onsdagen den 27:e oktober 2010

Ny favorit: Snabbinlagd gurka med dill

Jag hade rökt lax, jag hade krämig äggröra med liten gräddskvätt - min lunch behövde uppenbarligen någon form av syrligt krisp.
Men fort skulle det gå.
1-2-3 - bokstavligen - och voila!
När jag funderar över det så här i efterhand önskar jag att jag hade haft en grönt äpple att skala och lägga i, men det hade jag inte. Det var ju dock hemskt gott ändå.

Snabbinlagd gurka med dill

1 gurka
4 stjälkar dill
1 msk ättika
2 msk socker
3 msk vatten

Det här är så himla enkelt, och fort går det, så häng med nu:
Fatta gurka i ett stadigt grepp och skala den. Klyv den sedan på längden och gröp ur kärnorna med en för ändamålet lagom stor (=liten) sked. Skär gurka i små bitar. Inte små små små minibitar, bara små bitar. Typ en centimeter. Eller vad du nu gillar. Men inte för stora. I alla fall. Vi går vidare nu:
Placera liten kastrull på spis och iför ättika, socker och vatten (för er som är mindre bevandrade i inläggningsvärden - 1-2-3 är ett klassiskt grundrecept på inläggning, där siffrorna representerar förhållandet mellan de tre ingredienserna). Koka upp så att sockret löser sig. För kastrull åt sidan och iför gurkbitar. Skiva dillstjälkarna fint och arbeta dig upp mot själva vipporna; allt ska med och sammanföras med gurka i kastrull. Rör om. Låt ligga och smådra lite skönt medan du gör äggröra med äkta grädde i och lägger upp på tallrikar med rökt eller gravad lax. Eller något vad som helst. sedan serverar du gurkan till så här fint som jag har gjort på bilden. Äkta home made imp på fem röda!

tisdagen den 26:e oktober 2010

Så kan man också bädda in en sej













Sej, säger ni.
Inte den ballaste firren i fiskdisken.
Nähä, inte det? Men om man betänker miljöaspekten och att man kan köpa 600 gram för 18 kronor (åtminstone gjorde jag det igår) och att den kan användas till massor av trevliga saker, blir den inte en liten aning ballare då? Visst blir den det. Den smakade äkta namnam på det här viset, och ettåringen åt minsann glatt hon med. Så det så!

Så här gjorde vi, och det skulle räcka till 4 personer:

Sej i ugn med bacon, zucchini och ajvar

600 g sejfile
1 pkt tärnat bacon (japp, det är mycket bacon nu)
1 liten zucchini
1 tråg/påse färsk spenat (runt 70 g)
2-3 schalottenlökar
2 vitlöksklyftor
2 dl vispgrädde
3 msk ajvar (gärna stark)
1 knippe dill

Sätt ugnen på 200 grader. Tärna zucchinin ganska smått, skala och hacka löken, skala, krossa och skiva vitlöken. Fräs tillsammans med baconet tills allt börjar få lite färg. I med spenat, grädde och ajvar och låt koka ihop i någon minut. Vänd ner grovt hackad dill. Skär fisken i stora bitar och lägg dem i en ugnsfast form. På med röran och så in i ugnen i 15 minuter eller tills fisken är klar. Ut kommer fin, smakrik sej i härligt baconsmakande sällskap, omgivet av en soppa som smakar mmm. Prova nästa gång du är fattig eller bara sugen på fisk i största allmänhet!

måndagen den 25:e oktober 2010

Lilla musslan med bacon, chili och crème fraiche

Jag gillar ju musslor som bara den (kolla i matlistan till höger så hittar du tre andra goda musselrecept) , det är så väldigt god och billig festmat som helt klart har sin egentliga plats i vardagen. Igår kväll blev det en man-tager-vad-man-haver-variant; jag skulle normalt ha använt grädde men jag hade bara crème fraiche, vilket blev gott men lite annorlunda från vad jag är van vid. Dessutom stod jag i valet och kvalet - skulle jag dricka den lilla slurken vin som fanns kvar i påsen (he he) eller skulle den få förgylla musslorna? Jag slet mitt hår i vånda men till slut blev det en kompromiss: en deciliter i musslorna, en deciliter i magen. Så kan man också göra.

Musslor med bacon, chili och crème fraiche

1 nät musslor
1 paket tärnat bacon
2 dl créme fraiche
1 dl vitt vin
1 dl vatten
2 salladslökar, skivade
1 vitlöksklyfta, skalad, krossad och tunt skivad
1/2 röd pepparfrukt, urkärnad (om du inte vill ha så stark soppa) och tunt skivad
Ett gäng basilikablad, strimlade
Vitpeppar, svartpeppar och lite salt kanske

Skrubba musslorna, dra bort skägget och kontrollera att de inte är döda genom att se att de sluter sig när du knackar dem lätt i bänken. Låt dem gärna ligga ett tag i en bunke med kallt vatten innan du tillagar dem så kan de släppa ifrån sig lite ytterligare skräp. Fräs baconet i en kastrull tills det börjar få färg. I med det vita på löken, chilin och vitlöken. Fräs kort. I med vatten och vin, låt koka upp och lägg i musslorna. Skaka runt, lägg på lock och puttra i ett par minuter tills du ser att musslorna öppnat sig (3 minuter brukar räcka gott och väl). Lyft ur dem och släng de musslor som ännu inte öppnat sig. I med crème fraiche (eller grädde om du har det hemma), det gröna på löken samt basilika. Koka samman och smaka av med salt och peppar. Lägg upp musslorna i skålar och häll soppan över. Avnjut pronto.

torsdagen den 21:e oktober 2010

Beroendeframkallande fläskkarré med gurksallad

Matkoma efter den här lunchen, omigod alltså. Köttet var läskigt gott, jag ungefär dubbelt så mycket som är hälsosamt. Salladen i sin tur blev en krispig hit där salt och mjuk fetaost fick känna på the asian touch i form av en dressing med sesamolja, soja och den användbara agavesirapen (men den blir god med en "vanlig" vinägrett också).
Och som kronan på verket det supernyttiga och goda granatäpplet som blivit billigare överallt - jag kunde inte sluta äta. Måhända att smakerna spretar iväg åt alla håll, men gott var det i alla fall!
Resterna ska jag äta upp så fort jag glömt löftet till min stackars mage att aldrig äta igen.

Fläskkarré med gurksallad

3 personer

600 g benfri fläskkarré
3 msk japansk soja
3 msk sweet chilisås
1 msk råsocker
1 vitlöksklyfta, fint riven
Smör och/eller olja till stekning
Salt och peppar

Skär fläskkarrén i stavar och bryn dem runt om i smör och/eller olja. Blanda samman ingredienserna till såsen och häll på lite i taget när köttet är brynt; du vill inte att köttet ska koka i såsen utan fastna runt om och ge fin färg. Och bli så där härligt geggigt. Salta och peppra lite och ställ pannan åt sidan när köttet ser oemotståndligt ut och är genomstekt.

Gurksallad med fetaost, granatäpple och sötsur dressing
2 små slanggurkor (500 g totalt)
200 g fetaost
1 granatäpple
1 liten röd lök
1/2 röd chilifrukt
10 stora basilikablad

Dressing
1 lime
1 msk agavesirap
1 msk japansk soja
1 tsk sesamolja
salt och peppar

Blanda samman ingredienserna till dressingen, smaka av med salt och peppar. Skala gurkorna och skär dem i fyra delar på längden, skär bort kärnorna och skär i centimeterstora bitar. Skala och hacka rödlöken, smula fetaosten grovt, kärna ur och finstrimla pepparfrukten, strimla basilikan. Halvera granatäpplet och banka ur kärnorna, och låt dem möta resten av salladskompisarna och dressingen i en sinnlig förening. Det ska kännas lite weird men ändå rätt på något sätt - lite som när man träffar folk man inte sett sedan lågstadiet. Ät tillsammans med fläskköttet, nystekt eller ljummet; vill du ha kolhydrater till passar säkert något litet gryn som mathavre eller pärlcouscous utmärkt.

onsdagen den 20:e oktober 2010

Familjekäk: Något slags kycklingfrikadeller med zucchini och basilika

Jaha, det här var ju ändå något av en överraskning. Jag sprang på billig kycklingfärs och då tänkte jag väntat nog likadant som jag brukar de få gånger kycklingfärs lyckas fånga min uppmärksamhet:
  1. Kyckling är bra mat. Äter jag kyckling så äter jag nyttigt.
  2. Kyckling är bra för min dotter. Gör jag något till henne med kycklingfärs känner jag mig väldigt duktig och ambitiös som mamma.
  3. Kycklingfärs är billigt (just idag i alla fall). Det är bra och billig mat. Jag borde absolut köpa den, så bra och billig är den.
  4. Kycklingfärs är av någon anledning jobbigt att laga till. Det går totalt emot mitt lata jag att laga något med kycklingfärs.
Mitt ekonomiska, samvetsgranna och hälsosamma jag vinner ibland över mitt lata jag (dock inte särskilt ofta) och igår var en sådan gång (därav överraskningen). Alltså svängde jag ihop de här högst barnvänliga frikadellaktiga sakerna som växte och växte (i positiv bemärkelse alltså) ju mer vi åt; mjuka och saftiga med en mildhet i smaken som faktiskt tilltalade samtliga vid bordet. Och min ettåriga dotters favoriträtt är född!

Något slags kycklingfrikadeller med zucchini och basilika

4-5 portioner

400 g kycklingfärs
1 liten zucchini (200 g)
1/2 kruka basilika
1 vitlöksklyfta
2 äggulor
1 dl vispgrädde
1 tsk salt
1 nypa vitpeppar
1 nypa svartpeppar

Smör att steka i

1 burk färdig, god tomatsås
1-2 msk fin balsamvinäger (om man vill)

Blanda färsen med äggulorna och sedan med grädden. Riv zucchinin grovt och krama ur så mycket vätska du kan med handen. Ner i smeten tillsammans med riven vitlök, grovt hackad basilika samt kryddor. Dutta ner rejält med smör i en panna och jobba upp en medelvärme. Forma bullar av färsen med händerna eller gör som jag och använd två skedar; min smet blev ganska lös och fastnade bara på händerna. Formen är inte så noga! Ner direkt i pannan och kör runt 12 i taget tills alla fått lite färg runt om (använd de tidigare nämnda skedarna för att vända dem försiktigt), de behöver inte bli färdiga inuti. Ner med allihop i pannan sedan och häll på tomatsås och balsamvinäger, låt allt puttra tills frikadellerna är helt genomstekta. Smaka eventuellt av såsen med lite salt och peppar (fast min var god precis som den var).

Lillan är mest intressant på Pyttes!

Jag hade höga förväntningar på Lillans inverkan på statistiken, men jag trodde nog egentligen inte att hon skulle slå rekordet.
Tji fick jag! Pyttes hade igår fler unika besökare än någonsin. Av någon anledning fanns även ett stort antal återvändande besökare - eller var det måhända främst en återvändande besökare...? Man vet aldrig. I vilket fall ökade antalet unika besökare med nästan 100% sedan dagen innan (och söndagar är en populär bloggdag). Så nu vet vi: Lillan lockar fler läsare än alla goda recept i världen. Och det kan man ju förstå.
Heja Lillan, du är bokstavligen bäst!

tisdagen den 19:e oktober 2010

Pytte proudly presents: Lillan

Idag blir det inget recept.
Inga putslustiga anekdoter, ingen tacohets, inga barn som fyller år eller dammiga gamla kvällsbilder på chokladmousse framför brasan.
Idag blir det bara Lillan.

Vi presenterar Lillan som ett experiment för att se hur hon höjer statistiken här på bloggen - vi (det är ju bara jag men det känns liksom bättre att säga vi, och för övrigt är Lillan en sådan entusiast när det kommer till den här bloggen att det känns som att vi har den ihop) har lagt märke till att det inte är recepten som får igång läsarna utan allmänna diskussioner (se till exempel tråden om Matbloggspriset), läsarfrågor (se läsarna berätta om sin skamfyllda njutning), hets mot kär matgrupp (se inlägget om - brr - tacos) samt ordet fredagsmys.
Idag provar vi med Lillan!

Lillan är som ni ser på bilden en väldigt attraktiv kvinna i sina bästa år. Hon är mycket uppskattad av familj, vänner och kollegor och även av sin hund, Blanca. Hon gillar spaghetti och köttfärssås, Idol, mysiga hemmakvällar med Alfapet samt att gå på konstiga rockbarer och dansa med främlingar som ser ut som Runar och uppenbarligen behöver tröst här i livet. Hon lämnar smink och hårborstar framme jämt men är en väldigt fin mamma, hustru, syster, dotter, moster, faster och vän.
Ni förstår ju själva att Lillan är en alldeles ypperlig person.
Jag älskar dig Lillan!

Nu ska vi se vad världen tyckte om DET inlägget. Jag presenterar resultatet imorgon! Och glöm för guds skull inte att kommentera - erkänn att du vill...

måndagen den 18:e oktober 2010

Chokladmousse med konjak till Wiveca

För ett tag sen slängde jag ut en fråga på Facebook om önskemål här på bloggen. Jag fick ett par fina förfrågningar som jag lovade ta itu med, vilket jag såklart inte gjort (lat som jag är). Förlåt. Det allra första önskemålet kom från Wiveca, som suktade efter chokladmousse.














Jag valde att prova en mycket enkel och spritstinn variant ur Tillfällen att njuta en liten smula av Therese Wikström, och attans vad god den var. Inga ägg och sånt tjafs, så det går inte att misslyckas. Välj en riktigt god choklad och en fin konjak, och så tar du en stark kaffe till. Chokladfest!

Therese recept var för 10 glas eller kupor, men vi var bara fyra så minskade ner det hela och följande recept räcker till sex personer eller till fyra som verkligen älskar chokladmousse och inte har ätit en enorm middag innan.

Choklad- och konjaksmousse (recept: Therese Wikström)

100 g choklad av god kvalitet
2 msk konjak
3 dl grädde, lätt vispad
2 msk konjak att toppa med (uteslut om ni inte är konjaksfantaster allihop)

Smält chokladen. Värm konjaken till cirka 50 grader och tillsätt den till chokladen, rör till en slät blandning. Vänd försiktigt ner den vispade grädden och fördela sedan moussen i vackra glas. Ställ kallt för att stelna i minst en timme. Häll (eventuellt, min anm.) på lite konjak just före serveringen.

Vi strösslade på lite hyvlad mjölkchoklad också. Gott och vackert!

söndagen den 17:e oktober 2010

Finmiddag för en tvåhundring: hummer och älg

Hellre gott och billigt än inte så gott och dyrt, glöm inte var ni hörde det först. Igår åt vi hummer och älg och det slog mig att det var en av de billigare middagarna på ett tag... På Vi Wasahallen, som jag verkligen gillar, handlade vi följande:
  • Färsk hummer (hona, för övrigt), 99 kr
  • Limeaioli på lösvikt, 12 kr
  • 450 g älgfärs, 50 kr
  • 3 dl grädde, 10 kr
  • Ägg, 15 kr
Lite grejer hade jag förstås hemma, som torkade trattkantareller, fond, kryddor och lingonsylt att ha i såsen. Men ändå! Hummern åts givetvis naturell med fingrarna som redskap men de här goda biffarna fick lite extra kärlek och kan varmt rekommenderas.

Älgfärsbiffar med timjan

Man kan ha i mer grädde och behandla dem som wallenbergare, men då måste man hålla på med ströbröd och grejer för att kunna steka dem och det orkade jag inte. Det här blev urgott och var väldigt enkelt.

9-10 biffar, 3-4 personer

450 g älgfärs
2 dl vispgrädde
2 äggulor
1 tsk salt
1 tsk torkad timjan
1 krm vitpeppar (eller efter smak)
Smör att steka i

Blanda älgfärs och äggulor i en bunke. Rör ned grädde, salt, timjan och peppar och rör ihop till en välblandad smet. Forma fina biffar med fuktad handflata och stek någon minut på varje sida tills biffarna fått fin färg. Lyft ur biffarna och stek färdigt dem i ugnen eller gör ännu hellre som vi: vispa ur pannan med vatten och sväng ihop en god sås på skyn, lite konjak, grädde, lite viltfond, en hög torkade trattisar, lite lingonsylt, vitpeppar och en nypa salt. Koka ihop och låt sedan biffarna ligga i ett par minuter tills de blivit klara i den sjudande såsen. Såsen (som jag för övrigt kunde ha gift mig med) och biffarna blir mastiga efter en halv hummer så gör som vi och ät gärna en sallad till.

torsdagen den 14:e oktober 2010

Ceasar utan sardell = parmesandressing

Jag försöker desperat få ner innehållet i min kyl så det är mycket rensnings-
luncher nu. Bry er inte om ärterna och majsen och isbergssalladen och allt det där man oftast hittar i en hederlig svensk kyl/frys; själva grejen är parmesandressingen. En snabb variant på ceasardressing och dessutom förutan sardellerna, som jag vet att många har ogenomtänkta problem med. Här är i alla fall ett alternativ:

Parmesandressing till allehanda grönt

2-3 personer

2 msk lätt crème fraiche
2 msk vispgrädde
2 dl fint riven parmesan (i fluffigt tillstånd)
1 fint riven vitlöksklyfta (nu i eftertankens kranka blekhet vill jag rekommendera en liten sådan)
1 tsk vitvinsvinäger
1 nypa salt
rejält med nymalen svartpeppar

Blanda ingredienserna och låt gärna stå en liten stund. Vänd samman med det du har hemma i grönsaksväg (jag hade isbergssallad, ärter, majs, fint skuren purjolök och lite kokta sockerärtor från igår) och hyvla gärna lite extra parmesan över. Servera till rökt kött (jag hade lite fårfiol), rökt eller gravad lax, grillad kyckling eller whatever.

tisdagen den 12:e oktober 2010

Köttfärssåsens sista viloplats

Nästa gång du har köttfärssås över - tryck inte ner den i någon stackars gratäng. Krydda den inte med läbbig tacokrydda för att sedan placera den i ett läbbigt tacoskal. Lägg den inte i en pajform och häll inte äggstanning på den. Ät den inte kall som den är direkt ur burken för att den ser så frestande ut där den står i kylen bland tråkigare kompisar som kaviartuber, slokande morötter och gamla ostskalkar.
Gör det inte.

Minns istället med vilken omsorg du lagade den; du stekte, rörde, duttade och smakade av, kryddade, spädde, räddade, experimenterade och avnjöt. Du var nöjd med dig själv, kom ihåg det. Du var nöjd med din köttfärssås. Du tänkte kanske till och med att "mycket har jag gjort halvdant och misslyckat och kanske till och med fel i mitt liv, men inte den här köttfärssåsen, inte. Den gjorde jag BRA".

Minns det, och låt även den sista resten köttfärssås - den där som bara inte gick att trycka i sig efter de andra tre portionerna - få ett värdigt slut. Skär tjocka skivor gott surdegsbröd och pryd dem med tunna skivor mogen tomat. Lägg på en rejäl hög köttfärssås (som kanske inte bör vara av den allra rinnigaste sorten) och så ett gäng skivor av en god ost ovanpå. Gruyère, kanske? Eller en hederlig gammal präst, om det är vad du har. Och så lite peppar, kanske en smula salt om du ligger åt det hållet. In i 225 grader varm ugn i 5-10 minuter eller tills osten fått färg.

Hej då köttfärssås, jag kommer sakna dig.

måndagen den 11:e oktober 2010

Tårta på Pyttes vis: superfusk med glass

Ni vet ju redan att vi äter en traditionell födelsedagstårta i min familj som ingen gillar. Varje gång någon av mina syskon bildat en egen liten familj har de stått inför ett val: föra traditionen vidare, eller satsa på en god tårta som folk faktiskt vill äta?
Ett stort beslut.
Vissa har valt att äntligen slippa den förhatliga tårtan som tvingats på en år ut och år in (och vi är en stor familj - tårtan skulle ätas runt tio gånger per år innan vi syskon själva började få barn dessutom), andra har valt att modifiera den så att den faktiskt blir helt okej, vissa tror jag fortfarande inte riktigt bestämt sig.

Själv vill jag helt klart att den ska följa med in i även min lilla familj. På morgonen. När bara vi är med. Däremot, om det vankas kalas och det ska bjudas på tårta, då ska vi bjuda på något GOTT.
Fast jag bakar ju inte, vilket är ett problem. Klart jag vill göra en egen tårta till min dotter och klart jag är förmögen att läsa recept, men jag... Ja, något hindrar mig helt enkelt. jag har något slags bakblockering. Däremot kan jag ju fuska mig fram här i livet, som ni vet. Jag kan sätta ihop min egen tårta. Inte lika fint som att baka själv men inte heller lika slött som att köpa en färdig.

Härmed ska jag alltså be att få presentera

Pyttes egenhändigt monterade och extremt fuskiga glassprinsesstårta

Tag 1 paket färdiga tårtbottnar. Placera nedre bottnen i en inplastad springform med avtagbar botten. Om din form är någorlunda standard passar den perfekt, annars kan du strunta i formen. Kleta på 0,75 - 1 liter god glass som fått stå framme 5-10 minuter; jag valde ekologisk hallonglass från Sia. På med en botten till på det hela. Ovanpå den smetar du på ett generöst lager av en god sylt; jag hade en salmbärssylt som min farbrors fru på Gotland gjort, och den var ju fin som snus i tårtan som ni säker förstår. På med den tredje bottnen, plasta in och ställ i frysen tills det är dags för servering.

Vispa 5 dl grädde ganska hårt tillsammans med 1 msk äkta vaniljsocker eller lite socker och vaniljpulver. Bred ut ovanpå tårtan. Lägg på 1 färdigt marsipanlock (rosa såklart!), pudra över lite florsocker och skriv något kärleksfullt med 1 tub tårtpyntargelé. Servera pronto. Garanterad succé! Tror jag i alla fall - åtminstone tyckte min mamma att det var en av de godaste tårtor hon ätit. Å andra sidan äter hon sällan tårta. Oh well, ni får väl prova?

fredagen den 8:e oktober 2010

Här har ni mitt kylskåp

Idag kommer bara en bild på mitt kylskåp i skrivandets stund. Jag inspirerades av Lisa, som skriver om varför hennes kyl ser ut som den gör och hur hon ämnar bestraffa sig själv med kylskåpsroulette.
Jag hade gärna sett en bild av hennes kyl. Visst säger kylskåpet mycket om en person? Personligen föredrar jag verkligen att snoka i kylen framför badrumsskåpet hemma hos andra.
Jag är säker på att min kyl väcker en del frågor om ni tittar noga.
Varför så mycket öl och bubbel? Vadan den stora burken senapssill? varför finns både en laktosfri yoghurt och en vanlig créme fraiche? vad döljer sig i tråget ovanpå skumpaflaskorna? Varför är det så förbannat fullt? Ja, kära läsare, jag vet, det är oerhört spännande det hela.
Här har ni min kyl - vågar ni visa er?

torsdagen den 7:e oktober 2010

Grattis älskling!

Min lilla tjej fyller 1 år idag. Det är stort.

Vi kom på igår kväll att vi kanske borde presentera något slags tårta så att hon skulle få ett ljus att blåsa ut (en färdighet som inte är medfödd, visade det sig), varpå moster Lillan helt fräckt (och med en korkskruv?!) skar ut en rundel ur min mors tårta. Mamma fyllde år igår och firades traditionsenligt med familjens gräsliga och inte alls uppskattade men ack så nödvändiga födelsedagstårta; en tingest som ska vara så kompakt att man kan slå ihjäl folk med den och kläs i en skrud av chokladglasyr och Nonstop (svarta och bruna är förbjudna).

Efter att den bakats och presenterats för födelsedagsbarnet ska den häcklas av samtliga, som sedan under mutter och halvhjärtade protester pliktskyldigast måste ta en bit vilken uppmätes i antal Nonstop. Sedan ska resten stå i ett par dagar tills man slänger alltihop i soporna.

Fast nu gick en liten bit åt till min ettårstjej. Hon log åt den gräsliga skapelsen, petade på den lite lätt och ratade den sedan.
Precis som det alltid går till i vår familj.

onsdagen den 6:e oktober 2010

Mandelpotatissoppa med västerbottensägg

Jag kan helt sanningsenligt meddela att det här är en rätt som är fin som j***a snus. Jag har stulit den från mitt eget jobb i Leva som är ute nu (nr 10/2010), innehållandes tre goda soppor med tillhörande surpris. Surprisen är alltså det superfjäskande goda ägget i mitten, vilken gör även den mest uttråkade av soppskeptiker vänligt inställd. Lite surdegsbröd till och boom - värsta finrätten!

Eventuellt kommer jag bjuda på fler av de stulna sopporna i framtiden (fast det kan man ju aldrig riktigt veta, så det är lika bra att springa och köpa tidningen), men det här var den jag själv tyckte blev godast.

Mandelpotatissoppa med västerbottensägg

4 personer

500 g mandelpotatis
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
1 msk smör
1 dl torrt vitt vin
6 dl grönsaks- eller lantbuljong
1 dl grädde
Svartpeppar

Skala och skär potatisen i mindre bitar. Skala och hacka lök och vitlök och fräs mjukt i smöret i en stor kastrull eller gryta. Tillsätt potatis, vitt vin och buljong och koka upp. Låt sjuda i ca 20 minuter eller tills potatisen är mjuk, mixa sedan och rör i grädde. Värm upp igen, smaka av med svartpeppar och lite salt och servera över västerbottensägget.

Västerbottensägg med sidfläsk och persilja
100 g philadelphiaost
100 g fint riven västerbottensost
100 g rökt sidfläsk
2 msk fint skuren persilja
Salt och peppar

Tärna sidfläsket smått och knaperstek det. Låt rinna av på hushållspapper. Blanda med resterande ingredienser när fläsket svalnat helt och låt stå kallt en timme. Forma till ägg med hjälp av två skedar innan servering och lägg ett i varje tallrik. Slå den varma soppan över äggen.

tisdagen den 5:e oktober 2010

En fet och snabb: Laxfilé med kantareller, bacon och ädelost

Okej, svampen ser lite bränd ut, men jag gillar den knaperstekt. Sådär så att det knastrar lite. Lite lätt hälsovådlig utanpå men med en kärna av oväntat mjuk smakbomb.
Så här i kantarelltider måste man ju göra av dem någonstans, och när man ätit toasts till förbannelse och de gräddiga oxfilépastasåserna börjar sätta spår och man inte har något vilt för de små rackarna att leka med, då får man börja lägga dem på lilla laxen!

Laxfilé med kantareller, bacon och ädelost

2 personer

Sätt ugnen på 200 grader. Lägg 2 skinnfria laxfiléer i en ugnsfast form. Fräs 1/2 paket bacon i strimlor tills det börjar bli gyllene, i med 10 cm skivad purjo som får mjukna. Strö över en bit smakrik ädelost (50-100 gram beroende på humör) och låt svalna en aning. Blanda med 2 dl fet crème fraiche, smaka av med lite salt och mycket svartpeppar. Skeda blandningen över laxen och skjut in i ugnen, ca 15 minuter tar det tills laxen är fin. Smörstek under tiden någon liter svamp att strö över hela härligheten innan servering. Vi åt juliennestrimlad gurka och morot dressad med salmbärsvinäger och olivolja till. Godis!

måndagen den 4:e oktober 2010

Matbloggspriset 2010 - Christopher Anderton kommenterar

Först och främst vill jag varmt gratulera årets nominerade, något jag borde ha gjort i det förra inlägget. Det har uppstått en intressant diskussion bland kommentarerna som förhoppningsvis inte agerat smolk i någon av de nominerades bägare - oavsett åsikter om hur tävlingen är uppbyggd verkar vi alla vara överens om att ni är de bästa av de bästa (fast helst hade vi velat nominera hundratalet till förstås).

Nedan följer en kommentar från Christopher Anderton, grundare av Matbloggspriset, vilken blev lite för lång för att rymmas i kommentarfältet på inlägget nedan. Tack för att du hörde av dig hit!

Christopher skriver:
"Det är en intressant diskussion här. Och viktig givetvis. Det är kul att priset engagerar så mycket! När jag startade priset 2005 (när jag drev Matblogg.se) så var det för att lyfta fram matbloggare i stort. Inte bara vinnaren. Tanken bakom det är fortfarande kvar.

För varje gång någon har vunnit så har ett gäng bloggar till blivit uppmärksammade. Nu finns det givetvis galet mycket matbloggar mot 2005 (då var det kanske runt 20 stycken som bloggade specifikt om mat och däromkring regelbundet).

Valen för dom nominerade utgår från jurymedlemmarnas lika val. Vi håller inte alltid med varandra, vilket sig bör. Det finns en hel drös matbloggar som skulle kunna vara nominerade, men någonstans måste vi ändå ta ut 10 st. Och som alltid kommer en del inte vara nöjda med dom. Det är helt normalt, och framförallt mänskligt. Jag tycker det är bra att folk debatterar om det, och på så sätt lyfter fram andra.

Någon undrade om kriterier. Dom är inte huggna i sten, men den viktigaste är helhetsintrycket (i det handlar det om text, bild, utseende, funktioner, läsbarhet, originalitet o.s.v.). Sedan finns det en del andra saker som t.e.x. om man kan se vem som ligger bakom bloggen. Sedan är det givetvis svårt att jämföra Lisas utbildning med den perfekta cupcaken. Men i slutänden är det som sagt helhetsbilden som spelar in.

Recept beaktas också i viss mån det är relevant. Men det är oftast inte det viktiga. Det finns en zillion bloggar som bara listar recept. Dom är bra att ha, men det är ingen kocktävling (mat är så mycket mer än just recept).

Ang flera kategorier så är det givetvis någon som vi får överväga. Vi hade tidigare det, och feedbacken jag fick var att det skulle vara bättre med en enda kategori för att få mer tyngd på det hela. Men givetvis skall vi kolla på det hela. Men en sak som jag kan säga rakt av, är att det inte kommer bli en amatör- och proffskategori. Detta för att jag helt enkelt inte tycker alltid proffsen är så bra bloggare. Amatörerna är oftast bättre (nu går jag inte händelserna i förväg) eftersom proffsen i många fall bara har bloggen som en extra kanal (t.e.x. Monika Ahlberg, som är en drottning på det mesta, men hennes blogg kan inte tävla mot t.e.x. denna eller andra).

Det finns också en risk att priset blir devalverat.

pipopp undrade var humorn, överraskningen och det fräcka var. Om jag skall vara ärlig så av dom i princip 1000 bloggar jag har gått igenom så är det mesta sig rätt så likt sedan två-tre år tillbaks. Jag aspirerar dock inte (och ingen i juryn heller) på att vara allvetande. Sedan är det mesta väldigt relativt. Även om jag tycker det är värdefullt det du skriver.
Vad jag tycker är spännande, kanske någon annan tycker är jättetråkigt och ointressant. Jag tror inte det kommer ändras även om man skulle göra om priset helt.

Jag ser inte heller en risk att priset dör ut hos matbloggare. Med tanke på att det för varje år bara blir större och större. Men feedback som denna är ju givetvis jättebra. Även om inte allt kommer kommer slukas med hull och hår (vi har ju alla olika åsikter) så kommer säkerkligen en del ideér att tas i beaktning till nästa år.

Ang jury så vill jag jättegärna till nästa år ta in branschfolk och fler bloggare. Trevare sträcktes ut i år, men tyvärr så kunde inte dom som var påtänkta.

Under Det Goda Köket så kommer Svenska Matbloggare ha bloggpanel och "workshops" ang matbloggande före och efter prisutdelningen. Där är ett gyllene tillfälle att träffa oss och andra matbloggare och talas vid i person (lite reklam måste man ju göra)

Matbloggspriset 2010 - hmm.

Så är då nomineringarna klara till Matbloggspriset 2010. Samtliga tio är kolossalt värdiga vinnare, men jag funderar ändå vartåt det hela barkar. Att de driver de bästa svenska matbloggarna är det ingen som förnekar, och det är just den bästa matbloggen som faktiskt ska koras. Ändå är det något som känns lite tråkigt någonstans.

Att matälskande Lisa är nominerad igen är ett för mig självklart faktum medan hon själv skulle ge ifrån sig nomineringen till någon som är mindre matproffs än hon själv. Surdegs-Martin vann priset 2008 och är nominerad igen - självklart, eftersom han är älskad och grym. En eller annan av de övriga nominerade får en andra chans i tävlingen, vilket är roligt.
Allt är egentligen helt i sin ordning.

Men hur känner de mindre kända bloggarna nu? Som länkat, tipsat, hoppats och fört kampanj bland alla de känner? Kommer de att göra lika stor sak nästa år? I skrivande stund finns 973 matbloggar registrerade på Bloggtoppen (ett noterande som gör att jag inte längre tycker min hundra-nåntingplats är något att skämmas över), varav de flesta säkert går och drömmer om att bli uppmärksammade. Efter att ha sett årets nomineringar har jag svårt att se hur de ska våga hoppas igen. Frågan är hur stor tävlingen kan vara utan alla dessa "små" bloggare (räknar mig själv till denna skara, även om jag per definition kanske skulle tillhöra proffsen om en sådan kategori fanns, eftersom jag publicerar recept i Leva) och deras uppmärksamhet?

Jag skickade in ett litet ynka tips om mig själv (det finns en gräns även för min blygsamhet...), men bad inte om support på bloggen eftersom jag själv inte ens ansåg mig särskilt värdig något pris. Fast det var för att jag slarvat så mycket på sistone, och innerst inne hoppas (hoppades) jag alltid på en liten nominering.
Nu vet jag att jag kan blogga varje dag, men aldrig uppnå samma nivå som de som platsar. Alltså kommer jag förmodligen inte länka, tjoa, heja eller liknande i framtiden, eftersom jag är dålig på att bräka om sådant som inte rör mig.
Förmodligen kommer jag inte ens nominera mig själv i det tysta.

Hur känner ni andra? Har ni tappat hoppet? Vad tror ni händer med Matbloggspriset - kan det bli för stor distans till den vanliga, okända lilla hemmamatbloggaren och därmed förlora del av sin tjusning? Kan en blogg bli för bra för att kunna nomineras? Ska inte en blogg som är bäst ena året kunna vara bäst även nästa?

Jag är kluven - det var ju trots allt de bästa som blev nominerade. Och så ska det ju vara.

Halloumipytt med balsamvinäger och koriander

Ni vet ju redan att halloumi är en favorit hos mig (i själva verket är all varm ost favorit hos mig, men halloumi får ju dessutom en härlig stekyta som gör den ännu mer fulländad), och här kommer ännu ett förslag på hur ni ska använda den. Återigen - knappast rocket science, men jag tillhör ju inte dem som går över ån efter finvatten, så att säga.

För två:
Tag ett paket halloumi och tärna det. Stek i olivolja tillsammans med ett stort gäng skogschampinjoner i bitar, en bra bit tärnad zucchini, en liten burk hela vattenkastanjer samt en tärnad rödlök. Allt ska få lite färg. Skvätt på en eller två matskedar vällagrad balsamvinäger, salta och peppra efter smak. Vänd ner ett paket lättkokta sockerärter samt en halv kruka hackad koriander (eller basilika om du tillhör de avigt inställda). Ät till lunch!

lördagen den 2:e oktober 2010

Kolla vad jag gjorde igår.

Jag har tidigare berättat om våra vänner i Östergötland och mat-
himmelriket de bor i. Här får man alltid fantastisk mat från gården; allehanda sorters vilt, löjrom, ål, kantareller (igår förgyllde de en himmelsk västerbottenspaj), fantastiska efterrätter, saft och sylt med trädgårdens bär och frukter, och framförallt de godaste av de godaste kräftorna man kan få. I år har fisket varit otroligt dåligt men den här ljuvliga högen bjöds vi på igår kväll och som vi njöt! Idag har jag sårig tunga och skalskavda fingertoppar men det är bara en ljuv påminnelse om kräftberget. Som absolut inte görs rättvisa med den kackiga mobilbild, men ändå.
Tack, kära värdpar!