Snöiga julmuffins, eller hur man är jävligare än alla andra föräldrar

Vissa föräldrar är jättenoga när det kommer till socker. Och med noga menar jag att det inte ska serveras något. Visst, mina ungar kan få mig att gömma mig under sängen även utan socker i kroppen och jag är fullt medveten om att en oskyldig liten godismuta kan utgöra den där knuffen de behöver för att gå från bara lite jobbiga till fullständigt skogstokiga. Med lite socker vid väl valt tillfälle kan man alldeles själv skapa en vilt studsande, snorspottande prinsessklädd liten galning som med håret på ända under tiaran vrålar julsånger medan det ser ut lite som att ögonen ska trilla ur hålorna på henne. Eller honom, för den delen. Jorå.

Ni minns kanske mina fusk-cupcakes från sist jag skulle ta med fika till min treåriga dotters förskola? Well. Jag ville ju inte vara sämre när det nu skulle medtagas fika till luciafirandet. Jag satte dessutom ribban något högre den här gången: istället för att köpa färdiga muffins använda jag en MIX! Se där, vad jag kan. Rätt vad det är så bakar jag väl med riktiga kryddor också. Anywhoo, jag gjorde så här:

Köpte en mix för mjuk pepparkaka. Blandade den enligt förpackningens anvisningar. Rörde i 1/2 dl lingonsylt. Hällde i muffinsformar (halvvägs upp ungefär). Gräddade i halva den tid som var angiven på paketet för en hel kaka. Tog ut och lät svalna. Gjorde en kristyr på florsocker och vatten, eftersom jag uppenbarligen inte kände att det var tillräckligt mycket socker i själva muffinsen. Innan kristyren hann stelna tryckte jag dessutom dit krossade maränger för att ge en snöig feeling (och för att öka på sockerhalten, givetvis). Och vips - en julmuffin är född.

På min dotters förskola bryr de sig nämligen inte om socker. Åtminstone inte när det är gemensamt fika. Då kommer kanske någon enstaka förälder med några trötta clementiner som ingen rör och sedan är det bara bullkransar, kokostoppar, cookies, saffranskakor och mina översockrade muffins för hela slanten. Alla har tagit med sig saker med  socker, men jag är garanterat värst och det ler jag i åt i smyg. Och barnen är lyckliga som aldrig förr och sedan dansar de, skriker, slåss, pussas och gråter, och jag tänker what the hell - det är ju så luciafirandet kommer se ut för dem när de blir tonåringar också. Lika bra att de förbereder sig, och vi föräldrar med.