Pimp that fish!

Idag ska vi tala om fisk. Jaha. Jag har för länge sedan kommit fram till att jag tycker fisk är ganska trist. Jag älskar tanken på fisk, och jag äter fisk relativt ofta, men så jäkla kul är det ju inte - inte om fisken är vit, i alla fall. Jag gillar lax. Färsk lax, grillad lax, långstekt lax, inkokt lax (fy h-vete vad gott det är med inkokt lax!), gravad, rökt och rimmad lax. Jag kan komma på fler men det blir så himla Forrest Gumps kompis.
Jag gillar också sill i alla dess former.
Och jag gillar nog all fisk när den är panerad eller friterad - allt som är friterat är ju gott som bekant.
Men om du tar en vit fiskfilé och steker den eller vad du nu gör och serverar mig den, så kommer jag garanterat börja titta desperat efter medföljande roliga tillbehör.
Så det här är ett av sätten som jag piffar min vita, tråkiga, billiga fisk på:

Piffad fisk med sardeller, vitlök och kapris

1 person

Tag din fiskfilé. Den är tinad om köpt fryst, avsköljd, väl torkad, saltad och pepprad. Stek i generöst med smör i någon minut eller på varje sida tills den är gyllene och precis färdig. Lyft ur pannan. I med lite mer smör om du inte var så värst generös trots allt. Fräs lite försiktigt i smöret 1 finhackad vitlöksklyfta, 2-3 mosade/hackade sardellfiléer samt 1 msk kapris. Bara lite kort, tills vitlöken mjuknat. Ös smör med allt det goda över fisken. Strö över 1 msk fint skuren gräslök. Servera något gott till; jag kan varmt rekommendera till exempel blomkålspuré.

Ta-daaaaa - tråkig fisk har nu transformerat till skojig och läcker fisk!

Rosévin, ekogrönt och salmalax

Jag tappade mina barn i affären. Eller ja, min enorma dubbelvagn tippade eftersom min större variant ställde sig upp, så det var väl inte jag som tappade dem, men jag hade ju liksom kunnat förhindra saken. Jag själv stod och grävde bland salmalaxbitarna. Barnen klarade sig fint, men kocken som stod och bjöd på tunnskurna bitar lax tittade inte lika vänligt på mig som han gjort innan, då när han insåg att han inspirerat mig till köp.

Jag tog mina helskinnade men lite lätt småskärrade ungar och gick hem och gjorde en prima måltid. En fantastiskt rar och fryntlig budherre hade tidigare knackat på dörren och överräckt en låda grönsaker från Årstiderna samt ett smakprov på rosévinet SomeZin, så middagen var praktiskt taget redan klar. Vinet var faktiskt precis i min smak; jag dricker gärna rosé men det ska smaka absolut rätt, och det här kom ju dessutom aningens sent på säsongen. Det visade sig dock vara ett "jo, det är VISST fortfarande sommar"-vin, inte ett "vad är det här för surt blask, skicka det mustiga rödvinet istället"-vin. Mycket trevlig överraskning.

Alltså. Salmalax. Den kan man äta som den är utan att frysa först eller tillaga, det har ni väl koll på gott folk? Skär i tunna skivor, frys någon kvart innan så går det lättare. Woka riktigt fina grönsaker, smaksätt med lite sesamolja, soja, chili, vitlök, lime - vad du nu har hemma och gillar. Rör samman lite majonnäs och wasabi, smaksätt med salt och peppar. Lägg till dina goda laxskivor - minst 125 g per skalle - och droppa gärna över lite japansk soja. Strö sesamfrön över om du har hemma.

Före fastan kommer köttfest

Jag får inte äta idag. Det är inte frivilligt och jag tänker inte gå in på varför, men det är klar vätska som gäller för mig i ett helt dygn.
Folk som fastar frivilligt - hur fixar man det? Att inte få ÄTA, liksom? För mig är det tortyr. Därmed var jag ju tvungen att äta något riktigt gott igår, något jag kunde tänka tillbaka på idag och gråta till minnet av.
Ack. Mitt kött.
Jag saknar det redan.

Om man kokar högrev länge och sedan grillar eller ugnssteker med en god glaze på så smakar det som ribs. Vilket är mitt bästa. Jag har inte själv testat tidigare, men jag har blivit bjuden på det och älskat det så nu ville jag prova själv. Köttet ska ätas direkt från ugnen; när det legat ett tag liksom torkade det upp lite. Men innan dess var det det ljuvligaste ever.

Långkokt högrev med rökig honungs- och sweet chiliglaze

500 g högrev
1 liter vatten
1 msk salt
Några hela pepparkorn

Glaze:
2 vitlöksklyftor, fint rivna
2 msk sweet chilisås
1 msk honung
1 msk kinesisk soja
1/2-1 msk liquid smoke, beroende på smak (kan uteslutas också, det blir jättegott ändå)
Salt och peppar

Lägg kött, vatten och kryddor i en kastrull och koka upp. Skumma av och låt koka i 1,5-2 timmar beroende på köttets tjocklek - det ska bara precis hålla ihop när det är klart. Ta upp ur vattnet och låt svalna. Om du inte ska grilla utan använda ugnen så sätt den på 225 grader. Rör samman ingredienserna till glazen. Lägg köttet på en folieklädd plåt. Pensla runt om med glazen och grilla hastigt runt om, eller stek i ugnen i ca 10 minuter tills köttet fått fin färg. Servera som vi med majskolvar, grillad paprika, sockerärter och kokta rödbetor, eller gör en god sallad. 

Om jag vore vegetarian...

Eftersom jag har en så fin liten grupp på Facebook var det i förrgår en gammal skolkamrat som i perfekt kontext kunde be mig om min eminenta experthjälp. Ähum. Hon är nybliven vegetarian och behöver inspiration. Nå, då har hon ju faktiskt inte hamnat så fel som man skulle kunna tro, vill jag hävda!
Här finns gott om vegetariska rätter. Jag själv äter väldigt gärna kött, men jag har svårt för fult, billigt, ljusrött, tråkigt, trågförpackat blahabutikskött (nu pratar jag tydligen bara om rött kött, typ kossa, vilket verkligen är att göra en snäv distinktion av ordet kött, men ändå), och därmed blir det ganska sällan jag unnar mig de ganska kostsamma lyxigare alternativen. Jag är trots allt inte GJORD av pengar.
Anywhoo!

Det finns vissa saker jag anser att man bör bekanta sig med lite extra om man ska skippa biffen. Här är ett urval.

1. Ost. Vad är livet utan ost? I ett val mellan kött och ost väljer jag ost any day (jag vill bara inte välja riktigt än). Perfekt stekt halloumi, perfekt paneer, krämig mögelost, grillad brie, parmesan i stora bitar... Bättre än oxfilé. 
2. Sojabönor, eller edamame. De går att blanda med det mesta och har inte den där fadda mjöliga grejen för sig som så många andra bönor har. Gröna ärtor är också väldigt användbart.
3. Blomkålscouscous! Yay! Modern råkost. God som den är, eller fräst i olja. Jag har presenterat den ett par gånger här även om jag bara hittar ett recept just nu, och igår var det dags igen. Litet tips just for you, kompis. Och lycka till med det vegetariska livet, du gör en bra grej! 

Blomkålscouscous kylskåpsrensnings-style 2-3 personer

1/2 litet blomkålshuvud
10 centimeter gurka, ganska fint tärnad
1 liten burk majs (såna där som säljs i trepack ni vet; de rymmer kanske 1 dl lite drygt), avrunnen
1/2 röd lök, fint tärnad
1 liten bunt färsk timjan, repad om grov och annars bara finhackad
1 litet granatäpple, kärnor utbankade/utpillade i en skål - spara saften!

Dressing: 
Saften från granatäpplet
1 msk olivolja
Salt och peppar

Grovhacka blomkålshuvudet och kör det snabbt i matberedare tills det ser ut som couscous. Det går fort, håll inte på mer än 10-15 sekunder max! Rör ihop ingredienserna till dressingen. Droppa i lite citron eller vinäger om du tycker att den blir för söt, det beror lite på hur granatäpplet mår. Smaka av med salt och peppar. Vänd samman couscous med övriga ingredienser och dressingen och servera till fisk, kött eller kyckling om du vill äta kött. Vegoälskaren blandar den med god feta eller halloumi, eller gör den matigare med ugnsrostade rotfrukter.

Lyxig hälsopasta på 5 ingredienser

Här haver vi ännu en pasta. Men kom inte och anklaga mig för att servera er vilken skitpasta som helst ännu en gång - ICKE! - ty detta är en mycket god och trevlig liten sak, om än så enkel som jag kräver att den ska vara just vid lunchtid.

Håll i åtanke att jag går på diet, både av utseendemässiga och mer hälsobetonade skäl. Min lista av ingredienser är mer begränsad än vanligt, och mängden fett jag får äta just nu minimal. All matlagning är en utmaning men så går jag också bättre tider till mötes.

Men det här blev riktigt lyckat, tack vare knaprig, salt skinka (inget finparmatjafs här inte, men det behövs inte alltid), goda och vackra små tomater, syrlig philly och kryddighet från basilika och svartpeppar. Dessutom är det en äkta köp-hem-5-rätt! YAY!

Så här gör man:

Pasta med tomater, basilika och knaprig skinka

2 personer

Koka upp saltat vatten till pasta för 2 personer (jag använde min nya favorit bavette). Halvera 100 g rökt tunnskivad skinka (alltså vanligt, hederligt smörgåspålägg) och fräs den i 2 tsk olivolja på ganska hög värme tills det knäpper lite i den och den får färg. Skiva 1 ask goda, små tomater (ca 200 g), gärna sådana där vilda ekotomater i varierade färger. Strimla en rejäl hög basilikablad. Är pastan klar? Häll av nästan allt vatten, spara någon matsked eller så i botten. Rör i 2 msk philadelphiaost. Salta och peppra - var inte för snål! - och blanda ordentligt i kastrullen över den varma plattan tills osten smält och vänd sedan försiktigt i tomater, skinka och basilika.

Om att aldrig få nog

Kräftor. Okej. Vi måste prata mer om dem. Det är nog det absolut godaste jag vet. Jag brukar säga att svensk, färsk, hel hummer är det godaste jag vet (dela den i två halvor och du halverar även min njutning, av någon anledning), men kräftor är nog banne mig godare.

Mina absoluta favoriter är fortfarande de mina östergötska matbästisar (jag har berättat om dem tidigare) fiskar och kokar enligt det ultimata receptet. Jag har inte smakat deras i år - varje dag som går är plågsam - men däremot bjöd min underbara syster på underbara färskingar från Hjälmaren som tack för barnvakteri. Det var en ljuvlig upplevelse, särskilt som jag redan ätit typ tre kartonger frysta kineser i ren desperation (post-sommarfattigdom råder).

Med en annan syster delade jag igår en påse färska turkiska (Pandalus...?) som jag hittade på Wasahallen till någorlunda rimligt pris, och de var faktiskt helt okej. Lägger man till kräftskivan med svärföräldrarna måste jag ha ätit kräftor i alla fall sex gånger de senaste 2-3 veckorna. Och jag drömmer om mer. Jag måste få mer. Har ni några bra tips, där kilopriset ligger på under 300?

Försök att beskriva en obeskrivligt ful tårta.

Här står det "Grattis Ted 1". Christian tyckte 

inte att det blev så bra...

... så han valde att ösa på lite mer vit glasyr 

och liksom skapa en sjö, och skriva ovanpå
det hela med Nonstop istället. 

Veckans snackis i bekantskapskretsen är helt klart Christians tårta från igår. Han tog på sig att baka den traditionella familjefödelsedags-
tårtan till vår son på hans allra första födelsedag, och jag är helt ärlig nu: det var vad man på engelska kallar för ett "train wreck". Totalt haveri.
En ren katastrof.
Ett tårt-road kill.

Jag var på förlovningskalas kvällen innan sonen skulle firas och Christian stannar kvar hemma
med barnen och baket, och sent omsider får jag ett sms. "Påminn mig om att aldrig någonsin baka igen".
Jag antog att misslyckandet var överdrivet - den här tårtan SKA ju vara lite misslyckad; att den är hopsjunken, torr och kompakt hör liksom till. Christian hade aldrig bakat tidigare och jag tänkte att han kanske hade lite för höga förväntningar på resultatet av sina ansträngningar. Det är ju födelsedagstårtan, liksom. Den är trist per definition.

Sen kommer jag hem och får se den och det var så roligt att jag nästan grät av skratt. Den var så ful.
Till saken hör att han följde mitt recept från boken. Och det kändes ju mindre roligt.
"Hjälp, glömde jag att skriva att kakan ska svalna innan man försöker vränga den ur formen?!"
Nej då. Det hade han bara inte läst. Vilket betyder att betydelsefulla delar av kakan blev kvar i formen.

"Men att den måste svalna innan man häller på den sockerstinna glasyren då? Har jag glömt att skriva det?"
Nej då. Inte läst. Vilket betyder att glasyren smälte och rann ner i den gropiga, varma, skorplösa kakan på två röda. För att jämna ut lite östes det på en andra sats, varav det mesta verkade hamna i kanterna på det utvalda tårtfatet (en större pajform).
Christian är usel på att läsa recept, visar det sig.

Men den sorgliga skapelsen var gjord med en enorm portion kärlek och serverades förstås på kalaset, till allas omåttliga förtjusning. Den gick åt mycket snabbare än min publikfriande maräng-nutella-lemoncurdgrädde-och-jordgubbsskapelse.
Skrattar bäst som skrattar sist!

Christian blir här offentligt häcklad men han har godkänt det helt och fullt. Och på dotterns 3-årsdag i oktober blir det han som bakar tårtan igen, det ska jag se till. 

Chokladmaränger med Nutella och sommarbär

Choklad, maräng, Nutella, grädde, bär - jag vill lite grann gifta mig med den kombinationen och leva lycklig i alla mina dagar. Om jag blev tillsammans med en jättestor Pavlova gjord på mitt sätt är det precis så här våra barn skulle se ut.  

Jag har ju tidigare berättat om min lista, eller hur? Just nu får jag bara blogga om bakverk, inte äta dem. Idag (klockan nio på morgonen, tydligen) dreglar jag lite extra efter de här, som publicerades i sommarnumret av det engelska livstilsmagasinet Swedish Bulletin. Där har jag min egen sida (där jag även får fota själv), "Pytte's Food". Hur coolt är inte det?

Chokladmaränger med Nutella och sommarbär

Ca 15 stycken

2 äggvitor

1 dl strösocker

1 msk kakao av god kvalitet

25 g mörk choklad av god kvalitet, fint hackad

3-4 droppar pressad citron

2 dl Nutella

2 dl vispgrädde, vispad

2 dl blandade bär

Sätt ugnen på 150 grader. Vispa äggvitorna i en ren och torr bunke tills du får mjuka toppar - det här är ganska svårt utan en elvisp. Vispa i sockret matsked för matsked tills det bildas styva, glansiga toppar. Strö över kakao, hackad choklad och citronjuice och vänd ner alltsammans i marängen. Skeda ut ungefär 15 maränger på bakplåtspappersklädd plåt och stryk ut en liten fördjupning i varje med en tesked. Ställ in plåten i den undre delen av ugnen och sänk till 100 grader. Baka i ca 1,5 timme eller tills marängerna är helt torra på undersidan. Låt svalna. 

Spritsa lite Nutella ovanpå de svalnade marängerna. Lägg på en sked vispad grädde och toppa med valfria bär. Sikta över lite florsocker om du vill ha en sötare dessert. 

Kräftor kräva punsch och lingon

I lördags fick jag och lilla familjen följa med fina svärföräldrarna till deras underbart charmiga sommarställe på en liten ö utanför Trosa. Där finns ingen el och inget rinnande vatten och det är ett sånt där ställe man känner sig lite helare efter att man besökt.
Och vi fick kräftor! Och vi åt dem vid ett så här vackert dukat bord. Min svärmor är expert på vackra saker; hon har en lång karriär som designer bakom sig och är nu agent för ett par fina märken. Se mer här!

Efter kräftorna serverades grillade bananer med punschgrädde. Kan ni ana hur gott det är?! Så väldigt enkelt och så fantastiskt rätt för just sommar, sent på kvällen när man ätit en massa salt och kylan smyger sig på. Fick jag återvända till ett enda ögonblick i helgen är det inte när jag fångade mina abborrar eller precis innan jag släppte iväg den stora gäddan till mina svärföräldrars fasa (jag har svårt att förstå det där med att vissa faktiskt gillar gädda), eller när jag paddlade kanot med min man eller kastade sten i vattnet med min son. Nope, jag vill tillbaka till varsågod-här-är-en-rykande-het-banan-med-punschgrädde-ögonblicket.

Sist men inte minst delar jag med mig av ett litet dukningstips från svärmors fina bord (själva bordet har dock svärfar snickrat, det bör ändå nämnas) : blåbärs-och lingonris i en enkel burk istället för blommor.
Visst är det fint?
Jag blir blödig bara jag tänker på det.
Och vemodig när jag tittar på bilderna och riktigt känner hur sommaren snart är slut.
Men inte riktigt än!

Provläs Bjud hem!

Jag ska inte hålla på och tjata om min fantastiska, unika, roliga och oerhört festliga kokbok varannan dag, men jag missade några riktigt viktiga fakta sist:

Fotona i boken är tagna av min fantastiska vän och parhäst Lieselotte van der Meijs, samt av grymt duktige Kristofer Samuelsson. Vi hade fantastiskt roligt när vi gjorde boken, inte minst tack vare det enorma gäng familjemedlemmar och kompisar som ställt upp på bild samt lånat ut sina hus och lägenheter. Det finns massor av folk att tacka - som tur är fick jag lov att tillägna hela sista sidan i boken åt detta...

Och vill du ta en titt på boken kan du göra det här: Provläs Bjud hem! av Eleonora von Essen
Blir du supersugen (he he) finns den redan att beställa på t ex CDON.COM, och där är den dessutom väldigt billig. Men du får vänta i ca 1 månad på att den kommer ut.

Hej då!

Fredagsmysiga lilla musselimusselmusslan

Titta, vilken piffig bild på gårdagens middag! Kameran är tillbaka och jag slipper för stunden använda mobilen. Alltså. Det är bara musslor, inget tjafs, jag tycker inte ens att de var så där fantastiskt goda. De var lite småtråkigt liksom blaha. Uttråkade. Lite blasé - ja, där har vi det - musslorna var blasé. Som att de minsann sett bättre kastruller. Och något recept blir det inte heller, för gudarna och deras kompisar ska veta att det publicerats tillräckligt med musselrecept här för att det ska räcka i något år till. Och då har musslorna varit roligare sällskap till senaste tv-serien (ikväll: Girls).

Här har ni några finfina musselminnen:

• Musslor med citron, bacon och dill
• Musslor med bacon, chili och crème fraiche
• Musselsoppa med saffran, apelsin och rotfrukter
• Moules marinière
• Het och gräddig musselpasta

Musslor är den bästa, nyttigaste och billigaste snabbmaten. Alla som inte äter musslor förtjänar lite lite medlidande. Musslor är miljövänliga dessutom. Men lukta på musslorna och granska dem ordentligt i affären innan de packar ner nätet åt dig, och gör inte samma misstag som jag i torsdags - då står du där med med en massa döda musslor, en massa gott vitt vin, vitlök, knipplök, persilja och vitt vin, och blir tvungen att gå tillbaka till affären och köpa färsk hummer istället. Det vill vi ju inte. 

Grannäsets senap goes Bookmaker

Fortfarande mobilbilder. Sorry! 

Jag var hemma i mitt barndoms Jämtland i en hel månad i sommar, och då fick jag möjlighet att äntligen besöka Grannäset igen. När jag var liten bodde min klasskompis på Grannäset tillsammans med sin far och mor, och den senare råkade också vara vår gemensamma fröken. Ni minns när man var liten och hade samma fröken i alla ämnen? Eva var vår fröken och det var hon som var den allra första att berätta för mig att jag var bra på att skriva. Tack vare hennes uppmuntran såddes ett frö som så småningom ledde till en journalistutbildning och en praktikplats på tidningen där jag fick börja publicera recept. Därmed kan man med lite kärlek säga att Eva är roten till allt det goda, även den här bloggen.

Tack Eva!

För åtta år sedan bestämde sig Eva och hennes man Dan för att utveckla Grannäset till något alldeles extra. De slutade på sina respektive jobb och drog igång en restaurangverksamhet. Hemma på gården. De driver dessutom gårdsbutik där de förutom lokalt producerade delikatesser säljer egenhändigt tillverkade marmelader, senap och pesto, bland mycket annat (Evas prisbelönta marmelader har länge funnits att köpa på bland annat Vasastans ost i Stockholm, men nu tvingas hon förmodligen lägga ner tillverkningen på grund av tidsbrist). De tillagar mat och tillverkar sina produkter med frukt och grönt från gården, och som om det inte räckte med att driva restaurang, gårdsbutik och en ganska omfattande odling har de även ett gårdsmuseum och en liten loppis, samt caféverksamhet om sommaren. De gör allting själva, utan hjälp. Jag blir trött bara jag tänker på det, och väldigt imponerad.

Igår hamnade Evas supergoda, sötstarka senap på en bit oxfilé, där den trivdes ypperligt. Eftersom jag brukar försöka undvika kolhydrater på kvällarna till vardags låg oxfilén och pös på en simpel sallad, men enkelt betyder inte nödvändigtvis fel. Med en rejäl klick av den fantastiska senapen på den hastigt stekta filén, och ett lika hastigt stekt ägg med rinnig gula ovanpå var det bara pepparroten som saknades för en äkta Bookmaker-feeling. Riktigt gott var det i alla fall och mitt kött accepterade med glädje att byta ut de sedvanliga såserna och kryddsmören till förmån för Evas senap. Namnam.

Nu får jag till och med själv känslan av att jag var den där sortens elev som lämnade äpplen på frökens kateder och hade rosetter i håret. Det var jag inte. Däremot var jag väldigt bra på att slåss. Eva gillade mig ändå, vill jag tro. 

Grapefrukt- och linssallad for the freshness

Kameran strejkar, så nu blir det mobilbilder.

Det hör till saken att jag går på diet just nu. Efter semestern, som för min del inneburit ett väldigt kärt och intensivt umgänge med kött, ost och vin, har jag fått en ny kompis runt magen som jag hyser semesterflirtskänslor för - den var charmig och rolig i solsken, men den gör sig inte lika bra  i eftertankens kranka blekhet. Jag håller således på och förpassar den till någon bättre behövande.

Så nu äter jag under en begränsad period obegränsade mängder mat från en försvarbart lång lista med livsmedel, hämtad från en känd viktminskningsmetod. Den passar mig eftersom den ökar mitt intag av frukt och grönt rejält men minskar mitt ganska ohälsosamt stora intag av feta mjölkprodukter och animaliska fetter (återigen - det här är tillfälligt. Jag kommer ganska snart unna mig en fet biff med bea igen). Dessutom får jag äta hur mycket jag vill när jag vill vilket passar mig mer än något annat. Jag ser det som ett renade sorts småätande.

Det här blev dagens lunch; en riktigt god och fräsch linssallad som bara tog ett par minuter att kasta ihop. Vi åt den till tunna skivor av helsstekt fläskytterfilé, som vi fick över från gårdagens middag. Vill du unna dig lite extra och nyttigt fett slänger du i en tärnad avokado.

Grape- och linssallad

2 personer

1 blodgrapefrukt
1 tetra gröna linser
1 bit purjolök, alternativt sallads- eller gräslök
2 tsk olivolja

Skala grapefrukten och skär den i bitar; ids du så filear du den först för att få bort alla hinnor men det går bra att bara skala (helst med kniv) och tärna också. Lägg bitarna och all juice du får kvar på brädan i en skål. Har du ett fileat skrov kvar pressar du saften från det över skålen också. På med olivoljan, smaka av med salt och rejält med svartpeppar. Skölj linserna i kallt vatten och låt dem rinna av. Skiva lite lök tunt. Vänd samman allt med grapedressingen och servera till lite kallskuret kött, kyckling eller kanske en fetare fisk. 

Krabbpasta på 5 minuter

Jag har förmodligen redan attackerat er med varianter på den här pastan men nu har jag gjort den snabb, snabbare, snabbast. Tack vare två av mina nya frysta måste ha-produkter - färdighackad chili och vitlök - samt tunn spaghetti som bara tar tre minuter att koka tar den här rätten bara 5 minuter att svänga ihop (okej, det tar tid att koka upp vattnet, jag vet. Var nu inte så besvärlig).

Om ni ännu inte upptäckt fryst chili respektive vitlök - spring och köp! Förbannat smidigt. Men förvara dem i plastpåse i frysen, framför allt vitlöken som gärna sprider sin väldoft över allt annat.

5-minuterskrabbpasta med chili, vitlök och koriander
Det här behöver du för 2 personer - häng med nu, det går fort:

3-minutersspaghetti för 2, Capellini
1 burk krabba i vatten
2-3 tsk fryst eller färsk hackad vitlök, beroende på hur du känner för vitlök
2-3 tsk fryst eller färsk hackad chili, beroende på hur du känner för chili
2 tsk olivolja, plus eventuellt lite extra till servering
1 kruka koriander (byt till basilika om du är koriander-aggro, men ta lite mindre i så fall)
Citron till servering

Koka upp vatten till pastan. Titta inte på kastrullen, då tar det längre tid. Ta fram en stekpanna och värm upp lite olja. Använder du färsk chili och vitlök så finhacka dem under tiden du väntar.
Nu kokar det! I med pastan. Fräs chili och vitlök försiktigt i oljan - inte bränna! Öppna burken med krabba och häll av vattnet. Hacka koriandern grovt. Värm allt i chili-vitlökspannan och salta och peppra. Häll av pastan men spara lite av kokvattnet i botten, bara några matskedar. Vänd samman krabbfräs och spaghetti och servera med en citronklyfta att själv pressa över maten.

Nu ska jag bli KOCK också!

Jag har inte tagit bilden och
vet inte heller vem som gjort det.
Hoppas att han eller hon fick glass.

Det är ingen ände på storheterna den här hösten. Jag ska äntligen lära mig laga mat! Okej, det där kanske låter konstigt i vissa öron, men jag tror att många matglada därute kan relatera. Det måste ju vara fler än jag som förvisso ofta har nöjda gäster vid middagsbordet, men som ändå aldrig kokat en riktigt bra fond eller rockar det här med  fågelstyckning? Det är pinsamt mycket jag aldrig lagat; ni skulle bli chockerade om jag följde upp mitt kokboksinlägg med erkännanden om en lista på rätter jag varit för lat/rädd/okunnig/osäker för att ge mig på i mitt liv (jag tänker inte lägga upp en sådan lista riktigt än. Förmodligen kommer jag göra det. En annan dag).

Men nu ska jag äntligen få lära mig lite hederliga grunder! Det är "bara" 12 onsdagskvällar i Medborgarskolans regi och inget fancy schmancy, men jag är superpeppad. Jag skulle aldrig vilja arbeta som kock - jag ser ingen njutning i att laga mat under stress och jag vill vara med när människor äter mat jag lagat - men jag vill verkligen lära mig mer och öka min bredd. Så snart kommer jag inte längre kunna skryta med att jag är lika outbildad i matområdet som Nigella, men what the heck. Jag får väl kompensera min växande kompetens med ökade mängder mjukost och fulkorv. För att visa att jag fortfarande är jag. 

Introducing Bjud hem!

Okej. Jag VET att jag varit borta sedan i december. Jag har inte rest runt jorden, inte fött fler barn (två är lagom för stunden, tack så väldigt mycket), inte flyttat ut i skogen och iklädd lövdräkt skrotat alla möjligheter till ett värdigt interaktivt liv. Nej då. Jag har i stort sett gjort ingenting. Å så.

Som en avledande manöver (nej, jag ursäktar inte min frånvaro med detta heller - jag gjorde den här förra sommaren och inte nu under våren, jag har verkligen inte gjort något värt att tala om sedan vi sågs sist) kastar jag omslaget på min KOKBOK i nunan på er! Aaa-HA, där fick jag er allt! Okej, några av er vet förstås redan om denna magnifika händelse, men förhoppningsvis höjde jag på något litet ögonbryn nu där ute (jag ser att det fortfarande är ett par hundra om dagen som hittar hit trots 8 månaders frånvaro. Det är rörande och lite konstigt). Jag gör en liten segerdans här hemma nu i min ensamhet, bara så att ni vet. Det är ingen vacker syn, men ändå. Skrytglädjen är den enda sanna glädjen, trots allt.

Om ganska exakt en månad anländer denna min nya bebis till butiker och näthandlare out there. Och till mig. Jag är absurt nervös. 144 sidor pure joy, utgiven på Ica Bokförlag och en väldigt fin sammanfattning av vad jag handlar om när det kommer till mat. Där finns massor av människor jag gillar som bjuder hem varandra till höger och vänster, och alla bjuder de på mat som jag hittat på. Många av recepten återfinns även här på bloggen. Visst är det stort?! Jag kommer skriva mer om boken framöver, men läs gärna mer på Icas hemsida så länge!