Att odla saker är ungefär lika främmande för mig som att sporta. Jag vet att världen är full av människor som odlar tomater och jordgubbar och allsköns delikatesser på sina balkonger, för att inte tala om vad trädgårdsägarna lyckas åstadkomma (fast det verkar vara hemskt mycket jobb för två till tre zucchinis tycker jag, det ska ju duttas hela året), men själv kan jag knappt hålla liv i en krukväxt. Jag säger "knappt" eftersom jag faktiskt har hållit liv i en krukväxt ganska länge nu - min enda - vilken jag fick av min systers dåvarande pojkvän när jag flyttade in i min första lägenhet för 14 år sedan (tack Daniel!). Fast det är förstås något slags kaktus, helt omöjlig att ta död på. Hade det gått att ha ihjäl den hade den för länge sedan befunnit sig i samma trädgård i himlen där alla de andra krukväxterna jag mördat genom åren bor. En gång i gymnasiet tvingade min hemkunskapslärare oss att odla groddar i godisplastlådor, det var mycket bomull inblandat i projektet har jag för mig, och groddarna skulle stå mörkt så jag ställde in odlingen i garderoben och glömde bort det hela. Stanken när jag upptäckte skiten igen var tillräcklig för att avskräcka mig från all form av odling. Men nu, hundra år senare, läser jag ett litet tips i en tidning, jag tror att det var Buffé, och blev av någon anledning inspirerad.
Ärtskott av gula ärtor
Man tager helt vanliga torkade gula ärtor. Man häller ett gäng överst i en kruka full med jord. Man täcker ärtorna med någon centimeter jord och så vattnar man det hela varje dag. Titta vad som väntade när jag kom hem efter att ha varit borta över helgen! Ärtskott. På en vecka ungefär har jag skapat något ätbart.
Jag är förundrad.
Inlägg
