs våra respektive kommentarer under receptet!

Ribs Teriyaki (Recept: Fredrik Klein & Fredrik Hed)

4 personer.

1½ kg tunna revbensspjäll

1 msk salt per l vatten

1 tsk hela svartpepparkorn

3 vitlöksklyftor

Teriyaki:

1 dl japansk soja

½ dl risvinäger

½ dl flytande honung

½ sake

Lägg revbenen, kryddorna och vitlöken i en kastrull med vatten så att det täcker. Koka tills köttet börjar släppa från benen, ca 1 timme. Sätt ugnen på 200 grader. Blanda ingredienserna till teriyakisåsen. Ta upp köttet och lägg i en ugnsfast form, pensla med teriyakisåsen och sätt in i ugnen i ca 20 minuter. Ös med spadet var femte minut. Ta ut när köttet har fått fin färg.

Pyttes kommentar:

Doften som spred sig i köket när köttet kokade tillsammans med vitlöken och svartpepparn var klart angenäm. Doften som spred sig i köket när jag öst den blaskiga såsen över ribsen för att steka klart dem i ugnen var inte alls angenäm. Det luktade fränt och lite surt - var det saken, månntro? Tyvärr smakade det ungefär som det luktade, och det var inte min grej. Dessutom tycker jag att ribs ska vara klibbiga och kladda ner händerna, men det kunde de inte bli med den alldeles för lättflytande såsen som skulle ösas över kambenen var femte minut. I pur oro öste jag på färdigköpt (klibbig) teriyakisås på ett par av bitarna för att gardera mig med om Fredrikarnas version inte höll måttet, och de klibbiga blev klart godare. Tyvärr.

Men att ha gjort mina egna ribs? Underbart! Att koka benen innan gör dem fantastiskt möra och sönderfallande, och köttet - som alltså kan köpas i simpla tråg i vanliga affärer till ett minimalt pris - behöver inte hålla på och duttas med och putsas. Känns som att jag har upptäckt en helt ny värld. Nu ska här experimenteras med såser i oändligheten, och alla som känner mig och läser detta kan vara så säkra på att det blir ribs som bjuds hos mig när det ska dineras socialt i fortsättningen. Tack Fredrik och Fredrik för det!

Christians kommentar:

Efter många suckar om hur illa det luktar och efter att besvikelsen lagt sig tillrätta sig som en blöt hund någonstans i köket är smakupplevelsen till slut minst sagt tillfredsställande. Köttet är så mört och mjällt att det formligen smälter i munnen. Nu fattar jag hur ribs SKA smaka! Jag kan hålla med Pytte om att marinaden blev lite blaskig, men det är absolut inget fel på smaken. Däremot blev det ännu bättre när hon gjorde en variant med färdig teryaki-sås på och man fick det där riktigt klibba och söta också. Helt galet. Till det serverades en perfekt krämig cole slaw och ugnssmekta primörer. Jag blir fan hungrig igen bara jag tänker på det.

Christian vid spisen - vecka 2

Så var det dags igen! Christian ställde sig vid spisen igår igen, helt i enlighet med vår nya kokboksplan. Hittills är det fortfarande upp till bevis för min egen del, och planen är att jag inleder mitt eget kokbokstestande ikväll.

Hursomhaver.

Igår valde hjälten - vilken jag egenhändigt och listigt lurat till altaret och därmed knutit till mig och m

itt kök i evigheten - att bjuda mig, syster Lillan, svåger Alex och finaste vännen Sara på denna eminenta rätt hämtad ur M

onica Eisenmans Asiatiska nudlar och smårätter. Mina och kockens kommentarer får du efter receptet!

Asiatisk pesto med pilgrimsmusslor (recept: Monica Eisenman)

4 personer

200 g tunna risnudlar
100 g sockerärter
ca 12 körsbärstomater
12 pilgrimsmusslor
ca 1 msk rapsolja
salt
ca 250 g hackad blandad sallad

Pesto
3 dl jordnötter,

cashewnötter eller macadamianötter
2 vitlöksklyftor
3 msk finhackad färsk ingefära
3 dl färsk mynta
3 dl färsk koriander
3 dl färsk thaibasilika
1 msk rivet apelsinskal (ca 1 apelsin)
1 msk rivet limeskal (ca 2 lime)
1-2 dl rapsolja
ca 2 tsk sesamolja
salt och peppar

Denna asiatiskinspirerade pesto är en spännande variant på den klassiska italienska peston. Självklart kan man byta ut pilgrimsmusslorna mot räkor, kräftstjärtar eller kyckling.

Mixa alla ingredienserna till peston förutom olja, salt och peppar i en matberedare. Häll ner rapsoljan i en tunn stråle medan matberedaren går. Smaka av med sesamolja och salt och peppar.

Koka nudlarna enligt anvisningarna på förpackningen. Skölj dem i kallt vatten.

Skär sockerärterna i strimlor. Koka upp vatten och förväll dem i ca 30 sekunder. Skölj strimlorna i kallt vatten.

Blanda nudlarna med peston och sockerärterna.

Skär tomaterna i klyftor.

Värm oljan i en grill- eller stekpanna och stek pilgrimsmusslorna några sekunder på båda sidor på hög värme. Salta lätt.

Lägg upp nudlarna på en bädd av sallad. Toppa med pilgrimsmusslor och körsbärstomater. Servera direkt.

Christians kommentar:

"Den här veckan ville jag hitta något asiatiskt som inte var för enkelt men som inte krävde alltför många specialingredienser eller friterande. Jag har aldrig gjort egen pesto, så det kändes kul. Det enda jag inte hittade var thaibasilika. Sesamolja hade vi däremot i skafferiet, och den skvätten tillför faktiskt mer än man tror med sin lilla naggande nötighet. Det var också skönt att slippa pinjenötter, jag slängde ner en liten påse naturella cashew.

Däremot var jag lite skeptisk: både till den småtråkiga salladsbädden, de oinspirerande tomaterna som garnityr och bristen på chili-hetma. Men den ljumma salladen funkade faktiskt riktigt bra, och resultatet blev istället att man faktiskt kunde känna alla de rena smakerna som peston så generöst bjöd på. Pilgrimsmusslor skulle jag haft fler av, och eftersom vi blev fem till middagen kompletterade jag med lite wokade kycklingbitar för de som behövde påfyllning.

Två problem stötte jag på - dels att hålla allting varmt när det är så snabba puckar på slutet, dels att undvika att allt klibbar ihop i en stor dreadlock (vilket var fallet). Nudlarna vi använde sög upp allt på en gång så att det blev lite torrt. Kanske skulle man ha kvar en skvätt vatten efter koket helt enkelt?

Som summering får jag säga att jag blev positivt överraskad. Jag gör gärna om det, men då tillsammans med min kära vän chilifrukten. Dessutom verkar folk bli imponerade av att man gjort sin egen pesto.

Pyttes kommentar:

Jag ska försöka fatta mig lite kort(are): En väldigt god rätt, jag gillade verkligen peston. Den fick hela köket att dofta ljuvligt. Och salladsbädden med kål var ett fräscht inslag som gjorde helhetsintrycket lättare. däremot blev nudlarna ganska klibbiga; de var svåra att helt integrera med peston. Kanske ska de sköljas hastigt i kallt vatten innan de blandas?

Christians tidigare kokbokstest:

Vecka 1 - Jamie Olivers Squashcarbonara

Så slipper jag spisen - en plan

Vi har glömt vår kamera hos våra fina grekisk-irländska vänner i Nacka - tack och thanks for a lovely sunday date, guys! - och för tillfället kan jag alltså inte fota någon mat. Igår var det lika bra; jag gjorde kycklinglår i ugn som stektes och stektes och stektes men när jag efter hundra år skar i dem forsade det mörkt blod som om jag just tagit dem levande till slaktbänken. Isch. Jag blev tillfällig vegetarian i rena förskräckelsen.

Jag passar på att berätta om min och Christians nya plan istället.

Bakgrunden först:

Till skillnad från vad alla tror älskar jag inte alls att stå i köket. Nu blev ni allt lite förvånade va? Nå, det är sant. Jag tillhör inte dem som utbrister "Jag ÄLSKAR att laga mat" så fort någon frågar efter deras intressen, jag har aldrig någonsin drömt om att bli kock (däremot om att ha fått utbildningen) och jag har aldrig känt att en ultimat lördagseftermiddag spenderas över en gryta. Jag är onördig i köket, jag springer inte i saluhallar och dreglar särskilt ofta och höjden av lyx för mig är att bli bjuden på mat. Hemma hos någon eller på krogen spelar ingen roll. Jag gillar att hitta på recept, men jag gillar inte att skriva dem. Jag älskar att bjuda hem folk och att imponera på dem med min matlagning, men jag är inte överförtjust i timmarna innan de kommer.

Alltså:

Att jag blivit chef över köket hemma är egentligen inget jag önskat mig, även om jag självklart förstår att det var oundvikligt. Lika oundvikligt som att Christian blivit chef över återvinningen (jag saknar tydligen något slags grundläggande moral; jag häcklar honom ständigt för att han slänger t ex värmeljus i återvinningshinken fastän jag VET att jag verkligen borde skämmas). Nu har vi i alla fall bestämt att vi båda ska ta lite mer ansvar över matlagningen, och framfö

r allt över att det blir lite mer variation i köket.

Så det här är planen:

• Varsin dag i veckan ska vi välja ett recept ur varsin kokbok och stå för inhandling till och lagning av det receptet.
• Receptet behöver verkligen inte vara komplicerat men ska gärna lära oss något nytt.
• Det ska gärna vara nyttigt och något som även Stella kan äta. Men inga tvång, givetvis

Den här planen lär väl likt alla våra matrelaterade planer - bantning, storhandling, budgethållning, veckoplanering och så vidare - fallera ganska snabbt, men tanken är god. Jag bläddrar för tillfället i Gordon Ramsays Mat för vänner och stör mig på att han har samma sak på sig på alla sjuttioelva bilder av honom själv, medan Christian muttrar över att det är tomater i typ alla Jamie Olivers recept från Mat för hela året. Vi får se om vi kommer så långt att det faktiskt blir någon matlagning den här veckan.

Underbara, svettiga Morberg

Det är roligt att fråga folk vad de tycker om Per Morberg och hans matlagning. En del kan inte se förbi hans medverkan i Rederiet (själv tittade jag mer ofta än jag vill erkänna på Vita lögner, men jag skyller det på min ringa ålder), och avfärdar honom som en bufflig och svettig karlakarl (i en negativ bemärkelse då alltså) vars mat inte borde gå att lita på mer än kocken själv.

Själv blir jag mer och mer förtjust i det brutala hanterandet av massiva köttstycken, hans frammuttrade försvarstal riktade mot måttlighetens förespråkare ("ja, jag vet, det är mycket smör, men gå en promenad eller nåt då!") och hans okomplicerade förhållande till matlagning och recept. Jag var skeptisk till en början, det ska erkännas, men numera tycker jag bara att det är förbannat fint att vi svenskar inte bara vill ha äppelkäcka, söta och ständigt leende kvinnor vid tv-spisen utan att vi har vett att uppskatta en stundtals vresig, stöddig och råbarkad man med långt hår och skjorta uppknäppt till naveln.

Hans bok Morberg: scenen, livet och konsten att laga mat (Bonnier Fakta) är färsk i butiken och riktig höjdare; vem annan än Morberg skulle slänga in recept på 80-talsklassikerna plankstek och sniglar med vitlök bland de alltid lika trendriktiga husmansfavoriterna kåldolmar och dillkött? Per Morberg tänker förmodligen inte ett dugg på trender; för honom är det gott käk, helt enkelt. Och inte en haka är torr efter att han dundrat fram i köket, vågar jag anta.

Det blir en hedersplats bland mina hundratals kokböcker, Morberg!

Sommarens söta - en bok att sukta efter

Jag tänker säga det redan nu, så att alla är beredda - håll utkik i bokhandeln i maj! Då kommer Lisa Eisenman Frisks och Monica Eisenmans nya bok Sommarens söta (Bonnier fakta). Samtliga av systrarnas böcker är helt underbara, och vi behöver knappast vänta oss något annat den här gången. Jag bakar aldrig (vågar inte) och gör sällan sötsaker (vågar inte), men de här två får mig att vilja göra saker jag aldrig provat. ÄLSKAR Två systrars söta, ÄLSKAR Soppor, bröd och röror, ÄLSKAR Vinterns söta. Kommer ÄLSKA den här. Så alla ni som läser detta och känner mig, eller bara gillar mig tillräckligt för att vilja ge mig en present:

Jag fyller år 9:e juni. Då vill jag ha den här. För det är jag värd. Tack!

Måndagstävling - vilken är bästa ensam-maten?

Att äta tillsammans är i mina ögon det allra bästa sättet att umgås, men ibland är det riktigt mysigt att äta själv. Att få välja precis vad man vill utan att behöva ta hänsyn till någon annan, att kunna läsa en bra bok medan man äter, att få ta det sista utan att behöva dela med sig... Att laga mat och äta ensam kan vara den absolut bästa kvalitetstiden med sig själv, om man orkar anstränga sig en smula.

För att peppa alla er som ofta eller ibland äter ensam finns lite extra inspiration att vinna i årets första Måndagstävling. Singelmat (Ica bokförlag) av Ingrid Wikholm är en hel bok med enkla recept för en person, med allt från pannkakor, gravad lax och köttfärsbiffar till minitårtor, smulpaj och praliner. Perfekt till dig själv, eller varför inte som present till ungkarlskvinnan som är övertygad om att en elvisp är någon form av locktång?

I vanlig ordning är jag själv enväldig domare i tävlingen, och de som tävlat tidigare vet att jag är relativt inkonsekvent i mina bedömningar; vad och vem som helst kan vinna, men jag vill ha ditt svar senast söndag 25 januari klockan 23.00. Vinnarna utnämns här på Pyttes måndag 26 januari. Lycka till!

Tävlingsfråga:
Vilken är den bästa ensam-maten?

Vad lagar du när du är ensam, och varför? Jag lagar gärna en flådig pasta som går att äta med en hand, så att jag kan inta den halvliggandes i soffan. Jag råkar alltid göra för mycket så att jag - hoppsan! - får en portion extra. Vilken jag äter fast jag är övermätt, rodnandes en smula av njutningsfull skam. Som tur är är det ingen som ser mig.

Kokbokstävlingen är avgjord!

Äntligen är kokbokstävlingen avgjord! Det har varit fantastiskt roligt att få läsa era motiveringar - de tävlande har beskrivit sig som allt från tacogratänger, ägg och Flygande Jacob till oxfilé, rostad smörgås och korv med bröd, och det har varit svårt att utse en vinnare. Fast juryn - jag - är väldigt överens i det slutgiltiga beslutet.

Motivering: För sin sunda självinsikt och sina snitsiga ordvitsar, för att juryn identifierar sig med jämförelsen samt för att juryn önskar att vinnaren ska få en bättre dag:
Tösabiten! Grattis!
Så här löd vinnarbidraget:

" Idag är jag irriterande och jobbig. Jag kräver mycket utrymme och vissa flyr då jag kommer i närheten. "Hon borde vara inlagd" är det många som säger idag.
Vissa älskar mig men andra hatar mig för att jag är den jag är - det gör mig väldigt sur!
Vad är jag?
En surströmming"

Tösabiten, maila mig namn och adress på pyttes@gmail.com så kommer Schücks sunda söta på posten. Tack för alla era fina bidrag; ny tävling utlovas inom kort!

Fortfarande sommar med Fredrik & Fredrik

Ninninaninanna, ninnanninanina - dags för ett boktips. Och inte vilket tips som helst, utan ett supertips. Boken lanserades för flera månader sedan och till och med jag har fattat att sommaren är över, så tipset ligger helt fel i tiden. Vem bryr sig? Sommarmat med Fredrik & Fredrik (Forum) är något att värma sig med när det är kallt och blött och allmänt förnedrande väder, som idag. Efternamnen på Fredriksarna är Hed respektive Klein, och båda ser ut att vara såna där man skulle vilja ha känt ända sedan barnsben. Såna man hänger med på sommaren och lagar mat med, som bjuder på sina finöl, som gärna kör ett brädspel, eller kubb... Jag hatar i och för sig verkligen att spela kubb (vem fan såg till att det skulle bli Sveriges nationalnöje?), men om Fredrik & Fredrik är med så kanske jag skulle tycka att det var en riktigt bra idé. Förmodligen inte, men man vet aldrig.

Anywhooo, boken är fylld med sköna recept varav vissa förstås hör hemma på grillen men det mesta går att göra precis när som helst på året. Inspiration från pärm till pärm, och recept även vi smartlata klarar. Heja Fredrik & Fredrik. Nu när jag har gjort reklam för er bok kanske vi kan bli kompisar...?