Där maten skulle ha varit

Sist jag skrev var jag redan fantastiskt otålig. Sexton dagar till skulle det dock dröja innan vår pojke äntligen kom ut! Nu är han här och livet är kaos. Det har varit en lååång graviditet med ett snudd på obefintligt intresse för mat, och nu - nästan exakt fyra veckor efter förlossningen - har jag ännu inte riktigt funnit lusten eller orken att ägna särskilt mycket tid åt matlagning. Det är annat som upptar både tankar och energi.

Men det pockar. Det kommer. Maten är på väg tillbaka.

Att tappa intresset för vad man stoppar i sig har varit en ganska spännande upplevelse. Det är inget som har gjort mig smalare direkt - tvärtom, det är när man inte bryr sig som den värsta skiten slinker ner - men det har gjort livet tråkigare. Och lite lättare. Det är inte längre svårt att handla (alla dessa val!), men inte heller lika roligt. Det är som när en bra bok tar slut; lite lättad är man eftersom man inte kunde släppa den ifrån sig och man därmed gick miste om en massa annat här i livet, men samtidigt saknar man den ju. Den var ett fantastiskt sällskap. Så jag ser fram emot att se matlusten vända åter. Den är ju min hobby och dessutom mitt levebröd. Jag VILL älska mat. Jag VILL tänka på mat jämt. Jag VILL inte gå in i en mataffär och bara längta ut igen.

Men som sagt, jag känner hur det pockar. Förhoppningsvis märker ni det snart också. Tills vidare bjuder jag på en bebisfot!