Heta, kladdiga fredagsribs till folket!

Bilderna i bilden är tagna av

 Lieselotte van der Meijs!

Fredagsfeeling, whoop whoop!
Jag är supersugen på ribs, och om jag hinner funderar jag på att svänga ihop några till ikväll. Här är receptet på de perfekt kladdiga, heta och lite söta ribsen som min svåger Alex bjuder sin bästa kompis (närmare bestämt sin bror) på i min kokbok. Glazen innehåller bland annat Coca Cola, färsk ingefära och thailändsk chilisås, och jag tycker att de är fantastiskt goda.

Perfekt kladdiga ribs med honung, vitlök och chili

Ribs ska vara kladdiga och smälta i munnen, serveras i generösa mängder och ätas med vänner som inte bryr sig om ditt bordsskick. Och de ska smaka så här.

2 personer

1 kg tunna färska revbensspjäll (helst kamben)
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
1 lagerblad
1 msk hel svartpeppar
salt

Lägg revbensspjällen i en gryta eller kastrull (dela dem eventuellt i två bitar så att de lättare får plats). Skala löken och kvarta den, skala vitlöken och dräm till den så att den krossas lätt och lägg allt i grytan tillsammans med lagerblad och peppar. På med vatten så att det täcker men mät hur mycket du häller på; du vill toppa med 1 msk salt per liter vatten. Lägg på ett lock, koka upp och låt koka i 1 timme. Köttet ska lossna lätt från benen. Medan kambenen kokar sätter du igång med din glaze (om du inte är lite smålat och väljer att köpa en färdig sås. Det är ingen som kommer tycka att du är en sämre människa för det. Fast de kommer tycka att du är en lite, lite bättre människa om du gör din egen.).:

Sötstark glaze 

4 dl Coca-Cola
2 dl flytande honung
1 dl ketchup
½ dl japansk soja
2–3 msk chilisås (inte sweet chili utan den heta varianten. Gärna thailändsk, som du hittar i asiatiska livsmedelsbutiker.)
3 rivna vitlöksklyftor
1 tsk rökt paprikapulver, milt (kan uteslutas)
salt och peppar

Häll alla ingredienser i en kastrull och låt sjuda i ca 40 minuter eller tills såsen blivit tjockflytande. Smaka av med lite salt och peppar. Värm ugnen till 225 grader. Lägg revbenen på en folieklädd plåt och pensla dem runt om med glazen. Stek i tio minuter eller tills de fått fin färg och doftar som de smakar – himmelskt.

Full av kärlek dagen efter: Lillans ultimata pasta

Dagen efter en ganska sen kväll och många glas vin är det oftast en pasta som gäller för min del. Även min syster Lillan älskar pasta, och allra helst med tomatbaserade såser. Eftersom jag älskar min syster nästan onormalt mycket ville jag i söndags bjuda henne på en variant som innehöll allt hon älskar i en pasta på en och samma gång. Och så föddes den här väldigt uppskattade middagen.

Lillans ultimata pasta med tomat, pesto, fetaost, pinjenötter och basilika

4 personer

4 stora portioner pasta, gärna linguini

Nypåkommet så här i efterhand: 140 g pancetta! 
2 schalottenlökar
2 vitlöksklyftor
1/2 röd pepparfrukt
2 msk olivolja
1,5 burk finkrossade tomater av BRA kvalitet, jag valde Mutti
1 nypa socker
ca 2 msk röd pesto (med soltorkade tomater, chili och paprika)
Eventuellt lite balsamvinäger
150 g fetaost
1 liten påse pinjenötter
1 kruka basilika
1 stor bit parmesan, att riva

Jag kom just på att vi faktiskt hade ett paket pancetta i också, men den kan du förstås utesluta om du vill ha en helt vegetarisk pasta. Annars fräser du pancettan gyllene och lägger den åt sidan, i väntan på att blandas i precis på slutet. 
Finhacka lök, vitlök och pepparfrukt. Fräs försiktigt i olivolja tills allt är mjukt och löken genomskinlig men fortfarande färglös. I med tomaterna, en nypa socker och pesto, låt stå och puttra samman minst 10 minuter men gärna en lite längre stund om du har tid med det. Rosta pinjenötterna gyllene i en torr panna, passa dem hela tiden eftersom de lätt bränns. Strimla basilikan. Riv parmesanosten. Skär fetaosten i små tärningar. Blanda i fetaosten och hälften av basilikan, låt puttra upp igen och smaka av tomatsåsen med salt och peppar, samt en liten skvätt balsamvinäger om du vill tillföra lite syra. Späd eventuellt såsen med ett par skedar av pastans kokvatten om den känns för tjock. Vänd samman såsen med den nykokta pastan. Fördela på tallrikar och strö över pinjenötter, lite extra basilika samt rikligt med parmesan. Underbart med ett gott glas rött vin till!

Det blir inte så jäkla bra jämt.

 Ni vet hur vissa saker blir exakt som man tänkt och de allra flesta inte blir det? Well, något bakfull föresatte jag mig i söndags att göra poppers på pepparfrukter jag hittade på Wargen. De hette Pimientos del patron vilket jag tyckte var ett mycket sexigt namn och de skrek liksom efter att bli fyllda med något. Så jag stekte bacon och lät det rinna av, och så tärnade jag mozzarella fint och blandade med baconet. Jag värmde ugnen till 250 grader. Skar av toppen på de gröna skönheterna (vilka utlovades vara smarriga och ganska milda överlag), skar upp dem någon centimeter i ena sidan och pillade bort det mesta av kärnhuset. Sedan proppade jag dem fulla med bacon-och-ostnamnammet. Och så folierade jag en plåt, la på de vackra tingesterna, ringlade över lite god olivolja och saltade och pepprade. Hur grymt låter inte det?

Det blev så där. I ärlighetens namn. Efter 5 minuter i ugnen var det liksom fullt med sörja på plåten efter utrunnen mozzarella, olja och vad jag antar var pepparfrukterna som vätskat av sig på grund av saltet. Det var gott helt klart, men jag var ute efter något lite... knaprigare. En blandning av sotad pepparfrukt och gyllene ost. Jag kommer helt klart testa det här igen för kombinationen av chili, bacon och ost är ju som bekant väldigt svårslagen, men nästa gång sätter jag ugnen på grill och hoppas osten gratineras snabbare än den liksom smält-flyter iväg. Fast ännu troligare är att jag dubbelpanerar godsakerna och friterar dem. Så stannar allt där inne. Hoppas jag. 

Det är alltså på den här nivån...

... som det "lagas mat" i mitt kök just nu. Och det här var jag ändå relativt stolt över. Hu. Eller jag ska förstås inte säga hu - det var inte äckligt på något sätt och idén är ändå ganska god, men de är så sorgliga, de här korvrullarna. Det kommer man inte ifrån. Ni ser ju att jag försökt muntra upp dem genom att skära dem på snedden och lägga dem på hög men de blev inte gladare för det, de små liven.

De är i alla fall klart bättre än mackorna jag åt till middag kvällen innan. Faktiskt.

Korvrullar med det som finns i kylen

4 stora tortillabröd

4 grillkorvar (Hemköps egna kycklingkorv, för att vara exakt. Hur hamnade de i min kyl? SNÄLLA känn dig fri att använda någon annan korv. Vilken som helst, faktiskt)

1 knipplök

1 röd paprika

1 trött ändbit zucchini

1 vitlöksklyfta

100 g bredbar chevreost (alltså något slags påläggsvariant)

Olivolja

2 dl riven ost (från påse. Pizzaost. jag vet, det här blir bara bättre och bättre)

Sätt ugnen på 225 grader. Slanta korven, hacka löken, skär zucchinin och paprikan i bitar, krossa och skiva vitlöken tunt. Fräs alltsammans i olivolja tills det får lite färg. Rör i den krämiga chevren. Smaka av med salt och peppar. Fördela på tortillabröden och rulla ihop dem, lägg dem i en ugnsfast form som du penslat med lite olivolja. Ös riven ost över alltsammans (som ett förlåtande täcke, liksom) och kör in i ugnen i tio minuter. Mjölk till är ett måste, och de riktigt deppiga tar väl dessutom fram ketchupflaskan. Grönsaker till? Äh. Vem bryr sig.

Bara för att jävlas...

Är du hungrig nu, så här i slutet av dagen? Hade du gärna stoppat i dig något litet - eller ännu hellre något ganska stort? Som kanske en god macka? Som kanske min goda lunchmacka från igår? Flådig majjo, massor av krispigt bacon, tjocka skivor mozzarella, knaprig paprika, krämig avokado och stora parmesanflagor - hade det varit något?

Fan.

Det här slog tillbaka på mig själv.

Nu är jag så hungrig att jag inte vet vad jag heter.

Favorit i repris - en hyllad tryffelpasta

Eftersom jag inte har lagat något kul på sistone frestar jag med en två år gammal hit som jag förstått är en av den här bloggens mest lagade rätter. Jag har träffat vänners kollegor och syskon till bekanta som aldrig träffat mig förr men bestämt hävdat att min tryffelpasta är deras paradrätt. Kan man få en finare komplimang? Själv har jag bara ätit den den här endaste gången för två år sedan då blogginlägget blev till, men jag måste ju göra den igen snart. Eller så har jag tur och blir bjuden...

Skippa nu allt vad LCHF och GI heter och njut av den här rätten en endaste gång; efter vad jag minns är den värd det.

Tryffelpasta med svamp och bacon

3 matvrak eller 4 normala

2 pkt fylld, färsk tryffelpasta, vi använde Ranas
1 pkt bacon, gärna ekologiskt
200 g skogschampinjoner
3 schalottenlökar
1 klyfta vitlök
Lite smör och olivolja
1 msk vilt- och kantarellfond
1,5 dl torrt vitt vin
1 dl vatten
1,5 dl vispgrädde
1/2 dl finhackad persilja (jag använde fryst)
Vipeppar, svartpeppar och eventuellt lite salt
Parmesan i mängder

Koka upp en stor gryta saltat vatten till pastan. Skala och finhacka schalottenlök och vitlök. Fräs dem mjuka i en liten skvätt olja. Skrapa ner i en skål. Skär baconet i små bitar och fräs det gyllene. Ner i skålen (diska inte ur pannan mellan omgångarna). Skiva svampen i ganska tjocka skivor. Lägg en liten klick smör i pannan och fräs svampen gyllene. Ner med allt i pannan, på med vinet. Låt sjuda en stund. I med vatten, fond och grädde. Låt allt koka ihop till såsen tjocknat. En gnutta vitpeppar är gott i, men jag gillar att ha nymald svart också. Känn efter om det behövs lite salt. Rör ner persilja precis innan servering. Koka pastan i knappt en minut, låt rinna av ordentligt och blanda med såsen. Rikligt med parmesan är ett måste, liksom pepparkvarn på bordet.

Köttfärssåsens sista viloplats

Nästa gång du har köttfärssås över - tryck inte ner den i någon stackars gratäng. Krydda den inte med läbbig tacokrydda för att sedan placera den i ett läbbigt tacoskal. Lägg den inte i en pajform och häll inte äggstanning på den. Ät den inte kall som den är direkt ur burken för att den ser så frestande ut där den står i kylen bland tråkigare kompisar som kaviartuber, slokande morötter och gamla ostskalkar.
Gör det inte.

Minns istället med vilken omsorg du lagade den; du stekte, rörde, duttade och smakade av, kryddade, spädde, räddade, experimenterade och avnjöt. Du var nöjd med dig själv, kom ihåg det. Du var nöjd med din köttfärssås. Du tänkte kanske till och med att "mycket har jag gjort halvdant och misslyckat och kanske till och med fel i mitt liv, men inte den här köttfärssåsen, inte. Den gjorde jag BRA".

Minns det, och låt även den sista resten köttfärssås - den där som bara inte gick att trycka i sig efter de andra tre portionerna - få ett värdigt slut. Skär tjocka skivor gott surdegsbröd och pryd dem med tunna skivor mogen tomat. Lägg på en rejäl hög köttfärssås (som kanske inte bör vara av den allra rinnigaste sorten) och så ett gäng skivor av en god ost ovanpå. Gruyère, kanske? Eller en hederlig gammal präst, om det är vad du har. Och så lite peppar, kanske en smula salt om du ligger åt det hållet. In i 225 grader varm ugn i 5-10 minuter eller tills osten fått färg.

Hej då köttfärssås, jag kommer sakna dig.

Återställarpasta med whisky och bacon

Igår var det VERKLIGEN inte lördag, men brydde jag mig om det? Nej då, det partajades för fullt mitt i veckan och det får jag minsann sota för nu. Till frukost blev det den ultimata bakiscocktailen (dubbelbrus med c-vitamin och bamyl-koffein) men till lunch önskar jag att jag kunde få en portion av den här goda pastan. Eller kanske två.














I övrigt vill jag bara meddela att det är en höjdare att gå ut när ingen annan går ut; plötsligt är man uppskattad överallt trots att de flesta man möter inte ens var födda när man själv gick ut första gången och trots att man är klädd som om man vill vara förberedd om det skulle råka bli svampplockning istället och trots att fläcken på jackan förmodligen är en stor barnspya (man kan aldrig riktigt veta). Stanna hemma på lördagar, gott folk, och festa som bara svenskar kan göra på en av de första vardagarna i veckan istället.
Och dagen efter kan ni äta min goda pasta.

Återställarpasta med whisky och bacon

Runt 3-4 portioner (eller till 2 bakfulla personer)

1 pkt bacon
10-15 skogschampinjoner
1 gul lök
1 burk Crème Bonjour Cuisine Karl Johansvamp & Champinjon
2 msk whisky
1 msk god balsamvinäger
1/2 dl vatten från pastakoket
1 tråg/påse bladspenat
Salt och peppar

Sätt på pastakok. Skala och hacka löken under tiden, skär svampen i bitar och strimla baconet. Ner med allt i en panna (baconet agerar stekfett) och fräs tills allt fått lite färg. I med kräm, sprit, balsamvinäger och vatten, låt allt koka ihop ett par minuter. Späd eventuellt med lite mer pastavatten om det behövs. Smaka av med salt och peppar och vänd samman med spenat och nykokt pasta. Ställ en ketchupflaska inom räckhåll, ta ett stort glas iskall mjölk, sätt på Mad Men-boxen och känn att det ändå var värt det.

En liten rätt: friterad banan med glass

Trodde ni inte va? Well, när man minst anar det dyker morsan upp med en friterad banana. Mest för att jag så hett önskar att jag kunde få en ikväll. Man vet aldrig...
Jag vet inte hur ni känner för den här oanständigt ohälsosamma desserten (fast det döljer sig ju faktiskt en hälsosam frukt därinne, alltid något), men själv kan jag beställa fylla små lättel på första bästa fulkinakrog bara för att få avsluta med en nyfriterad orgie med glass.
För några veckor sedan provade jag att göra egna friterade bananer från scratch för första gången, och resultatet blev riktigt lyckat. Skönt att slippa trycka i sig biff med lök i fortsättningen och bara kunna gå rakt på the goodies!

Friterad banan med glass

4 personer

2 bananer
2 dl vetemjöl
2 dl iskallt mineralvatten
1 msk bakpulver
1/2 msk vaniljsocker

1/2 liter neutral olja att fritera i, t ex raps

Sirap, vanlig ljus eller lönn
Vaniljglass

Blanda vetemjöl, bakpulver och vaniljsocker. Rör i mineralvattnet och låt stå och svälla någon kvart. Dela bananerna rakt av och sedan på längden så att du får åtta avlånga bitar. Hetta upp oljan till ca 180 grader; en brödbit ska snabbt bli gyllene om du lägger den i oljan. Doppa bananbitarna i smeten och fritera dem i ett par minuter i oljan tills de är gyllene och riktigt frasiga. Låt rinna av på hushållspapper. Servera med vaniljglass och sirap.