
man-haver-principen. Jag börjar med ett glas av favoritskumpan (har alltid ett par flaskor i kylen) i den sköna fåtöljen vid den öppna brasan i mitt spatiösa vardagsrum - eller ja, det är egentligen mer av en salong - medan jag tittar ut i skymningen och bara anar vågornas brus där nedanför. Jag tar en liten bit len ankleverterrine på en enkel brioche till det, bara för att få upp aptiten. Sedan

Eller så har jag köpt fyra frysta laxfiléer för mina sista pengar - inte ens Findus eller Icas utan någon obskyr sort jag aldrig sett förut - och ska i min stökiga salong- och brasbefriade lägenhet försöka rädda dem med egen panering och ugnstekt potatis, och dricka min systers och svågers överblivna bröllopsvita till. Inga kräftor i världen slår förstås mysigt umgänge med nära och kära, har man kärlek behöver man inte Bollinger och bla bla bla. Jag vet. Ja ä int' bitter. Inte alls.
PS. Apropå kräftor: om några särskilda personer från Östergötland läser detta och känner sig träffade så försök för all del läsa mellan raderna. Mitt budskap må vara väl förtäckt, men det finns där.