Försök att beskriva en obeskrivligt ful tårta.

Här står det "Grattis Ted 1". Christian tyckte 

inte att det blev så bra...

... så han valde att ösa på lite mer vit glasyr 

och liksom skapa en sjö, och skriva ovanpå
det hela med Nonstop istället. 

Veckans snackis i bekantskapskretsen är helt klart Christians tårta från igår. Han tog på sig att baka den traditionella familjefödelsedags-
tårtan till vår son på hans allra första födelsedag, och jag är helt ärlig nu: det var vad man på engelska kallar för ett "train wreck". Totalt haveri.
En ren katastrof.
Ett tårt-road kill.

Jag var på förlovningskalas kvällen innan sonen skulle firas och Christian stannar kvar hemma
med barnen och baket, och sent omsider får jag ett sms. "Påminn mig om att aldrig någonsin baka igen".
Jag antog att misslyckandet var överdrivet - den här tårtan SKA ju vara lite misslyckad; att den är hopsjunken, torr och kompakt hör liksom till. Christian hade aldrig bakat tidigare och jag tänkte att han kanske hade lite för höga förväntningar på resultatet av sina ansträngningar. Det är ju födelsedagstårtan, liksom. Den är trist per definition.

Sen kommer jag hem och får se den och det var så roligt att jag nästan grät av skratt. Den var så ful.
Till saken hör att han följde mitt recept från boken. Och det kändes ju mindre roligt.
"Hjälp, glömde jag att skriva att kakan ska svalna innan man försöker vränga den ur formen?!"
Nej då. Det hade han bara inte läst. Vilket betyder att betydelsefulla delar av kakan blev kvar i formen.

"Men att den måste svalna innan man häller på den sockerstinna glasyren då? Har jag glömt att skriva det?"
Nej då. Inte läst. Vilket betyder att glasyren smälte och rann ner i den gropiga, varma, skorplösa kakan på två röda. För att jämna ut lite östes det på en andra sats, varav det mesta verkade hamna i kanterna på det utvalda tårtfatet (en större pajform).
Christian är usel på att läsa recept, visar det sig.

Men den sorgliga skapelsen var gjord med en enorm portion kärlek och serverades förstås på kalaset, till allas omåttliga förtjusning. Den gick åt mycket snabbare än min publikfriande maräng-nutella-lemoncurdgrädde-och-jordgubbsskapelse.
Skrattar bäst som skrattar sist!

Christian blir här offentligt häcklad men han har godkänt det helt och fullt. Och på dotterns 3-årsdag i oktober blir det han som bakar tårtan igen, det ska jag se till.