Om att aldrig få nog

Kräftor. Okej. Vi måste prata mer om dem. Det är nog det absolut godaste jag vet. Jag brukar säga att svensk, färsk, hel hummer är det godaste jag vet (dela den i två halvor och du halverar även min njutning, av någon anledning), men kräftor är nog banne mig godare.

Mina absoluta favoriter är fortfarande de mina östergötska matbästisar (jag har berättat om dem tidigare) fiskar och kokar enligt det ultimata receptet. Jag har inte smakat deras i år - varje dag som går är plågsam - men däremot bjöd min underbara syster på underbara färskingar från Hjälmaren som tack för barnvakteri. Det var en ljuvlig upplevelse, särskilt som jag redan ätit typ tre kartonger frysta kineser i ren desperation (post-sommarfattigdom råder).

Med en annan syster delade jag igår en påse färska turkiska (Pandalus...?) som jag hittade på Wasahallen till någorlunda rimligt pris, och de var faktiskt helt okej. Lägger man till kräftskivan med svärföräldrarna måste jag ha ätit kräftor i alla fall sex gånger de senaste 2-3 veckorna. Och jag drömmer om mer. Jag måste få mer. Har ni några bra tips, där kilopriset ligger på under 300?

Dippa = fest

Vi fick tio söta hemkokta svenska kräftor av svärmor när hon kom förbi häromdagen. Vi drygade ut dem med ett kilo räkor och åt dem med med lillasyster igår ikväll. Då måste man förstås dippa.
Allt är gott med dipp och jag anser att man bör ha minst tre olika skålar att välja på. Sedan kan man dippa precis i stort sett vad som helst.
Till kräftorna och räkorna blev det följande kombo:

Dipp 1: Mosad avokado med lite citronsaft, salt och peppar. Så jäkla simpelt och gott.
Dipp 2: Fullfet creme fraiche smaksatt med vitlök, salt och peppar. Så jäkla simpelt och gott.
Dipp 3: Örtmajjo. Två äggulor, en klick dijonsenap, lite äppelcidervinäger samt en näve färsk basilika och timjan och en försiktig kvist rosmarin ner i matberedaren. Kör en snabbis och droppa försiktigt i någon dryg deciliter rapsolja medan matberedaren går. Salta och peppra. Kanske inte fullt lika simpelt men ack, så gott.

Snabbmat när den är som bäst!

Ja ä int' bitter.

Det är lördag. Vad blir det för middag då? Tja, jag kör nog man-tager-vad-
man-haver-principen. Jag börjar med ett glas av favoritskumpan (har alltid ett par flaskor i kylen) i den sköna fåtöljen vid den öppna brasan i mitt spatiösa vardagsrum - eller ja, det är egentligen mer av en salong - medan jag tittar ut i skymningen och bara anar vågornas brus där nedanför. Jag tar en liten bit len ankleverterrine på en enkel brioche till det, bara för att få upp aptiten. Sedan dricker jag resten av skumpan till ett tungt kilo svenska kräfthonor (MITT kilo, som jag inte behöver dela med någon kloförkastande klåpare), förmodligen kokade av mina vänner i Östergötland eftersom de gör det bäst.

Eller så har jag köpt fyra frysta laxfiléer för mina sista pengar - inte ens Findus eller Icas utan någon obskyr sort jag aldrig sett förut - och ska i min stökiga salong- och brasbefriade lägenhet försöka rädda dem med egen panering och ugnstekt potatis, och dricka min systers och svågers överblivna bröllopsvita till. Inga kräftor i världen slår förstås mysigt umgänge med nära och kära, har man kärlek behöver man inte Bollinger och bla bla bla. Jag vet. Ja ä int' bitter. Inte alls.

PS. Apropå kräftor: om några särskilda personer från Östergötland läser detta och känner sig träffade så försök för all del läsa mellan raderna. Mitt budskap må vara väl förtäckt, men det finns där.