Efter världens icke-undergång, eller till nyårsbubblet

Ursäkta den dåliga mobilbilden, men jag tycker ändå att det är värt att dela med mig av de här superenkla men lyxiga små tilltuggen som är en hit till ett glas bubbel eller en iskall öl. Jag tog med dem som bidrag när min fantastiskt fina vän Sara bjöd in till tjejmiddag, och jag tror att det var fler än jag som uppskattade dem för de försvann i väldigt rask takt. Jag tänkte att jag skulle lägga upp den i dag så att ni vet vad ni kan ha till bubblorna i morgon när världen trots allt finns kvar, lika underbar och katastrofal som vanligt. 

Lyxiga små krustader 

24 stycken

1 ask små krustader (finns oftast bland kexen)

100 g gravad lax i bit eller skivor

1 tsk dijonsenap

några droppar olivolja
1 dl smetana eller crème fraiche

80 g sik,- löj- eller forellrom

1/2 röd lök, fint hackad

Skär den gravade laxen i små tärningar. Blanda den med senap och en liten skvätt olivolja. Lägg en sked i varje krustad. Spritsa eller klicka på lite smetana, lyxa med en dutt rom och toppa med rödlök. Vill man dra ett kvarnvarv svartpeppar på det så skadar det ingen. Godast nygjorda!

Snöiga julmuffins, eller hur man är jävligare än alla andra föräldrar

Vissa föräldrar är jättenoga när det kommer till socker. Och med noga menar jag att det inte ska serveras något. Visst, mina ungar kan få mig att gömma mig under sängen även utan socker i kroppen och jag är fullt medveten om att en oskyldig liten godismuta kan utgöra den där knuffen de behöver för att gå från bara lite jobbiga till fullständigt skogstokiga. Med lite socker vid väl valt tillfälle kan man alldeles själv skapa en vilt studsande, snorspottande prinsessklädd liten galning som med håret på ända under tiaran vrålar julsånger medan det ser ut lite som att ögonen ska trilla ur hålorna på henne. Eller honom, för den delen. Jorå.

Ni minns kanske mina fusk-cupcakes från sist jag skulle ta med fika till min treåriga dotters förskola? Well. Jag ville ju inte vara sämre när det nu skulle medtagas fika till luciafirandet. Jag satte dessutom ribban något högre den här gången: istället för att köpa färdiga muffins använda jag en MIX! Se där, vad jag kan. Rätt vad det är så bakar jag väl med riktiga kryddor också. Anywhoo, jag gjorde så här:

Köpte en mix för mjuk pepparkaka. Blandade den enligt förpackningens anvisningar. Rörde i 1/2 dl lingonsylt. Hällde i muffinsformar (halvvägs upp ungefär). Gräddade i halva den tid som var angiven på paketet för en hel kaka. Tog ut och lät svalna. Gjorde en kristyr på florsocker och vatten, eftersom jag uppenbarligen inte kände att det var tillräckligt mycket socker i själva muffinsen. Innan kristyren hann stelna tryckte jag dessutom dit krossade maränger för att ge en snöig feeling (och för att öka på sockerhalten, givetvis). Och vips - en julmuffin är född.

På min dotters förskola bryr de sig nämligen inte om socker. Åtminstone inte när det är gemensamt fika. Då kommer kanske någon enstaka förälder med några trötta clementiner som ingen rör och sedan är det bara bullkransar, kokostoppar, cookies, saffranskakor och mina översockrade muffins för hela slanten. Alla har tagit med sig saker med  socker, men jag är garanterat värst och det ler jag i åt i smyg. Och barnen är lyckliga som aldrig förr och sedan dansar de, skriker, slåss, pussas och gråter, och jag tänker what the hell - det är ju så luciafirandet kommer se ut för dem när de blir tonåringar också. Lika bra att de förbereder sig, och vi föräldrar med. 

Enklaste lyxen just nu

Kastanjer. Det kan inte sägas nog många gånger - kastanjer är något av det allra enklaste och godaste vi kan äta, och det kräver i stort sett ingen ansträngning alls. Okej, vi måste kryssa dem, men det är ju inte värre än att skära upp en falukorv egentligen. Vi åt våra första i fredags och det är så FÖRBANNAT j***a gott. Ursäkta, men det är ju det.
Alltså.
Köp fina franska kastanjer, gott smör och ett paket grovsalt. Flingsalt är jättegott att ha till sen, men vanligt salt duger också. Sätt ugnen på 225 grader. Häll ett tjockt lager grovsalt i botten av en form. Skär ett kryss i toppen av kastanjerna - annars exploderar nämligen de små liven i ugnen och det är ju mindre kul. Ställ kastanjerna stadigt i saltet och rosta dem i 25-30 minuter - de ska gå lätt att skala och vara mjuka inuti. Servera dem direkt ur formen; saltet håller värmen extra bra. Glöm inte att man också ska skala bort det lite luddiga innerskalet. Avnjut med salt och riktigt smör.

Hoppande jävlar med twist till första advent

Okej, såhär va. Ni som inte har testat detta - GÖR DET. Jag vet att ni finns där ute, och att ni förmodligen är rädda för dadlar. Eller hur? Var inte det! Dadlar är skapta för denna superenkla anrättning. De föddes ur dadelmodern och blev feta, söta och saftiga och hamnade i en dadellåda av denna enda anledning.

Hoppande jävlar kan antingen bestå av musslor och bacon, eller dadlar och bacon. I recept med musslor brukar man föreslås burkmusslor, vilka för mig är en styggelse jämlik brustabletten (=supersuperäckligt). Så strunta i den varianten så länge. Här jobbar vi dadel plus bacon plus en liten twist i form av en pigg, skalad mandel; den är inte med i standardrecepten på de små jävlarna. Det blir som ett litet Kinderägg, kan man säga. Idel överraskningar.

Det var syster Lulle som började bjuda på de här på våra julaftnar. I helgen fick de agera matlagningstilltugg och ni kan räkna med att de dyker upp igen till första glöggen. Klockrena på adventsfirandet eller glöggfesten!

Hoppande jävlar

15-18 st

8-9 färska dadlar
1 pkt bacon
Skalade sötmandlar (köp färdigskalade eller ploppa ner oskalade några sekunder i kokande vatten, kyl och tryck ut ur skalet)
Tandpetare

Halvera dadlarna och pilla bort kärnan. Jag tog hela dadlar i mina den här gången, och det blir för mycket. Lägg en mandel i kärnhålet och tryck till om dadeln runt om. Dela varje baconskiva på tre (eller två om du verkligen gillar bacon) och rulla in de mandelfyllda dadlarna däri. Fäst med tandpetare. Stek runt om i panna, eller stek i ugnen på 200 grader tills de fått fin färg, ca 10 min. 

Fräschelifräscht med torsk och asiatisk råkost

Jag kommer att stå och vräka i mig en massa  smör och grädde på min matlagningskurs  ikväll men du själv är kanske sugen på något riktigt nyttigt och fräscht? Jag hittade det här receptet som jag gjorde i Leva i januari 2010, under rubriken "Mitt nya smakrika liv". Nyårslöften som skulle infrias, och allt sånt... Jag kommer ihåg att jag tyckte salladen blev hur god som helst, och jag påmindes nu om att jag har en sån där ångkokningsgrej i bambu som ju måste fram igen. Men skulle jag ångkoka torsk? Det är frågan. Förmodligen alldeles FÖR nyttigt och fräscht för min personliga smak.

Ångkokt torsk med sesam- och limedressad råkostsallad och het paprikaröra

Att ångkoka fisk är ett fettsnålt tillagningssätt som dessutom bevarar alla nyttigheterna och ger ett saftigt resultat. Den tjusigt färgstarka råkostsalladen har en asiatisk touch och funkar till det mesta – prova, den är lätt beroendeframkallande!

4 portioner

4 portionsbitar torsk

300 g rödkål

2 stora morötter

1 gurka

Sesam- och limedressing

2 limefrukter

2 msk olivolja

1 msk sesamolja

1 röd pepparfrukt

1 tsk socker

½ dl sesamfrön

½ kruka basilika, gärna thaibasilika

Het paprikaröra

2 röda paprikor, gärna snackspaprikor

1 tsk sambal oelek

½ lime, saften

Salt

Rosta paprikorna i övre delen av ugnen i tills skinnet blir lite svart, ca 10 minuter. Vänd en gång efter halva tiden. Lägg paprikorna att svalna i en bunke med plastfilm över. Halvera, kärna ur och skala dem. Mixa köttet med sambal, smaka av med pressad lime och lite salt.

Strimla grönsakerna tunt eller hyvla dem till remsor. Rosta sesamfröna i en torr panna på medelvärme tills de fått lite färg. Halvera och kärna ur pepparfrukten och skiva den tunt. Pressa saften ur limefrukterna och blanda med olivolja, sesamolja, pepparfrukt och socker. Vänd ner strimlad basilika och sesamfrön, smaka av med salt och peppar och blanda ordentligt med grönsakerna. Salta och peppra fiskbitarna. Lägg dem i en ånginsats eller i ett durkslag, lägg över lock och ångkoka över kokande vatten i ca 5-7 minuter eller tills fisken inte längre är genomskinlig. 

Gubbiga munsbitar med tack till mina vänner

Ett hett tips till er som gillar att laga mat men  saknar inspiration emellanåt:  låt vännerna bestämma. Jag fick idén från en av  mina favoritmatbloggare, Sara på Cookiecrumble, som skapar tjusiga rätter på ingredienser från en Mystery Box tilldelad henne av hennes  man och hans vänner. Så i fredags bad jag mina Fejsbookkompisar ge mig sina förslag på 5 ingredienser som måste ingå i middagen. Christian skulle sedan välja bland förslagen. Jag  fick några riktigt lockande ingredienslistor, men Christian - eftersom han är den han är - måste givetvis ge mig den svåraste kombon.

Alltså fick jag Pietros 5 ingredienser:

Ansjovis
Jordärtskockor
Vallmofrön
Blåbär
Ananas

Även om jag  tycker att det är fantastiskt kul att hitta på recept vill jag se den som kan hitta på en enda rätt som innehåller allt det där och ändå smakar bra... I make my own rules, tänkte jag och gjorde tre enkla rätter. Ansjovisen och vallmofröna blev ett fult men jättegott litet tilltugg (se recept nedan), skockorna blev en soppa med en rå tartar på salmalax och pilgrimsmussla, och vi friterade dessutom några skivor att krispa till det hela med. Gott! Blåbären (frysta) mixade jag med smetana och lade ovanpå en liten hög ananasstavar i romkolasås. Hade blåbären varit lite mer smakrika hade det blivit jättegott det med, men det här var Garants stora odlade blåbär och de må vara snygga, men smaken är trist.

Det var en superrolig idé, och  mina FB-vänner kommer absolut få utmana mig igen. Tack för hjälpen hörni!

Gubbiga små munsbitar

ca 16 stycken

2 frysta plattor smördeg eller 1/2 kyld rulle
1/2 gul lök
1 vitlöksklyfta
1 msk smör
1 liten burk ansjovis
25 g fint riven parmesan (ca 1 dl)
25 g philadelphiaost (ca 2 msk)
1-2 msk fint hackad dill
peppar

1 ägg
Vallmofrön

Tina smördegen om den är fryst. Värm ugnen till den temperatur som rekommenderas på paketet. Finhacka lök och vitlök och stek mjukt och glansigt i smör. hacka ansjovisen och lägg i pannan (ej spad). Fräs lite till. Peppra och låt svalna helt i en skål. Blanda sedan i philadelphiaost, parmesan och finhackad dill. Kavla ut plattorna något om du använder fryst. Skär dem i ca 8 rutor vardera (16 om du använder kyld smördeg på rulle). Lägg en liten klick smet på varje och gör önskad  form, knip t ex ihop till små minipiroger. Jag gjorde små kuvert  som håller ihop upptill men öppnar upp sig på sidorna och blottarfyllningen, vilket är gott men inte så värst vackert kanske. Pensla de färdiga kreationerna med ägg och strö eventuellt över lite vallmofrön. Baka 10 minuter i ugnen, eller tills det blivit vackert gyllene. Ät varma eller ljumma, till en kall öl eller glögg!

Berns brunchbuffé - är dyrast bäst?

I dag tänkte jag hänge mig en smula åt ämnet brunch.

Brunch på Berns. Mobilbild Christian von Essen

Brunchbuffén är ett vackert påfund. Det är en måltid anpassad efter ett antal essentiella (åtminstone hos mig) behov: att få sova längre på helgen, att få vräka i sig en massa fett när man är bakfull, att slippa laga mat när man är hungrig och att inte behöva anstränga sin söndagströtta hjärna med att välja från en meny. Jag skulle rent teoretiskt vilja springa på bufféer jämt. Jag gillar bufféidén jättemycket. Jag har alltid svårt att välja från menyer, och jag gillar att få plocka ihop en tallrik av just det som ser godast ut. Det tråkiga är att jag sällan blir särskilt nöjd efteråt. Buffén verkar ständigt bygga på kvantitet före kvalitet-principen; den skulle väl inte funka ekonomiskt annars.

I fredags hade jag och min man fraktat iväg barnen till deras eminenta farföräldrar för att vi skulle kunna gå på ett likaledes eminent födelsedagskalas på kvällen. Det gjorde vi, och det gjorde vi med besked eftersom vi visste att det vankades sovmorgon dagen därpå. Vi vaknade hungriga på lördagen och började kolla Stockholms brunchutbud. Vi springer inte på brunch särskilt ofta sedan vi fick barn - brunch är i vår värld ett vuxennöje där man slöäter i evigheten och det blir liksom inte samma sak med småbarn vid bordet.

Ett litet litet urval av Berns dessertbuffé...

Mobilbild Christian von Essen

Alltså. Hungern. Varför ska bruncherna i Stockholm alltid dukas fram så sent? Självaste definitionen av brunch är ju att den ska ligga mellan frukost och lunch, vilket i min värld är någonstans vid elvatiden, men då står icke några bruncher att finna i denna stad. Vill man äta före 13.00 begränsas urvalet ganska drastiskt redan från start. Vi vill dessutom ha en riktigt bra brunch och bestämmer oss därför för att testa Berns, som alltid ligger högt på listorna över Stockholms bästa brunchställen. De är överlägset dyrast också (andra toppställen är nästan 100 kronor billigare per person) men vi hoppas att de är värda priset.

Well.

Att äta brunch på Berns kostar inte mindre än 355 spänn. Då ingår grönt te eller bryggkaffe, men vill du ha ett glas juice får du öka på notan. Buffén är asiatisk och ser inbjudande ut, och den har element som är fantastiskt tilltalande (just i lördags utgjorde de dressade ostronen, de pankofriterade laxfenorna, gyozan och den helstekta oxfilén några av de mest visuellt lockande delarna av buffén). Annat såg mindre frestande ut, och så brukar det ju vara på bufféer. När jag väl hugger in blir jag dock förvånad över hur lite allting smakar. Några kalla sallader som har ett väldigt trist utseende visar sig vara väldigt goda, sushin är fin och den inkokta laxen helt underbar, men det varma? Tyvärr ganska tråkigt. Torrt ibland, och för lite ooompf. Allt smakade okej, men inte mer. Vilket är trist, eftersom ambitionerna är så höga. Kanske kan en buffé inte smaka hur mycket som helst, eftersom den måste tillfredsställa så många? Vad vet jag.

Det som räddar Berns brunch är dessertbuffén. Den är makalös. Jag tror faktiskt inte att någon kan klaga på den; allt finns där och den sötsugne är inte född som inte kan hitta något att tillfredsställa sig med. Spara ordentligt med plats för den! Efter att något besviket ha tryckt i mig allt som fanns på buffén med småvarmt i jakt på något spännande kom leendet tillbaka till kaffet och det söta. Då blev jag glad igen.

Frysta finkärnor

Men allvarligt, hur bra är det här då?! Jag har inte testat ännu, men jag upptäckte dem just i frysdisken (säkert sent ute, men ändå) för 20 spänn och kommer bli så jäkla glad om de är okej. Numera är ju granatäpplen inte lika dyra att köpa i butik men kvaliteten är helt klart varierande och jag tycker att de är svåra att bedöma på utsidan. Så om de går att strössla direkt från ett paket och håller en schysst standard - då har jag en ny snabbfavorit i frysen lika uppskattad som färdigskalade edamame och finhackad chili.

Det var bara det. 

Skitdag. Supersviss.

Foto: Lieselotte van der Meijs

Det är måndag. Jag är grinig. På måndagar är det meningen att man ska Börja Om På Nytt, man ska Ta Nya Tag, man ska få En Bra Start På En Bra Vecka och man ska vara Duktig och Hälsosam och Peppad och Laddad och bla bla bla bla.

Jag funderar på vad jag hellre vill göra och det är att servera mig själv en Supersviss från "Bjud hem barnfamiljen"-kapitlet i min kokbok (som jag också är grinig på i dag), sätta mig i fåtöljen, äta, se på dålig teve och tjura.

Det är en sån dag i dag.

Supersviss (att trösta sig med en skitdag)

6 personer

½ liter chokladglass

½ liter vaniljglass

2 dl vispgrädde, fluffigt vispad

6 chocolate chip cookies, i små bitar

2 dl färska eller frysta och tinade blåbär

2 dl minimaränger, eller ett gäng stora

1 dl hasselnötter, grovt hackade

Chokladsås (om du inte köper färdig):

Häll lika delar socker, vatten och kakao i en kastrull. Koka upp under omrörning och låt sjuda ett par minuter tills såsen tjocknar. Japp, that’s it!
Varva alla ingredienser i fina glas eller skålar och servera pronto. Må bättre. Elller som jag skriver i boken, om du bjuder barnfamiljen på den: ställ dig upp, buga mot publiken och känn värmen av beundrande barnablickar.

Life savers för lunch på 10 röda

Mobilbild nu igen. Sorry. 

Alltså, syltlök är ju förjäkla fint. Jag vet knappt vad det är (vad är det för lökar liksom? De är ju så SMÅ!), men jag gillar dem. Äter dem som godis. Och jag som jobbar hemifrån och gör min egen lunch varje dag - utan undantag en pasta, men den ska vara nyttig - har ett par säkra standardkompisar i kyl och skafferi. Syltlök är en av dem. Sambal oelek en annan. Philadelphiaost en tredje. Normalt har jag rätt svårt för lightprodukter (trots att jag ständigt har koll på vikten, som med jämna mellanrum skenar iväg som en spattig vildåsna på uppåttjack) men lätt-philly funkar fint i matlagning tycker jag. Roligare än lätt crème fraiche i alla fall, vars existens jag har svåra problem med att berättiga. And don't get me started on minivarianten. Vad ska man HA den till?!

Anywhoo, dagens lunch är väldigt typisk, en perfekt superenkel kombo av syrligt och hett, och jag hade kunnat äta hur mycket som helst. Såsen svänger du ihop medan pastan kokar och det hela är klart på tio röda. Alla fusk-ingredienserna bör finnas i var latmans hem från början.

Pyttes alltid-i-kylen-pasta, för 1 person

Man kokar alltså upp vatten till sin pasta. När man lagt i pastan tar man en kastrull eller liten panna och slänger i en halv ask körsbärstomater som man skurit i kvartar (den som vill har lite olivolja i pannan, men jag kör utan). På med lite hackad vitlök (fryst direkt ur asken, givetvis) och en generös mängd syltlökar, fräs samman en liten stund och häll sedan på ett par små slevar vatten från pastakoket (stärkelserikt, vilket gör att såsen tjocknar en aning utan att man behöver reda) och en halv tesked sambal oelek. Släng i en näve strimlad basilika också, och ett par matskedar philadelphia light. Rör ihop, smaka av med salt och svartpeppar och blanda med nykokt pasta. Lite mer färsk basilika och peppar på toppen. Sådärja!

Rödbetskräm och vitlöksdoftande blomkålspuré FTW

Hade bara en mobilbild, men det får duga!

Jag kan minsann också vara lite tjusig när jag känner för det! Dock utan att göra avkall på det enkla. För det här kanske ser lite avancerat ut, men det är det faktiskt verkligen inte. Däremot var det förbannat gott. Jag hittade rökt fläskfilé på Coop - lite väl rökt, visade det sig, men det var gott ändå - och bestämde mig för att göra några piffigare tillbehör än den vanliga salladen.

Först och främst: en rödbetskräm. Jag kokade 4 rödbetor tills de var helt mjuka. Skalade under rinnande kallt vatten. Mixade helt slätt med en större nypa socker och en generös klick smör. Smakade av med salt och peppar. Klart!

Vidare till en vitlöksdoftande blomkålspuré: Jag fräste två finhackade schalottenlökar och en finhackad vitlöksklyfta i lite smör. I med ett halv blomkålshuvud brutet i mindre buketter, och fräste en stund till. På med 1 knapp dl vatten, en skvätt vitt vin och någonstans mellan 1 och 2 dl vispgrädde. Kokade tills blomkålen var mjuk. Silade men sparade grädden, spädde med den medan jag mixade slätt, och smakade av med salt och vitpeppar. Klart!

För att få lite krisp gjorde jag en sallad på supertunna skivor fänkål blandade med tunna skivor päron. Dressade det hela med citron, olivolja, en nypa socker, salt och svartpeppar. Som en oväntad liten krona på verket strödde jag över vitlöksgroddar, som jag också hittade på Coop, men lite parmesan hade inte heller varit fel. 

Servera rejält med gott kött till de här grejerna. Jag körde som sagt på rökt fläskfilé till men det skulle funka super med några fina bitar fisk, helstekt lamm- eller viltfilé, eller kanske ett ankbröst. Jag längtar redan till nästa gång jag får möjlighet att köra kombon. 

Flytta på dig din gamla OS-medaljör, finförfattare coming through!

I ärlighetens namn kunde jag inte bry mig mindre om Nobelpriset i litteratur. Jag har aldrig hört talas om Mo Yan förrän nu - jag har förmodligen inte läst en enda bok vars upphovsman vunnit några sofistikerade priser. Han är säkert värd sin vikt i guld, Mo Yan. Liksom de andra Nobelpristagarna. Därför får han framsidorna på både huvuddelen och Kulturen i dagens SvD.

Men det svenska kocklandslaget, med sin helt otroliga supermegaprestation i matlagnings-OS i onsdags - guld i alla kategorier, vilket gör dem bokstavligen rekordbäst i världen på att laga mat - var är deras framsidor? Jag hittar inget i gårdagens tidning, dagen efter segern. Idag hittar jag en liten notis i köksdelen. Ursäkta språket, men WTF?! Måste man spela fotboll eller skriva djuplodande böcker för att få lite schyssta grattisrubriker i det här landet?

4 guldmedaljer i OS. Det är i ärlighetens namn helt j***a otroligt. Vi är inte bara världsbäst i matlagning, utan totalt utklassande överlägset utan konkurrens tveklöst världsbäst, och det är tydligen inte värt mer än en sketen notis undangömd i Köket-delen. Fast jag har kanske inte läst tidningen tillräckligt ordentligt. Jag hoppas det. Jag hoppas att det finns en gömd framsida där i tidningshögen någonstans, tillägnad våra guldmedaljörer, för det förtjänar de. Minst lika mycket som han som enligt de lärde skrev några riktigt bra böcker.

Bilden är lånad från Norstedts. Fotograf: Per Erik Berglund/Znapshot

Citronmoussetårta med oreobotten

Ni såg kanske mina så kallade cupcakes från igår? Nå, det här var något närmare det jag egentligen hade tänkt göra - en citronmousse-
tårta på oreobotten. Citrongelén ovanpå hann jag förstås inte med (man är ju bara människa liksom) men den blev god ändå. Det vankades kräftskiva med Christians otroligt fina släktingar, och vårt bidrag till den härliga buffén blev en efterrätt. Alltså fick jag en möjlighet att testa den tänkta förskolefikaskapelsen.

När man gör en moussetårta är det en himla massa vispande och nedvändande och bunkar och fluff överallt, men det är absolut inte svårt. Jag skulle dock inte ge mig på det utan elvisp. En bonus för mig är att den här tårtan inte behöver bakas i ugnen eller ens frysas - man ska böra göra en enkel botten, kyla den en stund, hälla på moussen och låta det hela kylas ett par timmar till. Lätt som en plätt. Faktiskt.

Citronmoussetårta med oreobotten

Oreokakor är gudomliga små ting och finns numera att köpa i de flesta större mataffärer. Ta inte bort det vita mellan kexen innan du mixar dem till smulor. Jag gjorde en ganska tunn botten, men vissa önskade en tjockare eftersom den är så god. Om du känner dig extra kaksugen du med så öka mängden kakor till 200 g och smöret till 100 g.

10-12 bitar

Botten:
150 g Oreos
75 g smör

Mixa kexen till smulor i en matberedare eller krossa dem fint för hand (lägg i plastpåse, banka loss med t ex en kavel). Smält smöret och blanda väl med smulorna. Tryck fast bakplåtspapper i botten på en normalstor rund form med löstagbara kanter. Tryck ut kaksmulorna platt och jämnt i botten och ställ in i kylen i minst 20 minuter för att stelna.

Citronmousse:

4 gelatinblad

3 ägg

1 1/2 dl florsocker

2,5 dl vispgrädde

Fint rivet skal från 1 tvättad citron

1 dl pressad citronsaft (ca 1,5 citroner)

1 dl kesella

Lägg gelatinbladen i blöt i kallt vatten i ca 5 minuter. Dela äggen i gulor och vitor. Vispa gulorna pösiga tillsammans med florsockret i en skål, vispa äggvitorna till hårt skum i en annan. Vispa grädden ordentligt fluffig i en tredje. Häll citronsaften i en kastrull. Krama ur gelatinbladen, lägg dem i kastrullen och värm försiktigt tillsammans med citronsaften tills de smält helt. Låt svalna något och häll citronblandningen i skålen med äggulesmet under omrörning. Tillsätt citronskal och kesella, vänd ner grädden och allra sist de fluffiga äggvitorna. Häll smeten i formen, plasta in och låt stelna i kylen i ett par timmar. För försiktigt över tårtan till ett fint fat, dekorera med bär, gelé eller som jag med en färdigköpt och extremt svårforcerad dekorationsgelé. 

Plan C. När man vill vara lite bättre men inte hinner.

Ni vet såna där gånger då man vill vara lite bättre än man är? Återträffar är givna sådana tillfällen. Och arbetsintervjuer. Och första gången man hoppar i säng med någon. Då vill man vara lite roligare/smartare/snyggare/mer framgångsrik/bättre utrustad. Och när man blir inbjuden till fika på dotterns nya förskola med uppmuntran att ta med något ätbart? Då vill man tydligen också vara lite bättre än man är. Det visade sig i fredags.

Jag hade TÄNKT göra en fantastiskt god citronmoussetårta med oreobotten, toppad med ett tjusigt lager citrongelé. Ungefär tre timmar innan fikat skulle börja insåg jag att det inte skulle bli något med det lilla projektet. Plan B var att köpa en citronmuffinmix, baka "egna" muffins i söta prickiga formar och toppa med en hemmagjord frosting. Och nej, jag har aldrig gjort egna så kallade cupcakes, ni känner mig bättre än så. Varför heter det egentligen cupcakes? Blir de liksom godare och finare på engelska?
Anywhoo.
Jag går till affären glad i hågen och inser där att inte f*n kommer jag hinna göra några j*a mix-muffins heller. Men jag tänker INTE sjunka så lågt som till att ta med mig en ask Mums-Mums. Det GÖR jag bara inte. För jag vill ju vara lite bättre än jag är, om ni minns.

Plan C framträder ur den desperata mammahjärnans dunkla vrår. Aha! Färdiga muffins - med egen topping. Så där ja. I kakhyllan finns påsar med små söta citronmuffins - tio per påse, jag tog två. Gick hem och blandade 200 g naturell philadelphiaost med 1 dl lemoncurd riktigt ordentligt. Lät stå i kylen en stund och fyllde en spritspåse. Ställde muffinsraringarna i en låda, spritsade på citronosten och toppade kalaset med oreokexsmulor (ca 3 kex gick åt; jag skrapade bort det vita, lade kexen i en påse och bankade loss lite). Kom till fikat, något sen. 60 barn med tillhörande föräldrar, och tittade man på de uppdukade bufféerna var jag inte den enda som velat vara lite bättre. Och de andra - med sina fantastiska bullar, sandwichar, hemmagjorda prinsesstårtor och mördegskreationer - de var nog lite bättre på riktigt. Men mina 20 muffins (förlåt, cupcakes) tog slut på ganska exakt 1 minut. Så det så. 

På Twitter vet de vad man behöver.

Visst kan det vara underbart med Twitter och Facebook och sånt? Visst, det stjäl för stor tid av våra liv, men när man vill veta något eller få tips - jisses vad det finns fina människor där ute! Igår undrade jag om någon kunde tipsa om något gott att äta som man orkar laga till sig själv när man är sjuk och ensam hemma med barnen, och jag fick finfina förslag. Kände att jag måste dela med mig av dem till alla er andra sjuklingar där ute.

@Annabilli föreslog Macaroni & Cheese, vilket jag älskar ända sedan min tid i New York när jag var liten. @Nordefors föreslog Pasta Pesto med stekt bacon vilket jag sitter och suktar efter redan nu, fast det är två timmar till lunch. @Matarkivet tyckte att jag skulle köra på en krämig polenta med svamp eller en god soppa, och jag har lovat henne att prova den där polentan när jag blivit lite friskare. @Lianlej känner mig tydligen bättre än hon tror och föreslog helt sonika en online-pizza. Och @PlommonetGbg:s frestande tips om mackor med svampstuvning i ugn tar nästan knäcken på mig nu när jag mår bättre och är riktigt hungrig.

Tänkte att ni kanske ville veta vad det blev till slut? En jätteäcklig soppa. Vedervärdig. Jag gjorde den på kyckling och majs och det blev riktigt läskigt. Jag åt ungefär 1 deciliter. Så senare, när jag tyckte riktigt synd om mig själv, blev det praliner och te och konjak som en andra middag. Tack för de fina tipsen, nästa gång ska jag göra som ni säger!

Superlättlagad orgie i banan, mjölkchoklad, kokos och Start

Foto: Lieselotte van der Meijs

Jag är sjuk. Inte jättesjuk men ganska sjuk. Om jag var en sån där fågelflicka skulle jag förmodligen säga att jag var för sjuk för att ha aptit, men så sjuk har jag nog aldrig varit. Så jag drömmer istället om att inte behöva ta hand om barn (pappan är bortrest) och vara duktig utan att istället få ligga i soffan och goffa något sött och varmt direkt ur formen med kall glass till. Kom att tänka på ett recept ur Bjud hem! och insåg att det var exakt det jag längtade efter. Jag kommer förmodligen inte unna mig att laga en dessertorgie till bara mig (trots att just denna är extremt lättlagad), men jag tänker tänka på den. Och vem vet vad som händer när barnen gått och lagt sig.

Bananfest med glass 

Det här är så dekadent så det finns inte. Men läs ingredienslistan och fundera: vem känner du som skulle kunna motstå den här lilla formen full av fest? Ingen, eller hur? Vi får hoppas det i alla fall, för den här desserten är helt enkelt en otroligt snabb genväg till lycka.

2 personer

2 bananer

100 g mjölkchoklad

1/2 dl riven kokos

1dl naturell Start eller annan crunchig müsliblandning

1 dl grädde

Vaniljglass

Värm ugnen till 200 grader. Skala bananerna och halvera dem först mitt på och sedan på längden så att du får sammanlagt åtta avlånga bitar. Lägg dem i en ugnsfast form. Bryt chokladen i små bitar och tryck ner bland bananerna. Strö över kokos och sedan Start, och avsluta med att hälla grädde över alltsammans. Kör in i ugnen i 15 minuter; sätt folie på om Starten börjar få för mycket färg mot slutet. Avnjut pronto tillsammans med glass.

Tips! Den här desserten är förvisso en barnens heliga dröm men få vuxna kan motstå den. Släng i en näve nötter, marshmallows, russin, vit choklad, en konjaksskvätt eller något annat du gillar och gör den till din egen. 

Det blir inte så jäkla bra jämt.

 Ni vet hur vissa saker blir exakt som man tänkt och de allra flesta inte blir det? Well, något bakfull föresatte jag mig i söndags att göra poppers på pepparfrukter jag hittade på Wargen. De hette Pimientos del patron vilket jag tyckte var ett mycket sexigt namn och de skrek liksom efter att bli fyllda med något. Så jag stekte bacon och lät det rinna av, och så tärnade jag mozzarella fint och blandade med baconet. Jag värmde ugnen till 250 grader. Skar av toppen på de gröna skönheterna (vilka utlovades vara smarriga och ganska milda överlag), skar upp dem någon centimeter i ena sidan och pillade bort det mesta av kärnhuset. Sedan proppade jag dem fulla med bacon-och-ostnamnammet. Och så folierade jag en plåt, la på de vackra tingesterna, ringlade över lite god olivolja och saltade och pepprade. Hur grymt låter inte det?

Det blev så där. I ärlighetens namn. Efter 5 minuter i ugnen var det liksom fullt med sörja på plåten efter utrunnen mozzarella, olja och vad jag antar var pepparfrukterna som vätskat av sig på grund av saltet. Det var gott helt klart, men jag var ute efter något lite... knaprigare. En blandning av sotad pepparfrukt och gyllene ost. Jag kommer helt klart testa det här igen för kombinationen av chili, bacon och ost är ju som bekant väldigt svårslagen, men nästa gång sätter jag ugnen på grill och hoppas osten gratineras snabbare än den liksom smält-flyter iväg. Fast ännu troligare är att jag dubbelpanerar godsakerna och friterar dem. Så stannar allt där inne. Hoppas jag. 

Releasemingel för Bjud hem! - en kärleksorgie

En peppad författare.

 Oj oj OJ vilken vecka!  Fantastiskt mycket har hänt men störst av allt var ändå mitt releasemingel för Bjud hem! i torsdags. Vilken kväll! De närmaste och käraste kom och skålade med mig på Lilla Hotellbaren på Söder i Stockholm - TACK Richard och alla andra inblandade från baren för en jättefint ordnad kväll! Jag vill förstås även säga jättestort tack till Tomas och fina vänner på TT som bjöd oss på öl och till Ica Bokförlag som försåg oss med bubbel och lite smått att mumsa på.

Men framför allt vill jag tacka alla er som kom. Alla ni som varit med och gjort boken, alla ni som är med på bild och alla som lånat ut sina hem, alla ni som hjälpt till eller bara stöttat och peppat fram den. Jag saknade många ansikten och en del har jag inte fått tag i, en och annan har glömts bort men jag hoppas att ingen blivit ledsen. Så många av er var dock där och jag glömmer det aldrig! Tack för alla fantastiska blommor, alla presenterna och allt beröm och all kärlek - det var magiskt. Och Christian - det hade ju inte blivit någon bok utan dig och det hade helt klart inte blivit någon fest.  Tack för allt.

Nästa gång - he he - då ska vi ordna en RIKTIGT fet fest. Men den här kommer jag leva på länge, länge.

En glad fotograf - Lieselotte van der Meijs

En glad formgivare - Sara Alinder

En glad Pytte med en glad syster

En glad fotograf till - Kristofer Samuelson
och hans Elsa

En glad släkting jag gift mig till

En glad flicka och en halv pojke

En entusiastisk shoppare och en glad Maria från Ica Bokförlag

En snygg hög med snygga böcker.

En jätteglad äkta man och två andra glada män

Finfina öl

Ett mycket fint besök och hennes far (också fin)

En författare som försöker formulera fina saker

En glad redaktör - Agnes Cavallin

Flera fina flickor och en sportig man

En bubbelberusad Pytte med sitt fantastiska blomsterhav.
Trött och lycklig!

Releasevecka!

 I fredags fick jag mitt första ex och plötsligt finns det en PRODUKT. Man har resultatet av alla sina ansträngningar, inbundna och snyggt paketerade i svarta pärmar med peppat rosa rubrik och bilder som omsorgsfullt valts ut för att försöka visa vad just MIN bok har att bjuda på. Och man vill att hela världen ska se den men vet givetvis att den kommer få svårt att hävda sig i
Stora Kokboksfloden.


Det finns så många välkända nunor och så många välrenommerade kockar och så många extremt begåvade människor som fått ge ut böcker bara i år, och jag känner mig hemskt ödmjuk inför den vetskapen.
Alla dem ska man konkurrera med.
Förhoppningsvis tycker världen att Bjud hem! har något speciellt. För det har den ju.
Jag får väl ställa mig i en bokaffär och spionera på den på onsdag, när den släpps...

Jag har fotograferat boken, men i den är bilderna tagna av Lieselotte van der Meijs och Kristofer Samuelsson.

Pimp that fish!

Idag ska vi tala om fisk. Jaha. Jag har för länge sedan kommit fram till att jag tycker fisk är ganska trist. Jag älskar tanken på fisk, och jag äter fisk relativt ofta, men så jäkla kul är det ju inte - inte om fisken är vit, i alla fall. Jag gillar lax. Färsk lax, grillad lax, långstekt lax, inkokt lax (fy h-vete vad gott det är med inkokt lax!), gravad, rökt och rimmad lax. Jag kan komma på fler men det blir så himla Forrest Gumps kompis.
Jag gillar också sill i alla dess former.
Och jag gillar nog all fisk när den är panerad eller friterad - allt som är friterat är ju gott som bekant.
Men om du tar en vit fiskfilé och steker den eller vad du nu gör och serverar mig den, så kommer jag garanterat börja titta desperat efter medföljande roliga tillbehör.
Så det här är ett av sätten som jag piffar min vita, tråkiga, billiga fisk på:

Piffad fisk med sardeller, vitlök och kapris

1 person

Tag din fiskfilé. Den är tinad om köpt fryst, avsköljd, väl torkad, saltad och pepprad. Stek i generöst med smör i någon minut eller på varje sida tills den är gyllene och precis färdig. Lyft ur pannan. I med lite mer smör om du inte var så värst generös trots allt. Fräs lite försiktigt i smöret 1 finhackad vitlöksklyfta, 2-3 mosade/hackade sardellfiléer samt 1 msk kapris. Bara lite kort, tills vitlöken mjuknat. Ös smör med allt det goda över fisken. Strö över 1 msk fint skuren gräslök. Servera något gott till; jag kan varmt rekommendera till exempel blomkålspuré.

Ta-daaaaa - tråkig fisk har nu transformerat till skojig och läcker fisk!

Rosévin, ekogrönt och salmalax

Jag tappade mina barn i affären. Eller ja, min enorma dubbelvagn tippade eftersom min större variant ställde sig upp, så det var väl inte jag som tappade dem, men jag hade ju liksom kunnat förhindra saken. Jag själv stod och grävde bland salmalaxbitarna. Barnen klarade sig fint, men kocken som stod och bjöd på tunnskurna bitar lax tittade inte lika vänligt på mig som han gjort innan, då när han insåg att han inspirerat mig till köp.

Jag tog mina helskinnade men lite lätt småskärrade ungar och gick hem och gjorde en prima måltid. En fantastiskt rar och fryntlig budherre hade tidigare knackat på dörren och överräckt en låda grönsaker från Årstiderna samt ett smakprov på rosévinet SomeZin, så middagen var praktiskt taget redan klar. Vinet var faktiskt precis i min smak; jag dricker gärna rosé men det ska smaka absolut rätt, och det här kom ju dessutom aningens sent på säsongen. Det visade sig dock vara ett "jo, det är VISST fortfarande sommar"-vin, inte ett "vad är det här för surt blask, skicka det mustiga rödvinet istället"-vin. Mycket trevlig överraskning.

Alltså. Salmalax. Den kan man äta som den är utan att frysa först eller tillaga, det har ni väl koll på gott folk? Skär i tunna skivor, frys någon kvart innan så går det lättare. Woka riktigt fina grönsaker, smaksätt med lite sesamolja, soja, chili, vitlök, lime - vad du nu har hemma och gillar. Rör samman lite majonnäs och wasabi, smaksätt med salt och peppar. Lägg till dina goda laxskivor - minst 125 g per skalle - och droppa gärna över lite japansk soja. Strö sesamfrön över om du har hemma.

Före fastan kommer köttfest

Jag får inte äta idag. Det är inte frivilligt och jag tänker inte gå in på varför, men det är klar vätska som gäller för mig i ett helt dygn.
Folk som fastar frivilligt - hur fixar man det? Att inte få ÄTA, liksom? För mig är det tortyr. Därmed var jag ju tvungen att äta något riktigt gott igår, något jag kunde tänka tillbaka på idag och gråta till minnet av.
Ack. Mitt kött.
Jag saknar det redan.

Om man kokar högrev länge och sedan grillar eller ugnssteker med en god glaze på så smakar det som ribs. Vilket är mitt bästa. Jag har inte själv testat tidigare, men jag har blivit bjuden på det och älskat det så nu ville jag prova själv. Köttet ska ätas direkt från ugnen; när det legat ett tag liksom torkade det upp lite. Men innan dess var det det ljuvligaste ever.

Långkokt högrev med rökig honungs- och sweet chiliglaze

500 g högrev
1 liter vatten
1 msk salt
Några hela pepparkorn

Glaze:
2 vitlöksklyftor, fint rivna
2 msk sweet chilisås
1 msk honung
1 msk kinesisk soja
1/2-1 msk liquid smoke, beroende på smak (kan uteslutas också, det blir jättegott ändå)
Salt och peppar

Lägg kött, vatten och kryddor i en kastrull och koka upp. Skumma av och låt koka i 1,5-2 timmar beroende på köttets tjocklek - det ska bara precis hålla ihop när det är klart. Ta upp ur vattnet och låt svalna. Om du inte ska grilla utan använda ugnen så sätt den på 225 grader. Rör samman ingredienserna till glazen. Lägg köttet på en folieklädd plåt. Pensla runt om med glazen och grilla hastigt runt om, eller stek i ugnen i ca 10 minuter tills köttet fått fin färg. Servera som vi med majskolvar, grillad paprika, sockerärter och kokta rödbetor, eller gör en god sallad. 

Om jag vore vegetarian...

Eftersom jag har en så fin liten grupp på Facebook var det i förrgår en gammal skolkamrat som i perfekt kontext kunde be mig om min eminenta experthjälp. Ähum. Hon är nybliven vegetarian och behöver inspiration. Nå, då har hon ju faktiskt inte hamnat så fel som man skulle kunna tro, vill jag hävda!
Här finns gott om vegetariska rätter. Jag själv äter väldigt gärna kött, men jag har svårt för fult, billigt, ljusrött, tråkigt, trågförpackat blahabutikskött (nu pratar jag tydligen bara om rött kött, typ kossa, vilket verkligen är att göra en snäv distinktion av ordet kött, men ändå), och därmed blir det ganska sällan jag unnar mig de ganska kostsamma lyxigare alternativen. Jag är trots allt inte GJORD av pengar.
Anywhoo!

Det finns vissa saker jag anser att man bör bekanta sig med lite extra om man ska skippa biffen. Här är ett urval.

1. Ost. Vad är livet utan ost? I ett val mellan kött och ost väljer jag ost any day (jag vill bara inte välja riktigt än). Perfekt stekt halloumi, perfekt paneer, krämig mögelost, grillad brie, parmesan i stora bitar... Bättre än oxfilé. 
2. Sojabönor, eller edamame. De går att blanda med det mesta och har inte den där fadda mjöliga grejen för sig som så många andra bönor har. Gröna ärtor är också väldigt användbart.
3. Blomkålscouscous! Yay! Modern råkost. God som den är, eller fräst i olja. Jag har presenterat den ett par gånger här även om jag bara hittar ett recept just nu, och igår var det dags igen. Litet tips just for you, kompis. Och lycka till med det vegetariska livet, du gör en bra grej! 

Blomkålscouscous kylskåpsrensnings-style 2-3 personer

1/2 litet blomkålshuvud
10 centimeter gurka, ganska fint tärnad
1 liten burk majs (såna där som säljs i trepack ni vet; de rymmer kanske 1 dl lite drygt), avrunnen
1/2 röd lök, fint tärnad
1 liten bunt färsk timjan, repad om grov och annars bara finhackad
1 litet granatäpple, kärnor utbankade/utpillade i en skål - spara saften!

Dressing: 
Saften från granatäpplet
1 msk olivolja
Salt och peppar

Grovhacka blomkålshuvudet och kör det snabbt i matberedare tills det ser ut som couscous. Det går fort, håll inte på mer än 10-15 sekunder max! Rör ihop ingredienserna till dressingen. Droppa i lite citron eller vinäger om du tycker att den blir för söt, det beror lite på hur granatäpplet mår. Smaka av med salt och peppar. Vänd samman couscous med övriga ingredienser och dressingen och servera till fisk, kött eller kyckling om du vill äta kött. Vegoälskaren blandar den med god feta eller halloumi, eller gör den matigare med ugnsrostade rotfrukter.

Lyxig hälsopasta på 5 ingredienser

Här haver vi ännu en pasta. Men kom inte och anklaga mig för att servera er vilken skitpasta som helst ännu en gång - ICKE! - ty detta är en mycket god och trevlig liten sak, om än så enkel som jag kräver att den ska vara just vid lunchtid.

Håll i åtanke att jag går på diet, både av utseendemässiga och mer hälsobetonade skäl. Min lista av ingredienser är mer begränsad än vanligt, och mängden fett jag får äta just nu minimal. All matlagning är en utmaning men så går jag också bättre tider till mötes.

Men det här blev riktigt lyckat, tack vare knaprig, salt skinka (inget finparmatjafs här inte, men det behövs inte alltid), goda och vackra små tomater, syrlig philly och kryddighet från basilika och svartpeppar. Dessutom är det en äkta köp-hem-5-rätt! YAY!

Så här gör man:

Pasta med tomater, basilika och knaprig skinka

2 personer

Koka upp saltat vatten till pasta för 2 personer (jag använde min nya favorit bavette). Halvera 100 g rökt tunnskivad skinka (alltså vanligt, hederligt smörgåspålägg) och fräs den i 2 tsk olivolja på ganska hög värme tills det knäpper lite i den och den får färg. Skiva 1 ask goda, små tomater (ca 200 g), gärna sådana där vilda ekotomater i varierade färger. Strimla en rejäl hög basilikablad. Är pastan klar? Häll av nästan allt vatten, spara någon matsked eller så i botten. Rör i 2 msk philadelphiaost. Salta och peppra - var inte för snål! - och blanda ordentligt i kastrullen över den varma plattan tills osten smält och vänd sedan försiktigt i tomater, skinka och basilika.

Om att aldrig få nog

Kräftor. Okej. Vi måste prata mer om dem. Det är nog det absolut godaste jag vet. Jag brukar säga att svensk, färsk, hel hummer är det godaste jag vet (dela den i två halvor och du halverar även min njutning, av någon anledning), men kräftor är nog banne mig godare.

Mina absoluta favoriter är fortfarande de mina östergötska matbästisar (jag har berättat om dem tidigare) fiskar och kokar enligt det ultimata receptet. Jag har inte smakat deras i år - varje dag som går är plågsam - men däremot bjöd min underbara syster på underbara färskingar från Hjälmaren som tack för barnvakteri. Det var en ljuvlig upplevelse, särskilt som jag redan ätit typ tre kartonger frysta kineser i ren desperation (post-sommarfattigdom råder).

Med en annan syster delade jag igår en påse färska turkiska (Pandalus...?) som jag hittade på Wasahallen till någorlunda rimligt pris, och de var faktiskt helt okej. Lägger man till kräftskivan med svärföräldrarna måste jag ha ätit kräftor i alla fall sex gånger de senaste 2-3 veckorna. Och jag drömmer om mer. Jag måste få mer. Har ni några bra tips, där kilopriset ligger på under 300?

Försök att beskriva en obeskrivligt ful tårta.

Här står det "Grattis Ted 1". Christian tyckte 

inte att det blev så bra...

... så han valde att ösa på lite mer vit glasyr 

och liksom skapa en sjö, och skriva ovanpå
det hela med Nonstop istället. 

Veckans snackis i bekantskapskretsen är helt klart Christians tårta från igår. Han tog på sig att baka den traditionella familjefödelsedags-
tårtan till vår son på hans allra första födelsedag, och jag är helt ärlig nu: det var vad man på engelska kallar för ett "train wreck". Totalt haveri.
En ren katastrof.
Ett tårt-road kill.

Jag var på förlovningskalas kvällen innan sonen skulle firas och Christian stannar kvar hemma
med barnen och baket, och sent omsider får jag ett sms. "Påminn mig om att aldrig någonsin baka igen".
Jag antog att misslyckandet var överdrivet - den här tårtan SKA ju vara lite misslyckad; att den är hopsjunken, torr och kompakt hör liksom till. Christian hade aldrig bakat tidigare och jag tänkte att han kanske hade lite för höga förväntningar på resultatet av sina ansträngningar. Det är ju födelsedagstårtan, liksom. Den är trist per definition.

Sen kommer jag hem och får se den och det var så roligt att jag nästan grät av skratt. Den var så ful.
Till saken hör att han följde mitt recept från boken. Och det kändes ju mindre roligt.
"Hjälp, glömde jag att skriva att kakan ska svalna innan man försöker vränga den ur formen?!"
Nej då. Det hade han bara inte läst. Vilket betyder att betydelsefulla delar av kakan blev kvar i formen.

"Men att den måste svalna innan man häller på den sockerstinna glasyren då? Har jag glömt att skriva det?"
Nej då. Inte läst. Vilket betyder att glasyren smälte och rann ner i den gropiga, varma, skorplösa kakan på två röda. För att jämna ut lite östes det på en andra sats, varav det mesta verkade hamna i kanterna på det utvalda tårtfatet (en större pajform).
Christian är usel på att läsa recept, visar det sig.

Men den sorgliga skapelsen var gjord med en enorm portion kärlek och serverades förstås på kalaset, till allas omåttliga förtjusning. Den gick åt mycket snabbare än min publikfriande maräng-nutella-lemoncurdgrädde-och-jordgubbsskapelse.
Skrattar bäst som skrattar sist!

Christian blir här offentligt häcklad men han har godkänt det helt och fullt. Och på dotterns 3-årsdag i oktober blir det han som bakar tårtan igen, det ska jag se till. 

Chokladmaränger med Nutella och sommarbär

Choklad, maräng, Nutella, grädde, bär - jag vill lite grann gifta mig med den kombinationen och leva lycklig i alla mina dagar. Om jag blev tillsammans med en jättestor Pavlova gjord på mitt sätt är det precis så här våra barn skulle se ut.  

Jag har ju tidigare berättat om min lista, eller hur? Just nu får jag bara blogga om bakverk, inte äta dem. Idag (klockan nio på morgonen, tydligen) dreglar jag lite extra efter de här, som publicerades i sommarnumret av det engelska livstilsmagasinet Swedish Bulletin. Där har jag min egen sida (där jag även får fota själv), "Pytte's Food". Hur coolt är inte det?

Chokladmaränger med Nutella och sommarbär

Ca 15 stycken

2 äggvitor

1 dl strösocker

1 msk kakao av god kvalitet

25 g mörk choklad av god kvalitet, fint hackad

3-4 droppar pressad citron

2 dl Nutella

2 dl vispgrädde, vispad

2 dl blandade bär

Sätt ugnen på 150 grader. Vispa äggvitorna i en ren och torr bunke tills du får mjuka toppar - det här är ganska svårt utan en elvisp. Vispa i sockret matsked för matsked tills det bildas styva, glansiga toppar. Strö över kakao, hackad choklad och citronjuice och vänd ner alltsammans i marängen. Skeda ut ungefär 15 maränger på bakplåtspappersklädd plåt och stryk ut en liten fördjupning i varje med en tesked. Ställ in plåten i den undre delen av ugnen och sänk till 100 grader. Baka i ca 1,5 timme eller tills marängerna är helt torra på undersidan. Låt svalna. 

Spritsa lite Nutella ovanpå de svalnade marängerna. Lägg på en sked vispad grädde och toppa med valfria bär. Sikta över lite florsocker om du vill ha en sötare dessert. 

Kräftor kräva punsch och lingon

I lördags fick jag och lilla familjen följa med fina svärföräldrarna till deras underbart charmiga sommarställe på en liten ö utanför Trosa. Där finns ingen el och inget rinnande vatten och det är ett sånt där ställe man känner sig lite helare efter att man besökt.
Och vi fick kräftor! Och vi åt dem vid ett så här vackert dukat bord. Min svärmor är expert på vackra saker; hon har en lång karriär som designer bakom sig och är nu agent för ett par fina märken. Se mer här!

Efter kräftorna serverades grillade bananer med punschgrädde. Kan ni ana hur gott det är?! Så väldigt enkelt och så fantastiskt rätt för just sommar, sent på kvällen när man ätit en massa salt och kylan smyger sig på. Fick jag återvända till ett enda ögonblick i helgen är det inte när jag fångade mina abborrar eller precis innan jag släppte iväg den stora gäddan till mina svärföräldrars fasa (jag har svårt att förstå det där med att vissa faktiskt gillar gädda), eller när jag paddlade kanot med min man eller kastade sten i vattnet med min son. Nope, jag vill tillbaka till varsågod-här-är-en-rykande-het-banan-med-punschgrädde-ögonblicket.

Sist men inte minst delar jag med mig av ett litet dukningstips från svärmors fina bord (själva bordet har dock svärfar snickrat, det bör ändå nämnas) : blåbärs-och lingonris i en enkel burk istället för blommor.
Visst är det fint?
Jag blir blödig bara jag tänker på det.
Och vemodig när jag tittar på bilderna och riktigt känner hur sommaren snart är slut.
Men inte riktigt än!