Testat: Kungsörnens Carbonarasås

Brrr. Det är egentligen allt jag vill säga men visst, jag antar att jag måste utveckla. Jag har provat en alldeles vedervärdig nyhet. Vedervärdig är den, sanna mina ord, jag är ledsen över att behöva säga det. Jag är inte särskilt kritisk av naturen (återigen, ni som känner mig och vill protestera, knip!), men jag måste säga att Kungsörnens Carbonarasås är en styggelse; den skändar mina hyfsat vänliga smaklökar, förolämpar min relativt toleranta gom och spottar på min faktiskt ganska överseende stackars mage. Men vad hade jag väntat mig av en sås som ser ut som kräk, kan förvaras i skafferiet och har ett år kvar till bäst före-datum? Oooh, så praktiskt, tänker säkert några seglare och ivriga campare (javisst, den är stapelvänlig också), men är det inte en aaaaning avtändande att man stoltserar med innehållet av bacon och äggula? Det, mina vänner, är två ingredienser jag inte vill spara i ett år. I mitt skafferi. Såsen smakar lika illa som den luktar tyvärr, med en kraftig bismak av något läskigt, plastigt och unket. Kurt Weid, grundare av kocklandslaget, har tydligen varit med och tagit fram såsen och jag kan bara undra:
Hur tänkte du nu, Kurt? Hur tänkte du egentligen?