Tröstdricka för sk*tväder

Jaha. Är det så här vi ska ha det nu? Regn, rusk och en sabla snöstorm på väg, om man ska tro löpsedlarna. Inte romantiskt höstigt. Inte vackert.
Det positiva med att det regnar ute är att det är desto mysigare att vara inne, särskilt om man har tillgång till konjak, grädde och hett kaffe.
Det har inte jag, förstås.
Men om jag hade haft det så hade jag använt det här receptet från Cocktailguiden och förmodligen myst mig till döds, lyckligt och saligt leende.
Heta kaffedrinkssäsongen är äntligen tillbaka. Och det, mina vänner, är vackert.

Konjakskaffe

4 cl konjak
2 dl kaffe
Grädde

Häll 4 cl konjak i ett värmetåligt glas. Slå på 2 dl nybryggt starkt kaffe. Toppa med lättvispad grädde och dekorera med kaffepulver.

För de ensamma

Slänger lite spontant in en klar-på-en-kvart-lösning för den som vill laga en snabb lunch eller middag åt sig själv och kanske slabba i sig den framför datorn eller tv:n. Själv gillar jag att läsa feta pocketböcker av Dean Koontz när jag äter ensam, och då måste man ha en hand ledig. Den här salladen är snabb, nyttig och har härligt få ingredienser.

Snabb spenat- och mozzarellasallad

1 person

1 påse babyspenat, sköljd och torkad
1 stor röd paprika, gärna snackspaprika
1 mozzarellaboll
1 liten rödlök
1 msk olivolja
2 msk balsamvinäger
1 tsk dijonsenap (inte nödvändigt, men trevligt)
Salt och peppar

Värm ugnen till 225 grader. Skär paprikan i bitar och stek dem på bakplåtspapper i övre delen av ugnen i ca 12 minuter, tills de mjuknat och fått lite färg. Hacka löken fint medan paprikan står i ugnen. Lägg den i en kastrull tillsammans med olja, senap och vinäger och låt sjuda någon halv minut. Ta av från värmen. Salta och peppra och vänd i spenaten, som bara precis ska mjukna. Riv mozzarellan i bitar och vänd ner dem och den färdiga paprikan. Servera och stressa vidare! Eller ännu hellre - läs en bra bok.

Kulor av stål

När jag och min man gifte oss fick vi en väldigt fin karaff av min svågers föräldrar. Du ser den på bilden till höger. Vi älskar den högt och är väldigt rädda om den. En gång var den nära att begå självmord genom att hoppa från diskstället, men jag lyckades rädda den i sista sekunden. Den har varit oss ännu kärare sedan dess.

Så intressant, tänker du och gäspar okänsligt. Lugna dig en smula, säger jag. Poängen är på ingång.

Vi serverar gärna vin ur vår tjusiga karaff. Liksom alla andra stolta ägare av tjusiga karaffer har vi dock upplevt en grumling av glädjekänslorna när vi sedan kommer till diskandet av karaffen. Den är ju fullständigt omöjlig att få ren. Inte en chans att få ner en diskborste i botten av den. Fast den går åtminstone att få ren i kanterna; föreställ er att diska en dekanteringskaraff med smal öppning och jättebred botten. Det är omöjligt på riktigt. Dessutom hör inte diskmedel hemma i vinkaraffer.

Nu har jag upptäckt lösningen i form av små metallkulor som man häller i karaffen tillsammans med vatten, och i ett nafs ska karaffen vara som ny. I ärlighetens namn upptäckte jag själva lösningen för ganska länge sedan, men nu har jag upptäckt kulorna på nätet. Vilket betyder att jag kanske faktiskt kommer att ta mig för att köpa dem. Bottle Cleaner finns på Frapp för 139 kronor. Perfekt julklapp till den som har allt (inklusive tjusiga karaffer förstås).

Helenas små skogsdrömmar

Dags att återvända till festen i lördags - där fanns verkligen mycket att hämta. Bland annat Helenas små skogsdrömmar. Jag tänker stolt stå fast vid namnet, fastän vi satt relativt lulliga vid en bardisk när vi kom på det. Ett utmärkt namn på en sådan delikat snitt, tyckte vi. Det skogsmustiga i svampen framhävs ytterligare av pumpernickeln, och smaken blir just så härligt... skogig. Och supergod.

Jag bad Helena om receptet, och bara för att hon svarade så fint ska ni få svaret precis som hon skrev det:

"Kolla, man tar ganska mycket svamp (trattisar i det här fallet)... inte fan vet jag... en syltburk full med torkad svamp, hur mycket kan det vara? 600 gram (i uppblött form; i torkad förmodligen mycket mindre, Pyttes anm.)? Det lät jag stå i blöt ett tag, typ en timme. Sen lät jag det torka. Sen stekte jag upp det i schmööööör. Torka, torka igen.
Blanda i svampen tillsammans med två paket Creme Bonjour-ost (vitlökssmak), en halv deciliter gräddfil, två matskedar honung och en tesked dijonsenap.
Smacka på blandningen på "Partyrunda" pumpernickelbröd och klipp på gräslök.
Specifikare än så kan jag inte vara.
Det låter för övrigt som en låt av KENT - "specifikare än så kan jag inte vara".
Puss!"

Och eftersom jag och Helena är givmilda idag lägger jag även in en bild på hennes

Mumsiga halloumisnittar

Grilla bitar av 2 röda paprikor i ugnen tills de får fin färg. Stek lika stora bitar av 1 pkt halloumi. Sammanför den salta halloumin med den söta paprikan med hjälp av en tandpetare; låt ett basilikablad slinka in mellan dem. Ställ dem på fat och ringla över lite balsamicokräm. Gott, enkelt, lätt som en plätt.

Är du vad du äter?

Du missar väl inte den makalöst spännande kokbokstävlingen som pågår just nu? Senast söndag kväll vill jag ha alla kreativa svar!

Förhatliga plastfolie.

Jag skulle vilja prata om det här med plastfolie. Är det bara jag som är paranoid, eller är plastfolien inte egentligen något slags skämtartikel? Jag SVÄR på att någon liten utomjording skickat hit den och sitter och någonstans och observerar oss och garvar åt våra fullständigt patetiska försök med rullen.

– Kolla Lennart, nu är det en som ska på't igen.
– Va, var? Nej, vad kul Börje, det är Pytte igen, HA HA!
– Åh Lennart, underbart, hon hittar inte ens skarven!
– Titta, nu fick hon tag i ett hörn, och drar och drar så att hon bara får ett enda långt plastsnöre, HA HA HA Börje, jag kissar på mig...
– Och sen tappar hon bort sig och vet inte vilket håll hon ska dra, det är ju bara SÅ KUL, Lennart!
– Jag vet Börje, nästan lika kul som när hon får till den perfekta biten men ska dra av den och sitter där med ett ynkligt hörn. Det älskar jag.
– Ja, eller när hon till slut lyckats riva av den perfekta biten men lyckas knöggla ihop biten till oigenkännlighet - det du Lennart! Det du!

Så där håller de på. Jag är säker. Eller finns det användarvänlig plastfolie? Finns det riva av-kanter på förpackningar som faktiskt funkar? Finns det en kurs i foliehantering jag inte upptäckt? Är det bara jag som är korkad? Är det bara mig Lennart och Börje skrattar åt...?

Potatiskompisar med rökt lax och citronkräm

Titta på de här små raringarna. De kanske inte är överdrivet tjusiga, men besitter en läckerhet som liksom växer på en och gör dem till ett tryggt inslag på buffén, en vän bland drinktilltuggen, en oas i plockmatsöknen. En kompis att återvända till efter att man tröttnat på allt det andra tjafsiga. En liten bekant i vimlet. En - ja, ni fattar nog nu. De är goda, helt enkelt. Jag tog med dem till ett det eminenta kalaset jag var på i lördags (samma kalas som framkallade pastasuget igår kväll) och där utgjorde de ett fullständigt onödigt inslag på en dignande, läcker buffé. Trots överflödigheten rönte de dock stor uppskattning. Små, heta potatisar toppas med smakrik, rökt lax och en len citronkräm - något att testa i helgen kanske?

ca 40 små tilltugg

1/2 kilo Smått&Gott potatis, lite drygt (eller små färskpotatisar om du kommer från framtiden och det råkar vara sommar)
1 msk chiliflakes
svartpeppar
2 msk olivolja
100 g rökt lax, gärna najadrökt eller med rosépeppar
200 g philadelphia light
1 citron
1 tsk flytande honung
Salt och peppar
Gräslök

Värm ugnen till 225 grader. Halvera potatisarna på längden. Lägg potatisarna i en plåt - jag brukar ha bakplåtspapper under för att slippa fastbrända potatisar. Ringla över olja, peppra riktigt ordentligt och smula över chiliflakes. Blanda allt ordentligt och placera alla potatisar med snittytan upp. Sätt in plåten i övre delen av ugnen och låt steka i 20-25 minuter. De är klara när de fått fin färg och är mjuka inuti. Lägg åt sidan att svalna. Tvätta citronen och riv den fint. Blanda rivet och saften från citronen med osten. Rör i honungen och smaka av med lite salt och peppar. Ställ i kylen tills du är redo att garnera. Skär laxen i bitar och fördela dem på potatisarna när de svalnat. Spritsa eller klicka ut citronkräm ovanpå och toppa med lite klippt gräslök.

Måndagstävling! Om jag äter dig, vad äter jag då?

Måndag! Igen! Vi avskyr måndagar, som bekant, men idag testar vi ett nytt grepp - måndagstävling. Piffar inte det upp en tråkig dag, så säg!
Jag gillar att säga "vi" om mig själv. Det får mig att känna mig lite viktigare.
Alltså: tävling! Jag har funderat på vad ni skulle kunna gilla, och bestämt mig för att gå ut mjukt, sött och lite hälsosamt med en kokbok; Schücks sunda söta (Fitnessförlaget). Mycket smask däri, utan alltför blodigt med kalorier. Låter inte det som något du skulle vilja ha i brevlådan? Om jag får riktigt många, bra svar på tävlingsfrågan kommer tävlingarna att bli fler och mer lukrativa för vinnaren, så nu vill jag se er göra riktigt bra ifrån er. Jag kommer själv att vara enväldig domare; mutningar och fjäsk kan absolut ge resultat men försök att anstränga er lite med frågan först i alla fall. Tävlingen avslutas söndag 2 november och vinnaren utnämns här på Pyttes måndagen 3 november (så blir den måndagen liiite roligare för någon, åtminstone).

Tävlingsfråga:
Om du var en maträtt, vilken skulle du vara och varför?

Själv skulle jag nog vara en enkel jordgubbe. Vackert röd på sommaren och allra bäst i kombination med champagne. Du då? Ditt svar kommer att bedömas helt godtyckligt efter dagsform och humör - kanske vinner du för att ditt svar är roligast, pinsammast, mest självutlämnande, torrast, tråkigast, mest freudianskt, fånigast, intelligentast, eller helt enkelt mest hungerframkallande. Man vet aldrig.

Laxpasta för de bakfulla

Efter en riktigt bra fest igår kväll är suget efter krämig pasta överhängande. Vi kombinerar bakistillfredställande grädde med åh, så underbar ädelost och en liten hjärncellsåterställare - lax. Vi vill gärna tro att vi kompenserar gårdagens oanständiga intag av alkohol och söndagens intag av fett med inslaget av omega 3 (från laxen) och nyttiga grönsaker (de små ärtorna). Nu kanske det känns konstigt för alla nyktra och städade måndagskontorsråttor att läsa om min bakismiddag (det är ju först när ni kommer till kontoret som ni tittar in här, erkänn), men ni fattar ju - när man är dagen efter-hungrig föds de allra bästa matidéerna. Givetvis gott även på en måndagkväll. Vi använder faktiskt fullkornspasta även när vi bäddar in den i onyttigheter, men hittills är det bara Barillas som funkar. Tycker alla de andra sorterna smakar lite... bark, eller nåt. Men ni tager förstås vad ni föredrar.

Krämig pasta med lax och ädelost

2 enorma bakisportioner

2 portioner pasta
150 g skinn- och benfri laxfilé
1 stor vitlöksklyfta
1 gul lök
1 msk smör
1 dl vatten, eller lite vitt vin om du har
2 dl grädde
75 g ädelost, t ex Kvibille
1 dl små gröna frysta ärtor
För extra piff - gräslök
Svartpeppar, salt

Koka pastan enligt anvisningarna på förpackningen, men skippa någon minut på koktiden. Pasta vinner oftast på det. Skala och skiva vitlök riktigt tunt, skala och hacka löken. Fräs i smöret. Häll på vatten eller vin, och grädde. Låt koka ihop och tillsätt osten i bitar. Sjud tills osten smält, fast lite små bitar kvar är aldrig fel. Skär laxen i bitar, ungefär som speltärningar, och lägg dem i såsen tillsammans med ärtorna. Koka upp såsen - om laxbitarna inte är för stora går det på knappt någon minut innan de är klara. Smaka av med svartpeppar och eventuellt lite salt. Blanda såsen med pastan. Vill du flåda till det så klipp över lite gräslök. Ketchup är riktigt läskigt till, men iskall mjölk är underbart i glaset.

Säg det med choklad

Om du ändå ska säga det, kan du lika gärna slå på stort och säga det med choklad. Ge bort en ask med goda praliner från Chokladfabriken och passa på att säga det där du länge velat säga men kanske inte vågat eller hittat rätt tillfälle för. Du har 28 praliner på dig inklusive mellanrum, och det räcker för de allra viktigaste budskapen.
Här är lite inspiration:

Jag älskar dig
Vill du gifta dig med mig
Du ska bli pappa
Jag har saknat dig
Det är din tur att diska
Du är en dålig bilförare
Jag avskyr din mamma
Mitt hus är inte ditt hus
I love you, Bert Karlsson
Förlåt, du kan vara smittad

Det tar ca 5 dagar för din unika chokladask att bli färdig och priset är 295 kronor.

Morotssoppa med apelsin och chiliolja

Idag är det lite småruggigt igen, så jag bjuder er på en fräsch, het soppa. Det är inte vad jag kommer att äta till lunch, för jag har inte tid att laga mat (eller ens att äta lunch, verkar det som), men gott hade det varit! Prova kavringstoasten till; kombinationen av kavring och getost är en hit.

Morotssoppa med apelsin och chiliolja

4-6 personer

500 g morötter
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
smör till fräsning
5 dl vatten
1 tärning grönsaksbuljong
saft av 2 apelsiner
salt, vitpeppar
2 msk chiliolja (du hittar den i välsorterade livsmedelsbutiker och asiatiska affärer)
nymalen svartpeppar

Skala morötterna och skär dem i mindre bitar. hacka lök och vitlök och fräs dem i lite smör i en kastrull. Tillsätt morötter, vatten och buljong. Koka tills morötterna blivit mjuka, 10-15 minuter. Mixa soppan och späd den med saften av apelsinerna. Eventuellt behövs lite extra vatten om soppan känns väldigt tjock. Smaka av med salt och vitpeppar. Häll upp soppan i skålar och ringla över lite chiliolja. Toppa med lite nymalen svartpeppar.

Kavringstoast med getost och honung

4 - 6 personer

8 skivor kavring eller vörtbröd
100 g chèvre
2 msk flytande honung
peppar
2 msk smör

Fördela chèvren på 4 av brödskivorna. Ringla över honungen och peppra lite. Tryck på resten av brödskivorna och stek dem i smöret på båda sidor. Skär bröden i 4 delar vardera.

Frasig fisk med gurk- och myntasallad

Igår var jag gräsänka igen. När jag vet att jag ska äta ensam hänger jag alltid extra länge i mataffären - personalen i min butik tittade länge lite konstigt på mig när jag smugit runt och petat på portionsfiskar och stirrat på grönsaker i en halvtimme utan att lägga något i korgen, men nu tror jag att de har vant sig och betraktar mig som en del av inredningen. Jag gillar att experimentera lite när jag bara har mig själv att ta hänsyn till, och det är okej om matlagningen tar lite längre tid. Å andra sidan - man pallar ju inte stå och hålla på i hundra år heller. Den här underbart frasiga firren tog mig 20 minuter att göra igår, men då hade jag paneringen klar redan. Pallar du inte göra egen så använd ströbröd istället, men då gör du avkall på smaken.

Frasig fisk med gurk- och myntasallad

1 person

150 g vit fiskfilé; jag använde hajmal
1 ägg
1 dagsgammal fralla, eller rostbröd, eller vad du har som är lite torrt
2-3 msk riven parmesan, jag använde färdigriven fulparmesan i påse
2 msk rapsolja
1 msk smör
10 cm gurka
1/2 liten röd lök
1 litet gäng färska myntablad
2 msk matlagningsyoghurt
1/2 lime
Salt och peppar
2-3 potatisar

Börja med att skala potatisen och sätta den på kokning i saltat vatten. Fortsätt med paneringen, om du är ambitiös nog att göra egen. Inte för att det är särskilt svårt - tag din torra brödbit, släng den i en matberedare (om den är torr nog kan du riva den) och kör till smulor, gärna lite grova. Blanda med parmesan och bred ut på en tallrik. Vispa upp ägget och salta och peppra det lite. Doppa fisken i ägget och täck den sedan ordentligt med bröd- och parmesanrivet. Hetta upp olja och smör i en panna och stek fisken på medelhög värme i 2-3 minuter på varje sida. Den ska bli läckert gyllenbrun. Salt och peppar är essentiellt. Medan fisken ligger i pannan svänger du snabbt ihop gurksalladen: Dela, kärna ur och tärna gurkan. Strimla rödlöken tunt. Blanda med grovhackad mynta, yoghurt och en liten klyfta av limen, smaka av med salt och peppar. Servera den frasiga, nystekta fisken med gurksalladen, kokt potatis och resten av limen.

Min okunnighet svart på vitt

Det står i beskrivningen av mig till höger att jag är en icke-matnörd. Det påståendet är inte alltid lätt att förklara för folk. Det är svårt att förklara att "entusiastisk" inte är samma sak som "nördig" och att jag ibland får anstränga mig för att ens leva upp till "intresserad" när det kommer till mat. "Matglad" beskriver mig bättre, i all lättsamhet. Jag har förstås alltid velat vara en matnörd - matnördar lever ett rikare liv, det är självklart (nej, jag är inte ironisk, jag är avundsjuk på riktigt). Det finns så mycket mer mat i världen för dem att njuta av. Saker jag aldrig skulle komma på tanken att äta. Saker jag inte ens visste fanns. Saker jag alltid trott att man inte borde äta. Matnördarna finns allra bäst representerade på den eminenta sidan Taffel.se. Idag rekommenderar de gemensamt 100 saker att äta innan man dör. Ett axplock ur listan:

• Nyplockad goliatmusseron. Tillagad i kapprock medan den fortfarande har en lätt antydan till sötma i smaken.
• Grillat kycklingbrosk. För att det är brosk. Och för att det är gott.
• Friterade myror. Mest för att säga att man gjort det. Intressant konsistens, men de har en tendens att fastna mellan tänderna. Tandtråd är bra att ha till hands.
• Kamelpuckel. Smakar som märgben, men med mer viltsmak.
• Komage. För den skönt plisserade, halkiga konsistensen och den goda smakens skull. Gärna som polsk flaki.
• Testiklar. För att tråka mannen i sitt liv eller för att det är sublimt. Är man inte vegetarian, så får man faktiskt ta och äta upp allt! (Fast ok, juver kan man hoppa över.)

Och det där var bara sex förslag. När jag läser listan känner jag en blandning av skam (hjälp, jag är verkligen okunnig, vad har jag i bloggosfären att göra?) och lättnad (Gud, så skönt att slippa ha den där listan att leva upp till, stressen skulle ta kål på mig). Och jag är förvirrad och kluven. Vill jag äta testiklar? Vill jag vilja äta testiklar? Tycker jag egentligen bara att det är rätt äckligt? Skakar jag bara på huvudet åt nördarna eller vill jag fortfarande bara vara en av dem? Svårt att svara på. Egentligen borde jag bara testa Lisa Förare Winbladhs recept på Pankopanerade lammtestiklar med habanerosalsa och låta magen bestämma.

Testat: Kungsörnens Carbonarasås

Brrr. Det är egentligen allt jag vill säga men visst, jag antar att jag måste utveckla. Jag har provat en alldeles vedervärdig nyhet. Vedervärdig är den, sanna mina ord, jag är ledsen över att behöva säga det. Jag är inte särskilt kritisk av naturen (återigen, ni som känner mig och vill protestera, knip!), men jag måste säga att Kungsörnens Carbonarasås är en styggelse; den skändar mina hyfsat vänliga smaklökar, förolämpar min relativt toleranta gom och spottar på min faktiskt ganska överseende stackars mage. Men vad hade jag väntat mig av en sås som ser ut som kräk, kan förvaras i skafferiet och har ett år kvar till bäst före-datum? Oooh, så praktiskt, tänker säkert några seglare och ivriga campare (javisst, den är stapelvänlig också), men är det inte en aaaaning avtändande att man stoltserar med innehållet av bacon och äggula? Det, mina vänner, är två ingredienser jag inte vill spara i ett år. I mitt skafferi. Såsen smakar lika illa som den luktar tyvärr, med en kraftig bismak av något läskigt, plastigt och unket. Kurt Weid, grundare av kocklandslaget, har tydligen varit med och tagit fram såsen och jag kan bara undra:
Hur tänkte du nu, Kurt? Hur tänkte du egentligen?

Tjejer framför teven: Bjärekyckling med vårsmakande pasta

Tisdagkväll. Ugly Betty och Desperate Housewives med Lillan, lite spontant. Vi svänger ihop en tjejig pasta med grönt som påminner om våren, och äter saftig Bjärekyckling till. Jag måste säga att det är Bjärekyckling eftersom förpackningen gör en stor grej av det. I ärlighetens namn är den mycket godare än vanlig gammal plastkyckling; fåglarna föds upp på majs vilket ger ett smakrikare kött och dessutom tillåts inga tillsatser i köttet. Vi ger ett stort extra plus för att skinnet är kvar - fågel ska ha skinn, så är det bara. Fågel utan skinn är som varm choklad utan grädde; vad är vitsen med det hela om man skippar toppingen? Skinnet ska stekas knaprigt och avnjutas med glädje och tacksamhet.


Bjärekyckling med vårsmakande pasta

2 personer

2 Bjärekycklingbröst (eller vad du nu kan få tag på)
2 msk smör- och rapsolja
2 portioner pasta av den sort ni föredrar
10 cm purjolök
1 stor vitlöksklyfta
1 dl vitt vin
2 dl matlagningsgrädde
1 citron
1 påse babyspenat
2 dl små gröna ärtor
Salt och peppar

Hetta upp smör- och rapsoljan i en stor panna och bryn kycklingen tills den får fin färg. Skiva vitlöken tunt och skär purjon i slantar. Låt dem göra kycklingen sällskap i pannan och fräs en stund. Tvätta citronen och riv skalet fint. Häll vin och citronskal i pannan och låt koka ner ett par minuter. Häll på grädden och koka ihop ytterligare ett par minuter tills kycklingen är klar - den ska kännas stum och avge klar saft om du sticker i den med en kniv. Häll i ärterna och låt såsen koka upp. Skölj spenaten och vänd ner den. Smaka av med salt och peppar och servera till nykokt pasta.

Världens godaste lasagne - världens längsta recept

Jag har aldrig gjort lasagne. Det har alltid verkat så enormt tidsödande och krångligt i mina ögon. Jag äter däremot lasagne hellre än gärna, så glädjen var stor i söndags kväll när mina matidoler Linus och Anna serverade en stor form fylld med en gyllenbrun, väldoftande och underbart smakrik variant som bara kan beskrivas som den raka motsatsen till skolbespisningarnas fadda depphögar. Den var lika god som den såg ut och jag hoppades förstås på ett överraskande enkelt recept med 5-6 ingredienser. Icke sa Nicke. Alla mina fördomar blev bekräftade - det är enormt tidsödande och krångligt att göra lasagne. I alla fall om den ska bli lika god som den här. Anna skapar köttfärssåsen, vilken är en noggrant avsmakad vetenskap som dock tillkommer utan måttsatser, så det är viktigt att gå försiktigt fram med de heta och salta ingredienserna och se vad man själv föredrar.

6-8 personer

Annas hemliga köttfärssås

800 g köttfärs
1 stor gul lök
2-3 klyftor vitlök
Olivolja
3-4 msk tomatpuré
2 burkar krossade tomater av god kvalitet, t ex Mutti (billigare tomater innehåller ofta mycket mer vatten, tipsar Anna)
2-3 tsk sambal oelek
1 msk vardera av grönsaks- respektive köttbuljong i pulverform (det är viktigt med pulverbuljongen. Anna gillar inte transfetterna i tärningar och tycker färdiga fonder smakar konstigt)
2 msk kinesisk soja
1 msk currypulver
1 dl mjölk
1 skvätt rödvin (bara om du har hemma)
Salt, svart- och vitpeppar

Så här gör du såsen (på ett ungefär, alltså):

Finhacka löken och stek den i olivolja. hacka vitlöken och släng med den efter en liten stund. I med hälften av sambalen och lite av sojan; Anna motiverar detta med att det "ska gucka ihop sig lite". Låt fräsa en stund och skrapa sedan ur lökblandningen på en tallrik. I med köttfärsen i pannan och fräs tills färsen får lite färg. Sedan är det bara att slänga på resten av ingredienserna - tomater, tomatpuré, curry, mjölk, eventuellt rödvin, och så sältan i form av buljongpulvor, soja och kryddor. Smaka dig fram här och anpassa efter dina egna preferenser, även vad gäller den sista sambal-mängden. Du får absolut inte ha i grädde eller creme fraiche; den udda lilla mjölkslurken ska dock prompt vara med för att "den kokar ihop såsen på något sätt som jag inte kan förklara". Anna propsar på att såsen ska få koka riktigt länge så att smakerna geggar ihop sig. Och om man inte orkar fortsätta och göra en lasagne av det hela så tipsar hon om att ha i lite tomat- och parikatärningar och kanske några färska örter på slutet och avnjuta till lite pasta. Men om du har orken kvar så håll ut och jobba vidare:

Bechamelsås:

75 g smör
75 g mjöl
13,5 dl röd mjölk
Vitpeppar, salt
Eventuellt lite muskotnöt

Smält smöret i en kastrull. Vispa ihop med mjölet. Värm mjölken och vispa ihop med smör- och mjölblandningen, lite i taget så att det inte blir några klumpar, med spisen på medelvärme. Vispa hela tiden så att det inte bränns vid. Koka upp och tag av från plattan. Smaksätt med vitpeppar, salt och gärna lite muskot.

Till lasagnen behövs även:

1 pkt Barilla lasagneplattor
2 dl god, riven ost

Sätt ugnen på 200 grader. Smeta ut ett tunt lager bechamelsås i botten av en ugnsfast form. Lägg på ett lager lasagneplattor sida vid sida, ett lager köttfärssås ovanpå, sedan bechamel igen, lasagneplattor, köttfärssås, bechamel, lasagneplattor, köttfärssås, bechamel - ja, du fattar nog galoppen vid det här laget. Översta lagret (beroende på hur formen är funtad brukar det bli 3-5 lager) ska bestå av plattor, bechamelsås, och riven ost ovanpå. In i ugnen i ca 20 minuter. Klart - äntligen! Jag kommer förmodligen aldrig att orka laga den själv, men nu har jag i alla fall ökat på chanserna att bli bjuden på den igen snart. Man är ju inte född bakom en vagn. Eller tappad bakom en, eller vad det nu heter. He he.

Säg det med en trasa

Är det inte väldigt konstigt med disktrasor med budskap? Alltså, jag kan fatta att man har lite mönster på dem eller att de är i en fin färg, men är det verkligen rätt sätt att säga "Jag älskar dig"? Vad vill man egentligen uppnå med sin kärleksfulla trasa? Någon som köper den till sig själv och är lite ensam vill kanske använda den och tänka:
"Här står jag och torkar bort gammal sylt. Nä men titta, trasan älskar mig. Ojojoj! Så trevligt! Nu blev jag riktigt GLAD av att städa"
Eller så köper man den till det delade hemmet, i hopp om att partnern ska använda den och tänka:
"Här står jag och torkar bort gammal sylt. Nej men titta! Min omtänksamma icke-sylttorkande älskling har lämnat mig ett fint budskap. På en disktrasa. Åh, vad mycket mindre bitter jag blev över att behöva ta hand om städandet nu, med den här sortens uppskattning kan jag tänka mig att göra det varje dag!"
Är det kanske så att trasan är nästa steg i effektiviseringsprocessen av kärlekskommunikation - ni vet, samma process som gav oss sms så vi slapp ringa, mail så vi slapp skriva brev och nätdejting så vi slapp träffa folk på riktigt? Vill man med trasan säga "Hej älskling, som du egentligen redan vet så älskar jag dig men jag orkar ju inte säga det jämt, så varsågod - här kan du se vad jag känner för dig varje dag. Formulerat på en enda liten ful och tråkig gammal deppig trasa. En disktrasa. För det är du värd."
Jag vet inte, men jag får intrycket av att jag har seriösa problem med de här trasorna. Om du inte har det så finns de på Lagerhaus.

Måndaghatarens guide till positiv överlevnad

Idag är det hårt att vara vaken. Vädret är riktigt typiskt måndagsvidrigt; mulet, fuktigt och kallt men utan det där regnet som man ju ändå kan tycka är lite mysigt så här på hösten. Jobbet ligger och väntar i oorganiserade högar, helghullet skvalpar på magen och kaffemjölken är slut. Förstås. Och då har dagen ändå bara börjat. Optimist som jag är (ni som känner mig - inga protester tack) ska jag försöka mig på en lista på sätt att inte bara ta sig igenom måndagen utan dessutom njuta av den. Känn er fria att fylla i! I slutet av dagen kommer en rapport på vad jag faktiskt genomförde av följande aktiviteter:

1. Ta en promenad på minst 30 minuter. Motion frigör endorfiner och bla bla bla, ni kan resten. Men det hjälper faktiskt.
   
2. Ta en uppiggande shot med uppiggande grejer i. Spetsa med spirulina, ginseng eller guarana så känner du dig duktigare om inte annat.
3. Ät en nyttig lunch. Gärna med fisk. Fisk gör dig smart. Mat gör dig glad. Och mätt.
   
4. Tänk positiva tankar. Jag brukar tänka på nyfångade skaldjur, krispiga sedlar, vackra kantareller och söta kattungar, men det är ju bara exempel på vad som gör mig glad, det kanske funkar mindre bra för er andra.
5. Gå på ljusterapi på lunchen. För dig som skrattar rått och brölar "trolig ubåt!" åt sådana finesser: öka på watten i skrivbordslampan. Du behöver lite extra artificellt ljus när det blir mörkare, blötare och deppigare ute. Det är endorfinerna nu igen, du vet.
6. Gå och prata med minst en kollega som normalt gör dig glad. Du som liksom jag jobbar hemma ringer någon du gillar minst en gång. Undvik surkärringarna och besserwissersnubbarna, de har inte i dina måndagar att göra.
7. Hitta och maila ut ett riktigt bra videoklipp eller en bild på ett galet djur till kolleger och vänner. Man måste dela med sig lite av glädjen också - det är inte bara du som hatar måndagar.
   

Så ska jag göra. Ni då? In med era bästa tips!

Ja ä int' bitter.

Det är lördag. Vad blir det för middag då? Tja, jag kör nog man-tager-vad-
man-haver-principen. Jag börjar med ett glas av favoritskumpan (har alltid ett par flaskor i kylen) i den sköna fåtöljen vid den öppna brasan i mitt spatiösa vardagsrum - eller ja, det är egentligen mer av en salong - medan jag tittar ut i skymningen och bara anar vågornas brus där nedanför. Jag tar en liten bit len ankleverterrine på en enkel brioche till det, bara för att få upp aptiten. Sedan dricker jag resten av skumpan till ett tungt kilo svenska kräfthonor (MITT kilo, som jag inte behöver dela med någon kloförkastande klåpare), förmodligen kokade av mina vänner i Östergötland eftersom de gör det bäst.

Eller så har jag köpt fyra frysta laxfiléer för mina sista pengar - inte ens Findus eller Icas utan någon obskyr sort jag aldrig sett förut - och ska i min stökiga salong- och brasbefriade lägenhet försöka rädda dem med egen panering och ugnstekt potatis, och dricka min systers och svågers överblivna bröllopsvita till. Inga kräftor i världen slår förstås mysigt umgänge med nära och kära, har man kärlek behöver man inte Bollinger och bla bla bla. Jag vet. Ja ä int' bitter. Inte alls.

PS. Apropå kräftor: om några särskilda personer från Östergötland läser detta och känner sig träffade så försök för all del läsa mellan raderna. Mitt budskap må vara väl förtäckt, men det finns där.

Piffigt, helt enkelt.

Jag råkar sitta på ett förslag till var du kan lägga dina kantareller.
På en liten piffig kantarellkudde!
Superenkel att göra, och ett mycket populärt inslag på en middag med vänner. Passar ju bra så här på en fredag kanske. En frasig smördeg utgör underlag åt krämig ost och smörstekta kantareller, och ansträngningen är minimal om man beaktar resultatet.

Kantarellkudde med vitlöksost


20 rutor

300 g kantareller
2 msk smör
1 pkt kyld smördeg på rulle
100 g färskost med vitlökssmak
1 ägg
1 knippe gräslök
Flingsalt
Peppar

Sätt ugnen på 225 grader. Stek svamparna frasiga i smöret - om de är stora så skär dem i lite mindre bitar, låt dem annars vara hela. Rulla ut smördegen och skär den i 20 lika stora delar (4 gånger på längden, 5 på bredden). Lägg ut dem på bakplåtspapper på en plåt. Bred ca 1 tsk ost i mitten på varje ruta och fördela de stekta kantarellerna ovanpå. Vispa ägget och pensla kanterna lite med det så blir de gyllene i ugnen. Strö flingsalt över och peppra. Grädda i ugnen i 8-10 minuter eller tills rutorna rest sig och fått färg, men passa noga så att de inte bränns. Lägg upp rutorna på ett tjusigt fat och klipp över lite gräslök innan servering. Piffigt!

Köttbullens lov

Man ska inte vara så förbannat rädd för att göra köttbullar. Köttbullar är ju egentligen världens enklaste och mest tacksamma grej - du har kött som är malt. Kött är gott. Sen kan du ta vad som helst som också är gott. I de här stoppade jag vitlök - gott, citron - gott, grädde - gott, och lite kalvfond - gott. Jag pallar aldrig hålla på med ströbröd som ska blötas och allt vad det är; jag ser till att stoppa ner lite fukt i form av grädde eller riven/finhackad grönsak och då brukar det bli så bra så. Sedan sitter jag och rullar dem framför ett tillräckligt dugligt tv-program. Steker på dem och så är det inte mer med det. Så länge man inte tror att de ska smaka Mamma Scans, varför någon nu skulle vilja göra sådana själv istället för att köpa dem färdiga. Man måste tänka på köttbullen som ett sätt att forma lite smaksatt kött, och inte göra så stor SAK av det. Men håll dig till ett halv kilo färs eller så, du vill kunna behålla din avslappnade attityd utan risk för att balla ur och börjar drömma om köttbullssmet som vill rulla dig och liknande ondskefullheter.

Okej, är vi redo?

Citron- och vitlöksdoftande kalvfärsbullar med gräddsås

Jag gjorde det här för två och fick köttbullar kvar till en matlåda dagen efter. Är ni fler så öka på såsen lite.

500 g kalvfärs (nötfärs funkar också, men kalven har en lite finare, mildare smak)
1 citron
1 dl grädde
1 vitlöksklyfta
1 msk kalvfond, eller vilt- och kantarell
1 msk raps- eller matolja
1 msk smör

Till såsen:
1 dl grädde
1 dl vatten
1 tsk fond av sorten som användes ovan

Placera kött i bunke. Tvätta citronen (jag brukar köra med diskmedel och varmt vatten, skölj ordentligt) och riv den fint. Riv vitlöken lika fint. Allt ska ner i köttbunken tillsammans med grädden, och så lite salt och redigt med peppar. I med rena händer och krama ihop, och forma sedan ca 30 köttbullar. Hetta upp olja och smör i panna och stek köttbullarna; om du inte har en stooor panna får du göra det i två omgångar. Dutta lite försiktigt med dem och se till att de får fin stekyta runt om. Lyft dem ur pannan när de är genomstekta och håll varma i en övertäckt form. Nu finns det en massa goda grejer kvar i pannan; häll i vattnet och vispa fram dem ordentligt, och så på med fonden och grädden. Koka upp, smaka av med lite peppar (det är förmodligen tillräckligt salt redan), och servera med köttbullarna. Jag gjorde ugnsrostade palsternackor och zucchini till, det var fint som snus.

Fortfarande sommar med Fredrik & Fredrik

Ninninaninanna, ninnanninanina - dags för ett boktips. Och inte vilket tips som helst, utan ett supertips. Boken lanserades för flera månader sedan och till och med jag har fattat att sommaren är över, så tipset ligger helt fel i tiden. Vem bryr sig? Sommarmat med Fredrik & Fredrik (Forum) är något att värma sig med när det är kallt och blött och allmänt förnedrande väder, som idag. Efternamnen på Fredriksarna är Hed respektive Klein, och båda ser ut att vara såna där man skulle vilja ha känt ända sedan barnsben. Såna man hänger med på sommaren och lagar mat med, som bjuder på sina finöl, som gärna kör ett brädspel, eller kubb... Jag hatar i och för sig verkligen att spela kubb (vem fan såg till att det skulle bli Sveriges nationalnöje?), men om Fredrik & Fredrik är med så kanske jag skulle tycka att det var en riktigt bra idé. Förmodligen inte, men man vet aldrig.

Anywhooo, boken är fylld med sköna recept varav vissa förstås hör hemma på grillen men det mesta går att göra precis när som helst på året. Inspiration från pärm till pärm, och recept även vi smartlata klarar. Heja Fredrik & Fredrik. Nu när jag har gjort reklam för er bok kanske vi kan bli kompisar...?

Ensamlyx med rökt lax

Här är något att fundera på till imorgon - ännu en eminent lunchsallad. Och för er som undrar: Ja, jag piffar min mat även när jag är ensam. Jag kan inte hjälpa det. När andra köper pastasallad på burk eller läskig iskall quinoa med torr kycklingfilé, då köper jag mig ett par laxskivor och parar ihop dem med det som finns hemma. Och lägger upp dem så tjusigt jag kan - vissa skulle kanske kalla det ett tecken på ensamhet men jag kallar det för välförtjänt ensamlyx. Så det så.

Sallad med ljummen spenat och rökt lax
100 g rökt lax i skivor
1 påse babyspenat (70 g)
1 avokado
1 röd lök
lite olivolja att steka i
Parmesan
Pinjenötter

Lägg upp laxskivorna på en tallrik. Skölj spenaten och hacka rödlöken. Hetta upp lite olivolja i en panna och fräs löken tills den mjuknat. Tag av pannan från värmen och lägg i spenaten. Vänd runt i lite pannan tills den börjar mjukna, salta och peppra och lägg upp den på laxen. Släng några pinjenötter i pannan och låt dem rosta i någon minut medan du attackerar din avokado; om du liksom jag tycker att det kan få lov att vara lite tjusigt även på lunchen gröper du ur små kulor med en tesked eller ett litet kuljärn, annars duger förstås vanliga bitar. Balansera dem på anrättningen och strö pinjenötterna och lite hyvlad parmesan ovanpå. Är du ledig från jobbet tar du en iskall öl eller ett glas vitt till och njuter av tillvaron tillsammans med dekadent dag-tv.

Den jag vill vara.

Kolla de här grejerna. Jag vill vara en sån som använder sånt. Vem använder sånt? Jag VILL så gärna vara den som gör balla små älgformade pepparkakor, eller pepparkakor överhuvudtaget. Jag VILL så gärna vara den som bakar små muffins i skitsöta formar och ... ja, lägger dem i frysen eller vad man nu gör. Jag vill vara en sån som bakar. Och om jag nu ändå var en sådan som bakar, så skulle jag vilja vara en sån som går in på Favoritsaker.se och faktiskt beställer hem pepparkaksälgen och muffinsformarna bara för att man vet hur FINT det kommer att bli. Finbakare - jag beundrar er och avundas er. Jag vill vara som ni.

Härlig, hederlig halloumi

Så här i slutet på eftermiddagen brukar jag börja fundera på vad jag ska äta till middag. Det brukar jag i ärlighetens namn börja fundera på långt tidigare; oftast redan innan lunch. Det är roligt att tänka på middag - middag är kul, i min värld. Middag betyder mys och avkoppling och avslutad arbetsdag och umgänge med den - och ofta dem - jag gillar bäst. Middag är klart värt att tänka på.

När man vill äta något snabbt men riktigt gott är halloumi alltid ett tryggt alternativ. Segt, mjukt och krispigt på en och samma gång; bättre blir det inte. Här är en superenkel variant med mycket paprika, och min älskade balsamico-ketchup förstås. Den här rätten slänger du ihop på max en kvart.

Halloumi med paprikapytt

2 personer

1 pkt halloumiost
1 msk smör, helst, men olja funkar också
1 trafikljus - 1 röd, 1 grön & 1 gul paprika
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
2 msk olivolja
1 skvätt citron, lime eller vinäger - något syrligt, helt enkelt
Balsamicokräm

Börja med att skölja, ansa och tärna dina paprikor i små piffiga bitar. Hacka löken, och finhacka vitlöken. Släng fram två pannor. Hetta upp smöret i den ena och oljan i den andra. Skiva halloumin i 8 generösa skivor under tiden. Stek den i smöret - det funkar som sagt med olja, och även utan något fett alls, men jag tycker det blir godast stekyta med smör. Salta och peppra. Om du inte blir nervös av multitasking hanterar du den andra pannan samtidigt, och fräser lök, vitlök och paprika däri. Stänk över lite syrlighet mor slutet, salta och peppra. Lägg upp paprikapytten på de heta halloumiskivorna, släpp lös konstnärligheten med balsamicon och avnjut. Lite couscous eller liknande är säkert gott till om du är svinhungrig.

Läsarundersökning nr 1 - sommarminnen

Jag har redan fått ett par uppmuntrande kommentarer här på "Pyttes", vilket antyder att ett par tappra själar upptäckt denna kulinariska tabula rasa, denna guldgruva in spe, denna matälskarens skatt vid regnbågens slut. Därmed skulle jag vilja engagera mina läsare i en liten undersökning. Jag laddar för att göra detta inte bara en gång utan ÄNDLÖST med gånger, så passa på nu och var med från starten. Den som deltagit i flest undersökningar när jag kommit till 1000 stycken vinner en äppelskalare.

Läsarundersökning nr 1:

Vilken mat/dryck gör dig allra mest förbittrad över att sommaren är slut? Vad kommer du att sakna mest?

Personligen deppar jag lite extra över matjessill. Jag vet att den går att köpa året runt men det är banne mig inte samma sak. Matjessill äter man utomhus, med svensk färskpotatis, iskall öl i glaset, nubbe på sidan av, träd som susar, vatten som brusar, sol som skiner och berusningsgrad som stiger. Det är deppigt att sommaren är över.

Dränk den, grava den, ät den!

Det här med gravad lax kan ju kännas lite avancerat för den som aldrig provat, men i själva verket är det är ett alldeles utmärkt sätt att imponera med mycket enkla medel. Köp laxfilé när den är riktigt billig och berika den med salt, socker, peppar och dill och vips - en gourmetprodukt. Släng på lite whisky (experimentera gärna med gin, vodka eller konjak om råkar ha just det hemma) så är du riktigt nyskapande. Glöm inte att själva gravandet tar tid även om processen är enklare än enklast. Servera med några goda tillbehör; jag åt den ikväll med en sallad på svart quinoa, gröna ärtor, avokado och rödlök, samt en sås på creme fraiche smaksatt med senap, honung och örter.

Whisky- och
peppargravad lax

1 kg laxfile med skinn
2 msk whisky
4 msk strösocker
3 msk salt
1/2 msk hel vitpeppar
1 tsk hel annan peppar - svart, röd eller grön
1 kruka dill, eller 1 stort knippe

Frys laxen i två dygn innan du gravar den så att du tar kål på alla bakterier. Dela den tinade laxfilén i två lika stora delar, skölj dem och torka av dem. Smörj in köttsidan av de båda bitarna med whiskyn. Krossa pepparen grovt i en mortel och blanda med salt och socker. Hacka dillen grovt. Strö 1/4 av saltblandningen i botten av en form med kanter och lägg den ena laxbiten ovanpå med skinnsidan nedåt. Strö över 2/4 av blandningen. Lägg på dillen och täck sedan med laxbit nr 2, nu med skinnsidan uppåt. Du har 1/4 kvar av saltblandningen och den bör lämpligtvis strös ovanpå. Plastfoliera in det hela och ställ att grava i kylen i 1-2 dygn, beroende på tjockleken på laxen. Vänd efter halva tiden. Lyft upp laxen och skrapa av kryddorna. Skär i tunna skivor.

Apropå balsamicokräm...

Balsamicokrämen står numera med ena plastkanten i facket för banala produkter och dess

glansdagar på finkrogarna är definitivt över. I vanliga livsmedelsbutiker finns den nog i fler varianter och märken än ketchup. Banalt är dock inte lika med uttjänt för min del; jag anser att den fortfarande piffar upp det mesta med sin sköna sötsyrlighet. En liten flaska kostar ca 45-60 kronor beroende på märke och smaksättning, men räcker väldigt länge. Och nej, jag tycker inte att det är värt det att göra sin egen. Av samma anledning som jag inte tillverkar min egen högst banala ketchup.

Godaste och enklaste baconsalladen

Alltså. Baconsallad. Det är lite fett. Det finns flera sätt att berättiga detta faktum:

1. I min baconsallad finns inga kolhydrater. Vi fettar på och skänker en tacksamhetens tanke till de goda herrarna Atkins, Paulún, Lauritzson, Scarsdale med flera som säkerligen tycker helt olika om man låter dem berätta själva men i min lilla värld får stå för en gemensam ståndpunkt, nämligen den som säger att det är okej med lite fett så länge du inte blandar in kolhydrater. He he.
2. Så länge feta rätter är riktigt riktigt goda är man skyldig sig själv att njuta av dem någon gång ibland. Annars är man obstinat och förmodligen lite lite tråkigare än andra mer frivola människor.
3. Det är ju ändå en SALLAD , inte en Carbonara eller en Quattro Formaggio. Jag fattar inte varför jag ens ursäktar mig. Kom ihåg - att snåla med de feta ingredienserna ger en sämre sallad. Då kan du lika gärna äta råkost eller linser eller vad det nu är du egentligen är sugen på.
   

Bacon- och mozzarellasallad för två hungriga:

1 pkt bacon
1 mozzarellaboll
1 avokado (eller två om ni båda är riktiga fantaster)
1/2 pkt körsbärstomater
1 stor näve rucola eller babyspenat
1/2 liten rödlök
1 skvätt olivolja
Balsamicokräm, eller 1 skvätt balsamvinäger
Salt och peppar

Skär baconet i bitar och stek det tills det fått lite färg. Låt rinna av på hushållspapper. Skölj och torka dina valda gröna blad och fördela dem på två tallrikar. Halvera körsbärstomater, skär avokado i bitar, riv mozzarella i aptitretande chunks och fördela allt rättvist mellan dig och din lunchgäst (eller så rättvist som du tycker att han eller hon förtjänar, förstås). Finhacka rödlöken - skölj den i kallt vatten om du vill ha lite mildare smak - och strö över salladen. Ringla över lite olivolja, salta och peppra. Låt baconet bli kronan på verket, och balsamicokrämen putsen på kronan. Saknar du balsamicokräm skvätter du över lite balsamvinäger tillsammans med olivoljan.

Kantarellsoppa med toast

Idag är det riktigt trist väder, så vi tar och gör en liten svampsoppa för att matcha. Dricker mustigt rödvin till vare sig det passar ihop eller inte och kollar på film, kanske. Kolla in det här med sherryn - det låter måhända lite avancerat; de flesta har väl inte en flaska stående. Men det är väl värt att införskaffa då det piffar upp det mesta i matväg. Liksom portvin, konjak, eller varför inte en skvätt whisky. I med det bara.

Kantarellsoppa med sherry

4 personer

1 gul lök
2 msk smör
300 g kantareller
2 dl vatten
1 msk vilt- & kantarellfond
2 msk sherry
2 dl grädde
3 dl mjölk
salt, vitpeppar
Färsk timjan

Fräs löken i lite av smöret och lägg i en kastrull. Fräs kantarellerna i resten av smöret tills de mjuknat och fått lite färg. Plocka ur några av dem till garnering och lägg resten i kastrullen med löken. Häll på vatten, fond, sherry, grädde samt 2 dl av mjölken. Låt koka ihop en stund och mixa sedan. Häll på resten av mjölken och mixa en stund till - då får du ett skönt litet fluff på soppan. Värm upp och smaka av med salt och vitpeppar. Häll upp i skålar, garnera med ett par kantareller och eventuelllt lite färsk timjan. Käka en Västerbottenstoast till: Lägg en driva riven Västerbotten (elller annan ost du gillar) mellan två brödskivor och stek dem frasiga i mycket smör. salta och peppra dem lite, och skär i halvor på diagonalen.

Trumvirvel, tack!

Japp, nu händer det. Nu är jag här, äntligen. TAAAA-DAAAA! Här står jag och bugar mig i min ensamhet, jag lovar. Och föreställer mig den jublande publiken där ute, i form av entusiastiska surfare som längtat och suktat och desperat letat efter en blogg som är preciiiis som min. Jag har bestämt mig för att möta efterfrågan, för om det är något det INTE finns tillräckligt av på the www så är det bloggar. I synnerhet matbloggar.

"Tänk -", föreställer jag mig att alla matglada människor med dator funderar högt därute i de svenska hemmen, "- tänk om det ändå fanns någon som skrev om mat här på nätet. Någon som ville dela med sig av vad just den personen tycker och tänker, vad den har handlat, vad den ska äta, bjuda på, laga till. Kanske vad den tycker om ditten och datten som har med mat att göra, vad den gillar för kokböcker och matprylar och kockar och restauranger och varför inte vad den tycker om besserwissrar som anser att allting ska ta fyra år att laga för att det ska vara värt att stoppa i munnen, som faktiskt vet att mat och njutning borde gå hand i hand och att det spelar roll var man äter, hur man äter, med vem man äter och hur jobbigt eller inte det var att fanimig LAGA DEN FÖRBANNADE MÅLTIDEN!!!"

Mina föreställda surfare börjar som ni märker bli en smula hätska. De tycker att det inte är mer än rätt att just en sådan människa dyker upp och kör igång en blogg. En matblogg. Och vad säger jag om det? Jag säger: "Allright. Go for it."

Varsågoda. Här är jag.