Sega pepparkaksmaränger med lingongrädde

De här marängerna är något av det bättre jag hittat på. Pepparkakssmulorna smälter i ugnen ihop inuti marängen, som får ett frasigt yttre, men ett inre som smakar seg och sockrig pepparkaksdeg. Lägg till lingongrädde och succén är ett faktum, I tell you!

Jag googlade pepparkaksmaränger nu för att se om jag faktiskt kunde kalla mig originell som använde riktiga pepparkakssmulor i mina maränger, men jag hittade ett recept till vars källa var HärnösandsJournalen. Det receptet visade sig dock vara mitt, snott rakt av. Så fler har uppenbarligen uppskattat det!

Marängerna kom till inför Levas decembernummer 2008, och då serverade jag dem två och två med lingongrädde emellan. I söndags, när vi hade lite glöggmingel med Christians kusiner, ställde jag dock bara fram dem så här med en skål med grädden vid sidan av så att gästerna själva fick klicka på den. En riktig hit!

Sega pepparkaksmaränger med lingongrädde

3 äggvitor
1 ½ dl socker
1 krm ättika
50 g pepparkakor
1 dl vispgrädde
2 msk rårörda lingon

Sätt ugnen på 100 grader. Vispa äggvitorna med elvisp till ett hårt, toppigt skum. Vispa i vinägern, och sedan sockret, lite i taget, tills smeten är tjock, glansig och fast och det inte rinner ut något om du vänder upp och ner på bunken. Krossa pepparkakorna i en mortel; det gör inget om bitarna och smulorna är lite olika stora. Vänd ner alltsammans i marängsmeten. Nu kommer smeten att kännas lösare, men det är ingen fara på taket.

Klicka ut den i små rundlar på bakplåtspapper på en plåt och grädda marängerna i ca 1 ½ timme, eller tills de känns torra även på undersidan. Låt dem svalna. Vispa grädden och rör i sylt. Lägg samman marängerna två och två med en klick lingongrädde emellan, och avnjut snarast innan grädden får marängerna att mjukna. Eller ställ fram grädden i en skål vid sidan av och låt gästerna själva förse sig!

Pytte på Leva

Spana in mer av min mat på Levas fina, nya hemsida! Jag har fått massor av tjusigt utrymme och känner mig väldigt uppskattad på alla sätt och vis. Ni kan hitta recept från matjobb med rubriker som Kramgod mysmat, Glögg med guldkant, Budgetmat: 5 middagar för 500 kronor, Mitt nya smakrika liv och Hela årets mat på nyår. Till höger min champagnesorbet från förra året, fotad av Cube. In och beundra nya hemsidan nu, gott folk!

Finaste gå bort-godiset

Alltså. Jag är ju mycket för det piffiga, det vet ni. Hur fina är inte de här? Kom igen, erkänn att det är kokboksvarning på dem! Jag hade ett gäng kvar av mina utmärkta restbollar i frysen (icke chokladade då förstås) och stod presentlös inför lilla julafton med min mans fina mostrar med familjer. Och jag hade en timme till övers. Mäkta stolt kan jag nu visa upp resultatet! Det är också ungefär det enda av kulinariskt intresse jag åstadkommit under de senaste veckorna (läs mer om mitt fruktansvärda lidande nedan).

Man tager en fryst restboll och doppar den i fin, mörk choklad. Snabbt som ögat sprinklar man över någon trevlig topping och tjofadderittan har man en förbannat piffig och miljövänlig liten gåva. Mina toppades med kokosflingor, strössel, hackade hasselnötter, flingsalt, mandelspån och mintchokladdrycksmix (!). Och när den smälta chokladen tog slut rullade jag de sista bollarna i råflorsocker. Fint, eller hur? Jajamänsan!

Ack, ack, ack, ack

Ni har ingen aning vad jag har lidit. Oj, oj, oj så jag har lidit! Jättesjuk har jag varit. Faktiskt. I flera veckor har det snorats, snörvlats, hostats, knaprats tabletter och självömkats i största allmänhet. I kombination med likaledes lidande äkta man och dotter har hemmet helt enkelt transformerat till en själva lidandets högborg, där varje dag varit en tävlan i vem som haft det minst jobbigt och därmed borde tvingas ut i snålblåsten för att införskaffa mer snorpapper.

Men nu mår vi bättre! Och smaklökarna funkar igen! Så jag är snart tillbaka, kompisar, snart tillbaka.

Fusk på burk som kallas Tikka

Hellre än att inte skriva något alls får jag väl berätta om min väldigt banala lunch. Den bestod i stort sett av vad jag brukar äta till lunch, vilket är lax, kött, kyckling eller halloumi samt föga varierade grönsaker. Den här gången var jag dock crazy nog att hälla en burk färdig Tikka Masala-sås över alltihop (jag vet inte vad som tåg åt mig, faktiskt). Det smakade mest texmex vilket var en stor besvikelse för mig (läs om mina känslor för smakkonceptet här) men det var ändå lite, lite roligare än min lunch brukar vara. Och när jag hade skvätt färsk lime och strött hackad koriander över det hela var det inte så tokigt faktiskt.

För er som blev sugna (eftersom jag sålde in rätten så väldigt bra) består tallriken av tärnad halloumi, gul lök i stora bitar, grovt skuren röd paprika och bitar av zucchini, allt fräst i lite olivolja. Sedan hällde jag på en halv burk sås och lite vatten, lätt puttra någon minut, och så avslutade jag med tidigare nämnda lime och koriander. Helt okej.

Krispelikrisp med experimentell dressing

Det kan tyckas en smula weird att kombinera sambal oelek och kapris, och det var i ärlighetens namn ett inte särskilt genomtänkt experiment från min sida. Men jag säger det funkar! Funkar alldeles finfint. Kapris är urgott till lax och det heta från sambalen piggar upp. Och ni som tänker börja kräkas över selleri och fänkål - japp, jag vet vilka ni är - ge för guds skull de nyttiga och krispiga stackars små liven en ny chans. Kanske på det här sättet?

Krispig sallad med sambalkryddad kaprisdressing

Det gröna:
1/2 huvud romansallad
1 liten fänkål
2 stjälkar bladselleri
1 näve ärtskott

Dressingen:
0,5 dl crème fraiche
0,5 dl kapris, hackad
1,5 tsk sambal oelek
1 tsk agavesirap eller honung
Salt och peppar

Blanda ingredienserna till dressingen, smaka av med salt och peppar. Strimla romansalladen. Skär fänkålen med mandolin på längden (eller gör ditt bästa med en vass kniv). Skiva sellerin tunt. Dela ärtskotten i lite mindre bitar. Skölj och torka allt - du har väl en salladstorkarmojäng? Det är bra grejer. Blanda din torra och härligt krispiga gröna hög ordentligt med dressingen och servera som vi till gravad lax, eller varför inte till en bit stekt fisk - panerad kanske? - eller kyckling. Eller vad som helst. Namnam!

Couscous utan couscous och ljuvlig auberginekräm

Det här är något för er som gillar mycket smak på maten, försöker få i er mycket grönt och eventuellt undviker vitt mjöl (vilket couscous är gjort på). Är du liksom jag för evigt auberginbränd av läskiga slamsor som fiskats upp ur tomatdammiga grönsaksgrytor? Tro mig, den stiliga äggplantan kommer till sin totala rätt i krämer och röror. I alla fall i den här. Lova mig att testa! God till kyckling, fisk, chips, råa grönsaksstavar, halloumi, you name it. Och jag har egentligen ganska svårt för blomkål också, men serverad så här - jag hade svårt att sluta äta. Vi serverade perfekt stekt lax till (200 grader, 10-12 minuter beroende på tjocklek, vila 5 min), och det var riktigt, riktigt gott.

Blomkålscouscous
1 blomkålshuvud (600-700 g)
1 granatäpple
1 påse spenat
3 vitlöksklyftor
1 lime
2 msk kokosolja (eller olivolja)

Ansa bort det gröna på blomkålshuvudet och ansa stocken. skär hela huvudet i mindre bitar och kör dem i matberedaren tills du får couscousliknande smulor. Skala vitlöksklyftorna och finhacka dem. Hetta upp kokos- eller olivolja i en panna och fräs vitlöken försiktigt på medelvärme i någon minut. I med couscousen och blanda väl. Låt allt hettas upp ordentligt. Pressa över lime och vänd ner spenaten, som ska mjukna lätt. Banka över granatäppelkärnor och smaka av med salt och peppar.

Auberginekräm med parmesan
1 aubergine (ca 300 g)
50 g fint riven parmesan (ca 2 dl)
2 msk crème fraiche
1 msk pressad citron
3 msk olivolja
1 msk flingsalt
Peppar

Skala auberginen och skär den i centimeterstora bitar. Hetta upp oljan i en panna och lägg bitarna däri. På med saltet och låt fräsa tills allt mjuknat och fått lite färg. Ner med auberginen i en matberedare tillsammans med parmesan, crème fraiche och citron och kör till en jämn smet. Smaka av med rejält med nymalen svartpeppar.

Hurra för Christian!

Grattis på Fars dag älskling. Du är bäst.

Kaffekokarkokboken vann Matbloggspriset 2010!

Jättestort grattis till Katja och Kaffekokarkokboken som tog hem Matbloggspriset 2010! Katjas blogg är inte bara fyndig, rolig och härligt udda utan även sjukt snygg. Befriande nog gillar inte årets Matbloggspristagare att laga mat, åtminstone inte på spisen (där huserar tydligen bara pojkvännen Dan, som också står för de sköna bilderna på bloggen. Bra gjort, Dan!). Men i kaffekokaren är det nog att göra ibland! Hurra för Katja, jag gillar dig.

Mässfest, hurra! Och urgoda restbollar.

Hej kompisar, jag har inte övergett er men varit utomlands en vecka och är lite stressad för tillfället. Just nu laddar jag inför mässhäng i helgen där jag ska inmundiga och insupa Det Goda Köket, både för mitt eget privata nöjes skull men även i jobbsyfte, förstås.

Jag ska också hinna med att mingla och workshoppa med matbloggarna samt bejubla vinnaren av Matbloggspriset 2010. Och nu ska jag sätta mig och rulla ett par hundra av mina utsökta, miljövänliga och med spritslattar förgyllda restbollar, vilka sedermera kommer doppas i choklad, stoppas i söta formar, fraktas till Allt För Hälsan-delen av mässhallen där jag kommer att bjuda på dem i Levas monter (C14:31) från klockan 15.00 imorgon, fredag. Först till kvarn! Så här snygga blir de, och receptet bjuder jag på, snäll som jag är. Grymma till jul! I receptet föreslår jag att doppa hälften av bollarna i vit choklad, men det blir inga vita imorgon... Någon måtta får det vara!

Spetsade godisbollar (ur Leva nr 2 2009)

Rester: Överblivna nötter, frön, torkad frukt, riven kokos och spritslattar

Efter jul ligger det alltid små påsar med nötter och skräpar i kylen, och påsar med kokosflingor och andra dessert- och baktillbehör kan kännas svåranvända och ofta hamna i soporna efter att ha använts en gång. Ner med allt i en smet, spetsa med en god spritslatt (t ex konjak, cointreau eller punsch), doppa i choklad och du har en riktigt läcker godisboll för vuxna!

20 bollar

75 g smör
2 dl havregryn
2 dl blandade godsaker – jag använde kokosflingor, hackade hassel- och pinjenötter, solrosfrön och torkade tranbär.
1 msk vaniljsocker
1 dl strösocker
1 msk mild whisky
2 msk pressad apelsin
100 g mörk choklad
100 g vit choklad

Blanda alla ingredienser utom chokladen. Rulla till 20 bollar. Lägg bollarna i frysen. Smält chokladsorterna var för sig över vattenbad och doppa hälften av de frysta bollarna i den vita chokladen och hälften i den mörka. Låt stelna och förvara i kyl till servering.

Se hur du kan piffa dina restbollar här!

Ny favorit: Snabbinlagd gurka med dill

Jag hade rökt lax, jag hade krämig äggröra med liten gräddskvätt - min lunch behövde uppenbarligen någon form av syrligt krisp.
Men fort skulle det gå.
1-2-3 - bokstavligen - och voila!
När jag funderar över det så här i efterhand önskar jag att jag hade haft en grönt äpple att skala och lägga i, men det hade jag inte. Det var ju dock hemskt gott ändå.

Snabbinlagd gurka med dill

1 gurka
4 stjälkar dill
1 msk ättika
2 msk socker
3 msk vatten

Det här är så himla enkelt, och fort går det, så häng med nu:
Fatta gurka i ett stadigt grepp och skala den. Klyv den sedan på längden och gröp ur kärnorna med en för ändamålet lagom stor (=liten) sked. Skär gurka i små bitar. Inte små små små minibitar, bara små bitar. Typ en centimeter. Eller vad du nu gillar. Men inte för stora. I alla fall. Vi går vidare nu:
Placera liten kastrull på spis och iför ättika, socker och vatten (för er som är mindre bevandrade i inläggningsvärden - 1-2-3 är ett klassiskt grundrecept på inläggning, där siffrorna representerar förhållandet mellan de tre ingredienserna). Koka upp så att sockret löser sig. För kastrull åt sidan och iför gurkbitar. Skiva dillstjälkarna fint och arbeta dig upp mot själva vipporna; allt ska med och sammanföras med gurka i kastrull. Rör om. Låt ligga och smådra lite skönt medan du gör äggröra med äkta grädde i och lägger upp på tallrikar med rökt eller gravad lax. Eller något vad som helst. sedan serverar du gurkan till så här fint som jag har gjort på bilden. Äkta home made imp på fem röda!

Så kan man också bädda in en sej

Sej, säger ni.
Inte den ballaste firren i fiskdisken.
Nähä, inte det? Men om man betänker miljöaspekten och att man kan köpa 600 gram för 18 kronor (åtminstone gjorde jag det igår) och att den kan användas till massor av trevliga saker, blir den inte en liten aning ballare då? Visst blir den det. Den smakade äkta namnam på det här viset, och ettåringen åt minsann glatt hon med. Så det så!

Så här gjorde vi, och det skulle räcka till 4 personer:

Sej i ugn med bacon, zucchini och ajvar

600 g sejfile
1 pkt tärnat bacon (japp, det är mycket bacon nu)
1 liten zucchini
1 tråg/påse färsk spenat (runt 70 g)
2-3 schalottenlökar
2 vitlöksklyftor
2 dl vispgrädde
3 msk ajvar (gärna stark)
1 knippe dill

Sätt ugnen på 200 grader. Tärna zucchinin ganska smått, skala och hacka löken, skala, krossa och skiva vitlöken. Fräs tillsammans med baconet tills allt börjar få lite färg. I med spenat, grädde och ajvar och låt koka ihop i någon minut. Vänd ner grovt hackad dill. Skär fisken i stora bitar och lägg dem i en ugnsfast form. På med röran och så in i ugnen i 15 minuter eller tills fisken är klar. Ut kommer fin, smakrik sej i härligt baconsmakande sällskap, omgivet av en soppa som smakar mmm. Prova nästa gång du är fattig eller bara sugen på fisk i största allmänhet!

Lilla musslan med bacon, chili och crème fraiche

Jag gillar ju musslor som bara den (kolla i matlistan till höger så hittar du tre andra goda musselrecept) , det är så väldigt god och billig festmat som helt klart har sin egentliga plats i vardagen. Igår kväll blev det en man-tager-vad-man-haver-variant; jag skulle normalt ha använt grädde men jag hade bara crème fraiche, vilket blev gott men lite annorlunda från vad jag är van vid. Dessutom stod jag i valet och kvalet - skulle jag dricka den lilla slurken vin som fanns kvar i påsen (he he) eller skulle den få förgylla musslorna? Jag slet mitt hår i vånda men till slut blev det en kompromiss: en deciliter i musslorna, en deciliter i magen. Så kan man också göra.

Musslor med bacon, chili och crème fraiche

1 nät musslor
1 paket tärnat bacon
2 dl créme fraiche
1 dl vitt vin
1 dl vatten
2 salladslökar, skivade
1 vitlöksklyfta, skalad, krossad och tunt skivad
1/2 röd pepparfrukt, urkärnad (om du inte vill ha så stark soppa) och tunt skivad
Ett gäng basilikablad, strimlade
Vitpeppar, svartpeppar och lite salt kanske

Skrubba musslorna, dra bort skägget och kontrollera att de inte är döda genom att se att de sluter sig när du knackar dem lätt i bänken. Låt dem gärna ligga ett tag i en bunke med kallt vatten innan du tillagar dem så kan de släppa ifrån sig lite ytterligare skräp. Fräs baconet i en kastrull tills det börjar få färg. I med det vita på löken, chilin och vitlöken. Fräs kort. I med vatten och vin, låt koka upp och lägg i musslorna. Skaka runt, lägg på lock och puttra i ett par minuter tills du ser att musslorna öppnat sig (3 minuter brukar räcka gott och väl). Lyft ur dem och släng de musslor som ännu inte öppnat sig. I med crème fraiche (eller grädde om du har det hemma), det gröna på löken samt basilika. Koka samman och smaka av med salt och peppar. Lägg upp musslorna i skålar och häll soppan över. Avnjut pronto.

Beroendeframkallande fläskkarré med gurksallad

Matkoma efter den här lunchen, omigod alltså. Köttet var läskigt gott, jag ungefär dubbelt så mycket som är hälsosamt. Salladen i sin tur blev en krispig hit där salt och mjuk fetaost fick känna på the asian touch i form av en dressing med sesamolja, soja och den användbara agavesirapen (men den blir god med en "vanlig" vinägrett också).
Och som kronan på verket det supernyttiga och goda granatäpplet som blivit billigare överallt - jag kunde inte sluta äta. Måhända att smakerna spretar iväg åt alla håll, men gott var det i alla fall!
Resterna ska jag äta upp så fort jag glömt löftet till min stackars mage att aldrig äta igen.

Fläskkarré med gurksallad

3 personer

600 g benfri fläskkarré
3 msk japansk soja
3 msk sweet chilisås
1 msk råsocker
1 vitlöksklyfta, fint riven
Smör och/eller olja till stekning
Salt och peppar

Skär fläskkarrén i stavar och bryn dem runt om i smör och/eller olja. Blanda samman ingredienserna till såsen och häll på lite i taget när köttet är brynt; du vill inte att köttet ska koka i såsen utan fastna runt om och ge fin färg. Och bli så där härligt geggigt. Salta och peppra lite och ställ pannan åt sidan när köttet ser oemotståndligt ut och är genomstekt.

Gurksallad med fetaost, granatäpple och sötsur dressing
2 små slanggurkor (500 g totalt)
200 g fetaost
1 granatäpple
1 liten röd lök
1/2 röd chilifrukt
10 stora basilikablad

Dressing
1 lime
1 msk agavesirap
1 msk japansk soja
1 tsk sesamolja
salt och peppar

Blanda samman ingredienserna till dressingen, smaka av med salt och peppar. Skala gurkorna och skär dem i fyra delar på längden, skär bort kärnorna och skär i centimeterstora bitar. Skala och hacka rödlöken, smula fetaosten grovt, kärna ur och finstrimla pepparfrukten, strimla basilikan. Halvera granatäpplet och banka ur kärnorna, och låt dem möta resten av salladskompisarna och dressingen i en sinnlig förening. Det ska kännas lite weird men ändå rätt på något sätt - lite som när man träffar folk man inte sett sedan lågstadiet. Ät tillsammans med fläskköttet, nystekt eller ljummet; vill du ha kolhydrater till passar säkert något litet gryn som mathavre eller pärlcouscous utmärkt.

Familjekäk: Något slags kycklingfrikadeller med zucchini och basilika

Jaha, det här var ju ändå något av en överraskning. Jag sprang på billig kycklingfärs och då tänkte jag väntat nog likadant som jag brukar de få gånger kycklingfärs lyckas fånga min uppmärksamhet:

1. Kyckling är bra mat. Äter jag kyckling så äter jag nyttigt.
   
2. Kyckling är bra för min dotter. Gör jag något till henne med kycklingfärs känner jag mig väldigt duktig och ambitiös som mamma.
3. Kycklingfärs är billigt (just idag i alla fall). Det är bra och billig mat. Jag borde absolut köpa den, så bra och billig är den.
4. Kycklingfärs är av någon anledning jobbigt att laga till. Det går totalt emot mitt lata jag att laga något med kycklingfärs.
   

Mitt ekonomiska, samvetsgranna och hälsosamma jag vinner ibland över mitt lata jag (dock inte särskilt ofta) och igår var en sådan gång (därav överraskningen). Alltså svängde jag ihop de här högst barnvänliga frikadellaktiga sakerna som växte och växte (i positiv bemärkelse alltså) ju mer vi åt; mjuka och saftiga med en mildhet i smaken som faktiskt tilltalade samtliga vid bordet. Och min ettåriga dotters favoriträtt är född!

Något slags kycklingfrikadeller med zucchini och basilika

4-5 portioner

400 g kycklingfärs
1 liten zucchini (200 g)
1/2 kruka basilika
1 vitlöksklyfta
2 äggulor
1 dl vispgrädde
1 tsk salt
1 nypa vitpeppar
1 nypa svartpeppar

Smör att steka i

1 burk färdig, god tomatsås
1-2 msk fin balsamvinäger (om man vill)

Blanda färsen med äggulorna och sedan med grädden. Riv zucchinin grovt och krama ur så mycket vätska du kan med handen. Ner i smeten tillsammans med riven vitlök, grovt hackad basilika samt kryddor. Dutta ner rejält med smör i en panna och jobba upp en medelvärme. Forma bullar av färsen med händerna eller gör som jag och använd två skedar; min smet blev ganska lös och fastnade bara på händerna. Formen är inte så noga! Ner direkt i pannan och kör runt 12 i taget tills alla fått lite färg runt om (använd de tidigare nämnda skedarna för att vända dem försiktigt), de behöver inte bli färdiga inuti. Ner med allihop i pannan sedan och häll på tomatsås och balsamvinäger, låt allt puttra tills frikadellerna är helt genomstekta. Smaka eventuellt av såsen med lite salt och peppar (fast min var god precis som den var).

Lillan är mest intressant på Pyttes!

Jag hade höga förväntningar på Lillans inverkan på statistiken, men jag trodde nog egentligen inte att hon skulle slå rekordet.
Tji fick jag! Pyttes hade igår fler unika besökare än någonsin. Av någon anledning fanns även ett stort antal återvändande besökare - eller var det måhända främst en återvändande besökare...? Man vet aldrig. I vilket fall ökade antalet unika besökare med nästan 100% sedan dagen innan (och söndagar är en populär bloggdag). Så nu vet vi: Lillan lockar fler läsare än alla goda recept i världen. Och det kan man ju förstå.
Heja Lillan, du är bokstavligen bäst!

Pytte proudly presents: Lillan

Idag blir det inget recept.
Inga putslustiga anekdoter, ingen tacohets, inga barn som fyller år eller dammiga gamla kvällsbilder på chokladmousse framför brasan.
Idag blir det bara Lillan.

Vi presenterar Lillan som ett experiment för att se hur hon höjer statistiken här på bloggen - vi (det är ju bara jag men det känns liksom bättre att säga vi, och för övrigt är Lillan en sådan entusiast när det kommer till den här bloggen att det känns som att vi har den ihop) har lagt märke till att det inte är recepten som får igång läsarna utan allmänna diskussioner (se till exempel tråden om Matbloggspriset), läsarfrågor (se läsarna berätta om sin skamfyllda njutning), hets mot kär matgrupp (se inlägget om - brr - tacos) samt ordet fredagsmys.
Idag provar vi med Lillan!

Lillan är som ni ser på bilden en väldigt attraktiv kvinna i sina bästa år. Hon är mycket uppskattad av familj, vänner och kollegor och även av sin hund, Blanca. Hon gillar spaghetti och köttfärssås, Idol, mysiga hemmakvällar med Alfapet samt att gå på konstiga rockbarer och dansa med främlingar som ser ut som Runar och uppenbarligen behöver tröst här i livet. Hon lämnar smink och hårborstar framme jämt men är en väldigt fin mamma, hustru, syster, dotter, moster, faster och vän.
Ni förstår ju själva att Lillan är en alldeles ypperlig person.
Jag älskar dig Lillan!

Nu ska vi se vad världen tyckte om DET inlägget. Jag presenterar resultatet imorgon! Och glöm för guds skull inte att kommentera - erkänn att du vill...

Chokladmousse med konjak till Wiveca

För ett tag sen slängde jag ut en fråga på Facebook om önskemål här på bloggen. Jag fick ett par fina förfrågningar som jag lovade ta itu med, vilket jag såklart inte gjort (lat som jag är). Förlåt. Det allra första önskemålet kom från Wiveca, som suktade efter chokladmousse.














Jag valde att prova en mycket enkel och spritstinn variant ur Tillfällen att njuta en liten smula av Therese Wikström, och attans vad god den var. Inga ägg och sånt tjafs, så det går inte att misslyckas. Välj en riktigt god choklad och en fin konjak, och så tar du en stark kaffe till. Chokladfest!

Therese recept var för 10 glas eller kupor, men vi var bara fyra så minskade ner det hela och följande recept räcker till sex personer eller till fyra som verkligen älskar chokladmousse och inte har ätit en enorm middag innan.

Choklad- och konjaksmousse (recept: Therese Wikström)

100 g choklad av god kvalitet
2 msk konjak
3 dl grädde, lätt vispad
2 msk konjak att toppa med (uteslut om ni inte är konjaksfantaster allihop)

Smält chokladen. Värm konjaken till cirka 50 grader och tillsätt den till chokladen, rör till en slät blandning. Vänd försiktigt ner den vispade grädden och fördela sedan moussen i vackra glas. Ställ kallt för att stelna i minst en timme. Häll (eventuellt, min anm.) på lite konjak just före serveringen.

Vi strösslade på lite hyvlad mjölkchoklad också. Gott och vackert!

Finmiddag för en tvåhundring: hummer och älg

Hellre gott och billigt än inte så gott och dyrt, glöm inte var ni hörde det först. Igår åt vi hummer och älg och det slog mig att det var en av de billigare middagarna på ett tag... På Vi Wasahallen, som jag verkligen gillar, handlade vi följande:

• Färsk hummer (hona, för övrigt), 99 kr
• Limeaioli på lösvikt, 12 kr
  
• 450 g älgfärs, 50 kr
• 3 dl grädde, 10 kr
• Ägg, 15 kr

Lite grejer hade jag förstås hemma, som torkade trattkantareller, fond, kryddor och lingonsylt att ha i såsen. Men ändå! Hummern åts givetvis naturell med fingrarna som redskap men de här goda biffarna fick lite extra kärlek och kan varmt rekommenderas.

Älgfärsbiffar med timjan

Man kan ha i mer grädde och behandla dem som wallenbergare, men då måste man hålla på med ströbröd och grejer för att kunna steka dem och det orkade jag inte. Det här blev urgott och var väldigt enkelt.

9-10 biffar, 3-4 personer

450 g älgfärs
2 dl vispgrädde
2 äggulor
1 tsk salt
1 tsk torkad timjan
1 krm vitpeppar (eller efter smak)
Smör att steka i

Blanda älgfärs och äggulor i en bunke. Rör ned grädde, salt, timjan och peppar och rör ihop till en välblandad smet. Forma fina biffar med fuktad handflata och stek någon minut på varje sida tills biffarna fått fin färg. Lyft ur biffarna och stek färdigt dem i ugnen eller gör ännu hellre som vi: vispa ur pannan med vatten och sväng ihop en god sås på skyn, lite konjak, grädde, lite viltfond, en hög torkade trattisar, lite lingonsylt, vitpeppar och en nypa salt. Koka ihop och låt sedan biffarna ligga i ett par minuter tills de blivit klara i den sjudande såsen. Såsen (som jag för övrigt kunde ha gift mig med) och biffarna blir mastiga efter en halv hummer så gör som vi och ät gärna en sallad till.

Ceasar utan sardell = parmesandressing

Jag försöker desperat få ner innehållet i min kyl så det är mycket rensnings-
luncher nu. Bry er inte om ärterna och majsen och isbergssalladen och allt det där man oftast hittar i en hederlig svensk kyl/frys; själva grejen är parmesandressingen. En snabb variant på ceasardressing och dessutom förutan sardellerna, som jag vet att många har ogenomtänkta problem med. Här är i alla fall ett alternativ:

Parmesandressing till allehanda grönt

2-3 personer

2 msk lätt crème fraiche
2 msk vispgrädde
2 dl fint riven parmesan (i fluffigt tillstånd)
1 fint riven vitlöksklyfta (nu i eftertankens kranka blekhet vill jag rekommendera en liten sådan)
1 tsk vitvinsvinäger
1 nypa salt
rejält med nymalen svartpeppar

Blanda ingredienserna och låt gärna stå en liten stund. Vänd samman med det du har hemma i grönsaksväg (jag hade isbergssallad, ärter, majs, fint skuren purjolök och lite kokta sockerärtor från igår) och hyvla gärna lite extra parmesan över. Servera till rökt kött (jag hade lite fårfiol), rökt eller gravad lax, grillad kyckling eller whatever.

Köttfärssåsens sista viloplats

Nästa gång du har köttfärssås över - tryck inte ner den i någon stackars gratäng. Krydda den inte med läbbig tacokrydda för att sedan placera den i ett läbbigt tacoskal. Lägg den inte i en pajform och häll inte äggstanning på den. Ät den inte kall som den är direkt ur burken för att den ser så frestande ut där den står i kylen bland tråkigare kompisar som kaviartuber, slokande morötter och gamla ostskalkar.
Gör det inte.

Minns istället med vilken omsorg du lagade den; du stekte, rörde, duttade och smakade av, kryddade, spädde, räddade, experimenterade och avnjöt. Du var nöjd med dig själv, kom ihåg det. Du var nöjd med din köttfärssås. Du tänkte kanske till och med att "mycket har jag gjort halvdant och misslyckat och kanske till och med fel i mitt liv, men inte den här köttfärssåsen, inte. Den gjorde jag BRA".

Minns det, och låt även den sista resten köttfärssås - den där som bara inte gick att trycka i sig efter de andra tre portionerna - få ett värdigt slut. Skär tjocka skivor gott surdegsbröd och pryd dem med tunna skivor mogen tomat. Lägg på en rejäl hög köttfärssås (som kanske inte bör vara av den allra rinnigaste sorten) och så ett gäng skivor av en god ost ovanpå. Gruyère, kanske? Eller en hederlig gammal präst, om det är vad du har. Och så lite peppar, kanske en smula salt om du ligger åt det hållet. In i 225 grader varm ugn i 5-10 minuter eller tills osten fått färg.

Hej då köttfärssås, jag kommer sakna dig.

Tårta på Pyttes vis: superfusk med glass

Ni vet ju redan att vi äter en traditionell födelsedagstårta i min familj som ingen gillar. Varje gång någon av mina syskon bildat en egen liten familj har de stått inför ett val: föra traditionen vidare, eller satsa på en god tårta som folk faktiskt vill äta?
Ett stort beslut.
Vissa har valt att äntligen slippa den förhatliga tårtan som tvingats på en år ut och år in (och vi är en stor familj - tårtan skulle ätas runt tio gånger per år innan vi syskon själva började få barn dessutom), andra har valt att modifiera den så att den faktiskt blir helt okej, vissa tror jag fortfarande inte riktigt bestämt sig.

Själv vill jag helt klart att den ska följa med in i även min lilla familj. På morgonen. När bara vi är med. Däremot, om det vankas kalas och det ska bjudas på tårta, då ska vi bjuda på något GOTT.
Fast jag bakar ju inte, vilket är ett problem. Klart jag vill göra en egen tårta till min dotter och klart jag är förmögen att läsa recept, men jag... Ja, något hindrar mig helt enkelt. jag har något slags bakblockering. Däremot kan jag ju fuska mig fram här i livet, som ni vet. Jag kan sätta ihop min egen tårta. Inte lika fint som att baka själv men inte heller lika slött som att köpa en färdig.

Härmed ska jag alltså be att få presentera

Pyttes egenhändigt monterade och extremt fuskiga glassprinsesstårta

Tag 1 paket färdiga tårtbottnar. Placera nedre bottnen i en inplastad springform med avtagbar botten. Om din form är någorlunda standard passar den perfekt, annars kan du strunta i formen. Kleta på 0,75 - 1 liter god glass som fått stå framme 5-10 minuter; jag valde ekologisk hallonglass från Sia. På med en botten till på det hela. Ovanpå den smetar du på ett generöst lager av en god sylt; jag hade en salmbärssylt som min farbrors fru på Gotland gjort, och den var ju fin som snus i tårtan som ni säker förstår. På med den tredje bottnen, plasta in och ställ i frysen tills det är dags för servering.

Vispa 5 dl grädde ganska hårt tillsammans med 1 msk äkta vaniljsocker eller lite socker och vaniljpulver. Bred ut ovanpå tårtan. Lägg på 1 färdigt marsipanlock (rosa såklart!), pudra över lite florsocker och skriv något kärleksfullt med 1 tub tårtpyntargelé. Servera pronto. Garanterad succé! Tror jag i alla fall - åtminstone tyckte min mamma att det var en av de godaste tårtor hon ätit. Å andra sidan äter hon sällan tårta. Oh well, ni får väl prova?

Här har ni mitt kylskåp

Idag kommer bara en bild på mitt kylskåp i skrivandets stund. Jag inspirerades av Lisa, som skriver om varför hennes kyl ser ut som den gör och hur hon ämnar bestraffa sig själv med kylskåpsroulette.
Jag hade gärna sett en bild av hennes kyl. Visst säger kylskåpet mycket om en person? Personligen föredrar jag verkligen att snoka i kylen framför badrumsskåpet hemma hos andra.
Jag är säker på att min kyl väcker en del frågor om ni tittar noga.
Varför så mycket öl och bubbel? Vadan den stora burken senapssill? varför finns både en laktosfri yoghurt och en vanlig créme fraiche? vad döljer sig i tråget ovanpå skumpaflaskorna? Varför är det så förbannat fullt? Ja, kära läsare, jag vet, det är oerhört spännande det hela.
Här har ni min kyl - vågar ni visa er?

Grattis älskling!

Min lilla tjej fyller 1 år idag. Det är stort.

Vi kom på igår kväll att vi kanske borde presentera något slags tårta så att hon skulle få ett ljus att blåsa ut (en färdighet som inte är medfödd, visade det sig), varpå moster Lillan helt fräckt (och med en korkskruv?!) skar ut en rundel ur min mors tårta. Mamma fyllde år igår och firades traditionsenligt med familjens gräsliga och inte alls uppskattade men ack så nödvändiga födelsedagstårta; en tingest som ska vara så kompakt att man kan slå ihjäl folk med den och kläs i en skrud av chokladglasyr och Nonstop (svarta och bruna är förbjudna).

Efter att den bakats och presenterats för födelsedagsbarnet ska den häcklas av samtliga, som sedan under mutter och halvhjärtade protester pliktskyldigast måste ta en bit vilken uppmätes i antal Nonstop. Sedan ska resten stå i ett par dagar tills man slänger alltihop i soporna.

Fast nu gick en liten bit åt till min ettårstjej. Hon log åt den gräsliga skapelsen, petade på den lite lätt och ratade den sedan.
Precis som det alltid går till i vår familj.

Mandelpotatissoppa med västerbottensägg

Jag kan helt sanningsenligt meddela att det här är en rätt som är fin som j***a snus. Jag har stulit den från mitt eget jobb i Leva som är ute nu (nr 10/2010), innehållandes tre goda soppor med tillhörande surpris. Surprisen är alltså det superfjäskande goda ägget i mitten, vilken gör även den mest uttråkade av soppskeptiker vänligt inställd. Lite surdegsbröd till och boom - värsta finrätten!

Eventuellt kommer jag bjuda på fler av de stulna sopporna i framtiden (fast det kan man ju aldrig riktigt veta, så det är lika bra att springa och köpa tidningen), men det här var den jag själv tyckte blev godast.

Mandelpotatissoppa med västerbottensägg

4 personer

500 g mandelpotatis
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
1 msk smör
1 dl torrt vitt vin
6 dl grönsaks- eller lantbuljong
1 dl grädde
Svartpeppar

Skala och skär potatisen i mindre bitar. Skala och hacka lök och vitlök och fräs mjukt i smöret i en stor kastrull eller gryta. Tillsätt potatis, vitt vin och buljong och koka upp. Låt sjuda i ca 20 minuter eller tills potatisen är mjuk, mixa sedan och rör i grädde. Värm upp igen, smaka av med svartpeppar och lite salt och servera över västerbottensägget.

Västerbottensägg med sidfläsk och persilja
100 g philadelphiaost
100 g fint riven västerbottensost
100 g rökt sidfläsk
2 msk fint skuren persilja
Salt och peppar

Tärna sidfläsket smått och knaperstek det. Låt rinna av på hushållspapper. Blanda med resterande ingredienser när fläsket svalnat helt och låt stå kallt en timme. Forma till ägg med hjälp av två skedar innan servering och lägg ett i varje tallrik. Slå den varma soppan över äggen.

En fet och snabb: Laxfilé med kantareller, bacon och ädelost

Okej, svampen ser lite bränd ut, men jag gillar den knaperstekt. Sådär så att det knastrar lite. Lite lätt hälsovådlig utanpå men med en kärna av oväntat mjuk smakbomb.
Så här i kantarelltider måste man ju göra av dem någonstans, och när man ätit toasts till förbannelse och de gräddiga oxfilépastasåserna börjar sätta spår och man inte har något vilt för de små rackarna att leka med, då får man börja lägga dem på lilla laxen!

Laxfilé med kantareller, bacon och ädelost

2 personer

Sätt ugnen på 200 grader. Lägg 2 skinnfria laxfiléer i en ugnsfast form. Fräs 1/2 paket bacon i strimlor tills det börjar bli gyllene, i med 10 cm skivad purjo som får mjukna. Strö över en bit smakrik ädelost (50-100 gram beroende på humör) och låt svalna en aning. Blanda med 2 dl fet crème fraiche, smaka av med lite salt och mycket svartpeppar. Skeda blandningen över laxen och skjut in i ugnen, ca 15 minuter tar det tills laxen är fin. Smörstek under tiden någon liter svamp att strö över hela härligheten innan servering. Vi åt juliennestrimlad gurka och morot dressad med salmbärsvinäger och olivolja till. Godis!

Matbloggspriset 2010 - Christopher Anderton kommenterar

Först och främst vill jag varmt gratulera årets nominerade, något jag borde ha gjort i det förra inlägget. Det har uppstått en intressant diskussion bland kommentarerna som förhoppningsvis inte agerat smolk i någon av de nominerades bägare - oavsett åsikter om hur tävlingen är uppbyggd verkar vi alla vara överens om att ni är de bästa av de bästa (fast helst hade vi velat nominera hundratalet till förstås).

Nedan följer en kommentar från Christopher Anderton, grundare av Matbloggspriset, vilken blev lite för lång för att rymmas i kommentarfältet på inlägget nedan. Tack för att du hörde av dig hit!

Christopher skriver:
"Det är en intressant diskussion här. Och viktig givetvis. Det är kul att priset engagerar så mycket! När jag startade priset 2005 (när jag drev Matblogg.se) så var det för att lyfta fram matbloggare i stort. Inte bara vinnaren. Tanken bakom det är fortfarande kvar.

För varje gång någon har vunnit så har ett gäng bloggar till blivit uppmärksammade. Nu finns det givetvis galet mycket matbloggar mot 2005 (då var det kanske runt 20 stycken som bloggade specifikt om mat och däromkring regelbundet).

Valen för dom nominerade utgår från jurymedlemmarnas lika val. Vi håller inte alltid med varandra, vilket sig bör. Det finns en hel drös matbloggar som skulle kunna vara nominerade, men någonstans måste vi ändå ta ut 10 st. Och som alltid kommer en del inte vara nöjda med dom. Det är helt normalt, och framförallt mänskligt. Jag tycker det är bra att folk debatterar om det, och på så sätt lyfter fram andra.

Någon undrade om kriterier. Dom är inte huggna i sten, men den viktigaste är helhetsintrycket (i det handlar det om text, bild, utseende, funktioner, läsbarhet, originalitet o.s.v.). Sedan finns det en del andra saker som t.e.x. om man kan se vem som ligger bakom bloggen. Sedan är det givetvis svårt att jämföra Lisas utbildning med den perfekta cupcaken. Men i slutänden är det som sagt helhetsbilden som spelar in.

Recept beaktas också i viss mån det är relevant. Men det är oftast inte det viktiga. Det finns en zillion bloggar som bara listar recept. Dom är bra att ha, men det är ingen kocktävling (mat är så mycket mer än just recept).

Ang flera kategorier så är det givetvis någon som vi får överväga. Vi hade tidigare det, och feedbacken jag fick var att det skulle vara bättre med en enda kategori för att få mer tyngd på det hela. Men givetvis skall vi kolla på det hela. Men en sak som jag kan säga rakt av, är att det inte kommer bli en amatör- och proffskategori. Detta för att jag helt enkelt inte tycker alltid proffsen är så bra bloggare. Amatörerna är oftast bättre (nu går jag inte händelserna i förväg) eftersom proffsen i många fall bara har bloggen som en extra kanal (t.e.x. Monika Ahlberg, som är en drottning på det mesta, men hennes blogg kan inte tävla mot t.e.x. denna eller andra).

Det finns också en risk att priset blir devalverat.

pipopp undrade var humorn, överraskningen och det fräcka var. Om jag skall vara ärlig så av dom i princip 1000 bloggar jag har gått igenom så är det mesta sig rätt så likt sedan två-tre år tillbaks. Jag aspirerar dock inte (och ingen i juryn heller) på att vara allvetande. Sedan är det mesta väldigt relativt. Även om jag tycker det är värdefullt det du skriver.
Vad jag tycker är spännande, kanske någon annan tycker är jättetråkigt och ointressant. Jag tror inte det kommer ändras även om man skulle göra om priset helt.

Jag ser inte heller en risk att priset dör ut hos matbloggare. Med tanke på att det för varje år bara blir större och större. Men feedback som denna är ju givetvis jättebra. Även om inte allt kommer kommer slukas med hull och hår (vi har ju alla olika åsikter) så kommer säkerkligen en del ideér att tas i beaktning till nästa år.

Ang jury så vill jag jättegärna till nästa år ta in branschfolk och fler bloggare. Trevare sträcktes ut i år, men tyvärr så kunde inte dom som var påtänkta.

Under Det Goda Köket så kommer Svenska Matbloggare ha bloggpanel och "workshops" ang matbloggande före och efter prisutdelningen. Där är ett gyllene tillfälle att träffa oss och andra matbloggare och talas vid i person (lite reklam måste man ju göra)

Matbloggspriset 2010 - hmm.

Så är då nomineringarna klara till Matbloggspriset 2010. Samtliga tio är kolossalt värdiga vinnare, men jag funderar ändå vartåt det hela barkar. Att de driver de bästa svenska matbloggarna är det ingen som förnekar, och det är just den bästa matbloggen som faktiskt ska koras. Ändå är det något som känns lite tråkigt någonstans.

Att matälskande Lisa är nominerad igen är ett för mig självklart faktum medan hon själv skulle ge ifrån sig nomineringen till någon som är mindre matproffs än hon själv. Surdegs-Martin vann priset 2008 och är nominerad igen - självklart, eftersom han är älskad och grym. En eller annan av de övriga nominerade får en andra chans i tävlingen, vilket är roligt.
Allt är egentligen helt i sin ordning.

Men hur känner de mindre kända bloggarna nu? Som länkat, tipsat, hoppats och fört kampanj bland alla de känner? Kommer de att göra lika stor sak nästa år? I skrivande stund finns 973 matbloggar registrerade på Bloggtoppen (ett noterande som gör att jag inte längre tycker min hundra-nåntingplats är något att skämmas över), varav de flesta säkert går och drömmer om att bli uppmärksammade. Efter att ha sett årets nomineringar har jag svårt att se hur de ska våga hoppas igen. Frågan är hur stor tävlingen kan vara utan alla dessa "små" bloggare (räknar mig själv till denna skara, även om jag per definition kanske skulle tillhöra proffsen om en sådan kategori fanns, eftersom jag publicerar recept i Leva) och deras uppmärksamhet?

Jag skickade in ett litet ynka tips om mig själv (det finns en gräns även för min blygsamhet...), men bad inte om support på bloggen eftersom jag själv inte ens ansåg mig särskilt värdig något pris. Fast det var för att jag slarvat så mycket på sistone, och innerst inne hoppas (hoppades) jag alltid på en liten nominering.
Nu vet jag att jag kan blogga varje dag, men aldrig uppnå samma nivå som de som platsar. Alltså kommer jag förmodligen inte länka, tjoa, heja eller liknande i framtiden, eftersom jag är dålig på att bräka om sådant som inte rör mig.
Förmodligen kommer jag inte ens nominera mig själv i det tysta.

Hur känner ni andra? Har ni tappat hoppet? Vad tror ni händer med Matbloggspriset - kan det bli för stor distans till den vanliga, okända lilla hemmamatbloggaren och därmed förlora del av sin tjusning? Kan en blogg bli för bra för att kunna nomineras? Ska inte en blogg som är bäst ena året kunna vara bäst även nästa?

Jag är kluven - det var ju trots allt de bästa som blev nominerade. Och så ska det ju vara.

Halloumipytt med balsamvinäger och koriander

Ni vet ju redan att halloumi är en favorit hos mig (i själva verket är all varm ost favorit hos mig, men halloumi får ju dessutom en härlig stekyta som gör den ännu mer fulländad), och här kommer ännu ett förslag på hur ni ska använda den. Återigen - knappast rocket science, men jag tillhör ju inte dem som går över ån efter finvatten, så att säga.

För två:
Tag ett paket halloumi och tärna det. Stek i olivolja tillsammans med ett stort gäng skogschampinjoner i bitar, en bra bit tärnad zucchini, en liten burk hela vattenkastanjer samt en tärnad rödlök. Allt ska få lite färg. Skvätt på en eller två matskedar vällagrad balsamvinäger, salta och peppra efter smak. Vänd ner ett paket lättkokta sockerärter samt en halv kruka hackad koriander (eller basilika om du tillhör de avigt inställda). Ät till lunch!

Kolla vad jag gjorde igår.

Jag har tidigare berättat om våra vänner i Östergötland och mat-
himmelriket de bor i. Här får man alltid fantastisk mat från gården; allehanda sorters vilt, löjrom, ål, kantareller (igår förgyllde de en himmelsk västerbottenspaj), fantastiska efterrätter, saft och sylt med trädgårdens bär och frukter, och framförallt de godaste av de godaste kräftorna man kan få. I år har fisket varit otroligt dåligt men den här ljuvliga högen bjöds vi på igår kväll och som vi njöt! Idag har jag sårig tunga och skalskavda fingertoppar men det är bara en ljuv påminnelse om kräftberget. Som absolut inte görs rättvisa med den kackiga mobilbild, men ändå.
Tack, kära värdpar!

Återställarpasta med whisky och bacon

Igår var det VERKLIGEN inte lördag, men brydde jag mig om det? Nej då, det partajades för fullt mitt i veckan och det får jag minsann sota för nu. Till frukost blev det den ultimata bakiscocktailen (dubbelbrus med c-vitamin och bamyl-koffein) men till lunch önskar jag att jag kunde få en portion av den här goda pastan. Eller kanske två.














I övrigt vill jag bara meddela att det är en höjdare att gå ut när ingen annan går ut; plötsligt är man uppskattad överallt trots att de flesta man möter inte ens var födda när man själv gick ut första gången och trots att man är klädd som om man vill vara förberedd om det skulle råka bli svampplockning istället och trots att fläcken på jackan förmodligen är en stor barnspya (man kan aldrig riktigt veta). Stanna hemma på lördagar, gott folk, och festa som bara svenskar kan göra på en av de första vardagarna i veckan istället.
Och dagen efter kan ni äta min goda pasta.

Återställarpasta med whisky och bacon

Runt 3-4 portioner (eller till 2 bakfulla personer)

1 pkt bacon
10-15 skogschampinjoner
1 gul lök
1 burk Crème Bonjour Cuisine Karl Johansvamp & Champinjon
2 msk whisky
1 msk god balsamvinäger
1/2 dl vatten från pastakoket
1 tråg/påse bladspenat
Salt och peppar

Sätt på pastakok. Skala och hacka löken under tiden, skär svampen i bitar och strimla baconet. Ner med allt i en panna (baconet agerar stekfett) och fräs tills allt fått lite färg. I med kräm, sprit, balsamvinäger och vatten, låt allt koka ihop ett par minuter. Späd eventuellt med lite mer pastavatten om det behövs. Smaka av med salt och peppar och vänd samman med spenat och nykokt pasta. Ställ en ketchupflaska inom räckhåll, ta ett stort glas iskall mjölk, sätt på Mad Men-boxen och känn att det ändå var värt det.

Ugnstekta kycklingben allt-i-ett

Här är före-bilden (inte förebilden, utan före-bilden. A, ni fattar säkert.) på en enkel allt-i-en-form-middag som är praktisk för alla er diskföraktare därute.

Vi köpte ett tråg färska kycklingben för hutlöst billiga 25 kronor, lade dem i en folieklädd plåt tillsammans med grova och lätt inoljade bitar av pumpa, sötpotatis, fänkål, lila och gula morötter samt krossad vitlök. Lite havssalt och peppar på det. På själva kycklingbenen, som placerades ovanpå det gröna, penslades 2 msk smör som smälts tillsammans med en kryddmix från ett vackert kit jag fick i födelsedagspresent. Efter 25 minuter i 225 grader varm ugn var kycklingen genomstekt och tillbehören lagom mjuka. Vi åt det hela med pesto utrörd med gräddfil.

Kitet med olika kryddblandningar var från Stockholms Aeter & Essencefabrik och kryddan som verkligen förgyllde min kyckling hette Honungsgrill. För er som inte orkar traska till Wallingatan 14 och köpa en egen påse kan jag informera om att den innehöll paprika, chili, rosmarin, honungsarom och röksalt. En blandning jag rekommenderar att ni testar! Det blev supergott och skinnet fick ett rejält sting.

Åh, jag längtar tillbaka litegrann. Jag är jättehungrig just nu.
Jättehungrig.

Het koriandergucka till räkor och whatever

Bara så att ni vet så är det fullständigt okej att knäcka en påse räkor även på en måndag. Bästa snabbmaten, no? Det har vi ju redan konstaterat. Den lille lille lille lille lille rackaren är ju så enkel, så välsmakande, och i sin frysta form så oanständigt billig. Och jag vet, alla ni från västkusten och alla ni med bättre utvecklade smaklökar - färskast är godast. Fast jag tycker ofta att de färska ofta är lite torra och att de frysta har en för mig välfungerande slags vattnighet, som jag absolut begriper hur räkkonnässörer kan finna motbjudande. En hummer skulle jag aldrig köpa fryst, men räkor funkar. För mig, that is.

Anywhoo, räkfrossan kräver sin rätta kräm. Igår framför Idol blev det bara en sort, men den var verkligen god hela vägen. Prova, den är säkerligen utmärkt även till grönsaker, kycklingspett och varför inte lantchips? I själva verket är det bara en variant på guacamole, men det känns så trist att kalla den för det. Så vi kallar den istället

Het koriandergucka till räkor och whatever

2 mogna avokado
1 dl lätt crème fraiche
1 vitlöksklyfta, skalad
1 limefrukt
1 msk olivolja
1/2 - 1 liten röd pepparfrukt, beroende på hur starkt man vill ha det
1/2 kruka koriander
Salt och peppar

Gröp ur avokadofrukterna och skiva chilin. Pressa över limejuicen och mixa allt tillsammans med vitlök, crème fraiche, koriander och olivolja. Smaka av med salt och peppar.

Mat på gammalt skräp. Skräpmat! Fast inte.

Jag tog just sista skeden av den här grymma soppan, som blev resultatet av en desperat önskan att slippa gå över gatan till vår urtråkiga affär för att köpa lunchingredienser. Jag hittade lite trött blomkål i grönsakslådan (vet inte hur den hamnat där), lite gröna ärtor i frysen och en extremt torr parmesanskalk i en plastpåse. Det blev en äkta kick ass-soppa om jag får säga det själv. Och det får jag ju, som bekant.

Krämig soppa på blomkål, gröna ärtor och parmesan

2 personer

150 g blomkål
150 g gröna ärtor
1 vitlöksklyfta
5 dl vatten
1 grönsaksbuljongtärning eller motsvarande
1 dl lätt crème fraiche
1 dl fint riven parmesan

Skär blomkålen i buketter och lägg i tillsammans med en skalad vitlöksklyfta i en kastrull med vatten och buljongtärning/fond. Koka upp och låt sjuda i ett par minuter tills blomkålen mjuknat. I med ärtorna och koka upp. Mixa slätt med mixerstav eller vad du nu har att tillgå. I med crème fraiche och riven parmesan, värm upp, smaka av med peppar (förmodligen behövs inget salt) och servera. I med ett kokt ägg om du vill ha lite mer mat, och det vill du väl till lunch. Kanske en macka också? Gott nog att bjuda folk på!

Snabb pasta med tomat, vitlök och basilika

Söndag. Lite trött, lite bakslagen fortfarande sedan det oväntat roliga partajandet på stan i fredags, lite slö, lite extra lat. Alltså: pasta med kylskåpets snabba.

De Ceccos pasta har tydligen varit försvunnen från de svenska hyllorna i fyra år (jag har missat det, faktiskt) men lanseras nu på nytt. Jag är ingen pastanörd (heller) och jag ska inte påstå att jag känner jättestor skillnad på spaghetti och spaghetti, men De Ceccos pasta är fin. God. Jag är för trött och okunnig för att beskriva det bättre än så. Jag gillar de här skruvarna lite extra - Casareccia står det på paketet - de suger upp sås och smak riktigt fint. Stella, som snart ska fylla ett, älskade dem också ska jag be att få meddela. Dock inte med tomater på.

En snabb lunch för två får du genom att koka pasta (koka minst två minuter kortare än koktiden på paketet!) och servera ordentligt svängd med en snabb tomatröra. Halvera runt ett paket körsbärstomater, gärna lite olika sorter. Fräs i generöst med olivolja. I med två krossade och tunt skivade vitlöksklyftor. Fräs kort. I med ett halvt paket grovhackad rucola och ett gäng grovhackade basilikablad. Späd med ett par matskedar pastavatten. Peppra rejält, blanda ordentligt med två portioner pasta och riv över massor av parmesan. Delish, som de säger i utlandet!

Ljummen sallad med zucchini, äpple och pesto

Glad höst! Vi äter FÖRBANNAT tråkig mat hemma just nu men någon enstaka gång får vi fint besök och då försöker vi åtminstone hålla skenet uppe och svänga ihop något som... tja, inte kommer från en plastburk. Till exempel en snabb men god ljummen sallad med pesto. Pesto från plastburk förvisso, men vafan - nobody's perfect.

Fina Kina gillade den här rätten och det gjorde vi med, så vi åt upp alltihop på tre fastän den kanske räckt till fyra mer modesta ätare.

Vi använde:

400 g gravad, färdigskivad lax

3 kokta ägg
2 avokado
1 lagom stor zucchini
2 små svenska röda äpplen
lite olivolja
2 msk pesto, färdigköpt men god
1 litet tråg rucola
1/2 kruka basilika


Sås, om man vill: 1 dl gräddfil utrörd med 1 msk pesto, plus ordentligt med salt och peppar och en citronskvätt kanske

Zucchinin skars i ganska chunky bitar, äpplet i oskalade klyftor. Frästes en stund i olivolja (släng i lite tunt skivad vitlök om du inte ska fjäska för kostymer efter lunchen), och belönades för sin nya, lite gyllene färg med pesto. Frästes lite till. Ner i en skål, blandades med grovhackad rucola och basilika och lades upp på fint fat. Mjukt kokta ägghalvor ovanpå och så den snabbt improviserade och matchande såsen i slarviga klickar ovanpå. Massor med svartpeppar. Laxskivorna serverades till, ackompanjerade av citronklyftor. Enkelt, gott, nyttigt!

...och ännu lite mera bortrest

Från Gotland och vidare igen - nu ska jag på en veckas charter till värmen och det ska bli så FÖRBANNAT underbart! Sommaren fick ett tvärslut och jag kan inte tänka mig något jag hellre skulle göra. Så jag är ledsen, jag överger er igen (erkänn - ni kommer sakna mig ofantligt), men bara för att ladda batterierna och återkomma i september med en blogg som ska få leva och frodas. Förhoppningsvis. Det sista som lämnar en är hoppet!
Själv lämnar jag er imorgon bitti, till förmån för lata dagar, tråkiga gratisbufféer och massor med svalt vitt vin.
Ha det bra så länge!

Tillfälligt bortrest

Jag har inte försvunnit igen, jag är bara på Gotland och hälsar på min 103-åriga farmor och resten av släkten på pappas sida. Och jag äter nyrökt flundra, knaprig äppelkaka lagad i gjutjärnspanna, stuvade makaroner och korv med bröd. Jag går upp kopiöst i vikt men får lyssna till Sveriges vackraste dialekt hela dagarna. Tittar på salmbärssyltkok och kan ge min dotter morötter och vinbär direkt från landet. Sånt är jag inte bortskämd med!

Så jag återkommer. Snart!

Cajsa Warg i Vasastan!

Jag vill bara säga TACK. Om jag hade fått ta med mig en enda sak i flytten från Södermalm hit till Vasastan hade det varit Cajsa Warg, butiken jag alltid älskat och troget handlat i när det skulle göras något speciellt eller när det klirrat till en smula i kassan. Och nu - utan att jag hade den minsta aning om vad som komma skulle - har Cajsa Warg öppnat bara några minuter från min port, ÄNNU närmare än jag bodde sist. Whohoo! Spring till den gamla biografen på St Eriksplan och spana in det högst New Yorkiga matmeckat genast - förmodligen ses vi där.

Bjudsallad för den medvetet late

När du får oväntat besök är det sallad på ett fat som gäller för den late. Äger du inte ett stort, vackert fat? Skaffa ett. När den gode vännen/vännerna, svärmor eller avlägsne kusinen sedan meddelar att han eller hon kommer på lunch/middag inom någon timme, och du utbrister oh så trevligt och självklart och inga problem ALLS, jag svänger ihop något - då tar du fram det fatet. Och så går du till butiken över gatan och rycker åt dig det du gillar och har råd med; färdigsköljd blandad sallad på påse, mogna små tomater i olika färger, majskorn på burk, avokado i generösa mängder, skivad lufttorkad skinka, buffelmozzarella, färsk basilika. Till exempel. Or whatever. Och sedan blandar du förslagsvis till världens simplaste dressing av balsamvinäger, olivolja och dijonsenap och öser över alltsammans som du så fantasifullt men medvetet slarvigt arrangerat på ditt tjusiga fat. Eller hur, va? Jorå.

Lilla laxen på 15 minuter

Ska man blogga ofta (jag FÖRSÖKER i alla fall. Just nu. Cred till mig.) kan det inte alltid vara så förbannat spännande, faktiskt.
Igår blev det en god lax med wokade grönsaker; inget speciellt med det men man kan alltid bära med sig att en skinnfri laxfilé alltid blir grymt bra när den får ligga i 12 minuter i 200 grader. Pensla på något gott först - jag blandade 1 msk sweet chili med 1 msk japansk soja, salt och peppar) så är det liksom klart sen (den skinnfria laxen har du först placerat på lite olja i en ugnssäker form). Under tiden laxen står i ugnen fräser du lite fräscht grönt (här lite spetskål, röd paprika, purjolök, vitlök och strimlad morot) i olivolja och duttar mot slutet på 1 tsk sesamolja och 1 msk fisksås, om du känner för det. Middag på en kvart!

Inte värt att bråka om

"Det här svängde jag ihop på två röda igår" skriver jag och ni tänker "nähä" och jag säger "joho" och ni envisas med "nähä" och jag säger "joho" och så är ni där igen med ert ganska irriterande "nähä" och jag blir faktiskt ganska stött och utbrister "men herregud, jag LJUGER väl inte för er heller?!" varpå jag kommer på att det tog faktiskt inte två röda utan fem. "Två röda" är ju bara ett talesätt.
Fem minuter tog det. Max.

Rökt makrill (eller annan rökt fisk för all del) med äpple- och spenatsallad

2 personer

Rökt fisk för två, förslagsvis pepparmakrill
1 påse späd bladspenat (70 g)
1 rött äpple
10 centimeter gurka
1 avokado
Ett generöst knippe dill
2 msk gravlaxsås
2 msk matyoghurt
Salt och peppar

Rör ihop matyoghurt och gravlaxsås i en salladsskål och smaka av med lite salt och peppar. Skölj och torka spenaten (torr spenat ska det vara. Inte blöt. Usch för blöt spenat). Tärna äpple och gurka. Klyfta avokadoköttet. Grovhacka dillen. Vänd samman äpple, gurka, avokado, spenat och dill med den yoghurtspetsade gravlaxsåsen och servera till den rökta firren. Klart som korvspad.

Eget knäcke (eller hur man flörtar in sig hos Pytte)

Häromdagen bjöd vi hem våra matglada vänner Kajsa och Anton på en så kallad "förutsättningslös tisdagsmiddag" som visade sig bli helt icketisdagsaktig. Förvisso bör min lakritspannacotta få sin beskärda del av credden för detta men med störst värme minns vi de eminenta gästernas medhavda present (även hembakta bullar och eget vin överräcktes; de är som sagt eminenta gäster som vet hur man tillskansar sig min fulla beundran) - detta fantastiska knäckebröd/snacks/mumsmums/tilltugg/godis.

Då Kajsa är något bekväm av sig i köket är jag relativt säker på att Anton stod för det mesta av bakandet - tack Anton! - men receptet kommer tydligen från Kajsas mamma Agneta som i sin tur fått det av Kajsas kusin Ida. Stort tack till Kajsas familj och släkt! Själv är jag ju usel på att baka men det här verkar så enkelt att till och med jag kan göra det.

Fantastiskt gott knäckebröd eller snacks

Knäckebröd - 1 plåt, 150 grader drygt en timma
Snacks – 2 plåtar knappt en timma (45 min)

2 dl majsmjöl
1 dl solroskärnor (alt. ½ dl pumpafrön + ½ dl solros)
1 dl sesamfrön
½ dl linfrö
½ tsk salt
½ dl rapsolja
2½ dl kokhett vatten (ev. något mer)

Rör ihop de torra ingredienserna i en bunke. Tillsätt oljan och det heta vattnet. Rör om till en jämn smet. Bred ut smeten på bakplåtspapper. Skär rutor och strö över flingsalt. Grädda enligt ovan.

Liten uppdatering: Kajsa och Anton låter hälsa att de av misstag bakade med kallt vatten i stället för varmt när de skapade brödet jag fick ta del av. Det blev då en tunn smet som var enkel att hälla ut över två plåtar och gav ett tunt, krispigt knäckebröd. Igår bakade Kajsa dock brödet med hett vatten såsom angivet i receptet och då svällde allt till en något mer svårhanterlig deg, som gav ett porösare och lite tjockare bröd. Mer Wasa, helt enkelt, om jag förstått saken rätt. Använd alltså kallt eller varmt vatten i enlighet med egen smak!

Lakritspannacotta med hallon

Ni fattar ju att man upplever en viss prestationsångest när bloggen skrikit ut sin tystnad i nästan två månader. Då måste comeback-inlägget liksom vara värt det. Well.
Här har ni den.
Succédesserten.
Den enkla.
Den oemotståndliga.
Den - wait for it - waaaiiiit for it - waaaaaaaaaiiiiiiiiit fooooor iiiiit - den turkisk peppar-späckade pannacottan.
Varsågoda.
Och hej förresten!

Lakritspannacotta med hallon

4 större portioner eller 6 små

3 dl vispgrädde
2 dl gräddfil
2 gelatinblad
1/2 dl socker
1/2 tsk vaniljpulver (ej att förväxla med vaniljsocker; använd vaniljstång om du inte hittar pulvret. Jag använder det för att jag är lat och det är förbannat bekvämt. Och gott)
10 turkisk peppar-karameller, plus ett par extra till garnering
Färska hallon

Lägg gelatinbladen i blöt i 5 minuter. Mortla under tiden de tio karamellerna så fint du kan. Koka upp grädden tillsammans med sockret och ta av från plattan. Rör i vaniljpulver och urkramade gelatinblad, och sedan det ljuvliga turkiska pulvret. Rör tills allt är slätt och upplöst och lite grått och fantastiskt väldoftande. I med gräddfilen och blanda noggrant. Häll upp på fina glas och låt stå att stelna i 3-4 timmar i kylen. Servera med färska hallon och lite krossad turkisk peppar ovanpå.

Citronmoussetårta med jordgubbe

Den här supermumsiga minidesserten gjorde jag i nr 3 av eminenta tidningen Matmagasinet. Jag är ju verkligen ingen dessertgudinna direkt men det här blev riktigt lyckat tycker jag själv! "Lyxig söndagscocktail" hette jobbet men jag fantiserar lite om att goffa i mig stora bitar av tårtan på midsommarafton.
Bilden är tagen av superduktiga fotografen och fina vännen Lieselotte van der Meijs.

Citronmoussetårta med jordgubbe

Fluffig och len är den här ljuvliga moussetårtan med cheesecakebotten. Förvara den svalt till servering, annars kan den smälta ihop en aning.

Botten:
100 g digestivekex
50 g socker
50 g smör

Citronmousse:
4 gelatinblad
3 ägg
1 1/2 dl florsocker
2,5 dl vispgrädde
1 dl kesella
2 små ekologiska citroner

Färska jordgubbar

Börja med botten till tårtan: Sätt ugnen på 175 grader. Blanda ingredienserna i en matberedare, eller smula kexen och blanda dem med sockret och smöret. Klipp ut en rundel bakplåtspapper efter botten på en form med löstagbara kanter och lägg den sedan i botten av formen. Tryck ut kexblandningen på papperet och grädda i ugnen i 10 minuter.

Fortsätt med moussen: Lägg gelatinbladen i blöt i kallt vatten i ca 5 minuter. Dela äggen i gulor och vitor. Vispa gulorna pösiga tillsammans med florsockret i en skål, vispa äggvitorna till hårt skum i en annan. Vispa grädden ganska hårt i en tredje. Tvätta citronerna, riv skalet fint och lägg det åt sidan. Pressa ner juicen från den ena citronen i en kastrull, spara den andra till något senare tillfälle. Krama ur gelatinbladen, lägg dem i kastrullen och värm försiktigt tillsammans med citronjuicen tills de smält helt. Låt svalna något och häll citronblandningen i skålen med äggulesmet under omrörning. Tillsätt citronskal och kesella, vänd ner grädden och allra sist de fluffiga äggvitorna. Häll smeten i formen med den gräddade och svalnade kexbottnen, plasta in och låt stelna i kylen i minst fyra timmar. Skär tårtan i munsbitar, toppa med jordgubbshalvor och lägg upp på ett fint serveringsfat.

Midsommarfunderingar

Alltså, fabulösa bröllop i all ära, men midsommarafton är det firande som matmässigt tar all plats i fantasin just nu. Några vänner följer med oss till barndomshemmet i Jämtland och vi diskuterar förstås vad som ska ätas. Själv ska jag göra en matjestårta i år igen, den blev så förbannat god förra året. Det pratas om egna sillar (fast Christian tycker inte att man kan äta sillunch och sedan matjestårta till förrätt innan det grillade på kvällen - kom igen, hjälp mig och påpeka hur fel han har, man kan ALDRIG få för mycket sill) och egen snaps.

Tips? Något jag borde testa när det kommer till sillinläggningar och snapskryddor? Och vad äter ni själva på midsommar?