Tårtor, traditioner och tidens gång

Jag sitter och funderar på det här med traditioner. I dag fyller min flicka 5 år, och jag och Christian stod och bakade min familjs traditionella födelsedagstårta till henne i går kväll. Den blev sedvanligt misslyckad, precis som den ska vara. Det är samma tårta som jag fick när jag var liten, samma tårta alla mina syskon fick. Det är samma tårta som mina syskon bakat åt mig efter att jag blivit vuxen, och samma tårta min mamma bakade i Jämtland och åkte ner till Stockholm med åt mig en gång, en gång när jag helt klart blivit stor men ändå kände mig ganska liten. Samma tårta som Christian försökte baka åt vår son när jag själv inte kunde - det var den fulaste tårta jag sett. Som ett road kill såg den ut, Christians tårta. Riktigt gräslig, men bakad med mycket kärlek.

Jag själv kan inte minnas att jag någonsin var så förtjust i Födelsedagstårtan. Men det var det liksom inte riktigt meningen att man skulle vara heller. Man skulle skratta åt den, och snällt äta en bit. När vi blev större märkte vi att andra verkligen gillade den där tårtan (det är egentligen mest en ganska kompakt kaka med sockerstinn kakaoglasyr på), och gärna åt upp resterna av den allt eftersom den stod där och åldrades på köksbänken. Till en kopp kaffe var den tydligen utmärkt, sades det. Jaså minsann! 

Och så fick jag själv barn, och ettårsdagen närmade sig så småningom. Jag stod där, som äldre syskon gjort före mig, och funderade på Födelsedagstårtan. Skulle jag föra traditionen vidare? Eller skulle jag göra en gräddig jordgubbstårta kanske, eller en prinsesstårta (läs: köpa en annan färdig tårta)? Jag visste att om jag bakade Födelsedagstårtan, då måste jag göra det resten av barnens barndom och kanske ännu längre. Då måste jag stå fast vid den, lyssna på när de klagar på den, försvara den, envisas, truga, muta (vi gör en annan till kalaset sen!), Jag måste leta efter Nonstop flera gånger per år och sortera bort de bruna och svarta. Jag måste försöka få till helt rätt konsistens på glasyren så att man kan skriva fint med den. Jag måste lära Christian hur man gör så att han kan baka den till barnen om jag inte kan. Om det händer något. Har man väl tagit sig an en Tradition så ska den ju inte brytas. 

Så småningom måste jag kanske ge barnen receptet. Hjälpa dem baka den till varandra. Om ungefär ett och ett halvt år, när deras lillebror förhoppningsvis kommit till världen och ska fylla ett, då ska de få hjälpa mig att baka hans första Födelsedagstårta. Och kanske får jag en dag smaka den de gjort till sina egna barn, om jag har tur. 

Allt det där tänkte jag kanske inte på just då, när Stella skulle fylla ett år. Men i dag, när hon fyller fem och hennes bror just fyllt tre, så tänker jag på hur glad jag är att jag valde rätt tårta från början. Att vi har något beständigt när allt annat förändras, smått som stort, varje dag och varje år. Vi har i alla fall alltid Födelsedagstårtan, den kan man lita på.

Men på lördag blir det kalas, och då blir det prinsesstårta. Med rosa rosor på. Någon måtta får det ju vara.