Berns brunchbuffé - är dyrast bäst?

I dag tänkte jag hänge mig en smula åt ämnet brunch.

Brunch på Berns. Mobilbild Christian von Essen

Brunchbuffén är ett vackert påfund. Det är en måltid anpassad efter ett antal essentiella (åtminstone hos mig) behov: att få sova längre på helgen, att få vräka i sig en massa fett när man är bakfull, att slippa laga mat när man är hungrig och att inte behöva anstränga sin söndagströtta hjärna med att välja från en meny. Jag skulle rent teoretiskt vilja springa på bufféer jämt. Jag gillar bufféidén jättemycket. Jag har alltid svårt att välja från menyer, och jag gillar att få plocka ihop en tallrik av just det som ser godast ut. Det tråkiga är att jag sällan blir särskilt nöjd efteråt. Buffén verkar ständigt bygga på kvantitet före kvalitet-principen; den skulle väl inte funka ekonomiskt annars.

I fredags hade jag och min man fraktat iväg barnen till deras eminenta farföräldrar för att vi skulle kunna gå på ett likaledes eminent födelsedagskalas på kvällen. Det gjorde vi, och det gjorde vi med besked eftersom vi visste att det vankades sovmorgon dagen därpå. Vi vaknade hungriga på lördagen och började kolla Stockholms brunchutbud. Vi springer inte på brunch särskilt ofta sedan vi fick barn - brunch är i vår värld ett vuxennöje där man slöäter i evigheten och det blir liksom inte samma sak med småbarn vid bordet.

Ett litet litet urval av Berns dessertbuffé...

Mobilbild Christian von Essen

Alltså. Hungern. Varför ska bruncherna i Stockholm alltid dukas fram så sent? Självaste definitionen av brunch är ju att den ska ligga mellan frukost och lunch, vilket i min värld är någonstans vid elvatiden, men då står icke några bruncher att finna i denna stad. Vill man äta före 13.00 begränsas urvalet ganska drastiskt redan från start. Vi vill dessutom ha en riktigt bra brunch och bestämmer oss därför för att testa Berns, som alltid ligger högt på listorna över Stockholms bästa brunchställen. De är överlägset dyrast också (andra toppställen är nästan 100 kronor billigare per person) men vi hoppas att de är värda priset.

Well.

Att äta brunch på Berns kostar inte mindre än 355 spänn. Då ingår grönt te eller bryggkaffe, men vill du ha ett glas juice får du öka på notan. Buffén är asiatisk och ser inbjudande ut, och den har element som är fantastiskt tilltalande (just i lördags utgjorde de dressade ostronen, de pankofriterade laxfenorna, gyozan och den helstekta oxfilén några av de mest visuellt lockande delarna av buffén). Annat såg mindre frestande ut, och så brukar det ju vara på bufféer. När jag väl hugger in blir jag dock förvånad över hur lite allting smakar. Några kalla sallader som har ett väldigt trist utseende visar sig vara väldigt goda, sushin är fin och den inkokta laxen helt underbar, men det varma? Tyvärr ganska tråkigt. Torrt ibland, och för lite ooompf. Allt smakade okej, men inte mer. Vilket är trist, eftersom ambitionerna är så höga. Kanske kan en buffé inte smaka hur mycket som helst, eftersom den måste tillfredsställa så många? Vad vet jag.

Det som räddar Berns brunch är dessertbuffén. Den är makalös. Jag tror faktiskt inte att någon kan klaga på den; allt finns där och den sötsugne är inte född som inte kan hitta något att tillfredsställa sig med. Spara ordentligt med plats för den! Efter att något besviket ha tryckt i mig allt som fanns på buffén med småvarmt i jakt på något spännande kom leendet tillbaka till kaffet och det söta. Då blev jag glad igen.